Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROPA 3pa2, v. -ade (Mat. 15: 23 (NT 1526) osv.), äv. (vard. i vissa trakter o. i poet. spr.) ipf. -te (Svart Gensw. G 5 a (1561) osv.) o. sup. -t (HSH 7: 33 (1588) osv.) ((†) pres. sg. -er RA I. 1: 540 (1547), Warnmark Epigr. I 3 b (1688); pres. sg. pass. -es Juslenius 116 (1745); ipf. sg. roop Messenius Christm. 235 (c. 1616; i vers; möjl. avses annat tempus); imper. roop Amnelius Quirsfeld 471 (1690); p. pf. -t Dahlstierna (SVS) 377 (c. 1696)); förr äv. RÖPA, v. vbalsbst. -AN (numera bl. ngn gg, arkaiserande; G1R 16: 7 (1544), Bengtsson LegBabel 21 (1925; i vers)), -ANDE, -ELSE (i ssgn AN-ROPELSE), -NING (numera nästan bl. i ssgr; SmndrRopRöst. 13 (1843; i bet. 1 j), Dahm Biet 79 (1878; i bet. 10 d), Östergren (1936; angivet ss. mindre vanl.)); -ARE (se d. o.); jfr ROP.
Ordformer
(rop- (-oo-) 1524 osv. ropp- 16901719. röp- 1559)
Etymologi
[fsv. ropa, röpa; jfr dels fd. robæ, d. råbe, nor. rope, isl. hrópa, ropa, baktala, mlt. ropen, t. rufen, feng. hrōpan, dels fd. røpe, röja, anklaga (motsv. d. røbe, röja), isl. hræpa, ropa, baktala, got. hropjan, ropa; rotbesläktat med ROS, sbst.3, o. RYKTE; sannol. har bet.-utvecklingen delvis skett under påvärkan från t. (mlt.). — Jfr BEROPA, ÅBEROPA]
1) frambringa (oartikulerade) ljud l. (vanl.) ord (tal) med hög, kraftig, genomträngande röst, särsk. i syfte att göra sig bättre hörd än vid vanligt tal (t. ex. på långt håll) l. ss. uttryck för en stark affekt o. d. (se särsk. h), skrika; äv. mer l. mindre oeg. (jfr 2), dels om vanligt tal (utan särskild tanke på röstläget), dels om skriftligt yttrande; dels med obj. betecknande viss form av utsaga (t. ex. fråga l. uppmaning) l. återgivande ropet (i direkt l. indirekt form), dels utan sådant obj. (abs.; se särsk. h, i). Ropa högt, högljutt, av alla krafter. Jag hörde honom ropa mitt namn. Ropa hurra, ve (jfr g). Judhana ropadhe och sadhe, Giffuer tu honom lösz, thå äst tu icke keysarens wen. Joh. 19: 12 (NT 1526). Hela Bonde hopen ropte med höga liud, at the wille taga .. (Håkon Adalstensfostre) til Konung. Peringskiöld Hkr. 1: 127 (1697). Den första gång jag ropte Mamma! Kellgren (SVS) 5: 355 (1791). Jag ropade väl; men min röst hördes icke fram. Læstadius 1Journ. 432 (1831). Riddarhuset ropade bravo. De Geer Minn. 1: 193 (1892). Archi ropar över axeln. Ett ögonblick, chaufför! Bergman Patr. 12 (1928). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr.; särsk. man skall inte ropa hej (förr äv. hoj), förrän man är över bäcken, förr äv. ropa inte vunnet, förrän du kommit över sundet o. d., man bör inte jubla l. känna sig säker, förrän alltsammans är överståndet l. hela företaget är slutfört o. d.; som man ropar i skogen (förr äv. marken) får man svar, i sht förr äv. som man ropar, så svarar eko o. d., man får samma slags svar l. bemötande som man själv brukat till ngn o. d. Ropa icke håy för än tu kommer öffuer bäcken. SvOrds. C 1 a (1604). Ondt roopa när ingen wil swara. Grubb 626 (1665). Roopa intet wunnet, förr än du äst öfwer sunnet. Dens. 690. Seent roopa kasz, när Korfwen är vpähten. Dens. 713. Som man roopar i marken, så får man och swaren til. Dens. 782. Som man roppar, så swarar eko. HH XVIII. 2: 77 (1690). Det ropar inte rummet, som öfver är. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 9.
b) (i vitter stil) i uttr. en ropande(s) röst i öknen o. d., urspr. om Johannes döparens förkunnelse, som förebådade Jesu ankomst; numera ss. beteckning för en person (l. personifikation) som vid en viss tid l. i en viss situation ensam (ivrigt, men utan att vinna gehör) förkunnar ngt l. talar för ngt; jfr 2 h. En ropande röst är j öknenne, redher till herrans wägh, görer hans stighar retta. Mat. 3: 3 (NT 1526). Denna högre, vidt omfattande moral, dessa högre bud äro förlorade bud, de äro den ropandes röst i öcknen, der kraft ej finnes i Folkets vilja. CGNordforss i 2SAH 10: 250 (1822). Under 70- och 80-talen fördes väl rösträttskravet fram obönhörligt av enstaka stämmor i riksdagen, men de förblevo ropandes röster i den stora öknen. Höglund Branting 1: 40 (1928).
c) med prep.-bestämning (inledd av till l. åt, stundom ) som anger den person till vilken man riktar sig med sitt ropande (jfr d, 2 f α). Han ropade åt honom, att han skulle komma in. SalOrdspr. 8: 4 (öv. 1536). Om hela Naturen ropar til oss utan återvändo: Inkräkta, och var lycklig! Kellgren (SVS) 5: 263 (1793). ”Drif ut prelaten”, ropar han åt drängen. Runeberg 2: 110 (1846). Jag ropade på min dotter att följa med. Ödman Reseb. 247 (1907); jfr 2 e. — särsk. (†) i uttr. ropa skälm på ngn, kalla ngn skälm; jfr 8. BtÅboH I. 9: 130 (1637).
d) i uttr. ropa ngt efter ngn, ropa ngt (t. ex. glåpord) åt ngn som avlägsnar sig från l. går förbi den ropande. Ropa glåpord, öknamn efter ngn. Cellarius 32 (1729; utan angiven bet.). Dähnert 251 (1746). Förgäfves ropade Konrad Lenz efter dem de högtidligaste protester mot ett dylikt öfvervåld. Cederschiöld Riehl 2: 86 (1878). Robert fortsatte framåt .. grusgången, men då vände sig Hugo om och ropade efter honom ..: Hör du, Robert, vill du vara snäll och komma hit ett slag! Gustaf-Janson GodVänn. 12 (1955). — jfr EFTER-ROPA.
e) (†) styrande ack. med inf. Ropte så Staffan sigh haffua förloradt. Svart G1 39 (1561).
f) med (vanl. refl.) obj. o. predikatsfyllnad angivande resultatet; särsk. i sådana uttr. som ropa sig hes l. trött o. d. (äv. bildl.). Iagh haffuer ropat migh tröttan. Psalt. 69: 4 (Bib. 1541). Han ropar oss döfva. Nordforss (1805). Begären ropat sig trötta / i mitt dorska och syndiga kött. Levertin Leg. 18 (1891).
g) med substantiviskt obj. betecknande rop med visst innehåll (t. ex. bifall l. klagan); jfr 3. Rudbeckius KonReg. 179 (1615). På domedag skola (de förtappade barnen) ropa we och förbannelse öfwer sina ogudachtiga föräldrar. Swedberg SabbRo 521 (1688, 1710). Allmogen ropade bifall. Geijer SvFolkH 1: 240 (1832).
h) abs.: frambringa ljud l. ord ss. uttryck för glädje l. förvåning l. rädsla l. sorg l. (i sht förr) fysisk smärta o. d., skrika. Hon war medh barn och ropadhe och qualdes till barns fenge. Upp. 12: 2 (NT 1526). Skieppz-Folcket ropade af glädie. Ehrenadler Tel. 81 (1723). Du ropar för’n du får stryk. Serenius Aa 4 b (1734). Jag råkade tyvärr ropa i sömnen, så illa red maran mig. Werin Brontë Blåst 27 (1927).
i) abs., om (störande) högljutt o. bullersamt skrikande: skrika, skräna, stoja, hojta, väsnas, föra oljud, ”ge hals”; ofta (o. numera företrädesvis) i tautologisk förb. med annat verb, t. ex. väsnas l. skrika. Ingen skall roopa eller göra oliud på skieppet. SvFlH 1: 509 (i handl. fr. 1570). Alla dhe beskyllningar Studenterna påbördades woro af intet värde; undantagandes det dhe i prubban ropat och skrijat hade. BraheBrevväxl. II. 1: 198 (1661). Ropar och skriar någor, af öfverdåd, på almänna vägar, gator och gränder ..; böte fem daler. MB 21: 8 (Lag 1734). Ropa o. väsnas. IllSvOrdb. (1955).
j) (mera tillf.) kyrkohist. abs., om ”roparnas” högljudda, extatiska åkallan o. förkunnelse; jfr 2 g. NerAllah. 1843, nr 17, s. 3. Redelius Rop. 24 (1935).
2) i vissa speciella anv. av 1, med tanke på ett speciellt syfte med l. en speciell form av ljudyttringen; ofta oeg., om andra former av ljudyttring än högljutt tal o. dyl. l. (särsk. i f o. h) om skriftligt yttrande med ett motsvarande syfte.
a) (om ä. förh.) om väktare l. brandvakt o. d.: med rop tillkännage (klockslag o. d.), ropa ut (tiden); äv. abs. Vi (äro) hjelpsamme åt brandvakten, och lindra hans besvär at ropa klockslagen. Posten 1769, s. 416. Det var ej längesedan väktarn ropat / var natt från Djäknekammarn i sin lur. Silfverstolpe Vard. 75 (1926).
b) (†) pregnant: utbringa leve. Då man skulle ”ropa” för någon lärare. Sundblad GBruk 80 (1881, 1888).
c) i uttr. ropa på ngt, vid auktion ge ett bud på l. bjuda på ngt. Nordforss 2: 682 (1805). Östergren (1936).
d) (†) i kortspel: bjuda l. mäla (ngt); äv. abs. Ropa! hvem skal ropa? Jo Movitz, släpp stopet; / Gissa ropet, gissa ropet: / Ruter Tre jag ber. Bellman (BellmS) 1: 137 (c. 1775, 1790). SBratt (1800) hos Dahlgren Herrgårdssl. 215. Hagdahl Fråga 15 (1883).
e) i uttr. ropa på (i sht förr äv. efter) ngn l. abs.: gm ett rop l. dyl. (särsk. gm ropande av ngns namn) söka väcka ngns uppmärksamhet l. ge tillkänna att man vill ngn ngt (t. ex. att han skall komma l. att man vill tala med honom), kalla på ngn, anropa ngn; jfr g, 6. Varför svarade du inte, när jag ropade? LPetri 2Post. 153 a (1555: effter). Då begynte Sara Jons dotter ropa och skria och ropade efter Nils Suart som war vthi .. Måns Perssons huss. VRP 1654, s. 901. Graffman ropade .. på kyparen och betalade förtäringen. Lundgren Res. 55 (c. 1865). Ropa på mamma. Myrberg NDård. 5 (1924). — särsk.
α) (†) om ngns inkallande ss. part l. vittne i rättegång o. d.; jfr 7 a. Per Clemetson i Herna (har) låtit ofta och länge ropa efter sigh(,) böte 12 öre S(ilver)M(ynt). GullbgDomb. 4/11 1659. Sedan ropades effter Handelsmannen Jöran Wedege, att inkomma och afhöra resol., öfver des emot RådhuusRätten andragne jäf. VRP 8/6 1726.
β) om anropande av taxibil l. dyl. Han ropade på en taxi. Östergren (1936).
f) gm rop l. dyl. be l. vädja om l. begära ngt o. d.; särsk. i uttr. ropa på l. efter (i sht förr äv. om) ngt; jfr g, 3. Ropa på hjälp, undsättning. Den sjuke ropade ivrigt efter l. på vatten. Ropa på polis; jfr e. Tette wårtt förbud, thett wij, effter Swergies Lagh och then menige mans högelige Ropan och begerning, nu på nyt påbiude. G1R 16: 7 (1544); jfr γ. (De ha) mykith ropth och bedith om ath de motte bliffue aff medh then tungen. HSH 7: 33 (1588). Borgaren (hade) kommit i hååret på Salomon, och tå hade Salomon ropt om hielp. ConsAcAboP 2: 387 (1662). Jag ropade efter hjelp. Ågren Gell. 69 (1757). Boktryckaren ropar på Manuskript. Beskow (1849) i 3SAH XXXVII. 2: 359. Hungrig och törstig jag ropte på mat. Sehlstedt 1: 154 (1861). — särsk.
α) (†) i uttr. ropa till ngn, vända sig till ngn med en bön, ivrigt bedja l. bönfalla ngn, vädja till ngn; jfr g. En Cananeesk qwinna .. ropadhe till honom och sadhe, O herre Dauidz son förbarma tigh offuer mich. Mat. 15: 22 (NT 1526; ännu hos Melin HelSkr. 1865); jfr 1 c. Mästeparten af alle Ständer ropadhe icke een reese, vthan ofte til H. F. N. Hertigh Carl .. at H. F. N. wille tagha Rijksens Crone. Chesnecopherus Skäl X 4 a (1607).
β) (†) i uttr. ropa på döva öron, tala för döva öron, bedja förgäves. Sylvius Curtius 685 (1682).
γ) i fråga om en begäran som mer l. mindre klart har karaktären av ett krav l. en fordran; ofta (i sht i vitter stil) metonymiskt för: (högljutt l. pockande l. ivrigt) kräva l. fordra ngt; jfr 9 e. Folket ropte på betzolning. Svart G1 41 (1561). Ropar någor offenteliga efter penningar, eller annat, då Krigsfolk samlat är, i Läger, Guarnizoner, eller annan ort; miste lifvet. PH 6: 3793 (1755). Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet. Kellgren (SVS) 5: 245 (1790). De massor, som nyss omjublade .. (Wilhelm II), ropa nu på hans avsättning. Segerstedt Händ. 148 (1918, 1926).
g) [jfr e, f] (i bibliskt spr. o. vitter stil) om åkallande av l. bön till Gud; särsk. i uttr. ropa till (i sht förr äv. ) Gud. Gudh wil hielpa them j nöödh äro stadde och ropa påå honom. OPetri 1: 83 (1526). Vthu diupen, ropar iagh til tigh Herre. Psalt. 130: 1 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). O Herre, böönhör mina älende röst, när iagh til tigh ropar. Carl IX Cat. Aa 1 b (1604). Himlen hör, då hjertan ropa. Lidner (SVS) 2: 167 (c. 1785). — särsk. (†) i uttr. ropa på Guds namn, åkalla Guds namn. OPetri 1: 14 (1526).
h) († utom i α, β β‘ o. γ‘) mer l. mindre offentligt, högljutt l. ivrigt o. d. tala om l. förkunna ngt l. ge ngt tillkänna l. ge uttryck åt sin mening om ngt, tala öppet o. högljutt l. vitt o. brett om ngt, utbasunera ngt o. d.; dels i förb. med prep., t. ex. ropa om l. över l. av ngt, dels abs. Haffuer sommestedis wardit ropat och bescriyath vtaff predicestolen paa nagon nẏe lerdom inkommen i rikit .., endoch icke kan bespörias nagon saadan nye lerdom hær i rikit predicat warda. G1R 1: 254 (1524); jfr β. Thet andra ährendet (dvs. att smörja David till konung) hafwer han intet roopat aff, intet hängt sitt Oliohorn på Halsen, utan hafwer det .. hembliga. Rudbeckius KonReg. 373 (1618). Religionssecternas raserier, där den (dvs. sanningen) mäst ropas om, och aldrig är. Thorild (SVS) 3: 383 (1793). — särsk.
α) om berömmande l. skrytsamt omtalande l. framhävande av ngt: skryta med l. skrodera om ngt; göra (alltför) mycket väsen l. (alltför) stort nummer av ngt; numera bl. (tillf.) i uttr. ropa om ngt. Efter intet stort bröllop görs, så ropa vi ock intet mycket därom. Ekeblad Bref 2: 321 (1662). Den ena roser han och ropar aff huru Lärd, Wijs, Försichtig, .. wäl meriterad han är. Fernander Theatr. 24 (1695). Ropa på sin börd. Nordforss 2: 682 (1805). Svenskheten .. består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk. Almqvist Fattigd. 23 (1838); jfr 7. Å ena sidan måste ropas om den gamla lagens förträfflighet .. och å andra sidan ropas tvärtemot. Schlyter JurAfh. 2: 269 (1879). — jfr OMROPA.
β) om ett sådant omnämnande av ngn l. ngt l. omtalande av ngt, som utgör ett uttryck för missnöje med l. ett ogillande l. fördömande av honom resp. det; äv. närmande sig bet.: klaga över ngn l. ngt. Monga ropa om oss athuj .. schulle haffua tagit noghen nye sidwennior före medh ætandhe och drickandhe. G1R 3: 100 (1526). Om iagh än ropar öffuer öffuerwold, så warder iagh doch intet hörd. Job 19: 7 (Bib. 1541; äv. hos Melin HelSkr. (1861); Bib. 1917: klagar). Att .. then dyre tijd, som man roper um, motte afskaffet blifve. G1R 21: 245 (1550). Forssell Stud. 1: 335 (1870, 1875). — särsk.
α‘) i anv. motsv. 1 f. Vppå horeri och otucht må man ropa sig allan hesan. Swedberg Dav. § 43 (1713).
β‘) (numera knappast br.) i uttr. ropa emot ngt, kraftigt tala emot l. angripa l. fördöma ngt o. d. Posten 1769, s. 625. Alla Secler ha ropat emot denna lasten (dvs. avunden). Kellgren (SVS) 4: 207 (1781). I det ögonblick, då den allmänna rösten ropar emot yppighet och fåfänga. Franzén Minnest. 2: 73 (1823). jfr: (Lat.) Occlamitare .. (Sv.) Ropa häftigt emot. Ekblad 58 (1764).
γ‘) (numera föga br.) i uttr. ropa på ngt, ivrigt, varnande l. ogillande ge uttryck åt sin uppfattning att det i ett visst fall föreligger ngt (som är l. betraktas ss. en fara l. olycka), ”skrika om ngt”; jfr 8. Menniskor, hvilka vid hvart enda anfall på någon fördom skulle ropa på skada, fara och förderf. Rosenstein 2: 195 (1789). De finnas, som genast ropa på panteism, så snart de höra, att en tänkare påstår, att Gud är närvarande i de ändliga väsendena och dessa närvarande i honom. Nyblæus Forskn. IV. 1: 107 (1895).
i) (i vitter stil) ss. beteckning för att samvetet l. ett visst begär l. dyl. ger sig tillkänna hos en människa (ss. en inre röst l. dyl.). Ja, fast thet onda ei för någrom blifver spordt, / Doch ropar Samvetet och Gud: hvad har tu giordt? Kolmodin QvSp. 1: 9 (1732). Så snart tårarna tagit slut, började det inom honom ropa efter brännvin. Janson Ön 66 (1908).
3) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) gm rop o. d. bedja l. vädja om l. begära l. kräva l. kommendera (ngt), anropa ngn om (ngt); gm bön nedkalla (ngt); äv. (mera tillf.) med saksubj. betecknande rop o. d. (jfr 9); i vissa ex. (där obj. äv. kan uppfattas ss. ett återgivande av ropet) utan bestämd avgränsning från 1 (särsk. 1 g). Hann medh några andre hade kommet gångende, tå .. (bråkmakarna) wore tilhope, och hann hade ropet fredh och burit sinn wærie emellenn. 3SthmTb. 1: 138 (1593). Jag skall ropa Guds välsignelse öfver Eder alla. Trolle-Bonde Hesselby 221 (i handl. fr. 1811). Man hyssjade, hvisslade, ropade tystnad. Palmblad Nov. 1: 57 (1840). Roptes vändning åt ett håll, då slog han (dvs. Sven Duva) bom på bom. Runeberg 2: 51 (1846). Får Herrens Krist dess (dvs. tämplets) hörnsten bli, / det faller ej tillhopa, / hur rasande än ondskans skri / dess undergång må ropa. Söderberg Dikt. 107 (1901). — särsk.
a) i uttr. ropa hjälp o. d. Then ther ecke kenner sich liggia nedhre, han ropar ecke hielp. OPetri 1: 83 (1526). G1R 28: 541 (1558: hiälp och undsätning). På thet jag .. vti (moraset) intet skulle förderfvas, beslöt jag at ropa hielp af mitt förvt farande Compagnie. Humbla Landcr. 75 (1740). Leopold 3: 475 (1794, 1816).
b) i uttr. ropa hämnd (på l. över ngn l. över ngt) o. d.; jfr 9 d. För Okrare, Hoorkarla, och andra falska och onda Menniskiors skul, .. Oeffwer hwilka S. Bernhardus roopar hemd och straff. PJGothus Savonarola SyndSp. E 7 b (1593). Hoos oss äre öfwer Trettije Personer .., hwilcke rope hemd i himmeln öfwer thett Tyrannij them wederfares (av Klas Fleming). HB 2: 283 (1596). Att hann .. hadhe roped hämbd på Vrbann Michelsonn. 3SthmTb. 2: 240 (1599). När Lagen ropar hämd. Kellgren (SVS) 2: 231 (1787). Hahnsson (1898).
4) bland en grupp av personer l. föremål (med hög röst) i tur o. ordning nämna varje särskild person l. vart särskilt föremål l. nämna den person resp. det föremål som för tillfället står i tur, uppropa.
a) (†) med obj. betecknande person, persongrupp l. personbeteckning (namn, soldatnummer): bland en grupp av personer i tur o. ordning nämna varje särskild person för att kontrollera att samtliga äro tillstädes l. nämna den person som för tillfället står i tur att göra ngt o. d., uppropa, ropa upp. Corporalerne skola hwar qwäl ropa manskapet igenom rullen. KKD 10: 207 (1702; möjl. särsk. förb.). Sahl. Soldaten Swen person Fröstedt som ropades för Sällierydh. VDAkt. 1714, nr 282. — jfr GENOM-ROPA. — särsk. i överförd anv., i vissa uttr.
α) ropas för (ett) nummer, se NUMMER 7 h ε.
β) ropa en rote för vakant, vid upprop o. d. ange en rote ss. vakant; jfr 8. VDAkt. 1722, nr 110.
b) jur. med avs. på rättegångsmål: gm rop l. dyl. tillkännage vilket mål som står i tur att upptagas till behandling, påropa, uppropa. Heidenstam Vallf. 84 (1888). Målet ropas åter i mars. UNT 1922, nr 7995, s. 6.
c) vid försäljning på auktion l. börs, med avs. på försäljningsartikel l. försäljningspost l. värdepapper: gm rop l. dyl. tillkännage vilken artikel l. post l. vilket värdepapper som står i tur att försäljas, uppropa; äv. abs., om auktionsroparens hela värksamhet vid auktionen. Fredagens fondbörs startade med fast tendens, och en rad av de först ropade papperen vari det förekom affärer satte nya toppkurser. DN(B) 1933, nr 128, s. 10. jfr (†): (Sv.) roopa något faalt (lat.) auctionari. Wollimhaus Ind. (1652).
5) (i vitter stil, mera tillf.) gm rop o. d. ge uttryck åt l. tillkännage (ngt). (Gubben var) icke nöjd, / Att ej för alla ropa få sin fröjd. Franzén Skald. 3: 356 (1829).
6) (utom i c α numera bl. i vitter stil, arkaiserande) kalla l. ropa på (ngn), tillkalla l. anropa (ngn); jfr 2 e. FormPuerColl. C 7 a (1579). Hon .. ropade sin Trompetare och bad honom blåsa saman Krigzfolket. Verelius Herv. 171 (1672). Han (dvs. satan) behöfwer intet länge ropas; han kommer wäl obuden. Spegel Pass. 123 (c. 1680). Ropa en hyrkusk! Topelius Vint. I. 2: 182 (1862, 1880). En dag hörde hon någon ropa henne från skogsbrynet. Fridegård Fäd. 103 (1947). — jfr AV-, EFTER-ROPA. — särsk.
a) (†) i uttr. ngn kommer liksom han varit ropad, ngn kommer som om han vore beställd (se BESTÄLLA, v.1 5 a β). Remmer Tart. 55 (1820).
b) i uttr. ropa ngn vid l. (numera bl. bygdemålsfärgat) i namn, ropa på ngn med användande av hans namn; jfr NAMN 1 c. Posten 1769, s. 980. TySvOrdb. 1973 (1932).
c) med bestämning som anger syftet med kallandet på ngn l. en plats dit man vill att ngn skall bege sig. Hans hustru .. ropade them alla .. till hielp. OxBr. 12: 9 (1613). För fiortton dager sedan roopadhe Hustru Britta henne till sitt fönster, och säger (osv.). VRP 1681, s. 66. Titanen ropade menniskoslägtet till kamp vid sin sida. Rydberg Dikt. 1: 168 (1877, 1882). Lagerlöf HomOd. 9 (1908). — särsk.
α) (fullt br.) mil. i uttr. ropa vakt l. dyl. i gevär, gm ropet ”i gevär” kommendera vakt att ställa upp sig med vapen på vaktstället; äv. med utelämnat personobj. (jfr γ o. 1); äv. bildl. Påfvarne .. ropade hela Christenheten i gevär til otrognas omvändelse. Dalin Hist. 2: 109 (1750). Harlock (1944).
β) (†) i uttr. ropa ngn om hjälp, anropa ngn om hjälp. Rudbeck Atl. 1: 745 (1679). PH 11: 548 (1778).
γ) med utelämnat personobj.; jfr α. PPGothus Und. Q 4 a (1590). Fem gånger om Dagen ropas aff alle .. (turkiska) KyrckioTorn til Bönen. Rålamb Resa 76 (1658, 1679).
d) (tillf.) i uttr. ropa ett vittne, kalla l. åberopa ett vittne; jfr 7. Lisa slår sina händer hopa / som om hon ville ett vittne ropa / och gärna vädja till högre forum. Ferlin DöddansV 66 (1930).
e) (†) med obj. betecknande båt: anropa; jfr 2 e β. Vid .. (Kymmene älv) ropade vi båt, för att komma öfver. HA 8: 126 (c. 1820).
f) i utvidgad anv.: återkalla l. ta tillbaka (ngt); i särsk. förb. o. ssgr. — jfr IGEN-, TILLBAKA-, VEDER-ROPA.
7) (†) i förb. med prep. : åberopa l. stödja sig på (ngn l. ngt), anföra (ngt) ss. stöd o. d. — jfr PÅ-ROPA. Anm. Vissa av nedan anförda förb. med kunna äv. uppfattas ss. särsk. förb.
a) intr., i uttr. ropa på ngn l. ngt; jfr 2 e α. Hans withne, som han roptte på. TbLödöse 168 (1590); jfr 2 e α. Taltes om Enspennaren som hade ropat på den Dansche Agenten; och resolverades han skulle bliffva stält till förhör. RP 3: 289 (1633). Orsak af värde (till sin vägran att låta viga sig) kunde hon intet förebära utan ropade, effter vanligheten, på sitt samvete. VDAkt. 1731, nr 128.
b) refl., i uttr. ropa sig på ngn l. ngt. Tesse effter(skriv)ne råar, som the rope sig upå. Teitt Klag. 233 (1555). Begge Parterna .. ropa sigh på wittne. VRP 1630, s. 382. (Han) ropar sig på 9 Cap: JordeB(alken). Därs. 14/9 1724.
8) (†) offentligen utbasunera l. utpeka l. ange l. beteckna ngn l. ngt ss. ngt l. giva ngn l. ngt den l. den benämningen, kalla ngn l. ngt för ngt o. d.; jfr 1 c slutet, 2 h β γ‘.
a) i uttr. ropa ngn ngt l. för ngt; jfr 4 a β. Hon ropades aff hwar oc en för en oförskemd lösachtig oc vppenbara hora. Petreius Beskr. 2: 38 (1614). De .. (hade) roopat honom tree gånger skälm. ConsAcAboP 6: 556 (1690). Strand NeliSuec. 50 (1753).
b) i uttr. ngt räknas och ropas till ngt, ngt föres officiellt till ngt l. dyl. Till Kongehärad och Långasiöö Försambling effter jurisdictionem politicam räcknas och roopas een heel gränn (se GRÄND 1) i Wissefiärda Sockn. VDAkt. 1701, nr 52.
9) (i sht i vitter stil) i vissa bildl. anv. av 1, 2, 3 l. 6, om sak l. företeelse; ofta i anv. med nära anslutning till eg. anv. av ordet, med subjektet mer l. mindre klart uppfattat ss. en personifikation. Itt diwp ropar til thet andra offuer tijns flodz forse. Psalt. 42: 8 (öv. 1536; Bib. 1917: Djup ropar till djup). Skynda tig (mördare) til straffet. Så ropar thet vtgutne blodet på tig. Scherping Cober 2: 109 (1737); jfr c. Jesu blod ropar om nåd och förskoning. Melin Pred. 1: 31 (1844). Den längtan efter ett sannare kristendomslif, som i våra dagar .. mer eller mindre högljudt ropar efter dig. Wikner Pred. 311 (1875). Järnvägssemaforen ropar till lokomotivföraren en ganska meningsfull varning. NordT 1881, s. 278. En vecka senare hade jag just gripit mig an mina (nedpackade) böcker, som ropade till mig från lårarna. Siwertz Tråd. 107 (1957). — särsk.
a) om ljudande föremål, t. ex. klocka l. trumpet: frambringa ett ljud l. en serie av ljud som mer l. mindre liknar ett rop l. fyller samma funktion som ett rop, t. ex. kallar på ngn l. utgör en signal till ngt. Glaset roper Kling. Warnmark Epigr. I 3 b (1688). Runius (SVS) 1: 306 (1713; om kyrkklocka). Till uppbrott trumman ropar. CVAStrandberg 1: 97 (1848). Det är .. att önska .. att Oskar-Fredriksborgs kanoner aldrig skola behöfva ropa sitt dofva halt! till en annalkande fiende. MeddLdFörsvFörb. 3: 35 (1892). Fabrikens pipor ropa, att stadens sömn är slut. Blomberg Jord. 13 (1920).
b) om konkreta föremål, t. ex. hus, sädesstrån o. d., i sådana uttr. som husen osv. (stå och) ropa efter varandra l. det ena huset osv. ropar efter det andra, betecknande att husen osv. stå på långt avstånd från varandra l. stå påfallande glest. Det ena strå (skulle) stå och ropa efter det andra, som åkermannen uti ett ordspråk säga plägar. Stridzberg Åkerbr. 140 (1727). Ett par .. kalla, otrefliga .. (rum), där möblerna ropade efter hvarandra. FLimnell (1874) hos Dahlgren Lyr. 295. Folkskolorna .. (i det inre Finland) stå och ”ropa efter hvarandra” med miltal vida tomrum mellan sig. AtlFinl. 19: 1 (1899). TurÅ 1931, s. 206.
c) i uttr. som beteckna att en ogärning l. begångna fel l. försummelser o. dyl. l. ngt som vittnar därom (särsk. en dödad persons blod) utgör(a) en (ständig) anklagelse mot ngn (inför Gud l. allmänheten); jfr d. Jak. 5: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Enkionnas tårar flyta well nedher åt kindbenet, men the ropa offuer honom som them vttrenkt haffuer. Syr. 35: 19 (öv. 1536). Orätt / Mot himlen ropar jämnt. Hallström GrAntw. 129 (1899). Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. 1Mos. 4: 10 (Bib. 1917; Bib. 1541: Tins brodhers blodz röst ropar til migh). jfr (†): Våra Publique Byggnader och Broar ropa ju med Scandale, emot dem, som hafva inseendet. Posten 1769, s. 522.
d) [jfr c, e o. 3 b] i uttr. ropa på l. efter (förr äv. om) hämnd l. (numera föga br.) ropa hämnd, skria om hämnd, kräva hämnd, nedkalla hämnd l. straff (från himmeln); särsk. (jfr c) om ogärning l. synd o. dyl. l. ngt som vittnar därom (t. ex. en dödad persons blod). Stiernman Riksd. 588 (1605). Synden ropar sielf til himlen efter hämnd. Kolmodin QvSp. 1: 450 (1732). Hans Moder, Systrar och flere anhörige lågo i boyor: Sådant ropade hämd. Dalin Hist. III. 1: 22 (1761). Oskyldiga undersåtares blod ropade hämnd. Fryxell Ber. 3: 318 (1828). Mitt land och min tro ropa om hämd. Topelius Fält. 1: 250 (1853). Janzon Hor. 60 (1899).
e) i bildl. anv. av 2 f γ o. 3, i uttr. ropa på l. efter (förr äv. om) ngt l. (tillf.) med inf. ss. obj.: (pockande) kräva l. fordra l. tarva ngt, medföra ett starkt behov av ngt, göra ngt nödvändigt l. i hög grad önskvärt o. d.; jfr d. Kellgren (SVS) 6: 140 (1785: efter). Proletärklassen .. (är) ett af tidens mest frätande kräftsår, som påkallar den allvarligaste uppmärksamhet och ropar på läkedom. Rundgren Minn. 3: 90 (1869, 1888). VRydberg (1876) hos Warburg Rydbg 1: 461 (med inf. ss. obj.). De uttorkade floderna och förbrända fälten ropa efter vatten. Funch KBref 249 (1909). Problem, som ropa på en snar lösning. GHT 1944, nr 81, s. 12.
f) i uttr. ropa om ngt, stundom ropa ngt, på ett iögonenfallande sätt l. klart o. tydligt visa ngt, utgöra ett tydligt vittnesbörd l. vittna om ngt o. d. Altförmonge .. säija sig tro, när doch ogerningarna ropa at the hafwa ingen tro. Swedberg Dödst. 530 (1711). Endast .. ruiner ropa högt om .. (Roms) forntida storhet. Söderhjelm ItRenäss. 117 (1907). Det latinska ordet för sand, arena, ropar ju högt om gladiatorspel, tjurfäktningar (osv.). Siwertz Pagoden 81 (1954).
g) (numera bl. tillf.) framträda med iögonenfallande, omisskännliga tecken, klart o. tydligt ge sig tillkänna l. visa sig l. framträda, lysa o. d. De .. arabiska hemmen, der fornglädjen och skönhetskänslan ropade ur de obetydligaste föremål. Heidenstam End. 215 (1889). Våren ropade ur marken. Koch GudVV 1: 91 (1916). — särsk. om hämnd- l. mordlust o. d.: kräva att få utlösning, rasa l. dyl. Förlåt, Försyn, den hämd, som ur mitt hjerta ropat! Leopold 1: 40 (1790, 1814). Mordlust ropte i hans hjerta. Runeberg (SVS) 1: 187 (1831).
h) [jfr c, d] (†) i p. pr. i adjektivisk anv., om handling l. förhållande o. d.: himmelsskriande, upprörande; skriande; oerhörd o. d. The ropande Synder, som äre i Landet. Spegel Oliw. B 4 b (1675). Hvad kunde vara mera ropande, än at se dessa späda och oskyldiga varelser så ynckeligen få handteras. Bergeström IndBref 188 (1770). Ett .. ropande behof. CGNordforss i 2SAH 10: 241 (1822). — jfr HIMMELS-ROPANDE.
10) om djur: frambringa ett läte som mer l. mindre liknar ett rop; numera bl. dels om vissa djurs (särsk. sälens, hjortens, gökens, svanens, lommens, uvens, härfågelns, tranans o. korpens) speciella läten, dels (mera tillf., med ett subj. som mer l. mindre klart uppfattas ss. en personifikation) i anv. med nära anslutning till eg. anv. av ordet. Såsom hiorten ropar effter watubeckenar, så ropar mijn siel o gud til tich. Psalt. 42: 2 (öv. 1536; Bib. 1541: ropar effter ferskt watn). Schroderus Comenius 160 (1639; om korp o. uggla). Låt Gööken roopa och gaala. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642). Hildebrand MagNat. 127 (1650; om åsna). Iagh war ååt Diurgårdhen ridhen och hördhe jortarna ropa. Carl XI AlmAnt. 195 (1690). Peringskiöld Hkr. 1: 342 (1697; om tjur). När härfogeln paprar och ropar, så är säkert ett svårt krig för handen. Törner Vidsk. 78 (c. 1740). Attorps Molin 233 (1930; om trana). Selander LevLandsk. 152 (1955; om säl). — särsk.
a) i ordspr. Läre vlfuen Pater noster, han ropar wäl Lamb Lamb. SvOrds. B 4 b (1604). När gåsen är dödh, så ropar hon icke kakak. Därs. B 7 a. Kuk, kuk roopar sitt egit nampn. Törning 98 (1677). Kråkan ropar sitt eget namn, korpen svarar så gott han kan. Landsm. XI. 2: 15 (1896).
b) om tupp; numera bl. tillf., i anv. med nära anslutning till eg. anv. av ordet. När dhe sedan ätit och druckit hadhe, till des toppen 2 gongor hadhe ropat, lade studenten sig wedh bordet. ConsAcAboP 3: 396 (1670). Hanen började ropa sitt andra varf. Ödmann StrFörs. II. 1: 93 (1803). Det bor gudar i mjödet, i hanen, som ropar på soluppgången. Heidenstam Folkung. 1: 23 (1905).
c) (†) om groddjurs kväkande. 3SthmTb. 2: 70 (1596). Kalm Resa 3: 45 (1761).
d) (†) om vise i ett bisamhälle: mana (se MANA, v.1 9); äv. i uttr. ropa till svärmning, mana till svärmning. Visen kallar eller ropar till svärmning 2:dra eller 3:dje gången. Linnæus Bijskjöts. 135 (1768). Dahm Biet 79 (1878).
Särsk. förb.: ROPA AN10 4. jfr anropa.
1) till 3: gm rop o. d. bedja om l. begära l. påkalla (ngt), anropa ngn om (ngt); numera bl. ngn gg, arkaiserande, med obj. bestämt av en gen. l. ett poss. pron. som betecknar den som man anropar om hjälp; jfr anropa 1 b. Kellgren (SVS) 3: 263 (1788). Försmående .. hvar hjelp, / Som ropas an och skänkes utifrån. Runeberg (SVS) 2: 194 (c. 1830).
2) till 6.
a) ropa l. kalla på (ngn); äv. abs.; jfr anropa 3. Runeberg 4: 246 (1836). Efter att ha ropat an flera gånger utan att få svar. Strindberg Hafsb. 188 (1890). De ropade an mig. Hellström Malmros 176 (1931). särsk.
α) (†) om vaktposts anropande av passerande; jfr anropa 3 a. KKD 10: 286 (1703). HT 1918, s. 198 (1809). Hagberg Shaksp. 2: 64 (1847).
β) (†) om anropande av ett fartyg; jfr anropa 3 a. Atterbom Minn. 18 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856).
γ) (numera knappast br.) om anrop vid telefonering; jfr anropa 3 b. SvAlm. 1882, s. 45.
b) (numera bl. arkaiserande) rikta en bön till (ngn, särsk. Gud), anropa (se d. o. 1), åkalla. The ropa migh (dvs. Oden) an i sin nödh. Messenius Disa 3 (1611). Söderhjelm ItRenäss. 162 (1907).
ROPA BORT10 4. (numera bl. tillf.) till 6: kalla bort; förr äv.: ropa åt ngn att ge sig i väg. Nordforss (1805). PT 1901, nr 196 A, s. 3. jfr bortropa.
ROPA FRAM10 4. [fsv. ropa fram] jfr framropa.
1) (†) till 1, 2: ropa. RARP 4: 559 (1651).
2) (numera knappast br.) till 3: gm rop o. d. be om l. begära att få fram (ngt). Han har ropat fram sin vagn. Nordforss (1805). VLitt. 1: 471 (1902).
3) till 6: kalla fram l. till sig (ngn); ropa in (en skådespelare). Ropa fram brudparet. Gustaf II Adolf 24 (c. 1620). Kungen (höll) in sin häst och ropade fram öfverhofstallmästaren grefve Essen. De Geer Minn. 1: 205 (1892). särsk. bildl.
a) (numera bl. tillf.) om skapande av ngt (gm utsägandet av ett ord o. d.). Lidner (SVS) 3: 171 (1789). Det .. Ord, som ropte tingen / Fram ur djupets tomma natt och död. Franzén Skald. 6: 26 (1835).
b) (†) med sakobj.: kalla l. mana fram (ngt). Thorild 3: 383 (1794).
ROPA IHOP10 04 l. TILLHOPA040, äv. 032.
1) (enst.) till 1: gm ett rop l. ord förena till ett. Spegel GW 92 (1685).
2) (numera bl. tillf.) till 6: kalla ihop l. samman. Nordforss (1805). Den förste augusti fick inte pigan ropa ihop kräken (för att inte oroa älgarna). Strindberg Skärk. 108 (1888).
ROPA IN10 4. jfr inropa.
1) till 2 c: köpa (ngt) på en auktion (gm att ropa på det). Envallsson Procent. 56 (1786). Inge hade .. ropat in allt vad han bestämt sig för (på auktionen). Hedberg Prins 205 (1936).
2) till 6: kalla in. Rääf Ydre 3: 400 (i handl. fr. 1594). särsk. med avs. på skådespelare som gm applåder kallas in för att emotta publikens hyllning.
ROPA PÅ10 4. jfr påropa.
1) (†) till 1, i uttr. ropa ngn på, ropa glåpord o. d. till l. efter ngn, smäda ngn. Barnen i hwart hörn the ropa henne på. Runius (SVS) 1: 232 (1712).
2) jur. till 4 b: påropa, uppropa. Häradshöfdingen .. (säger:) Ropa på målet Alma Jonsson mot hemmansägaren Alexandersson. Strindberg TrOtr. 4: 15 (1897). Anm. Jfr ropa 7 anm.
ROPA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. [fsv. ropa saman] (numera bl. tillf.) till 6: kalla samman. Dryselius Måne 505 (1694). Runeberg 2: 25 (1835). Cavallin (1876). jfr sammanropa.
ROPA TILL10 4.
I. till 1: ge till ett rop, utstöta ett rop, brista ut i ett rop; skrika till; särsk. till 1 h. Bark Bref 2: 47 (1705). Han roopade till i ijfren, o mon Dieu (osv.). KKD 6: 42 (1707). Krusenstjerna Dagdriv. 168 (1923).
II. med till använt ss. riktningsadv.; jfr tillropa.
1) (numera bl. tillf., arkaiserande) till 1, 9 a, 10, om person, sak l. djur, i uttr. ropa ngn (ngt) till, ropa (ngt) till ngn, tillropa ngn (ngt). Då ropar från harpan en klang honom till. Atterbom SDikt. 1: 78 (1811, 1837). Dens. 2: 184 (1827).
2) [fsv. ropa sik til] till 6, i uttr. ropa ngn till sig (förr äv. sig till), kalla ngn till sig. ManhaftLöjtn. 44 (1666). Konungen (lät) ropa til sig stekaren. Peringskiöld Hkr. 1: 289 (1697).
ROPA TILLBAKA 10 040, äv. 032. jfr tillbakaropa.
1) (mera tillf.) till 1: ropa (ngt) ss. svar på ngt. Spong Sjövinkel 11 (1949).
2) (numera bl. tillf.) till 6: kalla tillbaka (ngn), återkalla (ngn). RARP 8: 58 (1660). TySvOrdb. 2847 (1932).
3) (†) till 6 f: återkalla l. återtaga l. upphäva (ngt). (Paulus Eliæ påstår) ath Luther haffuer först sagdt at Christenheeten haffuer farit will j tryhundrade åår, såå ropade han thet til baka och sagde at hon hade farit will j tusende åår. OPetri 1: 167 (1527). (De) vela .. nu ropa köpet tillbakers. RP 9: 401 (1642).
ROPA TILLHOPA, se ropa ihop.
ROPA TILLSAMMAN(S), se ropa samman.
ROPA UPP10 4. [fsv. ropa up] jfr uppropa.
1) (†) till 1: ropa. (Då fienden tog till flykten) ropte Lasse Ericson vp och badh falla an. Svart G1 39 (1561).
2) till 4.
a) till 4 a, med obj. betecknande person, persongrupp l. personbeteckning (namn, soldatnummer): bland en grupp av personer i tur o. ordning nämna varje särskild person (efter en uppgjord lista l. förteckning o. d.) för att kontrollera att samtliga äro tillstädes l. nämna den person som för tillfället står i tur att göra ngt (t. ex. rösta, svara i en skola); förrätta upprop med (ngra), uppropa. Tältlagen ropas op hwar affton effter rullan. KKD 10: 382 (1704). När von Engeströms bänk roptes upp, och han skulle votera, observerar (osv.). Liljecrona RiksdKul. 83 (1840). En och hvar / Skall göra färdigt sitt latinska svar (på lärarens fråga). / Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna. Snoilsky 4: 141 (1887). Ropa upp vakten. Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) jur. till 4 b, med avseende på rättegångsmål: utropa vilket mål som står i tur att upptagas till behandling, påropa, uppropa. När målet sent på eftermiddagen ropades upp fanns inte Östbysonen. Martinson Kvinn. 139 (1933).
3) (numera bl. tillf.) till 6: kalla upp; i sht förr särsk.: ropa på (ngn) o. säga till honom att stiga upp, väcka (ngn). ManhaftLöjtn. 39 (1666). Klint (1906).
4) [jfr 2, 3] (†) bildl.: komma med l. presentera (ngt) l. dyl. När den tappra Moden ropar up någon ny dårskap, så lyden I alle på en gång. Dalin Arg. 2: 67 (1734, 1754).
ROPA UT 10 4. jfr utropa.
1) (numera bl. tillf.) till 1 (o. 10): ropande l. i ett utrop o. d. yttra (ngt), utropa, ropa. VexiöBl. 1813, nr 31, s. 4. Skarorna jublande ropade ut: uppstånden är Kristus! Nybom SDikt. 1: 84 (1845, 1880). Öfvermaskinisten .. ropade ut en fråga, om (osv.). Zilliacus Hågk. 57 (1899). särsk.
a) (†) i ordspråket: Som man roopar vth, så får man och swaren til. Grubb 350 (1665).
b) närmande sig 5, med obj. betecknande klagan l. dyl. Runeberg 3: 243 (1830).
2) till 1, 2: gm rop (l. på annat sätt) tillkännage l. kungöra l. meddela l. ”utannonsera” (ngt). Nordforss (1805). Fruntimmerna (i väntsalen) rusade upp i yr förvirring i tro, att deras tåg ropades ut. Hallström NNov. 24 (1912). särsk.
a) gm rop l. dyl. utbjuda (ngt) till försäljning. Lind 1: 265 (1749). Negerpojkar .. ropade gällt ut kvällstidningen. Granlund Carlé Främl. 112 (1915). (†) Ropa något ut faalt. Hamb. (1700).
b) (i sht i vitter stil) offentligt förkunna l. tillkännage (ngt) så att det sprides bland en större allmänhet, allmänt bekantgöra (ngt), skrika ut (ngt); (låta) utsprida (ngt). Joel 3: 9 (Bib. 1541). Jag ska’ med glädje ropa ut för hela verlden. Jag är inte mera din dotter! Jolin MSmith 70 (1847). Risberg Sof. 11 (1910). särsk. (†) i pass.: allmänt (ryktesvis) omtalas, ”utbasuneras” l. dyl. (Konungens) onda liffuerne ropades openbarliga vth mongom til förargelse. OPetri Kr. 135 (c. 1540).
c) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i uttr. ropa ut ngn till (förr äv. för) ngt (jfr d), offentligen kungöra ngns utseende l. utnämnande till ngt, utropa ngn till ngt. (Efter bekransningen) ropade han, som promotor var, mig ut för en magister artium et philosophiæ för hela societatem academicam. Kurck Lefn. 56 (1705). Alexanderson Sept. 39 (1868).
d) (†) i uttr. ropa ut ngn l. ngt för ngt l. såsom ngt (jfr c), offentligen (ryktesvis) utpeka l. beteckna ngn l. ngt ss. ngt; äv. med saksubj. Hans granne haffuer allestädhes ropat vth honom och schält honom för enn hoer karl. UpplDomb. 5: 197 (c. 1595). Wettersten Forssa 27 (c. 1750; med saksubj.). Ropa ut någon för et helgon. Widegren (1788). Inte är jag det första nötet, som har svingat sej opp til en stor matador? Sådant händer hvar dag öfver hela verlden, och ingen ropar ut det för underverk. Envallsson Förm. 2 (1799). De Wälska gycklarne .., som .. ropat ut honom för alla sina åhörare såsom gudlös och galen. Atterbom FB 247 (1818).
e) (†) pregnant: offentligen framställa (ngn) ss. utomordentlig l. dyl., bringa (ngn) i ropet. Widegren (1788).
f) (†) pregnant: offentligen framställa (ngn) ss. mindervärdig i ett l. annat avseende, skrika ut (ngn), vanrykta (ngn), tala illa om (ngn). Om han intet likar dem, så ropa de ut honom straxt. Eneman Resa 1: 225 (1712). Lind (1749). Widegren (1788).
3) (†) till 2 d.
a) mäla l. bjuda (ngt) i kortspel. Hagdahl Fråga 15 (1883). Den som spelar ut (i lomber) tillsätter trumf och ropar ut färgen. Därs. 30.
b) refl., i uttr. ropa sig ut, gm att mäla åstadkomma att man går ut. Skogman AforWhist 28 (1839). Lindskog Spelb. 80 (1847).
4) (†) till 2 h β β‘, i uttr. ropa ut emot ngt, ”sjunga ut” mot ngt l. dyl. Ropa ut emot orettvisa. Serenius (1734, 1757; under exclaim).
5) (i sht i vitter stil) till 5: gm rop l. högljutt l. offentligt ge uttryck åt (ngt, t. ex. sorg l. glädje o. d.); jfr 1 b. Andersson GrDram. 23 (1890, 1910). Han har hvarje år hört sommargästerna högt ropa ut sin förtjusning öfver möjligheterna till jakt och fiske. Janson Ön 8 (1908).
6) (numera bl. tillf.) till 6: kalla ut. Schroderus Comenius 413 (1639; med avs. på husdjur). Stenbock ropade ut dem som voro innanföre (stadsporten i Krakow). Nordberg C12 1: 277 (1740). PT 1902, nr 130 A, s. 3.
7) (i vitter stil, mera tillf.) till 9 f, med saksubj.: klart o. tydligt visa. Snön ropade ut .. (djurens o. de fredlösas) hemliga gång åt förföljarna. Moberg Rid 326 (1941).
ROPA ÅTER10 40. (numera bl. i vitter stil, tillf.) till 6: kalla tillbaka. Amnelius Quirsfeld 471 (1690). Atterbom SDikt. 1: 17 (1811, 1837). jfr återropa.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Ssgrna kunna äv. hänföras till rop): A: ROP-HORN. (†) megafon, ropare. Serenius Hhhh 3 b (1734, 1757).
-HÅLL. [jfr d. råbehold] håll l. avstånd på vilket man kan göra sig hörd gm rop; jfr hör-håll; särsk. i uttr. inom rophåll, på ett avstånd som icke är längre, än att man kan höra ett rop från ngn l. göra sig hörd av ngn gm ett rop, inom hörhåll. Törngren Jepson LadyNoggsMedl. 28 (1912). Medan ekorna ännu voro inom rophåll för varandra. Larsson i By StugFolk 106 (1930).
-LUR. (numera knappast br.) megafon, ropare; jfr lur, sbst.3 2. Heidenstam Karol. 1: 87 (1897; om ä. förh.).
-RÖR. (†) megafon, ropare. Dalin Vitt. 6: 38 (c. 1753).
-STÄLLE. (rop- 1779. rope- 1722) särsk. (om ä. förh.) till 2 a: ställe varifrån en nattväktare ropade ut klockslagen. VRP 12/3 1722. VDAkt. 1779, nr 271.
(6) -ÄNDELSE. (†) (ändelse utmärkande) vokativ. Giese Sprachm. 1—3: 30 (1730). Molander Förespel 23 (1753).
B (†): ROPE-STÄLLE, se A.
C (†): (6) ROPS-ORD. benämning på vissa interjektioner som användas för att kalla på ngn. Giese Sprachm. 1—3: 326 (1730).

 

Spalt R 2444 band 22, 1959

Webbansvarig