Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANSEENDE an3~se2ende (anse´ende el(ler) a` Weste), n.; best. -et; pl. (numera knappast br.) -en (Järta V. skr. 1: 15 (1799), Sturzen-Becker S. arb. 1: 97 (1861), på båda ställena i bet. III 2).
Ordformer
(anse(e)nd (tvåstafvigt i vers) Stiernhielm Öfv. II (1668), Kolmodin Qv.-sp. 2: 287 (1750). anseande RA 1: 606 (1550), Siam 5 (1675). ansehende Gustaf II Adolf 48 (c. 1620))
Etymologi
[eg. vbalsbst. till ANSE; jfr ä. d. anseende, d. anseelse, holl. aanzien, t. ansehen]
I. till ANSE 1 (o. 2).
1) [jfr motsv. anv. i t.] (†) aktivt.
a) om handlingen att se på: påseende, betraktande, åskådande; jfr ANBLICK 1. Contuitus .. Anseende, Beskodelse. Lex. Linc. (1640). Alla ögats rörelser och förrättningar blefvo oskadde, ehuru första anseendet gaf föga hopp. Acrel Chir. händ. 16 (1759, 1775). — särsk. i uttr. i (l. efter osv.) första anseende(t), vid första betraktandet l. påseendet. O. Petri P. Eliæ A 2 a (1527). Huru oviss thenna reglan tyckes vid första anseendet vara. Ihre Förel. 10 (1745, 1751). Heinrich (1814). Ehuru han (dvs. Västerås recess) i första anseendet tyckes vara emot Sveriges lagbok. Strinnholm Vas. 2: 516 (1820; efter skrifvelse af G. I).
b) sätt att se, betraktelsesätt. Och än thå at Christi födhelse war j sådana armood och älendheet epter werldenes anseende. O. Petri 2 Post. 14 a (1530).
c) till ANSE 2 c: hågkomst, åtanke. Han wille .. haffua them i gunstigt anseende så lenge han leffde. Svart G. I 121 (1561). Kyrkol. 19: 10 (1686). jfr: Svea Rikets Crona .. bårtgafs .. genom val .., då likväl Konunga-barnen, hos de väljande merendels kommo i närmaste anseende. Celsius G. I 601 (1753, 1792).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] († utom i b α α’) passivt: utseende; jfr ANSE 11.
a) i fråga om intrycket för ögat. Vppå stolen satt en, och then ther satt han war j anseende lijk widh then stenen Jaspidi och Sardio, och en regnboghe war om stolen lijk j anseende widh Smaragdo. Upp. 4: 2, 3 (NT 1526; gr. ὁράσει; Vulgata: aspectui; Luther: anzusehen); jfr 1. Theras anseende war som en Saphir. Jer. kl. 4: 7 (Bib. 1541). At hon degheligh war til anseende. Judit 10: 4 (Därs.); jfr 1. The hafwe .. thet vthwertes Menniskelighe anseende. Men vthi åthäfwor och seedher äre the gröfre .. än grymme wildiur och bestar. Schroderus Liv. 491 (1626). Dä främmande anseende, som ded Swenske språket här winner genom Latinske bokstäfwer. Columbus Ordesk. 3 (1678). Til storlek ock anseendet lika (lott-)sedlar. 2 RARP I. 2: 285 (1720). Han behöll sitt Majestätiska anseende. Mörk Ad. 1: 103 (1742). Genom stora floders utgräfningar hafva träsken försvunnit och Tyskland har ändrat anseende. Dalin Mont. 191 (1755). Vill man .. hafva afseende på det utvertes anseendet, tvingas man snart att tillstå, det föga någon klädnad gifves fulare .. än den vi bära. Gustaf III Skr. 1: 229 (1778). Smärre tilfälligheter hvaraf mjölken får et obehageligt anseende. SP 1780, s. 82. Fahlu Stad har, igenom en myckenhet sådana hus (dvs. hus uppförda af slaggtegel), fått et vackert anseende. Lillienberg Præs. i VetA 1781, s. 16. Carlén Ensl. 3: 165 (1846). — särsk.
α) min, uppsyn. Lex. Linc. (1640). Een bedröfwelig eller gladhlynt Phys(i)onomie eller anseende. Rel. cur. 98 (1682).
β) egenskap(en) att taga sig ut; vackert, ståtligt (osv.) utseende. A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 113 (c. 1669). Mäd h ock dess kring-slängande pryder jag mycket min styl, ock längre utdrager min skrift till större anseende. Tiällmann Gr. 112 (1696). Dalin Arg. 1: 157 (1733, 1754). Derefter krusas han (dvs. pastejen) ut at det får anseende. Warg 205 (1755). Husen längs gatorna äro i allmänhet låga, utan anseende och skönhet. Bremer G. verld. 3: 139 (1861); jfr (O)ANSENLIG. — närmande sig III: aktningsbjudande utseende, värdighet i uppträdande och skick. Vij vele och, her Axell, att I på then reese åth Danmarch tage fem eller sex junkere medh .. som kunne vare idre oppvartere, på det legationen må hafua deste meere anseende. Oxenst. brefv. 1: 60 (1614). (Mentor) syntes med en Maijestätelighet och myndighet, som öfvergick alt det anseende man elliest finner hos de aldradråpeligaste Menniskior. Ehrenadler Tel. 432 (1723).
b) i fråga om uppfattningen i allm. G. I:s reg. 15: 602 (1543). Wij blefvo ingen af vårt Sälskap varse, effter alt anseende hafva de förlorat modet. Ehrenadler Tel. 233 (1723). Kriget fick anseende at blifva långvarigt. Schönberg Bref 2: 37 (1778). Läroverken (dvs. gymnasierna) besöktes också mest på den tiden af dem, som ämnade sig till andeliga ståndet, hvarför det ej är underligt, om de antogo ett anseende af prestseminarier. Tegnér 3: 445 (1843). — särsk.
α) utseende i motsats mot verkligheten, sken.
α’) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (mindre br.) i ngn mån närmande sig III, i uttr. gifva (sig l. ngn l. ngt) anseende af. Utan tvifvel ger det anseende af ett stort(,) ett vördnadsvärdt nit, att ideligen tala om ren dygd. Leopold 3: 381 (1801, 1816). Äfven det som blott är godt för somliga, kan gifva sig anseendet af att vara godt för alla. Geijer I. 6: 275 (1840). Sådana hexor gåfvo sig .. ofta anseende af att ega öfvernaturliga kunskaper. H. Lilljebjörn 1: 6 (1865). SAOB (1870).
β’) närmande sig III 2, om en människas lefnadsställning o. d. ss. ngt bl. yttre; ”person”. Mestar wij wetom ath tu .. seer icke till anseendit, vtan lärer gudz wägh medh sanningen. Luk. 20: 21 (NT 1526; Bib. 1541: seer icke til personen). Gudh actar icke menniskiones anseende. Gal. 2: 6 (NT 1526).
γ’) i annan anv. Jag har hittils varit så godtrogen och låtit mit Förnuft inbilla mig, at Dygd, Vett och Frägd i alla mål böra visas i sielfva värket: Jag har ej vetat, at blotta Anseendet deraf är alt nog. Dalin Arg. 1: 266 (1733, 1754). De åhrlige conferencer mehra för anseende än nyttan anstälte. Höpken 2: 184 (1753). Att .. skrifva något som skulle ha anseende af att vara bestäldt af regeringen, vet du väl är emot min natur. Tegnér 5: 141 (1818). I motsats mot det Turkiska kriget, fick här ett verkligt försvarskrig anseende af ett anfallskrig. Geijer I. 8: 299 (1838).
β) skönhet, ståtlighet (jfr a β). Ner alle summar af ganska rigit komme til hopa, måtte thet något anseande hafva (dvs. taga sig något ut). RA 1: 606 (1550). (Äfven om) thet Swenske Poeterij wore något swårare at fatta och lära, så bör osz thet lijkwäl icke, för thes anseende och fägring skul, hwilken vppå Swårheeten altijdh fölia plägar .., tilbaka sättia och försumma. Arvidi 4 (1651).
γ) uppseende. Berörde förrädhare, som medh thes större anseende (dvs. på ett desto mer uppseendeväckande sätt) blefwe straffadhe til Lijfwet, hälst medhan thet bleff Fadhren .. vppålagdt sielff til at bestella om sine Sönners straff. Schroderus Liv. 56 (1626; lat.: conspectius).
II. till ANSE (2) 3 o. 4, eg.: det att taga hänsyn till l. fästa afseende vid ngt.
1) (†, se dock a, b α, d α o. e) hänsynstagande, hänsyn, afseende. J vnderdånigdt anseande till min allernådigste Konungz nådige willjes .. fullgiörande. H. Stake i HSH 31: 405 (1663); jfr e. At jag å sido sättia skal alt anseende til någon rädhoga, gunst, gåfvor, befordran. 2 RARP 2: 71 (1723). jfr: Lät oss .. vara blinde i vårt eget anseende. Dalin Arg. 1: 238 (1733, 1754). — särsk.
a) [jfr d. uden nogen persons anseelse, t. ansehen der person] i uttr. anseende till person(en) osv. (i sht otillbörlig) hänsyn till l. undseende för ngns person; mannamån, partiskhet; jfr ANSE 3 a. När gudhi är intit anseende till persononar. Apg. 10: 34 (NT 1526; öfv. 1883: person). Fadhren som dömer effter huars och eens gerninga, och haffuer intit anseende till personen. 1 Pet. 1: 17 (NT 1526); jfr b. Med gåtor kunde också en brotslig lösa sig från straff, liksom med skaldeqväden, hälst när man til personen hade något anseende. Dalin Hist. 1: 246 (1747); jfr b. Edert löfte .. at utan anseende til personen hedra förtjensten ehvar hon finnes. Kellgren 3: 151 (1785); jfr d. I skolen icke hafva anseende till någons person, när I dömen. 5 Mos. 1: 17 (öfv. 1893); jfr b. jfr: I Rom. 2: 11 (af 1873 års proföfv.) .. möta vi ”anseende till person”, ett ledsamt tysk-romaniskt ordalag, som vill uttränga det korta och kraftiga mannamån, isl. mannamunr. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 514. — (†) i förb. personers l. persons anseende. Jak. 2: 1 (NT 1526). J thet at the rett lära, och vthan skrymtan och personers anseende. L. Petri Kyrkoord. 5 b (1571). Straffa, och förmana .. vthan någhon Persons anseende. Rudbeckius 4 Pred. D 4 a (1634).
b) (†, utom i α) i uttr. hafva anseende till (l. ): fästa afseende vid, taga hänsyn till, taga i betraktande, lägga vikt på; i nekande sammanhang: bry sig om, fråga efter, se på. Itt synnerlighit anseende moste wij haffua til thet Euangelisten här .. sägher. L. Petri 3 Post. 141 a (1555). Och skal man icke haffua så myckit anseende til hans person, som skrifftamålen förhörer, såsom till Christi ordningh. KOF 1: 231 (1575); jfr a. Haff intet anseende til, antingen the äre fattighe, eller rijke. Rothovius 1 Pred. A 4 a (1623). The som således af bara färgan döma om en krops natur, hafva ock vti Läkare-konsten stort anseende therpå. Rydelius Förn. 282 (1721, 1737). — särsk.
α) (ännu br.) i uttr. hafva anseende till personen, se under a.
β) närmande sig bet.: sätta värde på, uppskatta, värdera. Och bliffuer thet wel ther widh at gudh ey haffuer mera anseende til iomfrudom än echteskap. O. Petri Klost. C 3 a (1528).
γ) taga med i räkningen. At han schal gaa tiil bytis med tiigh j hela bohagit och at han j samma byte anseende schal haffua ther tiil ath tw thet saa qwit och friidt hafft haffuer j saa mongh aar. G. I:s reg. 2: 108 (1525).
c) (†) i förb. hafva sitt anseende på = ANSE 4 a β. Offerfester .., som hade sitt anseende på åkerbruket. Botin Hem. 1: 9 (1789; uppl. 1755: afseende).
d) i förb. utan anseende, utan afseende (på), utan hänsyn (till).
α) (mindre br.) med prep. till. Så wijda thet ordet Öfwerheet rätteligen betrachtas och förstås utan anseende til talet (dvs. antalet) aff en eller flere Personer. Rudbeckius Kon. reg. 22 (1614). Kyrkol. 20: 2 (1686). Hvar och en (har) .., utan anseende till person eller rang, fått sina stundom hvassa pilar. Törneros Bref 1: 293 (1828); jfr a. En sådan vildfågel .. som .. skaffat sig fästmö litet här och där utan anseende till religion. Lundquist Aftonlamp. 154 (1891). — särsk. i uttr. utan anseende till personen o. d., se under a.
β) [jfr utan afseende på] (†) med prep. på. En för sig sjelf aktningsvärd och, utan anseende på andra afsigter, god vilja. Boëthius Kant 8 (1797).
γ) (†) förbundet med bisats utan förmedlande prep. (jfr e α γ’ o. δ’). När wij nu approbere och gille Gästabodz handel, så skeer icke thet absolute vtan något anseände huru the hållas. Rothovius 1 Pred. A 4 a (1623).
e) [jfr holl. ten aanzien van] i förb. i anseende till o. liknande uttr.: med afseende på; i betraktande af, med hänsyn till; jfr AFSEENDE II 1 c β, 4 g samt 7 b o. c.
α) (numera mindre br.) med kausal bibetydelse, närmande sig bet.: på grund af, genom. Vornö .. (förtjänar) i anseende til sin storlek .. at vara en Dråning (dvs. drottning) för de mindre Öar. Mörk Ad. 1: 295 (1742). Han var min synnerligen goda vän och i anseende dertill skiänckte jag honom en guldtabatière med mit portrait. Höpken 1: 6 (1767). I anseende till afståndet är det omöjligt, att dessa förändringar kunna göras före akademiens högtidsdag. Tegnér 5: 69 (1811). I anseende till sina platta fötter gå (kamelerna) högst osäkert på fuktig, slipprig mark. G. E. Beskow Resem. 96 (1861, 1881). Vi måste tidigt flytta in till staden från Drottningholm i anseende till min hustrus väntade barnsäng. De Geer Minnen 1: 220 (1892). En liten fin Flygel, nästan ny, säljes billigt i anseende till afresa från staden. GHT 1895, nr 137 A, s. 3. — (†) slutande sig till ANSE 4 a α. Hafwer migh tyckts gott at wara, ett lijtet Wärck .. sammanfatta, och thet vthi anseende til fyra förnemblige Orsaker, androm wälmeent meddeela. Arvidi A 7 b (1651). — särsk.
α’) [jfr i betraktande af, med afseende på o. d.] (†) i anseende förbundet med andra prepositioner än till. I anseende aff. Emporagrius Cat. B 5 a (1669). I anseende uppå. Celsius E. XIV 276 (1774).
β’) (†) i anseende förbundet med genitiv. Doch skole våre Commissarier uthi Hennes K(ärlighe)tz kongelige herkomsts, så och andre omständigheters, anseende fordra där opå (dvs. på lifgedinget) .. een tilökningh .., om så hafvas kan. Oxenst. brefv. 1: 71 (1614). Desz i anseende. Dijkman Ant. 117 (1703); jfr DESS-ANGÅENDE.
γ’) (†) i anseende förbundet med att-sats utan förmedlande prep. (jfr d γ). HSH 29: 386 (1654). I anseende at dhen force (dvs. styrka) .., som emoot honom bruckades, war honom omögeligh at emootstå. N. Av. 5 Juni 1656, App., s. 1.
δ’) (†) med följande kausal konj. (Månen kallas jordens son) och det serdeles i anseende emedan Solen och Månan blefwo senare skapade än Jorden. Rudbeck Atl. 2: 607 (1689).
β) (numera mindre br.) med försvagad bet., betecknande bl. hvad saken l. frågan rör l. angår: med afseende på, beträffande, angående, med hänsyn till, till; jfr AFSEENDE II 7 b o. c. Effter han för then personlige föreningens skull, vthi anseende til begge Naturena (för -rerna) är Gudz Ende son. Emporagrius Cat. H 5 a (1669). Nu är Svenskan (i fråga om rättstafning) i anseende til många ord i oreda och ovisshet; men i anseende til andra regelbundit. Sahlstedt Crit. saml. 97 (1759). Mycket mera kunde vara att säga i anseende till rättvisans handhafvande i Frankrike. Järta V. skr. 1: 34 (1799). I anseende till dem, som äro bekymrade öfver sin svaga tro .., märkes följande. Handb. 1811, s. 114. Äfven i anseende till sjelfva inträdestalet är jag icke utan mitt bryderi. Tegnér 5: 167 (1818); jfr α. Ablativus betecknar (bl. a.) en närmare bestämning eller inskränkning (Ablativus limitationis) och motsvarar det svenska i anseende till, till, i. Ehrnberg Ellendt-Seyffert 165 (1866, 1880). jfr: Det är visserligen (enl. Kant) en pligt i anseende till Gud att betrakta alla våra pligter såsom gudomliga bud .. men detta är dock icke någon pligt emot Gud, utan endast emot oss själfva. Nyblæus Forskn. I. 2: 75 (1875). (†) I anseendet till vårt bruklige ock rätte uttal. Tiällmann Gr. 182 (1696). Krigsrustningar, i synnerhet i anseende till (dvs. riktade mot) Polen; men jämväl i anseende till Ryssland. Hallenberg Hist. 4: 907 (1794).
2) (†) undseende, försyn, hänsyn; mannamån (jfr 1 a). Pallas är befunnen, / Vthan anseend, opartijsk. Stiernhielm Fred. Intr. 13 (1649). Så bör then, som öfwerträder honom (dvs. lagen), utan anseende straffas, han ware förnäm eller gemen. Spegel Pass. 282 (c. 1680). Ps. 1695, 403: 3. Nu har det (dvs. laxfisket i Lagaån) mycket aftagit. Förnämsta orsaken är väl den, at de (dvs. laxarna) blifva oroade i sin lek, och at man utan anseende fångar Laxyngeln. Fischerström i VetAH 22: 264 (1761). Här var ej svårt at finna skäl, när alle denne Konungens gerningar, utan något mildrande anseende .. togos under skärskådande, på det sätt, at man i ingen måtto ville betrakta alla de omständigheter, med hvilka de varit omgifne. Celsius E. XIV 275 (1774).
3) (†) hänseende; jfr AFSEENDE II 7 d. Helgonen .. äre oss vti vtwärtes anseende allenast til ett effterdöme. Muræus 1: 272 (1648). Såsom nu är wijst i hwad anseende Jorden kallas Solens och Månans Moder. Rudbeck Atl. 2: 517 (1689). Könets kyskhet lopp (vid jullekarna) mycken fahra, så at natten väl i det anseendet kunde kallas Moder-natten. Dalin Hist. 1: 167 (1747). I vist anseende, kan then kallas målsägande, som räntan af hemmanet äger. Nehrman Pr. cr. 28 (1759).
4) († utom i a) förhållande, relation; jfr AFSEENDE II 5. Orsaken till Menniskiornas åtskilnat, den består mycket i ortens lägenheet och anseende till Himmelska kropparnas rum. Rudbeck Atl. 3: 270 (1698). — särsk. i förb. i anseende till (fordom äfv. mot).
a) (mindre br.) med koncessiv bibetydelse: i betraktande af, i förhållande till. Vindarne voro ombytelige .. och värman, i anseende till solens granskap, drägelig. Ekeberg Ostind. r. 29 (1773). Stora penningesummor, i anseende till Rikets då varande fattigdom, anslogos .. till Bergvärkens uppdrifvande till all möjlig högd. Hallenberg Hist. 2: 802 (1790). jfr: (†) Inbyggarena (i Guiana) äro mycket fogelige och skickelige, i anseande till (dvs. för att vara) Barbarer, härbergera gerna Främmande. Amer. 22 (1675).
b) allmännare: i förhållande till, i jämförelse med, i proportion till. The (öfriga germanerna) woro, som han (dvs. Tacitus) säger, i anseende mot the Swenska, des underhafwande. Rudbeck Atl. 1: 632 (1679). Lille gångdagen är .. (denna dag) worden kallader, i anseende til de stora. Dijkman Ant. 134 (1703). Jag .. trodde at andra Menniskior voro i anseende til Konungar, hvad hästar och andre Arbetz-Diur äro i anseende til Menniskian. Ehrenadler Tel. 758 (1723). In Comparison of, emot, i anseende til. Serenius (1734). Antalet af soldater i anseende til den öfriga menigheten. Dalin Mont. 18 (1755). Edsöre, kan i anseende til förräderii med skiäl kallas mindre brott, men större i anseende til hugg och slag. Nehrman Jur. cr. 32 (1756).
III. [jfr motsv. anv. i t. o. holl.] till ANSE 5 o. 7; med passiv bet.: egenskap(en) att vara (så l. så) ansedd, att (så l. så) anses.
1) motsv. ANSE 5.
a) nära slutande sig till ANSE 5 a o. b; med tillägg af bestämning uttryckande den egenskap ngn l. ngt anses ega; vanl. gm lofordande tillägg närmande sig 2. Klimatet (på Wight) är mildt och njuter anseende att vara synnerligen sundt. NF 17: 937 (1893). Han har anseende som vår främste biografiske författare. AB(L) 1895, nr 257, s. 5.
b) (mindre br.) i allmännare anv. Konungen var hos dem (dvs. sina undersåtar) uti det anseende, at alt hvad han gjorde .. illa uttyddes och hatades. Celsius G. I 168 (1746, 1792). (Den enes tillbakasättande för den andre) var ej annat än en stadfästelse på det anseende, hvaruti båda stått hos den framlidne konungen, som med den förres uteslutande nyttjat den senare med fullt förtroende. Adlerbeth Ant. 2: 25 (c. 1815).
2) motsv. ANSEDD 2; med afs. på ngns omdöme l. (vanligare) allmänna opinionen om en person l. sak; då ej förklenande (adjektiv)attribut bifogas, om gynnsamt omdöme: allmän aktning, aktningsfullt erkännande, renommé, godt rykte. Hafva l. åtnjuta l. vinna stort, högt, allmänt, det allra bästa, det mest odelade anseende. Penningen förlänar l. skänker (l. medför) icke alltid anseende. Han har förstört sitt anseende, mist allt anseende. Han har dåligt, intet anseende. För mitt anseendes skull vill jag inte gå ut i sådant sällskap. Socialt, medborgerligt anseende. En wijs haffuer när sitt folck itt stoort anseende. Syr. 37: 29 (Bib. 1541). För Rijkzens anseende skuld. RP 1: XVI (1626). Ståthollare-embetet vid Kopperberget .. skulle giffva honom ett stort anseende uthi fremmande land. Därs. 3: 192 (1633). Carl XII:tes samt Svea Rikes Ära och anseende i Europa hafva upnått sin höjd, vid och näst efter Fridsslutet i Alt-Ranstadt. Schönberg Bref 3: 348 (1778). Såsom Academiens anseende mycket beror på val af Ledamöter; så skal ock vid them endast hafvas afseende uppå skicklighet. 1 SAH 1: 23 (1786, 1801). Det hade mer anseende med sig om Konungen i Ängland blef ensam medlare. Hallenberg Hist. 3: 391 (1793). En merit-orden .. har mycket anseende derute. Cederborgh R. Kand. 23 (1816). Högre lärdom fordras .. egentligen mera för presterskapets anseende än för församlingens bästa. Tegnér 3: 451 (1843). Några nyare forskare hafva påstått, att boxningen i forntiden stod i mindre anseende. Palmblad Fornk. 1: 167 (1843). Preussen hade lyft sig till rang och anseende af en europeisk hufvudmakt. Pallin Nya t. 102 (1878, 1887). Han åtnjöt .. ett stort personligt anseende. De Geer Minnen 1: 65 (1892). Såsom landtmarskalk hade han (dvs. Karl De Geer) vunnit ett högt anseende för oväld och redighet. Därs. 66; jfr 1 a. jfr YRKES-, ÄRE-ANSEENDE. — särsk.
a) (mindre br.) i uttr. vara i anseende, komma i anseende. Han .. war kommen vthi stoort anseende ibland Judarna. L. Petri 3 Post. 41 b (1555). Gud .. lät thet Tyska språket komma .. i stort anseende. Swedberg Schibb. b 1 a (1716). Skalder voro hos Olof (Skötkonung) i stort anseende. Dalin Hist. 1: 634 (1747). Förmögenhet var hos dem i anseende. Strinnholm Hist. 1: 25 (1834). Vara .. i stort, välförtjent anseende. SAOB (1870).
b) [jfr HÅLLA (i ära), SÄTTA (i respekt)] (föga br.) i uttr. hålla i anseende, sätta i anseende. P. Brahe Kr. 27 (c. 1585). Thenne Herren (dvs. konungen i Siam), som .. bär itt godt Tycke till fremmande Nationer, håller Nederländare uthi mycket högre Anseande än Portugiserna. Siam 27 (1675). Sättia sitt Fädernesland i anseende bland andra Riken. Mörk Ad. 1: 65 (1742). Hålla den offenteliga Gudstiensten uti tilbörligit värde och anseende. Bælter Cerem. 4 (1762). Möjligtvis kan detta sätta Landtmarskalken i stort anseende för liberalitet. Askelöf Objudne g. nr 4, s. 1 (1829); jfr 1 a.
c) (föga br.) närmande sig bet.: respekt. RA 2: 336 (1569). Hörsamhet och ansehende bör en knechthöfwedsman förnemligen hafwa hos sine knechter. Gustaf II Adolf 48 (c. 1620). Man måtte icke giöra sig lika god med dem (dvs. tjänarna), at anseendet och myndigheten derigenom mistes, då de inge Fogdens befallningar ackta. Salander Gårdsf. 16 (1727). Sedan han (dvs. Theodosius) genom en seger öfver Göterna hos dem satt sig i anseende. Strinnholm Hist. 1: 60 (1834); jfr b.
d) (numera föga br.) rang, värdighet. Efter den billigaste proportion i verlden, synes .. som dem i det ringaste borde tilläggas anseende af Kapitensfruar. Leopold 6: 221 (1792). Statsråden äge lika anseende med generaler. RF 1809, § 34.
e) auktoritet.
α) (mindre br.) i fråga om person. Theruthinnen (dvs. i Guds ords tolkning) skall ingen persons anseende, höghet eller authoritet achtet eller gilledt varda, uthan then helga schrift allene. RA 3: 87 (1593). Grundar sig trons visshet på en annan menniskas anseende, så att jag tror en sak vara sann blott derföre att en annan sagt densamma, så uppkommer Auctoritetstro. Björling Dogm. 1: 70 (1847).
β) om skriftlig urkund, om berättelse o. d. 2 RARP I. 2: 330 (1720). Tuderus Kiesewetter 174 (1806; om läsarter). Palmblad Fornk. 1: 328 (1844). Väl hade .. ifrån Artaxerxis tid åtskilligt blifvit upptecknadt; men detta har hvarken vunnit trovärdighet eller anseende. Agardh Teol. skr. 1: 10 (1855). — särsk. teol. om den auktoritet som tillerkännes den heliga skrift o. på grund af hvilken densamma i andliga ting eger normerande betydelse för människan. Den heliga skrifts gudomliga anseende. De s. k. apokryferna åtnjuta icke kanoniskt anseende. Den Hel. Skrifts Anseende (Auctoritas S(cripturæ) S(acræ)) är dess egenskap, till följe af hvilken hon eger rättighet att vara en norm eller regel för menniskans tro och lefnad, samt en domare i frågor, som angå Religionen. Norbeck 24 (1840, 1866). jfr: De af Eusebius såsom ”motsagda” betecknade böckerna hafva stigit allt mer i anseende. E. J. Östrand i NF 2: 454 (1877).

 

Spalt A 1694 band 2, 1898

Webbansvarig