Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÄNKE bläŋ3ke2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[bildadt till BLÄNKA, v.1 I 1 b]
(föga br.) glänsande metallbit använd till agn; jfr BLÄNK 3. Lyttkens o. Wulff Utt. (1889). S. k. käx, det är flere draggformigt anordnade krokar med ett blänke, som ryckes upp och ned. E. Lönnberg i Sv:s rike I. 1: 280 (1899). Läsn. f. sv. folket 1906, s. 72.

 

Spalt B 3610 band 5, 1917

Webbansvarig