Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖMKA öm3ka2, förr äv. ÖNKA, v., -ade; förr äv. ÖMKAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE; -ARE (numera bl. mera tillf., Lo-Johansson Zig. 232 (1929) osv.).
Ordformer
(ömk- (-ck-) 1536 osv. önk- (-ck-) 15261927; -a 1526 osv. -as 16851971)
Etymologi
[fsv. ömka, önka; jfr fd. ønke (d. ynke), fvn., nor. nn., nyisl. aumka; avledn. av ÖM; med avseende på bildningssättet jfr t. ex. JÄMKA, SAMKA; etymologiskt identiskt med YNKA, v. — Jfr MEDÖMKA, v., ÖMK, ÖMKA, sbst., ÖMKLIG, ÖMKSAM]
1) (†) göra (ngn) eländig l. olycklig, vålla smärta hos l. plåga; i sht med sakligt subj.; äv. i opers. konstruktion, med prep.-bestämning angivande vad ngn känner sig eländig osv. över. Migh ömkar swårligha at mitt folck så förderrffuat är, iagh grämmer migh, och haffuer ganska ondt. Jer. 8: 21 (Bib. 1541). Fattigdom ömkade honom ej; ty han hade sjelf öfwerflöd. Tessin Bref 2: 87 (1754). Det ömckar mig mäst, att Herr Ryttmäst. Stålhammar .. blifwit förledd til delacktighet uti Adjuncten Arells intriguer. VDAkt. 1785, nr 472. Unge Man! mig ömkar öfver dig. Nicander 2: 424 (1820). Mig ömkar om den smärta som du lider. BEMalmström 6: 164 (1840).
2) refl.: känna sorg l. bedrövelse l. grämelse (över ngt); äv. (o. numera i sht): känna medlidande (med ngn l. ngt) l. tycka synd (om ngn) (jfr YNKA, v. 1); i sht i uttr. ömka sig över ngn l. ngt; äv. med inbegrepp av (l. enbart med tanke på) att ngn uttrycker sin bedrövelse l. visar sitt medlidande osv., särsk. övergående i bet. dels: jämra l. beklaga sig (jfr YNKA, v. 2, ÖMMA III 2), dels: förbarma sig; förr äv. ss. dep.; jfr 3. Så fölgde honom (dvs. Jesus) en stoor hoop folk och quinnor, the ther gräto och önkadhe sigh vthöffuer honom. Luk. 23: 27 (NT 1526). Thenna grofva misshandel .. sporde .. (kungadottern), och ömkade sigh svåra myckit ther uthöfver. LPetri Kr. 19 (1559). Atth ner drenggen kom til bys hördis lånng veeg hurw han ömkade sig i sin siugdom för än han kom till bynn. UpplDomb. 5: 146 (1598). All wärden ömkar sig åg hisnar i mitt Qwal, / Åg Echo biuder till mäd spädt åg stakkot tal / Att kårta Sårgen min. Celsius Orpheus 94 (1687). Jag ömckar mig hiertel. öfwer den stackaren. Modée Dår. 25 (1741). (Att Gud) ömkas öfwer den som är stadd i nöd. Schartau Und. 10 (1799). Det är framförallt inte sig själv Alberte ömkar sig över. KvinnLittH 1: 408 (1981).
3) tr., motsv. 2, med obj. betecknande den l. det man känner medlidande l. sorg över: tycka synd om, ömma för; äv. i fråga om att uttrycka sitt medlidande l. sin sorg osv., särsk. i anv. ss. anföringsverb; ibland med bibet. av ringaktning l. nedlåtenhet (äv. med refl. obj. (jfr 2)). The öncka tigh fast och önske tigh lycke. Svart Gensw. K 7 b (1558). Strax wed een Grååt-ögd Mijn, att öncka Swergies Skade, / Hon så med stilla Måål den tunna Lufften klöf. Dahlstierna (SVS) 56 (1698). Then hustru ömkar jag, hwars man och fader strida. Kolmodin QvSp. 1: 377 (1732). Om du kunde föreställa dig min odrägliga belägenhet, är jag säker, att du skulle ömka mig. Hjärne DagDrabbn. 146 (i handl. fr. 1804). Det stackars barnet! – ömkade en äldre qvinna. Blanche Våln. 745 (1847). Jag har puerila behov att sitta och ömka mig själv. Lidman Vällust 165 (1906). De lade huvudena på sned och fick något ömkande i blicken. Larsson BlodSpill. 156 (2005). — jfr O-ÖMKAD o. SJÄLV-ÖMKANDE.
Ssg (Anm. Ssgn kan möjl. äv. hänföras till ömk l. ömka, sbst.): A: ÖMK-VÄRD. (ömk- 1703 osv. ömke- 17081723) (numera bl. tillf.) till (2,) 3: värd att ömka, ömkansvärd. VDAkt. 1708, nr 412 (1703). Hennes usle och ömke werde till stånd. VDAkt. 1723, nr 18. Anm. Följande språkprov kan möjl. tolkas som ett belägg på ssgn. Han hade her tillz förskaffat sig een godh hoop .. söölff kleenodier, som ith kongliget stånd behörde. Men nu (thz ömkoo värdt war) moste han låta största parten ther aff sönderslå. Svart G1 81 (1561).
B (†): ÖMKE-VÄRD, se A.
Avledn.: ÖMKAN, r. l. f. (Hund E14 448 (1605: medönkan) osv.) ((†) n. OxBr. 11: 64 (1632: medömkan)) [fsv. ömkan]
1) (†) till 1(, 2), om ngt som beskådas l. bevittnas (o. får ngn att ömka sig): eländigt l. ömkligt förhållande; särsk. i sådana uttr. som det är en ömkan (att se); jfr ömk, ömka, sbst. 1. Ho kan med torra ögon se then ömkan, at thet menlösa Guds lamb blifwer så jämmerligen slacktat. Spegel Pass. 310 (c. 1680). Så at det war en ömkan til at se och höra, med hwad beswär det arma folcket tråkade fram. Nordberg C12 1: 875 (1740). Det är en ömkan ju! / En titel och ett namn så bli de som förbytta! Bäckström Hugo Hern. 79 (1877).
2) till 2, 3, om förhållandet att känna l. visa medlidande, i sht förr äv. bedrövelse l. grämelse; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. över l. för l. med, angivande föremålet för medlidandet osv.; i sht förr särsk. i sådana uttr. som (torka) ömkans tår (jfr ömkans-tår); jfr ynkan, ömka, sbst. 2. Man moste och här wid beklaga med stoor ömckan och medlijdande, at Ungdomen .. (blir) förförder, at affträda ifrån Christendomen. Ekman Siönödzl. 92 (1680). Med ömkan för de Fattiga. Modée HåkSmulgr. 23 (1738). Af ömkan öfver et betrykt Folk. Dalin Hist. III. 1: 77 (1761). Hjelp! – ropar hon, om du den minsta ömkan röner. Bunge Älsk. 45 (1799). Min nästa stackars bön / Är att hans höghet wille ömkan hafwa / Med mina arma qwinnor som så länge / Mig troget följt i både nöd och lust. Hagberg Shaksp. 5: 403 (1848). Tysta ned din klagan, och torka ömkans tår. Oscar II 2: 301 (1888). Det är icke hat, icke ens vrede, det är ömkan och sorj han känner. Wulff Leopardi 289 (1913). jfr med-, själv-ömkan.
Ssgr (till ömkan 2): ömkans-, förr äv. ömkan-full. full av ömkan; särsk. om blick l. åtbörd o. d. SvMag. 1766, s. 391. Efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han rummet. Björlin Elsa 122 (1879).
-lös. (numera bl. tillf.) som är utan ömkan. Är det då et brott, at straffa en barbar, / Som offrat ömkanslöst, min sälhet, mina dagar? Leopold (SVS) I. 3. 1: 115 (1790).
-tår. (numera mindre br.) jfr tår, sbst.2 1 a. Wallenberg (SVS) 2: 265 (1775; uppl. 1999). Har han en ömkans-tår fällt öfver en älskandes plågor? Adlerbeth Æn. 92 (1804).
-väckande, p. adj. jfr väcka, v.1 I 3 b α. 3SAH XXXVIII. 2: 90 (1852). Ömkansväckande gråt. Lagerlöf HomOd. 197 (1908).
-värd. värd ömkan, eländig, miserabel; beklagansvärd; jfr -värdig o. ynkans-värd, ömk-värd, ömklig. Österling Ter. 1: 127 (1699). Det är bedröfligt, Mine Åhörare, det är ömkansvärdt, att se huru långt menniskor kunna förgäta sig sjelfva. Lehnberg Pred. 2: 261 (c. 1800). Ingenting är så ömkansvärt som ett föräldralöst barn. Krusenstjerna Pahlen 1: 10 (1930).
-värdig. (†) ömkansvärd; jfr värdig 3. Så länge jag lefwer, kan jag intet slå vtu mitt sinne, huru ondt thet giorde mig, när jag såg then goda modren med sitt lilla barn i ett så ömkans-wärdigt tilstånd för min ögon. Humbla Landcr. 431 (1740). Risberg Aisch. 42 (1890).

 

Spalt Ö 153 band 39, 2023

Webbansvarig