Publicerad 1912   Lämna synpunkter
BJUDARE bjɯ3dare2 (bju`dare Weste), m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som bjuder. — särsk.
1) (†) till BJUDA 2. Lex. Linc. (1640; under mandator). Godh lydare, giör en godh biudare. Grubb 262 (1665).
2) (tillfällig anv.) till BJUDA 8. Artigt krus, god’ herrar, / Upptäcktes först blott för att sätta glans / .. På tjenst, den bjudarn ångrar förr’n han bjöd den. Hagberg Shaksp. 7: 19 (1849).
3) (numera knappast br.) till BJUDA 9 (b): anbudsgifvare; spekulant. Iag fick veta, at general Loeven är ock en biudare på Knutstorp. S. Lagerbring (1770) i Hist. tidskr. f. Skån. 4: 54. GT 1788, nr 29, s. 4. Kindblad (1867).
4) till BJUDA 10; särsk. i fråga om bridge, om den af de i partiet deltagande som bestämmer huru det föreliggande spelet skall spelas (med l. utan trumf, i förra fallet i hvilken färg). Med äss, dam, tia i trumf får Ni sannolikt tre stick, om Ni sitter efter bjudaren. Handledn. i bridge 29 (1904).
5) (i sht förr) till BJUDA 26: person som inbjuder; särsk. (i fråga om äldre tiders sed) person som har till uppdrag (l. yrke) att förrätta inbjudning (till bröllop, begrafning osv.). Lex. Linc. (1640; under vocator). Bjudaren (till bröllopet) .. infann sig med en bandvippa i hatten. Weise 2: 252 (1771). Från bröllopsgården utsändes .. trenne af slägten åt hvar sitt håll, som skulle inbjuda gästerna till bröllopet … De utskickade bjudarne blefvo undfägnade på alla ställen. Lovén Folkl. 152 (1847; i fråga om förh. i Skytts härad i Skåne i början af 1800-talet). Bjudare till gästabud. Rydqvist SSL 2: 200 (1857; i fråga om medeltida förh.). Bjudaren (till begrafning) var klädd i passande mörk, helst alldeles svart dräkt samt alltid försedd med hvita bomullsvantar. Lundin Stockh. minn. 1: 108 (1904; i fråga om förh. under 1830-talet). — jfr BEGRAFNINGS-, BRÖLLOPS-, FADDER-, GÄST-, LIK-BJUDARE.

 

Spalt B 2923 band 4, 1912

Webbansvarig