Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLAGG slag4, sbst.3, r. l. m. l. f. (HSH 7: 33 (1588: den Malm eller slagg; möjl. n.), BlBergshV 18: 9 (i handl. fr. 1687) osv.), l. (i bet. a, numera bl. i icke fackmässigt spr.) n. (SalOrdspr. 25: 4 (öv. 1536; i bet. a), Jes. 1: 25 (Bib. 1541; i bet. h) osv.); best. -en resp. -et; pl. -er32.
Ordformer
(slag (-gh) 15371759. slagg 1527 osv.)
Etymologi
[fsv. slag, n.; liksom d. slagge, nor. slagg av mlt. slagge(n), m. (lt. slaggen, äv. (delvis gm lån från t. schlacke, se nedan) slacke(n), slack), varav t. schlacke (varav holl. slak) o. eng. slag; jfr det från (l)t. lånade d. slak; sannol. intensiv- l. iterativbildning till stammen i SLAG, sbst.1, o. SLÅ, v. (jfr SLAGG, sbst.4), med tanke på glödspån som slås bort vid smidning; jfr äv. feng. slægu. — Jfr SLAG, sbst.2, SLAGGA, v.5]
ss. ämnesnamn: (avfalls)produkt bildad (i sht gm oxidering) vid förbränning l. upphettning l. varm bearbetning l. smältning (l. galvanisering) o. d. av metaller l. vid förbränning l. upphettning o. d. av jord(arter) l. eldningsbränslen o. d.; utom i a—h företrädesvis om glödspån (i sht bildad vid smidning; jfr SINDER 2); i pl. äv. i individuell anv., om olika slag l. om anhopningar; numera i sht i a. Slagg .. kallas .. thet som faller ifrå jern, koppar eller annat metal, när thet hamras. Spegel (1712). Brunkolslager fatta .. ofta eld. .. På somliga ställen (i Böhmen o. Hessen) har kolflötsen redan brunnit alldeles ut och flötsens tak förvandlats till fasta, hårda slagger (jordslagger). UB 3: 195 (1873). Jorden (där en tjärdal stod) skulle helst ej bestå av sand ty den bildade slagg. Västerb. 1929, s. 95. Nit skall (vid varmnitning) noggrant befrias från slagg och glödspån, innan den införes i nithålet. HbVerkstTekn. 1: 393 (1944). — jfr HAMMAR-, HAMMARSMEDS-, JORD-, JÄRN-, KOPPAR-, KRUT-, METALL-, SALMIAK-, SMEDJE-, SMIDES-, VALS-SLAGG m. fl. — särsk.
a) om vid olika metallurgiska processer (i sht vid smältning av metall) erhållen biprodukt l. erhållet avfall som (i fast tillstånd vanl. är av glasig l. emaljliknande, stundom av kornig karaktär o.) härrör från ofyndiga delar (gångarter) i malm l. andra föroreningar i utgångsmaterialet l. från tillsatta ämnen (t. ex. flusser) o. d. (o. främst består av oxider, i sht silikat); jfr SINDER 1, SKUM, sbst.1 2 a. Sur, basisk slagg. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1527). Slaggena tag från Silf; så fås rent Silfwer ur äsjan. Nicander SalOrdspr. 59 (1760). De flesta slagger äro kiselsyrade salter. Almroth Kem. 345 (1834). Slaggen befordrar metallernas sammansmältning och skyddar den reducerade metallen för blästerluftens oxiderande inverkan. Cleve KemHlex. (1883). Bitar av slagg från primitiv järntillverkning. Gruddbo 48 (1938). Bränslet kring degeln (i ett gälbgjuteri) plockades bort (när smältningsproceduren var klar) och slaggen skummades av med en långskaftad järnslev. Fatab. 1955, s. 187. HT 1960, s. 221. — jfr AVDRIVNINGS-, BESSEMER-, BLY-, EMALJ-, FÄRSK-, HAMMAR-, HAMMARSMEDS-, HYTT-, JÄRN-, KOPPAR-, KVICK-, MARTIN-, MASUGNS-, METALL-, MÄSSINGS-, PUDDEL-, SEGRINGS-, SILIKAT-, SILVER-, SKROT-, STOCK-, SVAVEL-, THOMAS-SLAGG m. fl. — särsk. i jämförelser. Tu gör om intit alla ogudactigha på iordenne såsom slagg. Psalt. 119: 119 (öv. 1536). Som brinnande slagg öfver skogens kant / där lyser grant / bloddrypande solens strimma. Fredin Dan. 48 (1888).
b) om de obrännbara rester av (i sht fasta) bränslen (särsk. stenkol) som bildar (porösa, skrovliga) stycken; jfr ASKA, sbst. 1. 1 tunna Höganäskol efterlemnar (icke) mera slagg och aska än 1 tunna engelska kol. Mueller MinnesblHöganäs 71 (i handl. fr. 1834). Den af stenkolsaskan uppkomna slaggen. Eneberg Karmarsch 2: 251 (1861). Johnson Slutsp. 311 (1937; från ånglok). Eldarna (på ett fartyg) höll på med det vanliga arbetet att störta ner glödande slagg i sjön. Kjellgren Smar. 37 (1939). IngHb. 5: 2064 (1948; i värmepanna). — jfr KOKS-, ÅNGMASKINS-SLAGG.
c) (i fackspr.) om en vid framställning av glas bildad avfallsprodukt; äv. om ett slags av järn bestående orenhet i glas; förr äv. dels om ett slags ogenomskinligt glas av grövre struktur än emalj, dels om glasgalla. TBergman (1775) hos Scheffer ChemFörel. 184 (om ogenomskinligt glas). Cronquist 359 (1880; om glasgalla). Slagg i glaset .. (dvs.) järn i glaset. Hermelin Glas 64 (1966). — jfr GLAS-SLAGG.
d) (†) om sådan orenlighet i vätska som skiljer sig från vätskan gm fällning. Man så vackert sijr, / Hur slagget suncket är, och ollian står så skijr. Achrelius Vitt. 344 (1690).
e) i sht med. om de avfallsprodukter som uppstår vid människokroppens (l. djurkroppens) förbränning av föda (o. som väsentligen bortförs ur kroppen med avföring o. urin) l. vid dess avstötande av förbrukade vävnader (celler) o. d.; äv. i uttr. organisk slagg. Tholander 1Ordl. (1850: organiskt). Essen-Möller KvinnlUnderl. 79 (1932). — jfr VÄVNADS-SLAGG.
f) om stelnad lava i form av (porösa, skrovliga) stycken o. d.; äv. i uttr. vulkanisk l. naturlig slagg. Cronstedt Min. 247 (1758: Naturliga). Slaggen har vanligen en rödbrun eller svart färg och finnes endast i basalt- och augit-artad lava. Lindström Lyell 231 (1857). Schulthess (1885: vulkanisk). Klinckowström BlVulk. 2: 55 (1911). — jfr LAVA-, PÄRL-SLAGG.
g) [myrmalmens struktur är slaggig (i bet. 2)] (numera föga br.) i utvidgad anv., om myrmalm. TIdr. 1882, s. 125. — jfr SJÖ-SLAGG.
h) (i sht i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (i sht motsv. a); i sht om ngt orent l. skadligt l. ont l. värdelöst o. d. som är inmängt i l. inmänges i l. avskiljes l. bör avskiljas från ngt för övr. rent l. gott l. värdefullt o. d.; förr äv. koll., om personer: avskum, utskum, pack, slödder; jfr SKUM, sbst.1 3 (särsk. 3 a). Jes. 1: 25 (Bib. 1541). Att Städerne vpfylte warda medh allahanda löst slagg, som af lättia eller annan odygd äggiade, sigh ifrån Landet thit in begifwa. Stiernman Com. 4: 100 (1675). Hans tro (var) ännu icke luttrad ifrån sit slagg. Bælter JesuH 3: 202 (1756). Under det poetiska täckelset af praktfullt flytande lava går (i Schillers dikt Das Geheimnis der Reminiszenz) metafysiskt slagg i myckenhet. Böttiger SchillerLyr. 44 (1854); jfr f. Det allra mest oefterhärmligt norska tar sig bättre ut hos kvinnorna än hos männen. Hos männen kommer det gärna med en hel del slagg: grälsjuka, högmod, egenkär deklamation. Böök 4Sekl. 199 (1920, 1928). Det finns många guldkorn bland det myckna slagget i Scribes verk. FestskrYHirn 234 (1930). 3Saml. 31: 43 (1950). — särsk. (numera föga br.) betecknande delarna av ngt krossat l. söndersmulat l. raserat o. d.: grus, spillror, ruiner o. d. Lycksalig! om jag (dvs. en levit, som avfallit från Gud o. blivit baalspräst) då hans (dvs. Guds) tempel kan förstöra, / .. Och under rån och mord, bland templets grus och slagg, / Förmedelst nidingsverk förta mit samvets-agg. Murberg Racine Ath. 41 (1776).
Ssgr: A: (f) SLAGG-AGAT. (†) obsidian (se d. o. 1). Rinman (1789).
(a) -ANALYS. (i fackspr.) jfr analys a. JernkA 1826, 1: 138.
(a) -ART. jfr art 8 o. -sort. Rinman JärnH 325 (1782).
-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 3; särsk. till a; äv. bildl. (jfr slagg, sbst.3 h); jfr -artig. Rinman 1: 106 (1788; om pimpsten). (Cavallin o.) Lysander 486 (1882; bildl.).
(a) -ARTIG. [jfr t. schlackenartig] (†) slaggartad. Wallerius Min. 309 (1747). Dens. ChemPhys. II. 3—4: 153 (1768).
(f) -ASKA. (†) vulkanisk aska l. slagg; jfr -sand. Rinman 2: 707 (1789).
(a) -AVLOPP~02 l. ~20. [jfr t. schlackenabfluss] metall. på smältugn o. d.: avlopp (se d. o. 2 b) för slagg; jfr -hål. VetAH 1749, s. 185.
(a) -BACKE. jfr backe 1 o. -varp samt sinder-backe. BoupptSthm 1680, s. 370 a (1679).
(a) -BAD. [jfr t. schlackenbad (i bet. 1 o. 2), eng. slag bath (i bet. 2)]
1) (förr) medicinskt varmt bad uppvärmt medelst het slagg. Lindfors (1824).
2) metall. om det skikt som bildas av smält slagg vid smältning av malm l. metall (motsatt t. ex. järn- l. stålbad); jfr bad 1 c o. -skikt 1. JernkA 1857, s. 189 (i fråga om puddelugn).
(a) -BANA. metall. bana (se bana, sbst.1 1 c) för transport av slagg. JernkA 1886, s. 329.
(a) -BAND. metall. om den nedre del av en masugn i vilken slaggen samlas ovanpå järnet. ESwedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 227. —
-BEMÄNGD, p. adj. bemängd med slagg; särsk. till a; jfr -mängd, p. adj. NF 13: 395 (1889; om produkt erhållen gm puddling).
(a) -BERG. (högt) slaggvarp. SvKulturb. 3—4: 29 (i handl. fr. 1816).
(a) -BESKICKNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) beskickning (se d. o. 2 b) av slagg; särsk. konkret, motsv. beskickning 2 b β; jfr -charge. Rinman 2: 996 (1789).
(a) -BETONG. [jfr t. schlackenbeton, eng. slag concrete] (i fackspr.) lättbetong bestående av slagg, cement o. vatten. SFS 1919, s. 339.
(a, b) -BILDANDE, p. adj. [jfr t. schlackenbildend, eng. slagforming] som bildar slagg; äv. om egenskap o. d. Tamm Smid. 45 (1830). Frykholm Ångm. 52 (1881; om rester av kol i ångmaskins eldstad). Kalkens slaggbildande egenskaper. DeGeer SvNatRiked. 2: 318 (1950).
(a, b) -BILDNING. [jfr t. schlackenbildung] abstr. o. konkret, motsv. bildning 4 a, b. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 134 (abstr.). Ssg:
slaggbildnings-period. [jfr t. schlackenbildungsperiode] metall. jfr period 3. JernkA 1871, s. 17 (i fråga om smältfärskning).
-BIT. jfr bit 2; särsk. till a. Rinman JärnH 246 (1782).
-BLANDAD, p. adj. blandad med slagg; jfr -bemängd. Weste FörslSAOB (c. 1815). JernkA 1864, s. 249 (om tackjärn).
(a) -BLOCK. [jfr t. schlackenblock, eng. slag block] block (se d. o. 5) av stelnad slagg. JernkA 1881, s. 135.
(a) -BLÅ. [jfr t. schlackenblau] blå som (viss) slagg. Marklin Illiger 84 (1818).
(a) -BOCK. (†) på stångjärnshärd, om den främre del av härdmuren som uppbär härdspången o. är försedd med slagghål. Åkerman Stångj. 25 (1839).
(a) -BOKNING. metall. bokning (se boka, v.1 b) av slagg (för utvinning av slaggens metall). Lindroth Gruvbrytn. 2: 357 (1955; om ä. förh.).
(a) -BOKVERK~02 l. ~20. metall. bokverk för slaggbokning. Rinman (1789).
(a) -BOTTEN.
1) [jfr eng. slag bottom] (förr) i smältugn: botten (se d. o. I 2) bestående av slagg; jfr -bädd 2. JernkA 1836, s. 253.
2) (mera tillf.) om underlag l. grund av slagg för hus; jfr botten II 1. TurÅ 1941, s. 241.
(a) -BRAKA. metall. spricka uppkommen i ofullständigt vällt järn o. härrörande från slagginneslutningar. Keyser Kemien 2: 486 (1874).
(a) -BRAKIG. metall. om stångjärn: som kännetecknas av slaggbrakor. Keyser Kemien 2: 486 (1874).
(a) -BRUK. (förr) hyttdrift baserad på utvinning av metall ur slagg (ur ä. slaggvarp); jfr -brukning. UB 4: 246 (1873; i fråga om utvinning av tenn).
(a) -BRUKNING. (†) = -bruk. Granström SalaGruv. 155 (i handl. fr. 1542). Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1554).
(a) -BRUN. jfr -blå. Celsius Alm. 1737, s. A 7 b. —
-BRÄNNA, -ing. med avs. på jord(art) l. tegel l. malm o. d.: bränna (se bränna, v. I 3 b) till slagg l. så att slagg bildas (på ytan l. av ingående föroreningar o. d.); i sht till a, särsk. i fråga om rostning l. sintring av järnmalm; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. VetAH 1759, s. 36 (i p. pf., om välld pottaska). (Det) är ej underligt att Järnet både uti Glödgnings- och Smälltningshetta .. lätteligen witrificeras och slaggbrännes. Rinman JärnH 230 (1782). Huru lera kan upkomma af lava, eller slaggbrände glasiga massor, som af smälte lerarter tilkommit .. har Herr Ferber anmärkt uti den utslocknade vulcan vid Zolfatara. Rinman 2: 21 (1789); jfr slagg, sbst.3 f. VetAH 1815, s. 226 (om tegel). JernkA 1874, s. 3 (: slaggbränning; i fråga om rostning av järnmalm).
(a) -BRÖST. metall. på smältugn o. d.: bröst (se d. o. 5 a) för slagguttappning; jfr -hål. JernkA 1868, s. 201 (på masugn).
(a) -BUT. (dels metall., dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (större) slaggklump; äv. om klump av metallbemängd slagg. Rinman 1: 343 (1788; av metallbemängd slagg). Tamm Smid. 10 (1830: slaggbutor, pl.).
(a) -BÄDD. [jfr t. schlackenbett (i bet. 1 o. 2), eng. slag bed (i bet. 2)] (†)
1) slaggvarp. Wikforss 2: 503 (1804). Heinrich (1828).
2) slaggbotten (se d. o. 1). JernkA 1876, s. 178 (i puddelugn).
(a) -CEMENT. [jfr t. schlackenzement, eng. slag cement] (i fackspr.) cement vari slagg (särsk. granulerad basisk masugnsslagg) ingår ss. en väsentlig beståndsdel. JernkA 1887, s. 304. EncyklRåvMat. (1957).
(a) -CHARGE. (i skildring av ä. förh.) jfr -beskickning. JernkA 1900, s. 605.
(a) -DALK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) slaggklump; jfr dalk, sbst.2 1, o. -dalkar. Bredberg Metall. 3: 43 (1864).
(a) -DALKAR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = dalkar; jfr -dalk. Cletscher RelStKopparbg 72 (1696; från Falun).
(a) -DAMM, sbst.1 metall. = damm, sbst.1 I 4 a. VermlBergsmFA 1862, s. 27.
(a) -DAMM, sbst.2 metall. om kringflygande, finfördelat stoft från slagg. JernkA 1886, s. 84.
(a) -DEGEL. (förr) i suluugn: förhärd (se d. o. 2) varifrån slaggen fick avrinna. JernkA 1887, s. 369.
(a) -DRAGARE. (numera föga br.) vid järn- l. metallverk: arbetare med uppgift att borttransportera slagg; jfr -fraktare, -löpare, -skjutare. JernkA 1897, s. 132. YrkesförtArbFörmedl. 53 (1936).
(a) -DRAGNING. metall. utdragning av slagg (från smältugn). JernkA 1879, s. 635.
(a) -DRÄNG. metall. vid järnverk: arbetare som biträder vid masugn (särsk. vid hantering av slagg). YrkesförtArbFörmedl. 53 (1936).
(b) -ELDNING. (förr) eldning med kolfattiga stenkol som vilar på ett lager (aska l.) slagg (varigm bränslet bättre tillgodogöres). JernkA 1882, s. 396.
(a) -FASTHET~02 l. ~20. (i fackspr.) förmåga att motstå inverkan av glödande slaggmassa l. smältmassa. IngHb. 5: 402 (1948).
(a) -FAT.
1) (förr) skovelliknande fat l. tråg vari småstyckig slagg bars. Rinman 1: 828 (1788).
2) (†) bildl., ss. okvädinsord till kvinna; jfr fat 3 e α. Titt förgylta slaggfaat, wåp, tooka och dröösz. Chronander Bel. E 7 b (1649). Anm. till 2. Möjl. kan dock ordet i ovanstående källa vara att uppfatta ss. en form av slagfat (se slafat).
(a) -FATTIG. [jfr t. schlackenarm] metall. fattig på slagg; motsatt: slaggrik (se d. o. 1). Åkerman Stångj. 133 (1839; om härdgång). JernkA 1932, 1: 183 (om järn).
-FICKA. [jfr eng. slag pocket] (i fackspr.)
1) ficka (se d. o. 2 e) för slagg. GHT 1944, nr 244, s. 18.
2) i metall: trångt utrymme medförande risk för uppkomst av slagginneslutning. SvetsteknOrdl. 19 (1951).
-FLINGA. glödspån; jfr -spån. Boberg IllRes. 10 (1935).
-FLÄCK. på metall: fläck bestående av slagg; äv. om oxiderad fläck på metall; jfr -yta. Rinman JärnH 90 (1782: slaggfläcker, pl.). TT 1896, Byggn. s. 60 (om oxiderad fläck på takplåt).
(a) -FODRAD, p. adj. (förr) om puddelugns botten o. d.: infodrad med (färsk)slagg. NordT 1896, s. 351.
(a) -FORK. (förr) = fork, sbst.1 2; jfr -gaffel, -klyva, -krok 1, -tjuga. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1577).
(a) -FORM. om den form som slagg har (i smält l. fast tillstånd). Rinman 1: 197 (1788).
(a) -FORMA. metall. i slagghålet i vissa schaktugnar använt trattformigt foder av brons l. stålgjutgods; jfr form III. JernkA 1876, s. 38.
(a) -FORMIG. som har slaggens form. Rinman 1: 623 (1788; om silvermalm).
(a) -FOSFAT. (i fackspr.) fosfat ingående i l. utvunnet ur slagg; i sht om fosfat utvunnet ss. slagg vid thomasprocessen (jfr -mjöl o. thomas-fosfat, -slagg). Juhlin-Dannfelt (1886; utvunnet vid thomasprocessen).
(a) -FRAKTARE. metall. vid järnverk: arbetare med uppgift att lasta o. frakta bort slagg; jfr -dragare, -körare. JernkA 1874, s. 402.
-FRI. fri från slagg; i sht till a; jfr -lös, -ren. Rinman JärnH 1051 (1782; om järn). Antracitkol .. rök-, os- och slaggfria. SD 1892, nr 325, s. 2; jfr slagg, sbst.3 b. särsk. mer l. mindre bildl.: fri från föroreningar l. skämmande fel l. brister o. d., ren, gedigen o. d.; särsk. om röst l. stämma o. d.: ren (se ren, adj. 19), klar (se d. o. 5). Bitterheten hos den som ingenting har och ingenting kan få har tvingat ned min ande på smärtans städ, där den hamrats slaggfriare, skarpare — och mera värdig. Kihlman Papini 38 (1923). Personligen känner jag .. knappast mer än en (barytonstämma) till inom räckhåll som låter så skön, så rund och mjuk i timbren, så klar och slaggfri. SvD(A) 1961, nr 86, s. 17.
-FRIHET ~02 l. ~20. [jfr -fri] om egenskapen l. förhållandet att vara slaggfri; jfr -renhet. NordT 1878, s. 322 (i fråga om järn).
(a) -FULL, adj.1 (adj.2 se sp. 6360). (slagg- c. 1613 osv. slagge- 1749) (numera bl. mera tillf.) full av slagg, slaggig; förr äv. oeg., om mineral: full av föroreningar (jfr slagg, sbst.3 h). Forsius Min. 74 (c. 1613; oeg.). Åkerman Stångj. 88 (1839; om smälta av färskjärn).
Avledn.: slaggfullhet, r. l. f. (numera bl. tillf.). JernkA 1871, s. 323.
(a) -FYND. i sht arkeol. fynd (se d. o. 1 b) av slagg. JernkA 1921, 1: 111.
(a) -FÄRSKA. (†) vid metallurgisk smältning erhållen klump av slagg l. slaggblandad metall. VetAH 1789, s. 242 (om klump av ofullständigt renad molybden). Garney Masmäst. 357 (1791).
(a) -FÄRSKNING. [jfr t. schlackenfrischen] metall. om färskning (se färska, v. 2 a) av tackjärn o. d. gm tillsats av en oxiderande (på järnoxidul o. d. rik) slagg (färskslagg); jfr -puddling. JernkA 1859, s. 167.
(a) -FÖREKOMST~002, äv. ~200.
1) i sht metall. om förekomst av slagg i järn o. d.; särsk. konkret; jfr -inneslutning. JernkA 1933, 1: 71 (i pl.).
2) i sht arkeol. konkret, om förekomst av slagg anträffad ss. fornfynd; jfr -fynd. Rig 1922, s. 129.
(a, b) -GAFFEL. (i fackspr.) gaffelformat redskap för lossgörande l. uttagande (o. utbärning) av slagg ur hytta l. värmepanna o. d.; särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -fork. Garney Masmäst. 358 (1791; om slaggfork). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 81 (utgörande tillbehör till värmepanna).
(a) -GATA. metall. gata (se d. o. 3 e) för slagg; jfr -ränna 2. JernkA 1826, 1: 128.
(a) -GJUT. [jfr sil-gjut] metall. på gjutform: öppning för uppstigande slagg. TNCPubl. 5: 29 (1944).
(a) -GLAS. metall. om glasliknande slagg. VetAH 1822, s. 79.
(a) -GOLV. golv varav slagg utgör en väsentlig beståndsdel. HandInd. 581 (1927; om fabriksgolv av fin slagg o. sand).
(a) -GRANULERARE, m. [senare leden vbalsbst. till granulera] metall. vid järnverk o. d.: arbetare med uppgift att granulera slagg. FörtArbJärnv. 11 (1946).
(a) -GROP.
1) [jfr t. schlackengrube] metall. grop i vilken slaggen lägges l. får rinna ut (genom slagghålet); jfr -gruva, -sump o. sinder-rum. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1676).
2) arkeol. om (grop innehållande) ansamling av järnhaltigt slagg utgörande rest av primitiv järnframställning, smidesgrop. SvD(A) 1968, nr 219, s. 12.
-GRUS. jfr -sand. Wallerius SystMin. 2: 375 (1775; från vulkaner); jfr slagg, sbst.3 f. 2UB 5: 349 (1902; om granulerad slagg).
(a) -GRUVA. [jfr t. schlackengrube] (†) = -grop 1. Lindfors (1824). Meurman (1847).
-HACKA. tekn. hammarliknande hacka använd vid svetsning för att slå bort glödspån l. slagg. Bildordb. 386 (1949).
(a) -HAKE. [jfr t. schlackenhaken] metall. hake (se hake, sbst.2 1) varmed slagg drages ur masugn o. d.; jfr -krok 1. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1539).
(a) -HALT. halt (se halt, sbst.1 1) av slagg. JernkA 1923, 1: 161 (i fråga om järn).
(a) -HALTIG. som innehåller slagg. Bergroth (1887; om metall).
(a) -HARKA. (i fackspr. i vissa trakter) jfr harka, sbst.1 1, o. -krok 1. JernkA 1833, s. 604.
-HINNA. hinna (se hinna, sbst. 2) av slagg; särsk. till a. Rinman JärnH 238 (1782; bestående av glödspån). JernkA 1932, 1: 182 (i järn).
(b) -HISS. sjöt. i båt med ångmaskin(er): hiss för slagg. Holmström Däck 241 (1927).
(a) -HO. metall. vid hytta (se hytta, sbst. 2): ho för uppsamling av slagg ur ugn; jfr -låda 1. JernkA 1894, s. 367.
-HOP. hop l. anhopning av slagg, slagghög; särsk. till a; jfr -varp. BlBergshV 18: 133 (i handl. fr. 1687). Rinman JärnH 259 (1782; av hammarsmedsslagg).
(a) -HUND. metall. hund (se hund, sbst.1 6 a) för transport av slagg. SAOB H 1402 (1932). jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945; från Dalarna o. Västmanl.).
(a) -HUS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) hus vars väggar består av murar (väsentligen) av slagg. VetAH 1761, s. 217.
Ssg: slagghus-byggnad. (numera bl. i skildring av ä. förh.) abstr. o. konkret(are), motsv. byggnad 2, 3. VetAH 1761, s. 219 (abstr.). Wid Slagghus-Byggnader genom stöpning, gör man (osv.). HushJourn. 1776, dec. s. 209. Därs. 210 (konkret).
(a) -HYTTA. [jfr t. schlackenhütte] (förr) hytta (se hytta, sbst. 2) för utsmältning av metall ur hammarslagg (se d. o. 2). JernkA 1817, 1: 160 (1807).
Ssg: slagghytte-slagg. (förr) särsk.: slagg (se slagg, sbst.3 a) erhållen vid slagghytta. JernkA 1822, s. 160.
(a) -HÅL. [jfr t. schlackenloch, eng. slag hole] metall. i smältugn l. smälthärd: hål för slagguttappning; jfr -avlopp, -bröst, -öga. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1676).
(a) -HÄLL. (förr) på masugn, = damm-häll; äv. om motsv. anordning på lancashirehärd. Rinman (1789). 2UB 5: 361 (1902; på lancashirehärd).
-HÖG. (slagg- 1630 osv. slagge- 1542) hög av slagg; i sht till a: slaggvarp; äv. oeg. l. bildl.; jfr -hop, -samling o. sinder-hög. G1R 14: 49 (1542; om slaggvarp). Omkring kusterne (på Sandwichöarna) ses endast stora slagghögar (efter vulkanutbrott). Cook 3Resa 450 (1787); jfr slagg, sbst.3 f. SkogsvT 1908, s. 159 (efter kalkbränning). Du har yppat järnets ursprung, sagt mig huru stålet uppstått. / O, du arma usla järnskrot, arma järnskrot, usla slagghög, / skarpa stål, med sejd betvingat. Collinder Kalev. 72 (1948).
(a) -INFODRING~020. (i sht förr) abstr. l. konkret(are): infodring (se infodra, v.1 a) av slagg i härd l. ugn. NordT 1896, s. 354.
-INNESLUTNING~0020. [jfr t. schlackeneinschluss, eng. slag inclusion] (i fackspr.) konkret, i metall: inneslutet korn l. innesluten liten anhopning av slagg l., allmännare, annat icke metalliskt ämne; särsk. till a. TT 1899, K. s. 43. 2SvUppslB (1953).
-KAKA. kaka (se kaka, sbst. 5) av slagg; i sht till a, b; jfr -klump. Frykholm Ångm. 73 (1881; i koleldad ångmaskin). Rig 1927, s. 64 (ss. rest av ä. järnframställning).
(b) -KAMMARE. (i fackspr.) vid koleldad ångpanna: kammare (se kammare, sbst.2 6) för uppsamling av slagg. TT 1885, s. 107.
-KLUMP. klump av slagg; särsk. till a; jfr -but, -dalk, -dalkar, -kaka, -koka, -kossa, -rusa o. slagga, sbst. Rinman 2: 851 (1789).
(a) -KLYVA. (†) = fork, sbst.1 2; jfr -fork. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1716). Därs. (i handl. fr. 1723).
-KOKA. slaggklump; särsk. till a; jfr sinder-koka. TurÅ 1911, s. 134.
(a) -KOPPA. metall. om koppliknande bildning av slagg på ytan av göt o. d.; jfr koppa, sbst.2 2. JernkA 1858, s. 80.
(a) -KOPPAR. metall. (utvinnbar) koppar i slagg; förr äv. om den koppar som vid smältning i kratsugn låg närmast slaggen. Rinman (1789; i kratsugn). Lindroth Gruvbrytn. 2: 226 (1955; om ä. förh.).
-KORN. [jfr t. schlackenkorn] (i fackspr.) korn av slagg (särsk. utgörande slagginneslutning); särsk. till a; jfr -partikel. TT 1927, Bergsv. s. 62.
(a) -KOSSA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) slaggklump; jfr kossa, sbst.4 Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1676: slaggkosa). Lindroth Gruvbrytn. 2: 36 (1955; om ä. förh.).
-KROK. (slagg- 1540 osv. slagge- 15441642)
1) metall. till a: krok varmed slagg utdrages ur smältugn o. d.; jfr -fork, -hake, -harka, -luta, -raka, -tång 1 o. sinder-krok. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1540).
2) till b: krok varmed slagg utdrages ur eldstad; jfr -raka, -tång 2. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 81. —
-KULA.
1) kula (se kula, sbst.3 1) av slagg; i sht till a. Rinman 1: 460 (1788). I hvitglödgning smälter .. (ett om granat påminnande mineral) lätt till en glasig svart slaggkula, som ej drages af magneten. FKM 2: 190 (1807). JernkA 1923, s. 160 (i pl., utgörande slagginneslutningar).
2) (förr) till a: kanonkula av järn- l. blyslagg. SDS 1898, nr 275, s. 3 (om förh. i Tyskl. på 1500-talet).
(a) -KVARN. metall. kvarn för malning av slagg. JernkA 1898, s. 60 (för malning av thomasslagg).
-KÄGLA.
1) (numera föga br.) till a: (på samma sätt som en segerkägla brukad) sintrad kägla (se kägla, sbst. 3 b) av slagg med viss bestämd sammansättning, ingående i en serie sådana käglor med olika smältpunkter. JernkA 1889, s. 316.
2) [jfr t. schlackenkegel] till f: kägla (se kägla, sbst. 3 c) av vulkanisk slagg. Hammargren Jordkl. 153 (1854).
(a) -KÄRRA. (i sht förr) (skott)kärra för transport av slagg; jfr -vagn. Rinman 1: 828 (1788).
(a) -KÖRARE. metall. person som kör undan slagg; jfr -fraktare. Rinman 2: 707 (1789; i fråga om körning med häst).
-LAMELL. (i fackspr.) lamell utgörande slagginneslutning. SFS 1835, nr 45, s. 2.
(f) -LAVA. [jfr t. schlackenlava] (numera föga br.) slaggig (se slaggig, adj.1 2) lava. JernkA 1832, Bih. s. 168 (1833).
-LIK. jfr -liknande. Rinman 1: 572 (1788; om galmeja).
-LIKNANDE, p. adj. som liknar slagg; jfr -lik. Klinckowström BlVulk. 1: 99 (1911; om mineral).
(a) -LINJE. metall. i smältugn: längs ugnens innervägg gående linje (se d. o. 1 c) som anger läget av kontaktytan mellan slagg- o. metallbad. JernkA 1889, s. 290.
-LINS. (i fackspr.) linsformig slagginneslutning; jfr lins II 1. JernkA 1932, 1: 182.
(a) -LUTA. (numera föga br.) raka för uttagning av (bl. a.) slagg ur smältugn; jfr luta, sbst.1 2 a, o. -krok 1. Rinman 1: 829 (1788; använd vid kopparsmältning). Auerbach (1913).
-LÅDA. låda för uppsamling av slagg.
1) metall. till a; hörande till masugn o. d.; jfr -ho, -mått. JernkA 1876, s. 275.
2) till b; hörande till eldstad l. smideshärd o. d. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 555 (tillhörande smideshärd).
(a) -LÄMNING. jfr lämning 1 o. -rest. Rinman JärnH 356 (1782).
-LÖPA, -ning (VetAH, JernkA 1828, 2: 19). (†) i fråga om upphettning av ngt under lufttillträde: (delvis) smälta på ytan (o. oxideras) så att slagg bildas där; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som på så sätt överdragits med slagg, överdragen av slagg; i sht till a, om malm; jfr löpa, v.1 VIII 2. VetAH 1766, s. 113 (: slagg-löpning; i fråga om turmalin). LBÄ 44—50: 343 (1801; om malm). Almström KemTekn. 1: 433 (1844; i p. pf., om malm).
(a) -LÖPARE. [jfr ä. t. schlackenläufer] (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -dragare. Rinman (1789).
-LÖS. särsk. till a, om järn o. d.: slaggfri. BlBergshV 18: 20 (i handl. fr. 1687; om tackjärn).
-MASSA. (väsentligen) av slagg bestående massa (se massa, sbst.2 3, 4); i sht (metall.) till a; jfr -mängd, sbst. Rinman JärnH 865 (1782; uppkommen vid smältning av järn o. svavellever). Rinman 1: 111 (1788; i pl., från vulkaner); jfr slagg, sbst.3 f. LAHT 1899, s. 86 (i pl., bildade i förbränningsugn för sopor); jfr slagg, sbst.3 b. SvNat. 1915, s. 66 (i pl. best., utgörande slaggvarp).
(a) -MINERAL. metall. om vart o. ett av de mineral som förekommer i slagg(er). JernkA 1885, s. 245.
(a) -MJUK. (numera i sht i skildring av ä. förh.) om (smälta av) järn: mjuk på grund av stort innehåll av slagg; jfr -skör. JernkA 1849, s. 166 (om smältor). Därs. 1864, s. 241 (om järn).
(a) -MJÖL. till mjöl (se d. o. 2) mald slagg; företrädesvis (i sht lant.) om sådant mjöl använt ss. gödning (särsk. om thomasfosfat); jfr -fosfat, -pulver, -sand. TT 1883, s. 21. LAHT 1887, s. 170 (om thomasfosfat). Därs. 1924, s. 231.
(a) -MOT l. -MÅTT. metall. behållare l. dyl. vari slaggen från smältugn får rinna ned; jfr mot, sbst.1 1, o. -låda 1. Schultze Ordb. 2936 (c. 1755).
(a) -MULA. (†) slaggstrut; jfr mule, sbst.2 4 c. Garney Masmäst. 457 (1791). JernkA 1843, s. 114.
(a) -MUR. (numera föga br.) mur uppbyggd (väsentligen) av slagg. VetAH 1771, s. 247. HushJourn. 1776, s. 210.
-MÅTT, se -mot.
-MÄNGD, r. l. f. särsk. till a. JernkA 1885, s. 56.
-MÄNGD, p. adj. slaggbemängd. JernkA 1904, s. 4 (om tillstånd hos osmundsjärn).
(a) -NIVÅ. metall. om den (högsta) nivå (se d. o. 2) vilken den smälta slaggen i en smältugn uppnår l. får uppnå; i sht i sg. best. JernkA 1899, s. 121.
(a) -OST. jfr ost, sbst.1 4 b.
1) metall. stor, ostliknande slaggklump erhållen gm att slagg från smältugn runnit ned o. stelnat i plåtbehållare. SDS 1946, nr 268, s. 7.
2) (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) om slaggtegel. Gjöres DTid. 18 (1965; från Söderbärke i Dalarna).
-PARTIKEL. jfr partikel 2 o. -korn. Rinman JärnH 91 (1782; i pl., utgörande slagginneslutningar). SP 1809, nr 23, s. 1 (i pl., utgörande glödspån). 2NF 32: 1201 (1921; i pl., utslungade vid vulkanutbrott); jfr slagg, sbst.3 f.
(a) -PIPA. (förr) = -tegels-pipa. JernkA 1827, s. 6.
(a) -PIPTEGEL. [jfr -pipa] (förr) slaggtegel av svårsmält slagg, använt till slaggpipor. JernkA 1888, s. 389.
(a) -PLATTA. (i fackspr.) (i byggnader använd) platta av slaggbetong. PT 1907, nr 97 B, s. 3.
Ssg: slaggplatts-, äv. slaggplatt-gjuteri. (i fackspr.) jfr gjuteri 3. Östergren (1941).
-PRODUKT. jfr produkt 3, 4; särsk. (i sht med.) till e, motsv. produkt 3. Jundell Barn. 1: 259 (1927; från bakteriers kroppar o. från människokroppen).
(a) -PROV. metall. prov (se d. o. 1) utfört på slagg l. (konkret) prov (se d. o. 5) bestående av slagg. JernkA 1826, 1: 159 (konkret). Därs. 1871, s. 254 (abstr.).
(a) -PUDDLING. [jfr t. schlackenpuddeln, eng. slag puddling] (förr) puddling (se puddla 2) med tillsats av en oxiderande slagg (färsk- l. hammarslagg); jfr -färskning. Eneberg Karmarsch 2: 37 (1859).
(a) -PULVER. av slagg bildat pulver, pulveriserad slagg; jfr -mjöl, -sand. Rinman JärnH 258 (1782).
(b) -PYTS. sjöt. pyts för hivning av slagg; jfr -spann. Holmström Däck 230 (1927).
(a) -PÅSÄTTNING~020. metall. jfr påsätta 1 f o. -sättning, -uppsättning. JernkA 1869, s. 276.
-PÄRLA. jfr pärla, sbst. 2 c; i sht till a. Rinman JärnH 240 (1782). JernkA 1830, s. 555.
(a, b) -RAKA. (i fackspr.) raka (se raka, sbst.4) för utrakning av slagg ur masugn l. eldstad o. d.; jfr -krok 1, 2. Martinson Kap 156 (1933).
-RAND. särsk. till a: felaktighet (slagginneslutning) i metall bestående av rand (se d. o. 6) av slagg. Frykholm Ångm. 83 (1881; i ångpanna).
-REN. [jfr t. schlackenrein] slaggfri; särsk. (i fackspr.) till a, om metall. JernkA 1904, s. 573 (om järn).
-RENHET~02 l. ~20. [jfr -ren] slaggfrihet; särsk. (i fackspr.) till a. SvD(A) 1966, nr 318, s. 1 (i fråga om stål).
(a) -RENING. metall. rening (av metall) från slagg. TT 1965, s. 1291.
(a) -REST. rest av slagg (efter metallurgisk process l. metallurgiskt försök o. d.); jfr -lämning. JernkA 1932, 1: 185. —
-RIK. [jfr t. schlackenreich] rik på slagg.
1) metall. till a, om smälta l. malm l. metall o. d.; motsatt: slaggfattig. Åkerman Stångj. 73 (1839; om smältor).
2) i sht med. till e, om födoämne. Bolin LevLivKem. 115 (1931; om kött).
(a) -ROSTNING. [jfr t. schlackenrösten, eng. scorification roasting] metall. rostning (se rosta, v.2 2) varvid slagg bildas; särsk. i fråga om rostning av blymalm gm reaktion. Bergroth (1887). 2UB 5: 414 (1902; i fråga om blymalm).
(a) -RUSA. metall. (stor) slaggklump; jfr rusa, sbst.1 1, o. sinder-rusa. Rinman SvarVetA 18 (1766).
(f) -RYGG. (mera tillf.) av slagg bildad rygg (se d. o. 3 l). Engström Häckl. 313 (1913).
-RÄNNA.
1) (förr) i skruvläge på ä. bakladdningskanon: ränna vari krutslagg uppsamlades; jfr -spår. De Ron o. Virgin I. 1—3: 6 (1886).
2) metall. till a: ränna vari slagg avrinner från smältugn; jfr -gata, -tappnings-ränna. JernkA 1876, s. 40.
-SAMLING. samling (se samla 1 h) av (olika slags) slagg; äv.: anhopning av slagg, slagghög l. dyl.; i sht till a. Bergsskolans jern- och slaggsamlingar. JernkA 1859, s. 80. Hellman ÅvikHerrg. 1 (1937).
-SAND. [jfr t. schlackensand, eng. slag sand] om slagg i form av sandliknande korn; i sht (metall.) till a, särsk. om granulerad slagg (jfr -mjöl, -pulver); äv. om slaggblandad sand; jfr -grus o. sinder-sand. BlBergshV 18: 20 (i handl. fr. 1687). Wallerius SystMin. 2: 375 (1775; från vulkaner); jfr slagg, sbst.3 f. Weste FörslSAOB (c. 1815; äv. om slaggblandad sand). SDS 1898, nr 275, s. 3.
(a) -SANDSTEN~02 l. ~20. [jfr -sand] (förr) sandsten (se d. o. 1 f) tillverkad av slaggsand (granulerad slagg) o. kalk; jfr -sten. Kjellin (1927).
(a) -SILVER. (slagg- 15401544. slagge- 1542) (†) om silver inblandat i l. utvunnet ur slagg. Hytte wask sölff, Rotekarle sölff, Rymninge sölff och slaggsölff. G1R 13: 107 (1540). Därs. 16: 32 (1544).
(a) -SIMPA. [fiskens gråa färg har sannol. ansetts påminna om slagg] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Cottus gobio Lin., stensimpa. Linné Fauna nr 279 (1746; från Falun). SvFiskelex. (1955). Anm. Ordet anföres felaktigt under formen slagsimpa av Weste (1807) o. efter denne av ÖoL (1852).
(a) -SINDER. (i sht i skildring av ä. förh.) om slaggsten använd ss. byggnadsmaterial. Fatab. 1925, s. 127.
-SKALA. (i fackspr.) skala (se skala, sbst. 3) utvisande hur graden av slagginneslutningar i järn o. stål framträder under mikroskop; i sht till a. JernkA 1936, s. 202.
-SKIKT.
1) skikt av slagg; särsk. till a; jfr -bad 2. 2SvUppslB 26: 627 (1953).
2) [jfr t. schlackenschicht] (om ä. förh.) till a, om skift (se skift, sbst.1 3) innehållande endast blyslagg, varmed vid silversmältning smältningen (börjades l.) avslutades för att utvinna de rester av silver som fastnat i ugnen. Rinman (1789; från Sala).
(a) -SKIVA. (numera bl. tillf.) slaggskålla. Rinman 2: 706 (1789).
(a) -SKJUTARE. (förr) hyttarbetare med uppgift att (på skottkärra) transportera undan slagg; jfr -dragare. Rinman (1789).
(a) -SKO. metall. slaggklump som avsatt sig kring slaggforma; jfr -mula, -strut. JernkA 1830, s. 300.
-SKOLLA, se -skålla.
-SKORPA. [jfr t. schlackenrinde] skorpa av stelnad slagg; i sht till a, om sådan skorpa i smältugn l. på metall (jfr sinder-skorpa). Linné Dal. 388 (1734; vid råkopparsmältning). Rinman 2: 2 (1789; på järnmalm). TT 1871, s. 188 (på rost i eldstad); jfr slagg, sbst.3 b.
(a) -SKOTT. (i fackspr.) om förhållandet att en delvis stelnad slaggklump gm inneslutna gaser l. vid kontakt med vatten explosivt brister o. kastar omkring slagg; äv. om häftig slaggutkastning (se d. o. 1) från smältugn. Upsala 1899, nr 193, s. 2 (i smedja). Gårdlund IndSamh. 342 (1942; i masugn).
(a, b) -SKOVEL. (i sht i fackspr.) jfr -skyffel. PT 1908, nr 79 A, s. 1. —
-SKUM. (i fackspr.) om (porös) slagg på ytan av mineral l. (numera nästan bl., till a) smält metall; jfr skum, sbst.1 2 a. VetAH 1779, s. 228.
(a, b) -SKYFFEL. [jfr t. schlackenschaufel] (i sht i fackspr.) skyffel för hantering av slagg; jfr -skovel. JernkA 1833, s. 644 (vid järnbruk).
(a) -SKÅLLA l. -SKOLLA. skålla (se skolla, sbst.3 2) av stelnad slagg; jfr -skiva, -sula. Rinman 1: 829 (1788).
(a) -SKÄNK. [jfr t. schlackenpfanne, eng. slag ladle] metall. skänk (se skänk, sbst.2 7) för transport av slagg. SvD(B) 1944, nr 226, s. 1.
(a) -SKÖR. (numera i sht i skildring av ä. förh.) jfr -mjuk. BlBergshV 18: 10 (i handl. fr. 1687).
-SMÄLTNING. smältning varigm slagg bildas; i fråga om nutida förh. bl. (metall.) till a, om (om)smältning av slagg för utvinning av metall; äv. konkretare, övergående till att beteckna omgång av sådan smältmassa. Slagg-smältning .. består i de gröfre jord- och sten-arters samt mineraliers och oädla metallers smältning .. til en hård, skör .. massa, som kallas slagg. Wallerius ChemPhys. 1: 207 (1759). Rinman JärnH 256 (1782; i fråga om tillgodogörande av hammarslagg). JernkA 1827, s. 213 (i pl., konkretare). Lindroth Gruvbrytn. 2: 226 (1955; i fråga om utvinning ur kopparslagg).
Ssg: slaggsmältnings-ugn. metall. = slagg-ugn. Rinman 1: 355 (1788).
-SOPARE. metall. vid järnverk l. valsverk: arbetare med uppgift att sopa (o. föra) undan slagg. YrkesförtArbFörmedl. 53 (1936).
-SORT. sort l. slag av slagg; särsk. till a; jfr -art. Dædalus 1949, s. 67 (1801).
(a) -SOVRING. metall. sovring av slagg (för att utskilja metall l. metallrikare slagg). Lindroth Gruvbrytn. 2: 228 (1955).
(b) -SPANN. (mera tillf.) jfr -pyts. TurÅ 1955, s. 214.
(a) -SPEL. metall. spel för transport av slagg; jfr sinder-spel. Dædalus 1931, s. 59.
(a, b) -SPETT. [jfr t. schlackenspiess] (i fackspr.) spett för lösgörande (o. borttagande) av slagg(kakor); jfr -spik. Rinman 2: 781 (1789). Holmström Däck 43 (1927).
(a) -SPIK. (†) slaggspett. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1734).
-SPÅN. (†) glödspån, hammarslagg; jfr -flinga. PH 10: 597 (1776). KrigVAH 1825, s. 78.
(a) -SPÅNG. (förr)
1) = -stång; äv. inskränktare: mellan slaggstången (l. slaggvinden) o. slaggaffeln anbringat, alnslångt järnstycke, fäst vid stång o. gaffel medelst kedja resp. krok. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1698). Lindroth Gruvbrytn. 2: 36 (1955; inskränktare, om ä. förh.).
2) [härdspången befann sig omedelbart ovanför slagghålet] härdspång. Rinman (1789).
-SPÅR. mil. i kulsprutegevär: spår för uppsamling av krutslagg; jfr -ränna 1. SoldIInf. 1927, s. 83.
(a) -STAD. om stad kännetecknad av många o. stora slaggvarp. Bremer Dal. 316 (1845; i sg. best., om Falun).
(a) -STALP. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) avstjälpningsplats för slagg; jfr -varp. PT 1911, nr 138 A, s. 1.
(a) -STAMP. metall. stamp(verk) för krossning av (masugns)slagg; jfr sinder-stamp. Rinman (1789).
-STEN. [jfr t. schlackenstein] av slagg bestående sten l. stenliknande klump; företrädesvis till a, i sht (numera i sht i skildring av ä. förh.) om byggnadssten framställd (väsentligen) av slagg (jfr -sandsten, -tegel); ofta koll.; jfr -sinder o. sinder-sten. Rinman 2: 269 (1789; om byggnadssten, koll.). Stenen är svart sade .. (Herakles,) det är en giftig slaggsten från de underjordiska ässjorna. Heidenstam Skog. 258 (1904); jfr slagg, sbst.3 f. Vid stränderna av Loåns forsar vittna gamla slaggstenar om (hyttdrift i ä. tid). TurÅ 1923, s. 103.
Ssgr (i sht förr): slaggstens-byggnad. konkret, motsv. byggnad 3. TurÅ 1946, s. 268.
-form. form (se d. o. II 1) för gjutning av slaggstenar. TT 1878, s. 231.
-mur. jfr mur, sbst.1 1, o. -stens-byggnad samt slagg-mur. Blomberg MolnBröd. 67 (1932).
(a) -STRUT. metall. strutformig slaggbildning på forma; jfr -mula, -sko. JernkA 1862, 2: 95.
(f) -STRÖM. ström av vulkanisk slagg. Rinman 2: 7 (1789).
(a) -STUFF. metall. om provbit av slagg. JernkA 1827, s. 118.
-STYBB, äv. -STYBBE.
1) (förr) till a: slaggblandad kolstybb (för infodring av del av rum för smälta o. d.). Rinman 1: 344 (1788: slaggstybbe).
2) (i fackspr.) till b: vid förbränning av koks o. d. erhållen, kornig slagg. SD 1892, nr 313, s. 1.
-STYCKE. jfr -bit. Bureus Suml. 34 (c. 1600). Rinman 1: 779 (1788; i pl., om glödspån). JernkA 1885, s. 351 (i pl., bildade vid smältning av malm). Mörne MistrBlås. 47 (1933; på koleldad ångbåt).
(a) -STÅNG. (förr) i hyttak: medelst kedja o. krok fastsatt rörlig svängarm i form av en trästång i vars nedre ända slaggaffeln fästes i en hake (l. i slaggspång, se d. o. 1); jfr -spång. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1542).
(a) -STÄNK. stänk av l. från slagg. GHT 1944, nr 35, s. 15.
(a) -SULA. (förr) om slaggskålla i färskhärd. JernkA 1828, 1: 87.
(a) -SUMP. (slagg- 1537 osv. slagge- 1704) (förr) vid smältugn för koppar, silver l. bly: grop i vilken slaggen (o. smältgodset) rann ut genom slagghålet; jfr -grop 1 o. för-härd 2. Grimberg SvFolk. 2: 542 (1537: slagsumpen, sg. best.). SvFolket 5: 211 (cit. fr. 1723; vid smältugn för bly).
(a) -SÄTTNING. metall. slaggpåsättning, slagguppsättning. JernkA 1822, s. 162.
(a) -SÖRJA. (numera bl. tillf.) av slagg bildad sörja. Rinman Jernförädl. 205 (1772).
(a) -TACKJÄRN~02 l. ~20. (förr) tackjärn framställt ur en blandning av malm o. hammarslagg (se d. o. 2). JernkA 1823, s. 228.
(a) -TAK. (i sht förr) av (skivor l. dyl. av) slaggsten bestående tak. Beskow Bruksherrg. 66 (i handl. fr. 1742: slaggtak; rättat efter hskr.).
(a) -TAPPNING. metall. jfr -uttappning. Tamm Smid. 9 (1830).
Ssg (metall.): slaggtappnings-ränna. slaggränna (se d. o. 2). JernkA 1900, Bih. s. 124.
(a) -TEGEL. [jfr t. schlackenziegel, eng. slag brick] (i sht förr) av slagg (i sht masugnsslagg) framställt lättare tegel; äv. om tegel framställt av granulerad slagg o. bindemedel; äv. i individuell anv., om sådan tegelsten; jfr -pip-tegel, -sten o. sinder-tegel. Mörk ÅmVetA 1756, s. 21. Ekenberg (o. Landin) 145 (1889; i pl. i individuell anv.; framställda av granulerad slagg o. bindemedel).
Ssgr: slaggtegel- l. slaggtegels-ort. (förr) av slaggtegel uppbyggt arbetsrum i ort (se ort, sbst.1 I 5). JernkA 1900, s. 580.
-pipa. (förr) masugnspipa av slagg(pip)tegel; jfr slagg-pipa. JernkA 1818, 1: 11.
(a) -TILLSATS~02 l. ~20. [jfr t. schlackenzusatz] metall. i beskickning: tillsats av slagg. VetAH 1822, s. 68.
-TILLSTÅND~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) förslaggat tillstånd. LittT 1796, s. 59 (i fråga om upphettning av basalt).
(a) -TIMP. (förr) = -timpel. JernkA 1893, s. 22.
(a) -TIMPEL. (förr) på ä. masugn: över l. kring slagghålet (ovanför slaggdammen) placerad sten- l. tackjärnshäll som skyddade slagghålet mot alltför stark hetta; jfr -timp. JernkA 1893, s. 247.
(a) -TIPP. [jfr eng. slag tip] metall. avstjälpningsplats för slagg; jfr -varp. TurÅ 1948, s. 126.
(a) -TJUGA. (slagg- 1579 osv. slagge- 1542) (förr) = fork, sbst.1 2; jfr -fork. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1542: slaggetiwffwer, pl.).
-TÅNG.
1) [jfr t. schlackenzange] (förr) till a: vid smältning använd tång varmed (bl. a.) slagg uttogs ur smältugnen; jfr -krok 1. BoupptSthm 1680, s. 366 a, Bil. (1679).
2) till b: tång för uttagande av slagg(klumpar) ur eldstad; jfr -krok 2. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 81 (tillhörande värmeledningspanna).
-TÄCKE. [jfr t. schlackendecke] täcke (ytskikt) av smält (o. sedan stelnad) slagg.
1) metall. till a: ytskikt av smält slagg, bildat ovanpå metallbadet vid smältning av metall. JernkA 1883, s. 223.
2) till f. Ymer 1937, s. 191.
-TÄCKT, p. adj. täckt av slagg; särsk. till a. Gruvornas slaggtäckta höjder. HågkLivsintr. 8: 44 (1927).
(a) -TÄT. (†) om malm l. bergart l. mineral: som har en slät o. glänsande yta utan kornighet i brottet (likt vissa metallslagger), glasig. Cronstedt Min. 59 (1758; om jaspis). JernkA 1828, 2: 170 (om malm).
(a) -UGN. [jfr t. schlackenofen] metall. ugn för slaggsmältning (i sht av färskslagg); jfr -smältnings-ugn. Rinman (1789).
(a) -ULL. [jfr t. schlackenwolle; efter eng. slag wool] (i fackspr.) för isolering använt material bestående av (mattor av) fina trådar bildade gm att en stråle av smält masugnsslagg (l., i utvidgad anv., stenart) sönderpiskas av t. ex. en ång- l. luftstråle; jfr sten-ull. JernkA 1873, s. 398. IngHb. 3: 800 (1949).
(a) -UPPSÄTTNING~020. metall. uppsättning av slagg; jfr -påsättning, -sättning. Rinman 2: 620 (1789).
-UTKASTNING~020.
1) metall. till a: utkastning av slagg ur smältugn o. d. (orsakad av t. ex. gasutveckling); jfr -skott. JernkA 1879, s. 422.
2) till f, i fråga om vulkanutbrott: utkastning av vulkanisk slagg. Hammargren Jordkl. 152 (1854).
(a) -UTSLAG ~02 l. ~20. metall. slagguttappning. SvFolket 5: 211 (1939).
(a) -UTTAPPNING~020. metall. uttappning av slagg (ur smältugn o. d.); jfr -tappning, -utslag. Tamm Smid. 9 (1830).
(a) -VAGN. [jfr t. schlackenwagen, eng. slag wagon] metall. vagn för transport av slagg; jfr -kärra. JernkA 1876, s. 275.
(a) -VARP. (slagg- 1573 osv. slagge- 17041732) avstjälpningsplats för l. hög bestående av slagg; äv. bildl.; jfr -backe, -berg, -bädd 1, -hop, -hög, -stalp, -tipp. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1573). Man måste .. (vid författande av historieböcker) afsila sagornas grummel, frånsålla munkesådor, och utsofra på gissningarnas slaggvarp. Bergklint Vitt. 197 (1764). Lindroth Gruvbrytn. 1: 101 (1955).
(a) -VIND. (förr) kran med rörlig svängarm vari slaggaffeln fästes (medelst slaggspång). Rinman 1: 829 (1788).
(f) -VULKAN. geol. vulkan som bildar en slaggkägla. Ymer 1952, s. 162.
-YTA. (i fackspr.) på metall: oxiderad yta; jfr -fläck. TT 1896, Byggn. s. 60 (på takplåt).
-ÄMNE. ämne utgörande slagg; särsk. (i sht med.) till e. Bolin VFöda 14 (1933; i pl., om ämnen alstrade vid kroppens förbränning). Holmström UngdLandsfl. 22 (1934).
(a) -ÖGA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) slagghål. Rinman 1: 97 (1788).
B (†): SLAGGE-FULL, -HÖG, -KROK, -SILVER, -SUMP, -TJUGA, -VARP, se A.
(h) -VRAK. bildl., om innehållslöst l. dumt l. fåfängt prat, ”struntprat” l. ”rappakalja” l. ”dravel” l. dyl. Kolmodin QvSp. 1: 485 (1732).
Avledn.: SLAGGA, r. l. f. (†) till a: (oregelbunden) slaggklump. Stål Byggn. 1: 68 (1834). Rothstein Byggn. 126 (1856). jfr: Fahlu slaggorne ligga ännu och hvila. JGGahn (1818) hos Berzelius Brev 9: 175.
SLAGGA, v.1 se d. o.
SLAGGIG, adj.1, förr äv. SLAGGOT, adj.1 (-ig 1749 osv. -it, n. sg. 1809. -ot c. 1755) [jfr d. slagget, t. schlackig, eng. slaggy]
1) som innehåller slagg, bemängd med l. rik på slagg, slagghaltig l. slaggblandad l. slaggrik o. d.; i sht till a. Lind (1749; om bly). VetAH 1820, s. 337 (om mineral). Ju större chargen är, och följaktligen ju längre smältningstiden, desto slaggigare blir smältan. TT 1903, Allm. s. 202. Punktsvetsning kan åstadkommas med rent, slaggigt eller rostskyddsmålat material. Därs. 1941, M. s. 112. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till a, i fråga om härdgång l. metallurgiskt förlopp vid färskning o. d.: som kännetecknas av (riklig) slaggbildning. Om härdbotten är upphöjd, går det för färskt och slaggit, eller orent, och järn förslaggas. Rosborg StångjSmid. 4 (1809). Då gången .. (vid butsmide) vill hålla sig allt för slaggig (lortig), uttappas slaggen. Åkerman Stångj. 81 (1839).
2) som påminner om l. liknar slagg, slaggartad l. slaggliknande; särsk. (geol.) i fråga om struktur hos (i sht vulkanisk) bergart: porœs med svängda l. vridna hålrum (alstrade av gaser). EconA 1807, aug. s. 65 (om massa av ett salt utlöst ur lerjord). Hedin Indien 1: 556 (1910; om lava). Blocklava, med slaggig, sönderskuren och ojämn yta. 3NF 20: 789 (1934). BonnierLex. 13: 749 (1966; om struktur).
Avledn. (till slaggig 1 o. 2): slaggighet, r. l. f. Östergren (1941).

 

Spalt S 6346 band 27, 1976

Webbansvarig