Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRIGONOMETRI tri1gono1metri4 l. trig1–, r. l. f.; best. -n, äv. -en; pl. (bl. mera tillf.) -er.
Ordformer
(-metri 1833 osv. -metrie 1773–1794. -metrien, sg. best. 1721 osv.)
Anm. Ordet förekommer tidigast i den latinska formen trigonometria. Rålamb 1: 94 (1690).
Etymologi
[jfr t. trigonometrie, eng. trigonometry, fr. trigonométrie; av nylat. trigonometria, av gr. τρίγωνον, triangel (se TRIGON), o. μετρία, mätning (se -METRI). — Jfr TRIGONOMETRISK]
(i fackspr., i sht mat.) läran om förhållandet mellan sidor o. vinklar i en triangel o. om beräkningen av dessa; särsk. i uttr. sfärisk trigonometri, se SFÄRISK 1. Duhre Geom. 131 (1721). Den som är öfwad i den sphæriske trigonometrien kommer med detta bäst tilrätta. Polhem Invent. 74 (1729). Trigonometri .. (dvs.) Den del af matematiken, som lärer, att genom tre kända delar (vinklar ell. sidor) af en triangel finna de tre öfriga obekanta. Dalin (1854). Vad araberna åstadkommit inom trigonometrin är så betydelsefullt, att utan deras förarbeten skulle en Copernicus’ epokgörande vetenskapliga insatser ha varit otänkbara. Grimberg VärldH 5: 291 (1931).

 

Spalt T 2490 band 35, 2007

Webbansvarig