Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANFÖRARE an3~fö2rare, äfv. ~fœ2(a`nförare Weste), m.||ig. (om fem. varelse användes dock vanl. ANFÖRARINNA l. ANFÖRERSKA); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
person (l. djur) som anför l. leder. — särsk.
1) till ANFÖRA 2.
a) (†) till ANFÖRA 2 a: vägvisare, förare. En förfaren Anförare .. wijste migh rätta Wägen til Berget. Rel. cur. 155 (1682). Heinrich (1814). — handledare; läromästare, lärare; informator, guvernör. Lex. Linc. (1640, under hortator). På sitt 15:de år .. kunde (Triewald) utan anförare begifva sig til Academien i Upsala. Dalin Vitt. I: 3: 144 (1743). Den nytta .., som våra allmänna Scholar och deras Anförare med sig hafva. Roman Uppfostr. 13 (1743). Studerande, alla uti sin häftigaste ungdomseld och största dehlen sina egna anförare. Höpken 2: 663 (1763). Lindfors (1815). jfr: Våra läros och lefvernes-anförare. Rydelius Förn. 253 (1721, 1737).
b) (†) till ANFÖRA 2 b: person som introducerar. Grefve Hamilton .. var .. der (dvs. vid hofvet) min första anförare. J. G. Oxenstierna 2: 270 (1794, 1806).
c) till ANFÖRA 2 c: ledare. (Brudgummen) samlade .. sine släktingar och vänner, för hvilka han satte en Förviste-Man, en Taleman eller anförare, och skickade dem, at afhämta Bruden. Dalin Hist. 1: 283 (1747). Til anförare för denna beskickning valdes Paulus och Barnabas. Ödmann Str. förs. 1: 6 (1799). Anförare .. vid bröllop. Hahnsson (1884).
d) till ANFÖRA 2 d: befälhafvare, chef; stundom: höfding; härförare; ledare. Anförare för (äfv. öfver) hären. (Vid Vädla var Gustaf) en anförare för Her Steens folk. Svart Är. 52 (1560). Högste Anföraren i thet Pålniske Krijget. Widekindi Krigshist. 56 (1671). Meriones .. var Anförare öfver den Skieppsflåtta som Idomeneus skickade til (Troja). Ehrenadler 700 (1723). Striden (mellan Nederländerna o. Spanien) .. hade danat stora anförare på båda sidor. Gustaf III Skr. 1: 37 (1786). Skingra sig de upprorsmän, .. då skola anstiftare och anförare dömas till straffarbete. SFS 1864, nr 11, s. 30. Härens anförare. Svedelius Sm. skr. II. 2: 47 (1864, 1888). — särsk.
α) om djur. Under flyttningstiden flyga (tranorna) .. i bestämd ordning med en anförare i spetsen. Aurivillius Sv. fågl. 155 (1894).
β) (†) med prep. af (jfr d. o. I 17 a): befälhafvare öfver (en skara o. d.) l. i (ett slag); ledare af. Mechmet Pascha, .. anförare af slaget vid Giasie 1711. Eneman 1: 107 (1712). Han är den första Anföraren af en stor Röfvare hop. Lagerström Bunyan 2: 163 (1727). Anförarena af Upproret. Celsius G. I:s hist. 451 (1753, 1792).
Jfr KRIGS-, RÖFVAR-, UPPRORS-ANFÖRARE.
e) till ANFÖRA 2 e: ledare. Envallsson Mus. lex. (1802). Lekens anförare tog sig inuti ringen en plats. Lovén Folkl. 89 (1847). (Vid) dansnöjen .. var (han) en eftersökt anförare. De Geer i SAH 36: 10 (1862). Anförare för en orkester. SAOB (1870). — jfr DANS-, KOTILJONG(S)-, MUSIK-, ORKESTER-, SÅNG-ANFÖRARE.
f) (mindre br.) till ANFÖRA 2 f: ledare, hufvudman. RARP 8: 47 (1660; om bondeståndets talman). (Då flere samfäldt stjäla,) bör sielfwa Anföraren och Uphofzmannen straffas högre. Svea hofr. bref 5 Nov. 1698, s. 2; jfr d. Anförare för en sekt. Agardh Bl. skr. 1: 4 (c. 1855). Anförare för ett parti. Schulthess (1885). jfr PARTI-ANFÖRARE. — (föga br.) styresman. Ther som icke öfwerste Anförare öfwer Folcket (summus imperator) är med wid Krijgzhären. Rudbeckius Kon. reg. 205 (1615); jfr d. På thet Fäderneslandet icke .. måtte .. (vara) vthan wisz Anföhrare, så bleff .. arffföreningen förnyat. Widekindi Krigshist. 6 (1671).
2) (knappast br.) till ANFÖRA 4: sagesman. Rychtet .. war falskt, och vthan någhon wisz anförare. Schroderus Liv. 623 (1626).
Ssgr (till 1): ANFÖRAR-310~ l. ANFÖRARE-FÖRMÅGA3100~020. Wenström (1891).
-KALL~2. SAOB (1870).
(1 e) -PALL~2. På en liten blåklädd anförarepall stiger nu lundasångarnes anförare .. upp. SD (L) 1897, nr 438, s. 2.
-STAF~2. När .. (biskoparna) stå redo att mottaga anförarestafven. Wallin Rel. 4: 393 (1839). Dom. 5: 14 (öfv. 1896).

 

Spalt A 1401 band 1, 1898

Webbansvarig