Publicerad 1900   Lämna synpunkter
ANTISTROF an1tistrå4f, stundom 30~2, r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. o. lat. antistrophe, af gr. ἀντιστροφή, eg. motvändning, af ἀντιστρέφειν, vända sig emot, af ἀντί (se ANTI-, prefix2 2) o. στρέφειν, vända sig (se STROF)]
metr. i den forngrekiska koriska lyriken (o. dramat): versgrupp hvilkens verser med afs. på sin metriska byggnad i ordningsföljd motsvara hvar sin af verserna i föregående versgrupp, den s. k. strofen. Arvidi 206 (1651). Nicander Anm. 33 (1737). Almqvist Gr. spr. 243 (1837). Då strophen afsöngs, rörde sig choreuterne sjungande åt den högra sidan, under antistrophen åter skredo de tillbaka. Palmblad Fornk. 2: 396 (1845). Schück Världslitt. 1: 105 (1898).

 

Spalt A 1914 band 2, 1900

Webbansvarig