Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFLINGE a3vliŋe2 (a`flinge, (āvlinge) Weste), äfv. a3v~liŋ2e (Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), n. RARP V. 2: 363 (1655); Sahlstedt (1773) osv. ((†) m. 2 RARP 5: 173 (1727); Lind (1749, jämte n.)); best. (†) -et 2 RARP 5: 127 (1727).
Etymologi
[urspr. samma ord som föreg.; dess anv. ss. sbst. synes vara utvecklad ur uttr. sådana som Jord och hus, ehvad det är arf eller aflinge, där aflinge (för aflinge jord, hus) fattats ss. sbst. i nom.; vacklandet i fråga om genus torde bero därpå, att olika hufvudbegrepp, ss. EGENDOM, m., o. GODS, n., föresväfvat tanken]
jur. koll.: förvärfd egendom (i motsats till ärfd). Annat theres aflinge och wälfångne ägendomb. RARP V. 2: 363 (1655). Han .. will .. uthsluta sin .. sohn .. ifrån alt sitt aflinge i löst och fast. Rääf Ydre h. 3: 251 (1696). Hvar och en äger macht at (gm testamente) disponera om sin aflinge. 2 RARP 5: 173 (1727). Thet man äger, är antingen ärft eller förvärfvat, .. thet senare är Aflinge eller bona acquisita. Nehrman Inl. t. jur. civ. 108 (1729). Jord, hus och tomt ehvad thet är arf, eller aflinge. JB 5: 1 (Lag 1734). Böte .. af egna lösören och aflinge tiugunde delen. GB 6: 3 (Därs.). Därs. 9: 4. Det Gud gifvit mig til Aflinge. Dalin Arg. 2: 440 (1734, 1754; ur ett fingeradt testamente). Om 1734 års lagstiftare .. haft för afsigt att .. räkna bördköpt jord till aflinge. Olivecrona Mak. gift. 199 (1859). — i bild. Domaresysslornas förvandlande ifrån oduglighetens arf till förtjenstens aflinge. Järta V. skr. 1: 30 (1799). — jfr AFLING 1.
Anm. I enskilda fall är gränsen svår att draga mellan detta ord o. det närmast föreg. Särsk. kunna under adjektivet anf. ssgr äfv. fattas ss. hörande till substantivet.

 

Spalt A 326 band 1, 1898

Webbansvarig