Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÄNGNING bläŋ3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till BLÄNGA. — särsk. (föga br.) konkret, till BLÄNGA 1; jfr BLÄNG. ”Och hör du svåger!” sade han, med stora blängningar på Louise. Bremer Hem. 1: 314 (1839).

 

Spalt B 3604 band 5, 1917

Webbansvarig