Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GALLRA gal3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sannol. till t. galle, fel i loppet på kanon, o. besläktat med GALLA, sbst.3; jfr holl. gal, litet hål i föremål av gjutjärn]
tekn. om gm blåsbildning uppkomna, vanl. massvis uppträdande mindre håligheter i tackjärn (jfr GETING-JÄRN) l. gjutgods o. d.; i sht i fråga om kanoner; vanl. i pl. (Man) efterletar om gallror finnes (i den nygjutna kanonen). Grundell AnlArtill. 2: 38 (c. 1695). Rinman (1788). Kornigt hvitt tackjern, med gallror på ytan och inuti jernet. Åkerman Stångj. 30 (1839). SFS 1889, Bih. nr 63, s. 18. — jfr GJUT-GALLRA.
Avledn.: GALLRIG, adj.2 (-ig 1717 osv. -og 2RA 1: 373 (1723)) tekn. behäftad med l. uppfylld av gallror. Carl xii Bref 425 (1717). Tackjernet var ovanligt färskt och brottet gallrigt som svamp. JernkA 1836, s. 415. Därs. 1873, s. 45.

 

Spalt G 60 band 10, 1928

Webbansvarig