Publicerad 1915   Lämna synpunkter
BLOCK blok4, n., ngn gg r. l. m. (Oxenst. brefv. 11: 780, 796 (1640), Lignell Dal 2: 173 (1852), GHT 1897, nr 288 B, s. 2, m. fl.). Anm. Fr. o. m. midten af 1800-talet har ordet uppvisats nästan bl. som n. Där det anträffats i den tidigare litteraturen, är det i bet. 13, delvis kanske på grund af inflytande från det mask. synonymet STOCK, nästan alltid r. l. m., stundom äfv. i bet. 5, i öfriga bet. alltid n. Så upptagas hos Lind (1749) o. Sahlstedt (1773) två artiklar block; i den ena har ordet bet. 4 o. är n., i den andra har det hos Lind bet. 3 o. 5, hos Sahlstedt bet. 3 o. är m. Att de tyskfödda lexikograferna Dähnert (1784), Möller (1790) o. Heinrich (1814) anföra bl. mask. genus för ordet, ehuru de därunder medtaga bet:r, som eljest äro neutrala, torde ej ha ngt att betyda. Jfr Almqvist (1844).
best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =, ss. r. l. m. -ar ((†) -er RP 8: 41 (1640). -or i bet. 3 f Lind (1749; under fusz-band)).
Ordformer
(blook Lex. Linc. (1640: Blookskeep; under trabicus; möjl. tryckfel, enär i sv. reg. står block, blockhuus). blåk Botvidi (se under 5 d α), Fosz 503 (1621))
Etymologi
[fsv. blokker (blook), m., uppvisadt bl. en gg, i bet. 3 f l. 5, motsv. d. blok, r., mnt. block, m. o. n., holl. blok, n. o. m., fht. bloch, mht. block, n., t. block, m., ä. t. äfv. n., samt det från fht. lånade fr. bloc, m., hvaraf eng. block. Ordet sammanställes med BALK o. BJÄLKE af Tamm, Falk o. Torp samt Persson Indog. wortf. 849 (1912); jfr äfv. BLACK, sbst.1 Annorlunda Grimm o. Franck-Wijk Etym. wb. (1912); jfr E. Schröder i Anz. f. d. altert. 24: 32 (1898). Med afs. på bet. 10 jfr etym. afd. där. Betr. första ssgsleden i BLOCK-FLÖJT se d. o. — I sv. är ordet i de flesta anv. lånadt, dels från mnt. o. t., dels från eng., dels från fr. Spridningen af BLOCK ss. förstärkningsord (se 5 e) o. i bet. kloss samt af BLOCKA i bet. 8 i talrika, vidt skilda dial. (se Rietz) talar emellertid för att orden i denna bet. äro inhemska; jfr Tamm]
1) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] stock. Blåckar aff vraakmaster huggne. Oxenst. brefv. 11: 780 (1640). Ofvan för (Trollhätte-)fallen låg en myckenhet af Flottar, Sågstockar och Blåckar. Linné Västg. 209 (1747). Korta, fyrsågade block af björk och bok. Reiersen Trävaruhandt. 67 (1908). — jfr ASK-, BJÖRK-, FURU-BLOCK m. fl. — särsk.
a) skogsv. fälld afkvistad trädstam på hvilken toppen afsågats o. hvilken är afsedd att sågas sönder i stockar af behörig längd; stock. (Af borgerskapet i Åmål) söktes tillstånd att få handla med master, men afslogs, och tilläts endast handel med spiror och blåckar. Lignell Dal 2: 173 (1852). Under .. åren 1710—1714, lemnade Åmålsboarne .. 2,122 dubbla blåckar, 18 alnar långa, till Göteborg. Därs. PT 1901, nr 6, s. 4.
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (i sht i fackspr.) timmerstock afsedd att sågas till bräder, sågstock. Orrelius Köpm.-lex. (1797). Ekebräder .. böra vara .. sågade af rätklåfvige, vres- och qvistfria blockar. Regl. ang. virkeslefv. 17 maj 1825, § 51. Sågblock = sågstock, kallas på en del orter, t. ex. Vestergötland, endast block. Cnattingius Skogslex. 19 (1873, 1894). Zidbäck (1890). — jfr ROT-, SÅG-, TOPP-BLOCK m. fl.
c) (i fackspr.) timmerstock som för fyrskärning passerat gm sågramen en gång, hvarvid småbräder afsågats på sidorna; klofve. Vid fyrskärning passerar stocken först genom en ram, där en klofve eller ett block med småbräder på sidorna utskäres. Ekman Skogstekn. handb. 164 (1908).
d) skogsv. stock l. slana uppburen af en l. tvenne störar, hvilken lägges horisontellt på sidan af en kolmila för att hindra stybbens nedfallande. Emot väggen eller bröstet (på milan), som .. är något tvärt opställas Block eller Ställningar, til at hindra stybbets afrinnande. Wallner Kol. 51 (1746). Hvarje block göres åtminstone så långt, som milan är bred. Svedelius Koln. 135 (1872). — jfr SIDO-, STYBBES-BLOCK m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. holl.; med afs. på bet.-utvecklingen jfr fr. tronc] (†) upprätt urholkad trästock, upptill försedd med ett lock som vanligen hålles tillslutet med ett hänglås o. är försedt med ett aflångt hål, hvarigenom penningar kunna nedsläppas; offerstock; fattigbössa. På Slutet blef .. (Grinneröds kyrka) en Offer-kyrcka från alla Orter .., så at hvar Midsommars dag öpnas Blocken af vederbörande Pastor ock Kyrcko-Inspector, hvar utur the nu i långliga tider fådt ansenligit til kyrckans Prydnad ock vid Makt hållande. Oedman Bahusl. 193 (1746).
3) [utveckladt ur 1] för särskild (upprepad) användning afpassadt l. formadt stycke trä l. metall o. d. (En lärd) lätt förfärdiga ett Kärille aff Koppar .., därnäst lät han giöra een blåck eller Stempel som vpfylte Kärilet .. Blåcken (var) aff fast Hägg. Rel. cur. 351 (1682). — jfr AFVÄGNINGS-, ARM-, BROMS-, FALL-, FÖRTÖJNINGS-, GARDIN-, HAMMAR-, HUGG-, MAST-, SLIDSTÅNGS-, SLIT-BLOCK m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. fr.] tekn. träkubb hvarpå ett städ hvilar; städstock. Hefaistos .. / lyfte på blocket sitt väldiga städ. Lagerlöf Hom. Od. 91 (1908). — jfr STÄD-, TRÄ-, TVÄR-BLOCK m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i eng.] (i fackspr.) stycke trä l. metall på hvilket bokstäfver l. figurer formats i upphöjdt arbete, fordom för tryckning af böcker, numera för tryckning af mönster m. m. på tapeter, tyger, bleck o. d.; stämpel. Alla mönster (på kalikå) tryckas för hand, för somliga behöfvas en mängd olika block, hvart för sin färg. I. Holck i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1895, s. 122. Det finnes två olika sätt att trycka (tapeter), nämligen med handpress (block) eller med maskin eller valsar. C. Hahr Därs. 1898, 2: 73.
c) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] redskap af trä hos handtverkare på hvilket ngt formas l. placeras för att bibehålla sin form l. hvarpå ngt fästes som man arbetar på l. dyl. Möller (1745; under âne). Block .. Truncus varii usus apud opifices. Sahlstedt (1773). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] hattm. form hvaröfver hatt- l. mösstomme formas; hattstock, hattform; mösstock, mössform. En hattmakares blockar. Lind (1749). Lindfors (1815). Dalin (1850). — jfr HATTMAKAR(E)-, MÖSS-BLOCK.
β) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] skom. redskap, vanl. af trä, som insättes i skodon för att hålla dem utspända o. gifva dem den rätta formen. Weste (1807). 1 Skom. ordl. (c. 1847). Sätt skorna på block, då ni tager af dem på aftonen. SD(L) 1900, nr 503, s. 2. — jfr BAK-, FORM-, FRAM-, KRÖK-, PINN-, SKO-, SPANN-, STÖFVEL-BLOCK.
d) (†) murbräcka. Block, Aries. Schenberg (1739). Blockar och stegar at bestorma staden. Kellgren 1: 278 (1782).
e) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] (†) stupstock. Bed mig hällre vitna, bedyra och svärja alt, alt hvad det vara vill, som kan bringa hans hufvud på blocken. C. Gyllenborg Vill. 100 (1721). Hufvudet var väl passadt på sin block. C. C. Gjörwell (1792) i Sv. mem. o. bref 2: 71 (om Anckarströms afrättning). Heldre lägger jag min hals på blocket / Än detta knä jag böja vill för andra / Än Gud i himmelen och Englands konung. Hagberg Shaksp. 4: 343 (1848; eng. the block).
f) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (numera mindre br.) black (se BLACK, sbst.1 1). Blåckar, spö och handeklofvar / För the styfvesinta bofvar. Holmström Vitt. 215 (c. 1701). (Han) lätt sluta dem i hiern vedh en blåck. A. Sparre (1713) i Hist. tidskr. 1900, s. 75. The läste ben och arm i block. Kolmodin Qv.-sp. 1: 304 (1732). (Tsaren) lät .. sättja honom fängslig i block och bojor. Nordberg C. XII 1: 781 (1740). Hans händer slås i band och uti blåck hans fötter. Kolmodin Qv.-sp. 2: 514 (1750). Släpa sin förnedring som ett block om foten utan att kunna bli fri. Strindberg Hafsb. 226 (1890). — i bild. (Jesus har) genom Korsens Död giordt mig aldeles fry: / Förty iagh satt i Block och Band fast fängzlad och hårdt fången, / Ther i mig hade fört min Synders Tyranny. Vultejus Post. G 1 a (1686). — jfr MARTER-, TRÄ-BLOCK.
g) [jfr motsv. anv. i t.] (i sht förr) artill. underlag, i allm. af trä, för artilleripjäs, särsk. mörsare. Loenbom M. Stenbock 2: 48 (1758). Mörsare hafva till underlag block. Hazelius Artill. 102 (1833, 1865). Blocket (för slätborrade framladdningsmörsare), som hufvudsakligen är af gjutjärn, består af a) 2 sidstycken och 2 kalfvar samt b) höjdriktinrättning. De Ron o. Virgin 3: 84 (1890). — jfr KIL-, MÖRSAR(E)-BLOCK.
h) [jfr motsv. anv. i eng.] skeppsb. kort timmer hvarpå fartyg hvilar på stapel l. i docka. Blåck kallas svåra piecer som när de brukas under Skepp som stå på stapel, kallas stapel-blåck. Dalman Sjölex. (1765). Lavén Sjövet. 15 (1853). När ett fartyg står på stapel, hvilar kölen på en rad af block, det vill säga stora, af timmer sammansatta klossar, hvilka sitta tvärs under kölen på ungefär en och en half meters afstånd från hvarandra. Läsn. f. folket 1895, s. 316. 2 Uppf. b. 9: 624 (1906). — jfr KANTRINGS-, KLYF-, KÖL-, STAPEL-BLOCK m. fl.
i) tekn. kil l. kilformigt stöd. Block, eller Broms, kallas en stor Kil, som uti ställningen för Stångjärnshamrar sitter emellan Standsulorne och äfven emellan Ramstocken och Nyckelen. Rinman (1788). Timrad Kista, hvaruti städstocken är fästad med block. Dens. 1: 785. — jfr TRÄ-BLOCK.
j) (förr) tekn. Block kallas .. vid Bombgjutning et gutit eller smidt Järnstift, som håller kärnan uti lermotet, at den står midtuti kåpan. Rinman (1788).
k) tekn. gafvel på ugnsrummet i martinugn. Jernk. annal. 1898, s. 212. Gluggar i blocken, som inleda gas och luft till ugnsrummet (i martinugn). 2 Uppf. b. 5: 379 (1902).
4) [möjl. utveckladt ur 1; jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., t. o. eng.] mek. för lyftande af tyngder afsedd mekanisk inrättning bestående af en l. flera trissor, rörliga kring en axel, ”nagel”, hvars ändar hvila i tvenne sidostycken; hissblock. Fast block, block upphängdt vid en fast punkt, rörligt block, i vertikalplanet rörligt block hvilket bär tyngden som lyftes. Enkelt block, block med en trissa, sammansatt block, block med mer än en trissa, dubbelt block, block med två trissor. (Vid brunnen) twenne Embar på blåket omginge. Fosz 503 (1621). Block, ther medh man något vphiszar. Wallenius Project E 7 a (1682). Block .. kallas en liten trissa, genom hvilkens medelpunkt går en liten kringlöpande axel: öfver denna trissan lägges et snöre, vid hvilkets bägge ändar en Vigt och en kraft, eller ock tvenne krafter fästas. Klingenstierna Musschenbroek 114 (1747). Der uppfordrar ett block till byggnaden stenar och bjelkar. Adlerbeth Hor. Sat. 156 (1814). Ett block .. består af hus, en eller flera skifvor samt nagel. Underv. f. mansk. v. fl. 2: 70 (1881, 1904). Till ett fullriggadt skepps tackling höra omkring ett tusen block af olika storlek och form. Wrangel Sv. fl. bok 67 (1898). jfr BRASS-, DIFFERENTIAL-, DREJREPS-, ENSKIFVE-, FIOL-, FLERSKIFVE-, FOT-, GIGTÅGS-, GIN-, GÅRDINGS-, HAK(E)-, HISS-, JUNGFRU-, JÄRN-, KARNAT(E)-, KAST-, KONTRABRASS-, KRAN-, KVARTERS-, LEDAR(E)-, LEDSEGELS-, LEKAR(E)-, LYFT-, LÖSTALJE-, MÄRSEFALLS-, PORTTALJE-, REFTALJE-, RORKÄTTINGS-, RÄKNE-, SKEPPS-, SKIF-, STJÄRT-, STROPP-, SYSKON-, SYSTER-, SÄNK-, TOPPLÄNT-, TRESKIFVE-, TVÅ-, TVÅSKIFVE-, UNDER-, VÄF-, ÖFVER-BLOCK m. fl. — särsk. [jfr t. block an block, eng. block and block, fr. à bloc] i uttr. block om block, om talja hvars båda block under halning kommit så nära hvarandra, att man ej kan hala mera; tvåblock. Pihlström Skepps aflöpn. 1: 16 (1796, 1812). Frick o. Trolle Sjöm. 16 (1872). NF (1877).
5) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl., t., eng. o. fr.] jämförelsevis stort, vare sig oformligt, obearbetadt (o. i så fall ofta tänkt ss. ämne till ngt) l. till viss form bearbetadt, massivt stycke af hvilket fast ämne som helst, dock företrädesvis af sten (se a); äfv. öfvergående i bet.: ämne(sstycke) (se c). Fischerström 2: 203 (1780). Den första som af trädets eller stenens grofva block danade likheten af en menniskobild. Leopold 5: 456 (1799); jfr a. En diger block af en ekstam. Adlerbeth Ov. 314 (1818); jfr 1. Ända ut i hafvet utlöpande väldiga glacièrer afbörda der sitt öfverflöd i form af ofantliga (is-)block. Fries Grönl. 7 (1872). Tekn. tidskr. 1879, s. 117 (om träkubb för gatubeläggning). Freja-Choclad i Block. AB(L) 1895, nr 261, s. 4. — jfr ASFALT-, BETONG-, CEMENT-, DRIFIS-, IS-, JÄRN-, JÄTTE-, KOL-, KORALL-, KVARTSGLAS-, LER-, MALM-, STENKOLS-, TRÄ-BLOCK m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., nt., holl., t., eng. o. fr.] om stycke af sten. Dryselius Turk. måne 436 (1694). De stora oformlige Marmorstycken, som brytas utur Marmorgrufvorne, heta .. Block. Rinman (1788). De carrariska (marmor-)blockarna. Atterbom Lyr. 1: 169 (1818). Vid Hör .. förekommer .. (sandstenen) dels i lösa Block .., dels också i fast klyft. S. Nilsson i VetAH 1819, s. 145. Pelarnas .. skiften, af hvilka hvardera består af tvenne likstora block. Brunius Metr. 88 (1854). (Gnejsen låter) ej, med samma lätthet, som graniten, .. tukta sig i qvaderformiga block. Rothstein Byggn. 74 (1856, 1875). Några af de (af inlandsisen) flyttade blocken hafva en ofantlig storlek. Lindström Geol. gr. 238 (1857, 1859); jfr slutet. I imponerande .. rader ligga nu de väldiga blocken (från kullslagna antika tempel). Hahr Arkitekt. hist. 61 (1902). jfr APATIT-, DIABAS-, DILUVIAL-, DOLOMIT-, ERUPTIV-, FACETT-, FLINT-, FLYTT-, GNEJS-, GRANIT-, HÖRN-, IRR-, KALK-, KALKSTENS-, KLIPP-, KVADER-, KVARTSIT-, LAVA-, LED-, MALAKIT-, MARMOR-, METEORIT-, MORÄN-, RULLSTENS-, SANDSTENS-, SLIPSTENS-, SOCKEL-, STEN-, STRÖ-, TRAKYT-, TRAVERTIN-, URBERGS-, URSTENS-, VRÄKSTENS-BLOCK m. fl. — särsk. [jfr t. erratischer block, eng. erratic block, fr. bloc erratique] geol. i uttr. erratiskt block, (större) sten som under istiden af isen förts (en längre sträcka) från sin ursprungliga plats, flyttblock; jfr IRR-BLOCK. De så kallade erratiska blocken, hvarmed jordytan i många trakter, och isynnerhet i norra Europa, är ganska tätt öfversållad. Hammargren Jordkl. utvecklingsh. 95 (1854). Många af de block, som transporterats af isen och sedan aflastats på marken, äro af ansenlig storlek … Geologen benämner dem erratiska block eller flyttblock. Nathorst Jord. hist. 446 (1891). Hagman Fys. geogr. 133 (1903).
b) [jfr motsv. anv. i t.] jämförelsevis stor, oarbetad, gjuten klump af metall, särsk. bly l. tenn; tacka. 1 Blåck ten, 1 Dito Bly. Stiernman Com. 4: 858 (1687). Möller (1790). Ett fyrkantigt eller rundt block (af gjutstål). Jernk. annal. 1874, s. 248. — jfr BLY-, GJUT-, GJUTSTÅLS-, JÄRN-, NICKELSTÅLS-, SLAGG-, STÅL-, TENN-, TRÅD-, ÄMNES-BLOCK m. fl.
c) [efter motsv. anv. i eng.] tekn. ämne till trådrulle; jfr BLOCK-MASKIN 2, BLOCKA 6, BLOCKARE.
d) mer l. mindre bildl. Ling företog sig hos oss .. att söka något reda de oklara begreppen (om de nordiska myternas innebörd), och han lösbröt, så att säga, med jättehänder de stora och gröfsta blocken. Sander i 3 SAH 10: 180 (1895). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng. samt liknande anv. af KLOSS o. STOCK] (numera mindre br.) om person: outvecklad o. tafatt l. trög o. loj l. grof o. rå person o. d. Eliest bliffua the likwäl idel blåk, som hwarken om thet eena, eller thet andra wetta snacka. Botvidi Luther Förman. C 4 b (1614). D. Nå säg, du förde honom hit att höra / Mitt spel? P. Jag hade inte litet göra / Att få det blocket hit. Dahlgren Moreto 69 (1873). jfr: När jag påträffar ett så groft block som ni är, så anser jag släggor och grofva kilar för lämpligare verktyg än tamburnålar. Blanche Tafl. 3: 251 (1857). jfr äfv.: Vår kropp har allt sitt lif till låns af vår själ, och är, utan den, en block, ett intet. Atterbom Siare 1: 86 (1841).
β) [jfr fr. tout d’une pièce] i uttr. vara liksom huggen l. skuren ur ett block l. ur ett enda block o. d., vara en helgjuten personlighet. Du var en karakter, — sjelf liksom skuren / ur blocket ut med skarpt bestämda drag. Sturzen-Becker 6: 212 (1868). (Schlyter) var af sin egen art, en man af ett enda block, brist och förtjänst gjutna samman i ett. Weibull Fr. Lund o. Lundag. 189 (1889).
e) [jfr motsv. anv. i sv. o. nor. dial. o. i holl. (dial.); jfr äfv. sv. dial. dä va ett blok te en oxe (Djurklou Ner. folkspr. 15 (1860)), äfvensom sv. dial. bloka å arbeta, blokka å svärja o. d. (jfr BLOCKA 8, hvilket kan ingå i vissa af ssgrna)] ss. första ssgsled för att beteckna ngt ss. i sitt slag kolossalt l. synnerligen tungt l. svårt l. intensivt o. d.; jfr BLOCK-ARBETE, -FYLLA, -HUGG, -DUM, -FET, -FULL, -GROF, -MÄTT, -OVETTIG, -RIK, -STOR, -SUR, -SÄKER, -LÄSA, -PLUGGA, -SUPA, -SVÄRJA, -ÄTA. Möller (1790). Weste (1807; betecknadt ss. familjärt). Dalin (1850; betecknadt ss. tillhörande förtrolig o. lägre stil). Anm. Hithörande adjektiva (o. adverbiala) ssgr uttalas stundom, särsk. när de stå med starkt eftertryck (”emfatiskt”), som två ord, hvartdera fullt betonadt, o. kunna i enlighet härmed särskrifvas. När de ngn gg förekomma i attributiv ställning, få de i allm. vanlig ssgsbetoning. Äfv. de verbala ssgrna uttalas o. skrifvas ngn gg som två ord. Jfr med afs. på ssgrnas sönderfallande i två ord folkspråkets blocka och svärja för blocksvärja o. d.
6) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] bunt af (pappers)blad l. (trä)skifvor o. d., hvilka sammanhållas i ena kanten gm limning o. d., men lätt kunna lösryckas.
a) bunt af pappersblad. PT 1897, nr 298 A, s. 3. De nu använda assignationsblanketterna skola .. utbytas mot sådana i häften (block) om 100 stycken. SD(L) 1902, nr 448, s. 5. Block är (vid undervisning i geometrisk ritning) lämpligare än ritbok. O. Eneroth i Ped. tidskr. 1904, s. 65. Målaren tog fram ett block papper ur sin ficka, lade det på sitt knä och började teckna. PT 1911, nr 7, s. 3. — jfr ANNOTATIONS-, DATO-, DATUM-, RIT-, SKISS-, SKRIF-BLOCK m. fl. — särsk. [jfr motsv. anv. i eng.] anteckningsbok bildad af vid ena kanten sammanlimmade blad; pappersblock, blocknotes. Ekbohrn Främ. ord (1904).
b) ett helt af flera vid ena kanten på hvarandra fästa ’spånkammar’, hvar o. en bestående af en rad intill hvarandra sittande tändsticksspånor. Tio dylika (tändsticks-)spånor sittande intill hvarandra bilda en ”spånkam”, och af sådana sammanfogas med lim vid nedre kanten fem stycken på hvarandra till ett ”block”. Tekn. tidskr. 1896, K. s. 19.
7) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] handel. komplex af varor utan beräkning af antal, mått eller vikt. G. Dalin (1871). Smedman Kont. 7 (1874). Ekbohrn Främ. ord (1904).
Anm. Stundom användes i sv. det fr. uttr. en bloc, i klump [jfr t. o. eng. in block]. G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904). — i öfverförd anv. (Demokraterna påyrka folkviljans) accepterande en bloc. Böök Essayer 253 (1913).
8) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] sammanhängande afgränsadt område, komplex, parti.
a) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] skogsv. skogslott för hvilken särskild hushållningsplan uppgjorts. Kronoparker .. indelas .. i anseende till sjelfva skogshushållningen å hvarje skog, i Block, Skiften, Afdelningar, Periodiska hyggen och Årshyggen. SFS 1838, nr 12, s. 3. Skogen är afdelad uti serskilda, till hushållningen af hvarannan oberoende, afdelningar eller s. k. block. Jernk. annal. 1851, s. 229. Skogsv.-fören. tidskr. 1907, Fackupps. s. 91. — jfr SKOGS-BLOCK.
b) skogsv. skogslott afsedd att vid försäljning af afverkningsrätten försäljas på en gång. AB 1890, nr 32, s. 2. Orsa kommunalstämma tillsatte .. en komité .. som .. lät utdela skogen i omkring 80 s. k. ”block” som efterhand med lämpliga mellantider försåldes å offentlig auktion. SDS 1899, nr 5, s. 2. — jfr AFVERKNINGS-BLOCK.
c) [efter motsv. anv. i eng.; jfr samma anv. i holl. o. t.] grupp af till hvarandra gränsande hus l. tomter hvilken inneslutes, men ej delas, af gator l. öppna platser; kvarter. Ett helt block tomter .. mellan denna nya gata och Nils Erikssonsgatan. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 13.
d) geol. om sammanhängande parti af jordskorpan. De gradvis allt högre stigande delarna av kontinenterna (hafva) uppstått genom förskjutning till olika nivåer av skilda partier av jordskorpan tänkta som block var för sig. Ramsay Geol. gr. 1: 55 (1912). Det osteuropeiska blocket, som alltsedan kambrisk tid motstått veckningsrörelse. Därs. 2: 6 (1913). — jfr KONTINENTAL-, LAND-, URBERGS-BLOCK.
9) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.; urspr. benämning på den sammanslutning af de fyra förnämsta vänstergrupperna i franska deputeradekammaren hvilken stödde ministären Waldeck-Rousseau 1899—1902] benämning på sammanslutning af flera partier, i sht i folkrepresentation, hvilka samverka i vissa (politiska) frågor. I följd af (de franska parlaments-)partiernas mångfald och majoritetens (blockets) olikartade sammansättning är kabinettet vanligen ej fullt homogent. Fahlbeck Sv:s förf. 147 (1904). Kampregeringen i Frankrike stödde sig (i striden mot kongregationerna) på en parlamentarisk majoritet af omkring 100 röster (det s. k. ”blocket”). Kjellén Stormakt. 1: 170 (1905). Det liberala blocket (vid 1907 års sv. riksdag) stod ej att rubba. A. Rydfors i Sv:s hist. 10: 318 (1909). Det maktägande blocket (i Sv.) .. sätter fosterlandets frihet på ett kort. S. Hedin i NDA 1913, nr 295, s. 5. — jfr VÄNSTER-BLOCK(ET) m. fl.
10) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. fr. Till grund för hithörande uttr. ligger eng. block-system, eg. spärrsystem, bildadt till block, v., spärra (en väg), blockera (jfr BLOCKERA, v.1 4)] järnv.
a) [sannol. elliptiskt för BLOCK-VERK l. BLOCK-APPARAT] anordning för samverkan mellan två l. flera ställverk gm hvilken växlar, signaler m. m. som manövreras från ett ställverk kunna medelbart förreglas från ett annat ställverk; den består af en lystringsapparat, som gör personalen uppmärksam på den förregling som skall utföras, och en blockeringsmekanism, som utför förreglingen. Numera gifves detta meddelande (att tåg framgår på en bansträcka) vid lifligare trafik vanligen med en särskild elektrisk apparat, som kallas blockverk eller kort och godt block. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 36. — jfr INFARTS-, LINJE-, STATIONS-, UTFARTS-, ÄND-BLOCK m. fl.
b) [sannol. utveckladt ur a] blocksträcka. Afståndet mellan två blockapparater kan .. gälla som stationsafstånd, och trafiken är fullt betryggad, om man blott ser till, att aldrig mera än ett tåg är inne å en dylik liniesträcka eller ”block”. 2 Uppf. b. 3: 466 (1897).
11) (knappast br.) klot i krocketspel som ännu ej gått igenom första bågen. Norman Goss. lek. 124 (1878, 1883).
Anm. I efterfölj. språkprof är uttr. the (dvs. till) blåckz kanske en eufemistisk förkortning af till Blocksberg [jfr svordomen i l. åt helvete! samt d. dial. go te Blåksbjære (Feilberg), nt. gaa naa’n Blokksbarg]. Så the blåckz, är Hon Döff medh? Chronander Bel. I 8 a (1649).
Ssgr [de flesta med motsvarigheter i d., t. o. (särsk. i fråga om ssgr till 4) holl., många äfv. i eng.]: A: BLOCK-AFDELNING3~020. = BLOCK 8 a. På det tillgång må finnas å trädplantor .., skall inom hvarje blockafdelning .. anläggas en plantskola. SFS 1838, nr 12, s. 13.
(6 a) -ALMANACKA~0020. —
-APPARAT~002. = BLOCK 10 a; jfr BLOCKERA, v.1 4. Cronstedt Pres. i VetA 1895, s. 14. För att tågen skola kunna följa raskare efter hvarandra, plägar man .. å .. järnvägar utomlands mellan stationerna insätta särskilda signalinrättningar, s. k. blockapparater. 2 Uppf. b. 3: 466 (1897). Därs. 9: 264 (1905).
(5 e) -ARBETE ~020, äfv. ~200. [jfr sv. dial. blokkarbete, äfvensom bloka å arbeta] (hvard., numera föga br.) synnerl. tungt o. svårt arbete; jfr BLOCKA 8. Att vår nådiga herre ingelunde vill, att .. (fogden) skall tvinge Hans N(åds) folk och knechter .. till någet block arbete, utan elliest skaffe sich hielp hvar han kan. G. I:s reg. 25: 604 (1555). Block arbete Magnus labor, labor immensus, permagnus, intolerabilis, improbus, Herculeus. Helsingius (1587). Verelius Ind. 2 (1681). Dijkman Ant. eccl. 70 (1703). Dalin (1850; betecknadt ss. br. ibland det lägre folket).
(4) -AXEL~20. Kalm Resa 2: 132 (1756).
(3 g) -BATTERI~002. [jfr holl. blokbatterij, t. blockbatterie] (förr) mil. Blockbatteri .. Flyttbart, fyrhjuligt batteri i fästningar, nu föga brukligt. Dalin (1850).
(8 c) -BELYSNING~020. tekn. GHT 1895, nr 276, s. 3. Blockbelysning .. för en större byggnadskomplex afsedd elektrisk belysning. Ekbohrn Främ. ord (1904).
(5 b) -BLY~2. [jfr holl. bloklood, t. blockblei] bly i tackor. Widmark (1889; under blockblei).
-BOK~2.
1) [efter t. blockbuch, eng. block-book] till 3 b. Från 1400-talets förra hälft härstamma .. de äldsta med träsnitt illustrerade böckerna, s. k. xylografiska l. block-böcker, der texten är skuren i trä likaväl som illustrationerna. NF 7: 464 (1883). Biblia Pauperum och dylika blockböcker. SD(L) 1904, nr 347, s. 4.
2) = BLOCK 6 a. NF 19: 932 (1896).
(5) -BORSTE~20. [jfr eng. block i motsv. anv.] för rengöring af golf o. d. afsedt redskap liknande en borste men med tjockt tygöfverdrag i st. f. borst. Bäst rengöras .. (parkettgolf) med en s. k. blockborste. Langlet Husm. 629 (1884).
(3) -BÄNK~2. tekn. Om krökningen (af tegelpannan) göres samtidigt med bladet, rättas densamma, sedan pannan är halftorr, uti en s. k. ”blockbänk” .., hvarest alla sprickor och ojemnheter .. afhjelpas. Gundberg Tegel 20 (1860).
(3 g) -BÖSSA~20. (förr) artilleripjäs med blocklavett. Vid .. Jern-Gjuteriet Bergsund .. emottagas .. beställningar .. hvaribland .. Pjeser för Machinerier .. Blockbössor .. och Ammunition. DA 1824, nr 48, s. 8.
(1) -CIRKELSÅG~002 l. ~200. tekn. medelst häfarmsrörelse automatiskt höj- o. sänkbar cirkelsåg för afskärning af trädstammar till block. PT 1905, nr 269 B, s. 1.
(5 e) -DUM ~2, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., numera föga br.) grufligt dum, stockdum. Almqvist (1844; betecknadt ss. tillhörande det lägre språket). Linder Regl. 173 (1886).
-ESKADER~020. [elliptiskt för ”blockskeppseskader”] (enst.) skara blockskepp. I förening med den utlagda blockeskadern skulle fästningarne (Kungsholmen o. Drottningskär) försvara inloppet (till Karlskrona). E. Holmberg i Vår flotta 1908, s. 143.
(4) -FABRIKANT~002. Ind.-utst. i Malmö 1896, s. 15.
(5 a) -FATTIG~20. i sht geol. som innehåller jämförelsevis få stenblock. G. Andersson i Ymer 1904, s. 317. En lös och blockfattig ytmorän. Högbom Norrl. 124 (1906).
(5 e) -FET~2, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., numera föga br.) vanskapligt fet, smäckfet. Almqvist (1844). Kindblad (1867).
(1) -FLOTTA. (†) flotte af stockar. SFS 1846, nr 9, s. 10.
-FLÖJT ~2. [efter t. blockflöte (bloch-, plock-, pflockflöte); jfr ä. d. blockfløithe (Nye danske magazin 1: 48 (cit. fr. 1578)). Namnet torde bero på att i det i munstycket borrade hålet en plugg (t. pflock, plock) insattes för formandet af lämplig anblåsningsspringa, medan däremot i tvärflöjtens anblåsningshål ingen plugg insättes] mus.
1) (fordom) flöjt som anblåses från spetsen, långflöjt, flöjtdus. (Flöjtdusen) förekom på 1500-talet i fyra storlekar och lägen: basflöjt, tenorflöjt, altflöjt och diskantflöjt (med gemensamt namn kallade blockflöjt) samt var ännu mot midten af 1700-talet den vanliga arten af flöjt. NF 4: 1516 (1881). 2 NF 17: 164 (1912).
2) benämning på viss orgelstämma. Hülphers Mus. 202 (1773). Mecklin För beg. i tonk. 47 (1802). Bauck Mus. reallex. (1871). Blockflöjt eller Panflöjt 1 fot förekommer endast i äldre orglar. Lagergren Orgelskola 1: 4 (1894).
(3 c β) -FOT~2. skom. För en stöfvels formande fordras följande .. 1 par stöfvel block, under benämning af Framblock, bakblock, och kilar samt Blockfötter. 2 Skom. ordl. (c. 1847).
(5 e) -FULL~2, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (blocks- Apelblad) (hvard., mindre br.) starkt berusad, stupfull. Apelblad Str. anm. 63 (c. 1765). Han .. (var) ute och söp sej blockfull. Nerman Olympen 146 (1913).
(5 e) -FYLLA~20, r. l. f. (hvard., mindre br.) omåttlig supning; starkt rus. —
(5 a) -FYLLD~2, p. adj. i sht geol. full af stenblock. Blockfylld moränmark. R. Sernander i Uppland 1: 101 (1901). C. A. M. Lindman i VetA Årsb. 1914, s. 251.
-FÄLT~2.
1) i sht geol. till 5 a: af stenblock betäckt fält; jfr -GÄRDE, -HAF. V. Ramsay i Fennia XII. 5: 8 (1895). Nordenskjöld Polarv. 202 (1907).
2) till 10 a: ruta på blockapparat som gm olika färger, hvitt o. rödt, angifver, huruvida ett tåg får insläppas på en angränsande järnvägssträcka l. ej; jfr -FÖNSTER, -RUTA. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 38. Ställverket å statsbanans station i Malmö .. har .. 8 blockfält för linieblockering. 2 Uppf. b. 9: 257 (1905).
(10 a) -FÖNSTER~20. = -FÄLT 2. Ett linieblockverk af nyare konstruktion .. är försedt med fyra blockfönster sålunda, att ett fönster begränsar hvarje tillstötande blocksträcka af hvar tågväg. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 38. 2 Uppf. b. 9: 264 (1905).
(5 a) -FÖRANDE~200, p. adj. geol. som innehåller stenblock. Blockförande moränmergel. J. G. Andersson i Sv. turistfören. årsskr. 1895, s. 182. Skogsv.-fören. tidskr. 1907, s. 121.
-FÖRBAND~02. [efter t. blockverband, efter eng. block-bond] byggn. Sturtzenbecher Ing.-lex. (1805). (Ett af) De enklaste och vanligaste (murförbanden är) .. blockförband, då man i det ena hvarfvet .. lägger alla stenarna med långsidan, men i det nästa med kortsidan utåt. Arb. bok 119 (1887).
-GALLRING~20. landt. gallring af plantor, med kvarlämnande af grupper, i hvilka sedan ny gallring företages, då endast hvarje grupps bästa planta kvarlämnas. Denna första (gröfre gallring af rotfruktsplantorna), s. k. blockgallring, utföres med hand- eller hästhacka. Landtbr. bok 2: 421 (1901).
(5 e) -GROF~2, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., föga br.) Den blockgrofvaste enfald. Kullberg Mem. 1: 93 (1835).
(5 a) -GÄRDE~20. (mindre br.) geol. = -FÄLT 1. G. Andersson i Ymer 1904, s. 317. Sjögren Stud. v. Torneträsk 147 (1909).
(5 a) -HAF ~2. geol. större, af stenblock täckt yta; jfr -FÄLT 1. De Geer Skand:s geogr. utv. 50 (1896). Om de genom vittringen uppkomna klippstyckena ej undanflyttas utan kvarligga på de ställen, där de bildats, så bibehålla de sina kantiga former. Anhopningar i stort af dylika bildningar benämner man blockhaf. 2 Uppf. b. 5: 40 (1902). K. E. Forsslund i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 213.
(4) -HAKE~20. järnhake som, fäst i en blockstropp l. direkt i ett blockhus, tjänar till att fästa blocket vid en fast punkt l. en last; jfr -KROK. Witt Skeppsb. 257 (1863). Underv. f. mansk. v. fl. 2: 71 (1904).
(4) -HISSTÅG—0~2 l. ~20. (föga br.) blocktåg. Dalin (1850). Hahnsson (1884).
(5) -HJUL~2. Hiärne Berghlychta 442 (1687). Blockhjul är ett mindre hjul, som består af en hel eller genombruten cylindrisk skifva, hvilken i sin midt har ett hål för axelarmen. Billmanson Vap. 80 (1880, 1882).
-HJULS-LAVETT—0~02. (förr) Dalin (1850).
-HUFVAD~20. [jfr eng. blockheaded samt -HUFVUD] (föga br.) ytterst inskränkt; jfr PUND-HUFVAD. Dalin (1850; angifvet ss. br. bland det lägre folket o. i familjärt spr.).
-HUFVUD~20. [sannol. efter eng. blockhead, urspr.: hattstock, perukstock (jfr BLOCK 3 c α), senare: dumhufvud, träskalle (med afs. på betydelseutvecklingen jfr PERUK-STOCK), säkerl. delvis med anslutning till BLOCK 5 (jfr språkprofvet från Fröding nedan samt att Dalin (1850) hänvisar från blockhufvad till blockdum; jfr äfv. PUND-HUFVUD)] (numera föga br.) person med ytterst inskränkt förstånd, dumhufvud, pundhufvud, träskalle. V. F. Palmblad i Frey 1843, s. 156. För denne hvasse granskare (dvs. Kaligula) var Virgilius ett blockhufvud. Rydberg Rom. d. 62 (1876, 1882). jfr: Öfvertygelse och vilja förbenas i (förmyndarmänniskans) .. hjärna så att alltsamman blir ett mäktigt och imponerande blockhufvud, inför hvilket genomsnittsmänniskorna böja sig i ödmjukhet och vördnad. Fröding Efterskörd 2: 30 (1893, 1910). Anm. Den af Dalin (1850) angifna bet. ’ytterst inskränkt förstånd’ har ej anträffats annorstädes. —
(5 e) -HUGG~2. [fsv. blokhug, svårt slag tilldeladt med ett groft tillhygge; jfr motsv. anv. i sv. dial. (Ångermanl., Almqvist (1844))] (numera knappast br.) synnerl. kraftigt hugg, dråpslag. Schultze Ordb. 1972 (c. 1755). Ihre Gl. (1769).
-HUS, se d. o. —
(1) -HYGGE~20. (blocke- RARP) Placater (äro) vthgångne .. emot dhet myckna Mast- och Blockehygge wedh grentzerne. RARP 3: 166 (1641). Flera stadens invånare tilltalades för olofligt mast- och blåckhygge 1674. Lignell Dal 2: 173 (1852).
(4) -HYLSA~20. (mindre br.) blockhus (se d. o. 4). Moll Fys. 1: 92 (1897).
(5) -IS~2. is i (fyrkantiga) block. Larsen (1884). SDS 1898, nr 77, s. 4.
(5) -KEDJA~20. tekn. En kombinerad rull- och block-kedja. Östberg Vel. 38 (1894). S. k. velocipedkedjor äro af två slag; det ena, blockkedjan, är utfördt af massiva stycken (block), som medelst bultar hopnitats emellan två lameller. 2 NF 15: 601 (1911).
(4) -KROK~2. (mindre br.) = -HAKE. Jernk. annal. 1819, s. 127. Därs. 1868, s. 334.
-KVARN~2. tekn. vid fajanstillverkning använd apparat för sönderkrossning af flinta, ben, glasyr m. m. 2 Uppf. b. 7: 167 (1903).
(5) -LAVA ~20. geol. af lösa block bestående lavamassa. Nathorst Jord. hist. 161 (1889). Äfven sedan lavan flutit ut ur kratern, afkyles den långsamt och afger allt mera vatten, som söndersliter detsamma under bildande af blocklava. Arrhenius Värld. utv. 15 (1906).
(jfr 3 g) -LAVETT~02. (förr) Uppf. b. 6: 55 (1875). Blocklavetterna utgjorde fordom den enklaste formen för lavetter till gröfre pjäser. De voro då antingen massiva, af ett enda trästycke, eller ock af två trästycken förenade medelst bultar och kalfvar. 2 NF 15: 1428 (1911).
(5 a) -LERA~20. geol. lera i hvilken spridda stenblock förekomma. J. J. Sederholm i Atlas ö. Finl. 4: 8 (1899).
(4) -LINA~20. blocktåg. Jernk. annal. 1819, s. 127. Dalin (1850).
(5 e) -LÄSA~20, ngn gg emfatiskt, som två ord, 4 32 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., mindre br.) läsa ifrigt o. mycket i sträck, pluggläsa, plugga; jfr -PLUGGA o. BLOCKA 8. C. Rålamb (1678) hos Hollander Sv. underv. hist. 1: 417. Serenius (1734; under thresh). Dalin (1850). tr.: läsa (ngt) ifrigt l. oafbrutet. Det är förmånligare för hågkomsten af en läxa, om man fördelar de för det fulla inlärandet nödiga repetitionerna på två dagar, än om man ”blockläser” den på en eftermiddag. Herrlin Minnet 342 (1909).
(4) -LÖPARE~200, r. l. m. blocktåg. Tekn. tidskr. 1902, M. s. 144.
-MAKARE, se d. o. —
(4) -MAKERI~002, oftare 0104, vanl. 1004. Weste (1807).
1) tillverkning af block; färdighet(en) att tillverka block; blockmakaryrke. Almqvist (1844). Kindblad (1867).
2) inrättning l. lokal för tillverkning af block. Almqvist (1844). Kindblad (1867).
(5 a) -MARK~2. i sht geol. af stenblock betäckt mark. Malmberget 1894, nr 26, s. 2. Ymer 1910, s. 319.
-MASKIN~02.
1) till 4: maskin för tillverkning af hissblock. Wingård Minnen 5: 118 (1847).
2) till 5 c: maskin för utsågning af ämnen till trådrullar. —
(3 a) -MEJSEL~20. på ett städblock fäst mejsel. Almroth Karmarsch 536 (1839).
(5 a) -MORÄN~02. geol. af stenblock fylld l. täckt morän. R. Kjellén i Ymer 1903, s. 453. Sjögren Stud. v. Torneträsk 191 (1909).
(5 e) -MÄTT~2, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., föga br.) proppmätt. —
(4) -NAGEL~20. nagel som utgör axel till en blocktrissa. Widegren (1788). Linder Sjömanskap 66 (1896).
(6 a) -NOTA~20. (mindre br.) = -NOTES. SD(L) 1897, nr 343, s. 3. Hofjuv. K. Andersons priskur. 1907, s. 56, 96.
(6 a) -NOTES ~nω2tes, l. ~nå2ts l. 4~1. [efter fr. bloc-notes] anteckningsbok med i inre l. öfre kanten perforerade blad, pappersblock. Guldsmedsaktiebol:s i Sthm priskur. 1908, s. 3, 59. C. G. Hallbergs priskur. 1911, s. 131.
(5 e) -OVETTIG~020, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 320 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., föga br.) Sillén blef block ovettig på allt hvad fotografer hette. Ahrenberg Anor 134 (1891).
(5) -PACKNING~20. tekn. packning i form af fyrkantiga block bestående af kautschukimpregnerade spånadsämnen med väfomläggning. SDS 1894, nr 533, s. 3. Tidn. f. lev. 1904, nr 41, s. 1.
(6) -PAPPER~20. (mindre br.) pappersblock, blocknotes. Blockpapper med blyertspenna. Tidn. f. lev. 1904, nr 41, s. 1. Därs. 1912, nr 16, s. 2.
(5 e) -PLUGGA~20, ngn gg emfatiskt, som två ord, 4 32 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., mindre br.) jfr -LÄSA o. BLOCKA 8.
(10 a) -POST~2. jfr -STATION. Säkerh. o. signalordn. v. SJ 1906, 1: 2. Med blockpost förstås plats, där huvudsignal är uppställd för att betrygga flera tågs samtidiga rörelse i samma riktning på samma spår. Bet. ang. trafiksäkerh. 1913, s. 393.
(1) -PRÅM~2. (förr) sjömil. jfr -SKEPP 2. Danska Flottan .. drog sig .. under Castellet vid Köpenhamn, hafvandes framman för sig åtskilliga stora Blockprohmar. Nordberg C. XII 1: 107 (1740). Gyllengranat Sv:s sjökr. 1: 274 (1840).
-RAD~2.
1) till 1 d. Uhr Koln. 26 (1814). Mila med tre blockrader. Ekman Skogstekn. handb. 231 (1908).
2) till 3 h. En del dockor hafva rum för flera fartyg på en gång, och följaktligen flera bäddar eller blockrader. Witt Skeppsb. 315 (1863). Uppf. b. 7: 317 (1875).
(5 a) -RAS~2. i sht geol. O. Sjögren i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 228. Hedin Scoutliv 277 (1913).
-RIK~2.
2) äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., föga br.) till 5 e. Jag spådde Anskjöld i går aftons att han skulle blifva blockrik. Knorring Förhoppn. 3: 23 (1843).
(10 a) -RUTA~20. = -FÄLT 2. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 119.
(10 a) -SIGNAL~02. signalapparat som står i förbindelse med en blockapparat. Tekn. tidskr. 1897, B. s. 66. En blocksignal (vid blockstationen Sjölunda) med 2 vingar, den ena signalerande tåg i rigtningen Malmö—Arlöf och den andra i riktningen Arlöf—Malmö. SDS 1900, nr 465, s. 2. 2 Uppf. b. 9: 252 (1905).
(1) -SKEPP~2. [jfr t. blockschiff, eng. blockship, lat. navis trabica]
1) (†) flotte. Navis trabica .. Blookskeep, flote. Lex. Linc. (1640; under trabicus).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] sjömil. förankradt, ej tackladt skepp afsedt att försvara inloppet till en hamn o. d. (o. i så fall armeradt) eller användt till vaktskepp l. fång- l. sjukfartyg; holk; jfr -ESKADER, -PRÅM. DA 1801, nr 82, s. 1. En rad blockskepp till försvar af inloppet till Köpenhamns redd. S. Natt och Dag i Vår flotta 1906, s. 155.
(4) -SKIFVA~20. rund, i kanten urholkad skifva i ett block öfver hvilken linan löper; jfr -TRISSA. Var. rer. 30 (1538). Widegren (1788). Blockskifvornes tjocklek och diameter måste afpassas efter de öfver dem löpande tåg. Stål Byggn. 169 (1834). Tidn. f. lev. 1901, nr 35, s. 3.
(1) -SKOG~2. (mindre br.) timmerskog. Timber och Blåckskog. Brummer Jagtlex. 133 (1789). DA 1808, nr 53, s. 5.
(5 a) -SKRED~2. särsk. konkret. Man får (vid bestigning af fjällen kring Abisko) .. i flera timmar klättra uppför branta snöfält eller blockskred. O. Sjögren i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 230. Dens. Stud. v. Torneträsk 157 (1909).
(5) -SKRIFT~2. [efter t. blockschrift] blockstil. Tekn. tidskr. 1894, Allm. s. 228.
(1?) -SKUTA~20. (enst.) skuta för skeppning af stockar? Genom Klarelfven kom en mängd af trävaror, som sedermera utskeppades på blockskutor öfver Venern. Lilljebjörn Spr. minnen 110 (1874).
(5 e) -SKÖRD~2. (knappast br.) landt. utomordentligt rik skörd. Till följd af den stora svårigheten att frambringa s. k. blockskördar af råg blifver i längden den sorten alltid den fördelaktigaste, som är mest vinterhärdig. LAHT 1901, s. 123.
(1) -STAM~2. trädstam användbar till stock(ar). Jernk. annal. 1851, s. 324.
(10 a) -STATION~02. jfr -POST. 2 Uppf. b. 3: 466 (1897). Med en blockstation menas en signalmellanstation, som är försedd med behöfliga blocksignaler. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 36. Blockstationen Sjölunda mellan Malmö ställverk II och Arlöf ställverk I. SDS 1900, nr 465, s. 2.
(5) -STEG~2. byggn. trappsteg bestående af ett enda massivt block. Rothstein Byggn. 668 (1859, 1875). Trappan .. utföres med blocksteg af grå cementmosaik. Arbetsbeskr. f. ny byggnad åt univ.-bibl. i Lund 5 (1902).
(5 a) -STEN~2. byggn. för byggnadsändamål huggen (större) sten; oftast koll. Oxenst. brefv. 11: 709 (1637). Linné Beskr. ö. stenr. 19 (c. 1747). Bergman Gotl. geogr. o. hist. 30 (1870, 1879). jfr -STÖR.
-STENS-INDUSTRI—0~102. Tekn. tidskr. 1900, K. s. 93.
(5) -STIL~2. (i fackspr.) stil hvars bokstäfver äro utförda med kvadrater l. inskrifna i kvadrater; stil med grofva, jämnbreda linjer; jfr -SKRIFT. SFS 1867, nr 39, s. 7. Adler Meyer 587 (1895).
(5 e) -STOR~2, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4 (jfr anm. under BLOCK 5 e). [jfr sv. dial. blokkstor, blåkastor, nor. blokkstor] (hvard., mindre br.) kolossal, jättestor, bålstor. Ihre Gl. (1769). Weste (1807). En blockstor sköldpadds-kam. Knorring Skizz. II. 1: 206 (1845). De blockstora salarna. Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 1: 10 (1896).
(4) -STROPP~2. tåg l. kätting l. järn som helt l. delvis omsluter ett blockhus o. tjänar till att medelst en krok l. en järnbygel l. en tågända fästa blocket vid en fast punkt. Rosenfeldt Vitt. 184 (1689). Blockstroppar, enkla eller dubbla, splitsas eller läggas och bänslas rundt blocken. Underv. f. mansk. v. fl. 2: 94 (1881, 1904).
(10) -STRÄCKA~20. jfr BLOCK 10 b. Cronstedt Pres. i VetA 1895, s. 14. Med blocksträcka förstås bandelen mellan två närliggande blockposter eller mellan station och närliggande blockpost. Säkerh. o. signalordn. v. SJ 1906, 1: 2. —
-STÖR i följ. språkprof torde vara tryckfel för blocksten. De Stenar (vid Bursvikens stenbrott), som äro bestälte efter någon viss storlek kallas Måttstenar, och äro dyrare i Tull än de andre Stenar, som tagas såsom de falla, och kallas Blåckstörar. Linné Gothl. 267 (1745).
(5 e) -SUPA~20, ngn gg emfatiskt, som två ord, 4 32 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., mindre br.) supa omåttligt; jfr BLOCKA 8.
(5 e) -SUR~2, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 4. (hvard., föga br.) drypande våt, lungvåt. Hvar morgon stod (det marridna) djuret blocksurt af svett. E. Grip i Uppland 2: 393 (1908).
(5 e) -SVÄRJA~20, ngn gg emfatiskt, som två ord, 4 32 (jfr anm. under BLOCK 5 e). [jfr sv. dial. blokka å svärja] (hvard., föga br.) svärja grufligt; jfr BLOCKA 8. Weste (1807). Almqvist (1844; betecknadt ss. tillhörande det lägre språket). Larsen (1884).
-SYSTEM~02.
1) tekn. visst system för mekanism å eldvapen. Remingtons system (blocksystem), der slutstycket är rörligt kring en tvärgående bult och liksom en klaff fälles bakåt i lådan. Billmanson Vap. 38 (1880, 1882). Eldhandv. inf.-skjutsk. 2: 31 (1892).
2) byggn. till 8 c: vid kasernbyggen användt paviljongssystem.
3) [liksom fr. block-system efter eng. block-system] till 10 a, om anordningar afsedda att hindra efter hvarandra på samma spår gående tåg att sammanstöta. Cronstedt Pres. i VetA 1895, s. 15. I England infördes tidigt det absoluta blocksystemet, det vill säga rumsafstånd mellan tågen. Allander Drifttj. 1: 65 (1913).
(1) -SÅG~2. ramsåg med ett l. flera sågblad för sågning af stockar till bräder o. plankor. Deleen (1829). Tekn. tidskr. 1875, s. 234. N. Martin i Sv. turistfören. årsskr. 1915, s. 346.
(5 e) -SÄKER~20, äfv. emfatiskt, som två ord, 4 40 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., föga br.) absolut pålitlig. Firman hade .. ett mångårigt, blocksäkert, eget kommissionskontor i Gävle. Dahlbäck Åbergson 335 (1914).
(5 b) -TENN~2. metallurg. tenn i tackor. Oxenst. brefv. 11: 701 (1637). Ängelskt Block-Ten. H. T. Scheffer i VetAH 1755, s. 141. Det engelska, af bergmalm tillverkade tennet, som gjutes i block af 2—3 centners tyngd, kallas i handeln blocktenn. Uppf. b. 4: 245 (1873).
(5 a) -TERRÄNG ~02. terräng täckt af stenblock. Sjögren Stud. v. Torneträsk 207 (1909). C. G. Örn i Sv. turistfören. årsskr. 1914, s. 299.
(1) -TIMMER~20. R. Stjernswärd i Physiogr. sälsk. handl. 1: 27 (1776).
(4) -TRISSA~20. = -SKIFVA. Emanuelsson Polyb. 1: 43 (1833). Blocktrissan kan betraktas som en likarmad häfstång, vridbar kring den vid blockhylsan fästa axeln. Moll Fys. 1: 91 (1897).
(1) -TRÄ~2. (numera nästan bl. i talspr.) blockträd. Lignell Dal 1: 280 (1851). Der stammarne stiga till eller öfver blockträns groflek, d. v. s. omkr. 40 k(ubik)f(ot). Jernk. annal. 1851, s. 334.
(1) -TRÄD~2. träd hvaraf timmerstockar kunna erhållas. Jernk. annal. 1851, s. 262. PT 1892, nr 114 A, s. 4.
(4) -TYG~2. talja. Palmqvist Præs. i VetA 1754, s. 11. Genom sammansättning af fasta och rörliga block erhållas blocktyg, medelst hvilka stora tyngder kunna upphissas med en liten kraft. Holmström Naturl. 17 (1888, 1895). Tidn. f. lev. 1911, nr 32, s. 1. jfr DIFFERENTIAL-, POTENTIAL-, SKRUF-BLOCKTYG.
(4) -TÅG ~2. öfver trissan i ett block löpande tåg medelst hvilket lyftningen verkställes, löpare; jfr -HISSTÅG, -LINA, -LÖPARE.
(5, 8) -TÄNDER~20, pl. tandtekn. artificiella tänder hvilka med tillhörande gom äro förfärdigade i ett stycke (af porslin). Engelska emaljerade Blocktänder. Soc.-dem. 1892, nr 192, s. 1.
-VAGN~2.
1) [jfr holl. blokwagen, t. blockwagen] till 1: stark, groft byggd, låg vagn för forsling af stora tyngder, fordom särsk. för forsling af tunga artilleripjäser (jfr BLOCK 3 g). J. Stael von Holstein (1675) i Hist. bibl. 3: 283. De swåraste Styckerne (dvs. artilleripjäserna) .. föras mäst på blockwagnar. Grundell Underr. om artill. 179 (1705). Uppf. b. 1: 394 (1873).
2) till 4: för transport af lyftblock (med last) å en balk, ”travers”, afsedd liten vagn som består af (två) med bäranordning för blocket försedda, med hvarandra förbundna rullar. C. Jacobsens katal. 1892, s. 189. Alla .. slags Lyft- och Häfverktyg, såsom: .. Blockvagnar och Löpvinschar. SDS 1900, nr 401, s. 1. En blockvagn med sänkblock, vid hvilken lasten påhakas. Tekn. tidskr. 1902, M. s. 145.
(5 a) -VALL~2. vall bildad af hopade block. Sjögren Stud. v. Torneträsk 153 (1909). Högberg Baggb. 2: 142 (1911).
(5) -VALSVERK~02 l. ~20. tekn. valsverk för förvalsning o. tätvalsning gm sträckning under tryck af tunga stålstänger l. block. Tekn. tidskr. 1890, s. 207. Därs. 1900, A. s. 285.
-VERK~2.
1) (numera knappast br.) sjöt. till 4: sammanfattande benämning på samtliga block på ett fartyg. Röding SD (1798). Jungberg (1873).
2) (†) till 5 a: af stenblock uppförd byggnad. Björnståhl Resa 1: 319 (1772).
3) = BLOCK 10 a. Tekn. tidskr. 1897, A. s. 236. För stationsblockering kan man begagna sig af såväl mekaniska (intill 1,200 m.) som elektriska blockverk. 2 Uppf. b. 9: 264 (1905). jfr AFREGLINGS-, LINJE-, STATIONS-BLOCKVERK.
(4) -VIRKE ~20. skeppsb. Blockvirke, består 1:o af alm och ask, hvaraf (hiss-)block husen förfärdigas. 2:o Pockenholtz, som gagnas till (block-)skifvor, m. m., och 3:o Hagtorn, idegran, spansk ek eller apel, som nyttjas till nagelvirke i block, eller diverse Timmermansverktyg. Regl. ang. virkeslefv. 17 maj 1825, § 86. Cnattingius Skogslex. 19 (1873, 1894).
(1) -VÄGG~2. byggn. Timmerväggar eller Blockväggar bestå af ofvanpå hvarandra lagda omkring 7,5 tum i lilländan tjocka timmerstockar. Rothstein Byggn. 640 (1859, 1875).
(5 b) -ZINK~2. zink i tackor. Tekn. tidskr. 1875, s. 141.
(10) -ÄNDSTATION—0~02. En blockändstation är en med sido- eller mellanspår försedd blockstation, där tåg kunna möta eller vända. Tekn. tidskr. 1899, B. s. 36.
(5 e) -ÄTA~20, ngn gg emfatiskt, som två ord, 4 32 (jfr anm. under BLOCK 5 e). (hvard., föga br.) äta mycket glupskt; jfr BLOCKA 8. Almqvist (1844). Kindblad (1867; betecknadt ss. förtroligt o. skämtsamt uttr.). Klint (1906).
B: BLOCKE-HYGGE, se A.
C: BLOCKS-FULL, se A.

 

Spalt B 3284 band 4, 1915

Webbansvarig