Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKALMEJA skalmäj3a2, ngn gg skal3~mäj2a (ska`llmeja (el. ) Weste, skallmä`ja Dalin, skalmäj3a2 l. 3~20 LoW (1911)), äv. (i bet. 3) SKALLEMEJA skal1e-mäj3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Petreius Beskr. 2: 153 (1614) osv.), förr möjl. äv. -er (se nedan); förr äv. SKALMEJ, r. l. f.; pl. -er (möjl. äv. att hänföra till sg. skalmeja, G1R 25: 394 (1555), VDAkt. 1685, nr 240); förr äv. SKARMEJA, f., l. SCHALMIE, r. l. f.
Ordformer
(chali- 1741. schal- 16121773. schall- 16591773. skal- (sc-) 1538 osv. skall- 16371950. skalle- 18851939. skar- 1615. sqval- 1685. -meij (-y) 1680 (: fält-schalmey)1773. -meja (-ä-, -i-, -ij-, -y-, -yi-, -e) 1538 osv. -mie 1717)
Etymologi
[fsv. skalmeia; liksom ä. d. skalmej(e) (d. skalmeje) o. nor. skalmeie av mlt. schalmeyde, schalmey(e) (lt. schalmei), liksom mnl. schalmeye (holl. schalmei), mht. schalmīe (ä. t. schalmeie, t. schalmei) av ffr. chalemie, sidoform till chalemel (fr. chalumeau), av lat. calamellus, dimin. av calamus, strå, halm, rör, rörpipa (se KALMUS)]
1) beteckning för olika former av (i äldre tid använda, i sin primitiva form av rörpipor bestående, senare ofta av trä tillverkade) blåsinstrument med dubbelt (stundom enkelt) rörblad; särsk. dels om under 1500- o. 1600-talen inom krigsmusiken använt sådant instrument (pipa l. horn l. dyl.), dels (o. numera företrädesvis, i sht mus.) om sådant till bombarderna (se BOMBARD II 1) hörande, i europeisk konstmusik från medeltiden o. till omkr. 1700 (i folkmusiken ännu stundom) använt diskantinstrument med dubbelt rörblad (delvis inneslutet i en hylsa ss. munstycke) o. koniskt rör, sex till åtta fingerhål o. kraftigt vidgad mynning (ur vilket oboen utvecklats). (Lat.) Buccina .. (sv.) zincka, skalmeya, häär horn. VarRerV 47 (1538). Tager och så fram eder Sinka godh, / Eder Skalmeia gifver gått modh, / Zithara, Luta, sampt och fiol, / Welliudandes clavcordia med sitt B moll. Visb. 1: 325 (c. 1620). Sen höres Trumman lustigt gå, / Skallmäijor ljufligt klinga, / Då heter det, Marche, Stå, Gå på. Hammarberg Herdinn. 6 (1741). Bland de instrumenter, som hördes på landsbygden, voro .. (bl. a.) .. hackebräde, skalmeja. KLilljebjörn Hågk. 14 (1838). Ett vassrör han (dvs. faunen) knäcker / och glad på skalmejan begynner att blåsa. Thunman PanSpel. 28 (1919). Tonkonst. (1957). — jfr BARN-SKALMEJA.
2) mus. i utvidgad anv.
a) tungstämma i orgel av i huvudsak samma konstruktion som en oboe (se d. o. 2) men med något kortare ljudbägare. Wallerius InstrMus. 27 (1717). Sohlman Musiklex. (1952).
b) på säckpipa: om en skalmeja (i bet. 1) påminnande pipa varpå melodin spelas. ConvLex. 3: 710 (1825). Kulturen 1947, s. 26.
c) (†) beteckning för det djupaste registret (se REGISTER II 3) hos klarinetten. Norlind MusLex. (1916).
3) [omtydning av 1 med anslutning till SKALLE, sbst.3] (skämts., vard.) huvud, skalle. Jag kan tro at Bror skrattar i sit sinne åt en så diupsint prädikan, som jag nu pinar ur skallmäijan, såsom en ingres[s] til et bref. ETegnér (1782) hos Wrangel TegnSläktm. 67. Jag ska slå in glasögona i skallmejan på er, så ni ska se ut som en spräckt glasmästarskylt. Blanche Våln. 461 (1847). De grånade mäktiga skallemejorna. Laurin LivKonst 50 (1937).
Ssgr (till 1): A: SKALMEJ-, äv. SKALMEJE-BLÅSARE. (skalmej- 1665 osv. skalmeja- 1814. skalmeje- 16741842) [jfr t. schalmeibläser] (i sht förr) jfr blåsare 4. SvFlH 1: 345 (i handl. fr. 1665). Sparre Findl. 3: 114 (1835). Ssg (förr): skalmejblåsare-boställe. jfr boställe 3. PT 1791, nr 49, s. 3.
-KLANG. telef. om (den kupiga del mot vilken kläppen slår hos) ett slags starkt ljudande (för utomhusbruk avsedd) extra ringklocka till telefon (jfr klang, sbst. II); stundom äv. om klang från sådan klocka. Den som hör illa .. kan .. be om tillstånd för uppsättning av en skallmejklang. SvD(B) 1947, nr 142, s. 5. IllSvOrdb. (1955; om ljudet).
-LIKNANDE, p. adj. (skalmeje- 19291939) som liknar en skalmeja l. skalmejor. SvUppslB 2: 782 (1929).
-MAKERI01004, äv. 03~002. (förr) särsk. konkret: verkstad för tillverkning av skalmejor. RARP 16: 387 (1697).
-PIPARE. (förr) jfr pipare 7 o. -blåsare. Weise 2: 26 (1771).
-TYP. (skalmeje- 1920) (mera tillf.) Norlind AMusH 132 (1920).
B (†): SKALMEJA-BLÅSARE, se A.
C (numera mindre br.): SKALMEJE-BLÅSARE, -LIKNANDE, -TYP, se A.
Avledn.: SKALMEJARE, m.||ig. [jfr t. schalmeier] (förr) skalmejblåsare. Bäckström Folkb. 1: 56 (1845).

 

Spalt S 3447 band 26, 1970

Webbansvarig