Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PELARE pe3lare2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. = (Gal. 2: 9 (NT 1526) osv.) ((†) pelarer, möjl. äv. att hänföra till sg. pelar, Rudbeck Bref 5 (1662), Därs. 350 (1696); pelrar Polhem Invent. 5 (1729), Fahlcrantz 1: 19 (1835, 1863)); l. (numera bl. i bet. 3, men där nästan alltid) PELAR, i bet. 3 uttalat pela4r, förr äv. PILAR, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er (i äldre språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. pelare (se ovan), Spegel ÖPar. 60 (1705; i bet. 1), Balck Idr. 1: 226 (1886; i bet. 3) osv.) ((†) = (Kling Spect. Pp 2 a (1735; i bet. 1))).
Ordformer
(pel- (peel-) 1526 osv. pell- 15701687. pil- 1584 (: pilere; i bet. 1)1906 (: Pilarer; i bet. 3). pill- 1638. pyl- 1554. -ar 1629 (i bet. 1 d β), 1886 (i bet. 3) osv. -are 1526 osv. -er 1558. -ere 15451595)
Etymologi
[fsv. pilare; jfr fd. pel(l)er(e) (d. pille), isl. pílárr; av. mlt. pil(e)re, pilar; jfr fsax. pīleri, galler, mnl. pilare, pilere (holl. pilaar, pijler), fht. pfīlāri (t. pfeiler), meng. piler(e) (eng. pillar), ffr. piler (fr. pilier), span. pilar; av mlat. pilare, pilarium, pilarius (l. vulgärlat. motsvarigheter härtill), avledn. av lat. pila, pelare; formerna pelar, pilar (i bet. 3 o. 4) av t. pilar, äv.: spiltstolpe, av span. pilar (se ovan)]
1) (byggnadsdel l. murparti utgörande ett) mer l. mindre vertikalt stöd (för tak, valv o. d.) av sten l. murvärk l. betong l. metall l. trä o. d.; i fackspr. ofta i mer l. mindre utpräglad motsats till KOLONN, särsk. om dylikt stöd (som saknar bas o. kapitäl l.) som har en genomskärning av annan form än rund (l. sexton- l. åttkantig); äv. om av naturen danat stöd (för tak o. d.) i grotta o. d.; stundom enbart med tanke på formen, utan inbegrepp av stödjande funktion (jfr 2). (Han) vpbygde gonganar kring om hwset, och satte ther pelare vp. Syr. 50: 1 (öv. 1536). Vid Högbro, der ett ganska vackert vattenfall formeras öfver utsvarfvade jättgrytor och groteska pelare och hvalf i kalkberget. Hisinger Ant. 1: 83 (1819). Pelare, äro antingen fristående eller med en sida stödda emot full mur. Stål Byggn. 1: 241 (1834). De låga sidoskeppen skildes från midtskeppet af kolonner (runda stöd) eller ännu oftare af pelare (fyrkantiga stöd). Laurin Konsth. 108 (1900). SvNat. 1916, s. 103. — jfr BALUSTRAD-, BASALT-, BETONG-, BI-, BLIND-, BRO-, BÄRG-, FACKVÄRKS-, FÖNSTER-, FÖRSTÄRKNINGS-, GRAV-, GRUND-, HALV-, HUVUD-, HÖRN-, JORD-, JÄRN-, KNIPPE-, KOR-, KULT-, LAND-, MARMOR-, MELLAN-, MITT-, MUR-, RUND-, SALT-, SID(O)-, SPÄNN-, STEN-, STRAND-, STRÄV-, STÖD-, STÖDJE-, SVÄNG-, TRÄ-, VALV-, VÄGG-, VÄND-, ÄRE-PELARE m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. halv pelare, = halv-pelare 1. MeddSlöjdF 1896, s. 30 (1588).
b) (†) däcksstötta. PH 6: 4189 (1756).
c) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] bärgv. mer l. mindre lodrätt (pelarformigt), till stöd för tak kvarlämnat parti av bärget i en gruva; jfr BAND, sbst.1 22 a, BÄRG-FÄSTE 2. Johansson Noraskog 2: 331 (cit. fr. 1567). Wetterdal Grufbr. 201 (1878). SvGeolU Ca 6: 242 (1915). jfr BÄRG-, HALV-, KOL-, SALT-, STEN-, SÄKERHETS-PELARE.
d) i jämförelser o. bildl. (jfr 2), om ngt l. ngn som stöder l. uppbär l. upprätthåller (l. tänkes stödja osv.) ngt l. utgör (en fast) grund(val) l. (ett säkert) stöd för ngt o. d.; stödjepelare, grundpelare, hörnpelare, hörnsten (se d. o. 4). Gudz hwss, som är leffuandes gudz försambling, en pelare och sanningennas fasta grund. 1Tim. 3: 15 (NT 1526). Medan .. städerne äre såsom peelare i rijket, hvar opå dess vällfärdh mykit hänger, derföre (osv.). RP 6: 214 (1636). Straff och Belöning äro en Regerings fastaste pelare. Dalin Hist. 2: 824 (1750). KyrkohÅ 1925, s. 41. särsk.
α) (†) i uttr. pelare till ngt l. till att hindra ngt, stöd l. hörnsten för ngt resp. (säkert) värn l. skydd som hindrar ngt. Liturgia är en pellare til then påffueske wilfarelsen. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 40 (c. 1600). Den proposition, som skier är en pelare til at hindra, at intet Souverainiteten må komma in i Riket. 2RARP I. 1: 41 (1719).
β) om person; särsk. i sådana uttr. som statens l. rikets pelare [jfr lat. columen rei publicæ (Cicero), columen imperii Romani (Livius)] l. samhällets pelare [jfr nor. Samfundets støtter, titel på drama av H. Ibsen 1877]. Iacobus och Cephas och Ioannes huilke såsom pelare räknadhe woro. Gal. 2: 9 (NT 1526; Bib. 1917: stödjepelarna). Acacius .. then ther vppå Mötet i Epheso .. häfftigt disputerade emot Nestorium, bleff fördenskuld kallat then sanskyllige Troonnes Pelare. Schroderus Os. 1: 713 (1635). Statens pelare. Fryxell Ber. 6: 32 (1833). Samhällets pelare. Högberg Frib. 302 (1910). Hjalmar Öhrvall .., som även tillhört Uppsalaradikalismens pelare. SvFolket 10: 115 (1939). jfr SAMHÄLLS-, STÖTTE-PELARE.
2) mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr 1 d), om (del av) föremål o. d. som till utseende (o. funktion) mer l. mindre påminner om en pelare (i bet. 1); särsk. om pelarformig del av möbel l. maskin o. d. 1 Skååp medh swarta Utharbetade pelare och förgylt Målningh. Roth Kägleh. 28 (i handl. fr. 1686). Palmer och .. Cedrar / Med raka stammars pelare. JGOxenstierna 4: 139 (1815). FKM 4: 142 (1815; i fråga om kristallform). Friktionspress, med grofva pelare af smidesjärn. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 417. (†) Den så kallade Zamboniska elektriska pelaren. JernkA 1829, Bih. s. 208 (om galvanisk stapel) [jfr motsv. anv. av t. säule, eng. pile, fr. colonne]. jfr (†): Uthpå gålffwet (vid orgeln i domkyrkan i Magdeburg) står itt järn, så om att man giuter ther in olio, så draga pelarna thet till sigh genom sina lufft. Bolinus Dagb. 47 (1670; möjl. om orgelpipor). — jfr ANNONS-, ANSLAGS-, BRÖST-, HÖGSÄTES-, KRAN-, NAKTERHUS-, REKLAM-, SID(O)-, SILVER-, SPÄNN-, TRÄ-PELARE m. fl. — särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skorstensstock (i motsats till utkragningar o. d. på denna); äv. om mur som begränsar härden åt sidan o. uppbär (kragstenen för) rökfånget (jfr 1); förr äv. om stenplatta o. d. avsedd l. använd för motsvarande ändamål (jfr 1); äv. (förr, bärgv.) om vardera av de tjockare, mer l. mindre pelarformiga delar av muren i en masugn som omgiva brösten. OxBr. 11: 784 (1640). BlBergshV 18: 57 (1687). Mellanfot kallas den pelaren, som är emellan Utslags- och Bäljbrösten på en masugn. Rinman 2: 125 (1789). Spiseln med bakugn vid sidan om pelaren tog största utrymmet. Suneson GGrund 100 (1926). Levander DalBondek. 2: 66 (1944; i smedja; från Sollerön). jfr BAK-, BRÖST-, SID(O)-, SKORSTENS-PELARE.
b) pelarformig piedestal (för urna l. byst o. d.); jfr 1. Böttiger SthmSlott 2: 10 (i handl. fr. 1693). 1 urna af porfyr med pelare. BoupptVäxjö 1885. Wrangel TegnKärlekss. 42 (1916; om ä. förh.).
c) [jfr motsv. anv. i eng., ävensom av t. säule] mus. pelarformigt trästycke som förbinder en harpas hals med dess kropp, stång, förträ. NF 6: 766 (1882). SohlmanMusL 2: 909 (1950).
d) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] urmak. om var(t)dera av de stift l. stänger som gå genom urvärket o. förbinda bottnarna med varandra. Kiellberg KonstnHandtv. Urm. 3 (1753). Ericsson Ur. 134 (1897). jfr TAVEL-PELARE.
e) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] anat. om olika mer l. mindre pelarformiga bildningar i människo- l. djurkropp (jfr f); särsk. i uttr. Cortis pelare, om pelarformiga stödjeceller i snäckgången i innerörat (först beskrivna av den italienske anatomen A. Corti 1851); i sht förr äv. dels om vardera av de båda muskler som fästa mellangärdet vid ryggraden, dels om vartdera av de fyra pelarliknande veck av gomseglet som befinna sig på ömse sidor om svalget. Rosenstein Comp. 238 (1738). (Mellangärdet) fäster sig med 2:ne så kallade pelare vid 3 Länd- och 2 Ryggkotor. Hernquist Hästanat. 34 (1778). Inflammation i .. gomförhängets bakre vägg och pelare. Tidén Bosk. 55 (1841). Cortis pelare. SvUppslB 6: 554 (1931). jfr HALSKOT(S)-, HORN-, KOT-, RYGGRADS-PELARE.
f) [jfr motsv. anv. av nylat. columella] zool. hos vissa snäckdjur: axel av kalk kring vilken skalets vindlingar spiralformigt vrida sig. Retzius Djurr. 209 (1772). 4Brehm 15: 150 (1931).
g) bot. om olika mer l. mindre pelarformiga bildningar l. organ hos växter; särsk. dels om könspelare, dels [jfr nylat. columella] om det sterila mittpartiet i kapseln hos vissa mossor. Wikström ÅrsbVetA 1826, s. 42 (hos mossa). Nyman VäxtNatH 2: 301 (1868; om könspelare). 2SvUppslB 4: 72 (1947; hos bladmossor). jfr CENTRAL-, FRUKT-, KÖNS-, MITT-PELARE.
h) (i ett vertikalt rör befintlig l. fritt uppstigande l. utskjutande l. fallande) pelarformig massa (av kvicksilver, vätska, rök, aska o. d.); äv. om pelarformig ström av ljus genom fönster o. dyl. l. om (bred) strimma av ljus återkastat från vattenyta o. d.; äv. i jämförelse l. bildl.; jfr KOLONN 1 c, KOLUMN 2 a. Triewald Konst. 29 (1734). Dessa spridda pelare af rök, / Som höja sig från låga mensko-nästen. Atterbom 2: 217 (1827). Månen .. bildade i den lugna vattenytan en lång, darrande pelare af ljus. Topelius Fält. 2: 217 (1856). Ymer 1936, s. 276 (om kvicksilverpelare). Vreden (steg) upp inom henne som en het pelare. Heerberger Dag 65 (1939). jfr ASK-, ELD-, JORD-, KVICKSILVER-, LUFT-, RÄGN-, RÖK-, SAND-, SILVER-, STOFT-, VATTEN-, VÄTSKE-, ÅNG-PELARE m. fl.
i) om trave l. stapel av på varandra lagda mynt; särsk. (förr) i uttr. spela pelare, i fråga om spel varvid deltagarna av sina olika insatser lade upp en trave av mynt, varefter man sökte gissa pänningsumman i traven, vilken tillföll den som gissade rätt. Wetterhoff DiktBild. 146 (1866).
j) (numera knappast br.) om vart särskilt av de fält vari ett brädspelsbord är indelat; jfr FÄLT 6 a. Düben Talism. 6: 42 (1818).
k) (†) kolumn (se d. o. 2 b); äv. om linje som begränsar en kolumn åt sidan. Rålamb 1: 10 (1690).
l) (†) om pyramid. RelCur. 373 (1682); jfr Därs. 369. jfr FLAM-PELARE.
3) (numera nästan bl. i formen pelar) [specialanv. av 2] hippol. om vardera av de båda (i sht förr använda) i marken (i ridhus l. i det fria) nedslagna trästolpar mellan vilka en häst kan inspännas för inlärande av vissa gångarter o. d. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 46 (1836). Hamilton Ridn. 136 (1923). SvUppslB 21: 309 (1934).
4) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.; specialanv. av 2] metall. om vartdera av de fyra (smidda) järnstöd som uppburo valsarna i äldre typ av valsstol o. som upptill voro gängade för anbringande av ”pelarmuttrar”; anträffat bl. i ssgrna PELAR-MUTTER o. JÄRN-PELARE (Eneberg Karmarsch 2: 219 (1861)).
Ssgr (i allm. till 1): PELAR- l. (numera bl. ngn gg tillf.) PELARE-ALLÉ. (i sht i vitter stil) jfr allé, sbst.3 b. Palmblad Fornk. 2: 270 (1844).
-ANFANG~02 l. ~20. byggn. jfr anfang 2. Rothstein Byggn. 417 (1859).
(2) -APPARAT. (pelar- 1873. pelare- 1878) [jfr t. säulenapparat] (†) kolonnapparat. UB 5: 157 (1873). NF 2: 1254 (1878).
-ARBETE~020.
1) (pelare-) (†) bärgv. till 1 c, om pelarbrytning. VetAH 1773, s. 245.
2) [jfr t. pilarenarbeit] hippol. till 3: dressyrarbete med häst mellan pelarer. KrigVAH 1833, s. 274.
-ARKAD. i sht byggn. o. konst. jfr arkad 1, 2. Hahr NordeurRenässArkit. 8 (1927).
(1, 2) -ASP. (i fackspr.) form av asp (Populus tremula f. erecta Sylvén) med rak o. genomgående stam o. pelarlik krona; stundom allmännare, om asp med dylikt utseende; jfr -gran. Sernander BjärkSäbNat. 41 (1925). Lustg. 25—26: 295 (1945).
-AVSTÅND~02, äv. ~20. mellan pelare. Hahr ArkitH 289 (1902).
-BALKONG. (mera tillf.) balkong vars tak (delvis) uppbäres av pelare; äv.: av pelare uppburen balkong; jfr -veranda. Hedin GmAs. 1: 406 (1898). Munthe IslamK 197 (1929).
-BANA, r. l. f. [efter (amerikansk) eng. post-line] (om amerikanska förh., numera bl. mera tillf.) på pelare vilande högbana (i sht för järnvägstrafik). New Yorks pelarbanor. TT 1896, Allm. s. 215.
(1, 2) -BAS, r. [jfr t. säulenbase] särsk. (i sht byggn. o. konst.) till 1; jfr bas, sbst.1 1 b α. Lübke ArkitH 116 (1871). Fornv. 1927, s. 125.
-BASILIKA. [jfr t. pfeilerbasilika] i sht konst. basilika (se basilika, sbst.1) vars övermurar l. valv vila på pelare; vanl. motsatt: kolonnbasilika. Upmark Lübke 251 (1872).
(1, 2) -BEN. särsk. [jfr nylat. columella] zool. hos groddjur, kräldjur o. fåglar: pelarformigt ben (se ben, sbst.1 I 1 b) som sträcker sig från trumhinnan till ovala fönstret. Wallengren (o. Hennig) Biol. 5: 38 (1916).
(1, 2) -BORD. [jfr t. pfeilertisch, eng. pier-table, fr. table à trumeau] bord vars skiva vilar på en l. flera pelarformiga ben (pelare); särsk. om dylikt bord med en mitt under skivan anbragt pelare; förr äv.: spegelbord, konsolbord (jfr -spegel). PT 1791, nr 20, s. 3. En större Spegel med dertill hörande Pelarebord med hvit marmorskifva. VexiöBl. 1836, nr 14, s. 3. Stadener Triangeldr. 120 (1945).
(2) -BORRMASKIN~102. [jfr t. säulenbohrmaschine, eng. pillar drilling machine, fr. machine à percer à colonne] tekn. borrmaskin som har mer l. mindre pelarformig stomme o. vari borrspindeln uppbäres av icke svängbara, från stommen utgående, mer l. mindre horisontella armar. Zidbäck (1890).
-BOTTEN.
1) (numera knappast br.) till 1, = -bas. Schück VittA 1: 258 (i handl. fr. 1666). UpplFmT 16—18: 261 (1896).
2) urmak. till 2 d, om den botten i ur vari pelarna äro fast anbragta. Björkegren 2101 (1786).
(1 c) -BRYTNING. [jfr t. pfeilerbau, pfeilerabbau, eng. pillar working, pillar and room, stall-and-pillar-work] bärgv. gruvbrytning varvid pelare kvarlämnas till stöd för taket i gruvan; äv. i uttr. rum- och pelarbrytning. JernkA 1870, s. 116. 2SvUppslB 12: 100 (1949: rum- och pelarbrytning).
(2) -BRÄDE. (pelare-) (†) vävn. i harneskrustning: bräde försett med en rad (pelarlika) pinnar mellan vilka harnesksnörena löpa till trissorna efter att ha passerat genom harneskbrädet. Ekenmark Minnesb. 5 (1828).
-BUREN, p. adj. (i sht i skriftspr.) Pelarburet tak. Öman LyrBl. 1: 159 (1857).
-BYGGNAD. [jfr t. pfeilerbau] i sht konst. byggnad vars övermurar l. valv vila på pelare; ofta motsatt: kolonnbyggnad. Upmark Lübke 254 (1872).
-BÅGE. jfr båge, sbst.1 3. GotlLT 1852, nr 26, s. 2.
(1, 2) -CELL. [jfr t. pfeilerzelle, eng. columnar cell] pelarformig cell (se d. o. 6); särsk.
1) anat. om Cortis pelare (se d. o. 2 e). Svenson Sinnessj. 33 (1907).
2) (föga br.) bot. palissadcell. Rosendahl Farm. 170 (1895). SvSkog. 192 (1928).
(3) -DRESSYR. hippol. jfr -arbete 2. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 46 (1836).
-FASAD. husfasad med pelare. 2SAH 56: 62 (1879).
-FORM; pl. -er. pelares form (se d. o. I 1); pelarlik form; äv.: form (se d. o. I 9) av pelare. Hisinger Ant. 3: 31 (1823). De grekiska pelarformerna. 3SAH 5: 121 (1890).
-FORMAD, p. adj. SkogsvT 1908, s. 470.
-FORMIG. Rinman 2: 997 (1789).
-FOT.
1) i sht byggn. o. konst. jfr fot 4 b o. -bas. Peringskiöld MonUpl. 203 (1710). särsk. (mera tillf.) bärgv. till 1 c. Rinman 1: 138 (1788).
2) oeg. l. bildl.; jfr pelare 2. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 181 (på tvättställ).
-FÖRBAND. byggn. förband (se d. o. 2 a) använt vid murning av runda l. fyrkantiga pelare (l. av valvringar). Rothstein Byggn. 387 (1859).
-GALLERI. [jfr t. säulengalerie] i sht byggn. o. konst. pelargång; jfr galleri, sbst.1 1. Berndtson (1880).
-GOLV.
1) (föga br.) konst. till 1: stylobat; jfr -fot 1. NordT 1878, s. 497.
2) (pelar-) (†) hippol. till 3: brädgolv mellan utomhus nedslagna pelarer. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 46 (1836).
(1, 2) -GRAN, r. l. f. [jfr t. säulenfichte] (i sht i fackspr.) form av gran (Picea abies (Lin.) H. Karst. f. columnaris (Jacques) Sylvén) med pelarlik växt (utmärkt av jämförelsevis korta, tättsittande, stundom nedhängande grenar, som börja redan långt nere på stammen), förr stundom använd ss. offergran; jfr -asp. SkogsvT 1907, s. 434. SvKulturb. 11—12: 229 (1932).
(3) -GRIMMA. [jfr t. pilarenhalfter] hippol. grimma (se d. o. 2) medelst vilken häst inspännes mellan pelarer; jfr -tygel. 2NF 21: 354 (1914).
-GRUND, r. l. m. i sht byggn. jfr grund, sbst.1 III 1. TT 1902, K. s. 27. —
-GÅNG; pl. -ar. [jfr t. säulengang] täckt gång vars tak uppbäres av pelare på båda långsidorna l. av pelare på den ena o. av en mur l. vägg på den andra långsidan; portik; äv. oeg. l. bildl.; jfr arkad, galleri, sbst.1 1, kolonnad, peristyl, ävensom -hall. SvMerc. 1765, s. 52. Benedictsson Folkl. 165 (1887; bildl.).
-GÅRD. [jfr t. säulenhof] av pelargångar omgiven (öppen, stundom äv. övertäckt) gård (se gård, sbst.1 5); peristyl; jfr -hall. PT 1892, nr 268 A, s. 3. Hellström Malmros 172 (1931; om täckt gård).
-HALL. [jfr t. säulenhalle] jfr hall, sbst.2 3. Lübke ArkitH 109 (1871). särsk. (i vitter stil) bildl. (jfr pelare 2); särsk. om högstammig skog o. d. Tavaststjerna NVers 136 (1885).
-HALS. [jfr t. säulenhals] i sht konst. jfr hals 6 f. Upmark Lübke 65 (1872).
-HELGON. [jfr t. säulenheiliger, eng. pillar-saint] (om ä. förh.) kristen asket som (för botövningar) tillbragte längre l. kortare del av sitt liv på toppen av en hög pelare (o. som för sin helighet var föremål för kult), stylit. Simon pelarhelgonet. Rydberg Ath. 83 (1859). särsk. oeg. l. bildl. (stundom äv. om stat o. d.); ofta mer l. mindre ironiskt; jfr asket 1 slutet, helgon e, f. Pelarhelgonet Kierkegaard. Strindberg TjqvS 2: 208 (1886). Nej, det förstås, du har alltid varit ett pelarhelgon. Hedenstierna Jönsson 155 (1894). Ett neutralitetens pelarhelgon. SvD(B) 1944, nr 316, s. 4 (om Schweiz).
(1 c) -HUGGNING. bärgv. jfr hugga, v.1 7 slutet, o. -brytning. TT 1871, s. 35.
-HUS. (mera tillf.) jfr -byggnad. Beijer BritaGrossh. 70 (1940). särsk. (i vitter stil) bildl., om högstammig skog. Furornas mäktiga pelarhus. Melin Prins. 13 (1885).
-HUVUD. [jfr t. säulenhaupt, säulenkopf (båda i bet. 1), pfeilerhaupt, pfeilerkopf (båda i bet. 2)]
1) i sht byggn. o. konst. kapitäl; jfr huvud 6. Stål Byggn. 2: 46 (1834).
2) [jfr motsv. anv. i t.] byggn. om den i vattnet utskjutande, vinkelformiga del av en bropelare som tjänar ss. vågbrytare; jfr huvud 6. Schulthess (1885).
3) (mera tillf.) oeg., om översta delen av en pelare (i bet. 2). Nordin Boktr. 236 (1881; på handpress).
(2 d) -HÅL, n. urmak. för pelare avsett hål i botten (se d. o. I 1 g) på ur. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 9 (1881).
(1, 2) -KAKTUS l. (i sht i pl.) -KAKTÉ. [jfr t. säulenkaktus] (i fackspr.) om olika av grov, pelarlik stam utmärkta kaktusarter av släktet Cereus Haw. (l. närstående släkten); äv. ss. benämning på släktet Cereus Haw. HbTrädg. 7: 89 (1883). FoFl. 1914, s. 210.
-KAPITÄL. [jfr t. pfeilerkapitäl] i sht byggn. o. konst. jfr kapitäl 1. Upmark Lübke 112 (1872).
-KNAPP, r. l. m. (pelare-) [jfr t. säulenknopf] (†) kapitäl; jfr -huvud 1. Möller 1: 261 (1745).
-KNEKT. i sht byggn. o. konst. jfr knekt 5 a α. PT 1892, nr 32, s. 3.
-KNIPPE, äv. (mindre br.) -KNIPPA, r. l. f. i sht byggn. o. konst. knippepelare. Bagge Wendt 166 (1835).
-KOMMOD, r. l. m. (pelare-) (†) ett slags (hög o.) smal (pelarliknande) byrå (l. kommod?); jfr piedestal-kommod. Ett par Pelare-kommoder .. finnas till salu i andra Klädståndet till höger från Stortorget. DA 1824, nr 68, Bih. s. 2.
(2) -KOMPASS. (föga br.) pålkompass. VFl. 1931, s. 175.
-KONSTRUKTION. i sht byggn. o. konst. jfr konstruktion 1. Lundell (1893).
(1, 2) -KORN. mil. pelarformigt korn (se d. o. 8), stolpkorn. DN(A) 1933, nr 298, s. 20.
(2) -KRAN. [jfr t. säulenkran, eng. post-crane, pillar crane, fr. grue à colonne] tekn. svängkran med en i gjutjärns- l. stålplatta monterad vertikal axel (kranpelare), på vilken kranarmen är anbragt. Zidbäck (1890).
-KRANS.
1) (föga br.) byggn. kapitäl; jfr krans 3 m. SvUppslB 15: 642 (1933).
2) (mera tillf.) krans (se d. o. 4 b) av pelare. Wrangel ByggnH 22 (1904).
-KRÖN. (mera tillf.) kapitäl; jfr -huvud 1. SJ 2: 455 (1906).
-KYRKA. i sht byggn. o. konst. jfr -byggnad. Thordeman KyrkArkit. 17 (1923). särsk. (i vitter stil) bildl. I skogens pelarkyrka. Hedborn Minne 143 (1824, 1835).
-KÄRNA, r. l. f. [jfr t. pfeilerkern] i sht byggn. o. konst. jfr kärna, sbst.1 2. Upmark Lübke 414 (1872).
-LIK, adj. Wikforss 2: 460 (1804).
-LIKNANDE, p. adj. SkogsvT 1908, s. 471.
-LIV. byggn. o. konst. pelarskaft; jfr liv II 5 b. TT 1894, Byggn. s. 75.
(2) -MASKIN.
1) [jfr eng. steeple engine] (förr) tekn. äldre typ av ångmaskin, vari pistongstängerna voro förenade med en rörlig del (huvudet), vars bana begränsades av två (uppskjutande) pelarformiga stöd (pelare) o. som i sin tur var förbunden med en vevstake, ”tornmaskin”. Lilliehöök o. Jonzon Ångm. 68 (1849). KrigVAH 1849, s. 24.
2) [jfr t. säulennähmaschine, eng. pillar sewing machine] (i fackspr.) för hopsyning av grova skor, stövlar o. sadelmakeriarbeten avsedd maskin vari skyttelmekanismen sitter i en pelare. SvSkoT 1927, nr 1, s. 8.
-MUR. (pelare-) (†) mur varmed pelare förbindas med mur l. med varandra. Fernow Värmel. 218 (1773).
(4) -MUTTER, r. l. m. (pilar-) (†) metall. på vardera av ”pelarna” i äldre valsstol: mutter för reglering av den övre valsens läge i förh. till den undre; jfr ställ-skruv. JernkA 1825, 1: 335. —
-ORDEN. (pelar- 1847. pelare- 17451805) (†) = -ordning. Möller 1: 313 (1745). Meurman (1847).
-ORDNING. [jfr t. säulenordnung, eng. order (of columns), fr. ordre (de colonnes)] i sht byggn. o. konst. kolonnordning (se d. o. 1). Doriska pelare-ordningen. Möller 1: 143 (1745). SvUppslB (1934).
(1 c) -ORT. [jfr t. pfeilerort] bärgv. vid pelarbrytning (i sht av stenkol): vardera av de parallella orter som utgå från delningsorter (förbinda delningsorter med varandra) o. mellan vilka pelare (av samma bredd som orterna) tills vidare kvarlämnas. 2UB 5: 187 (1902).
-PAR. Bergman GotlVisby 19 (1858).
-PORT. [jfr t. säulentor] portbyggnad som vilar på pelare; port- (öppning) som bildas av pelare o. pelarbåge l. pelarbågar. Nilsson Dagb. 126 (1816, 1879). Hedin Pol 1: 28 (1911; om Brandenburger Tor i Berlin).
(2) -PRESS. [jfr t. säulenpresse, eng. column press, fr. presse à colonnes] tekn. press vars presshuvud med tillhörande rörelsemenkanism uppbäres av ett l. flera pelarformiga stöd (pelare). Engström EngSvTeknOrdb. 60 (1943).
-PRYDD, p. adj. (i sht i skriftspr.) prydd med pelare. Sätherberg Dikt. 1: 200 (1845, 1862).
-RAD. rad av pelare; kolonnad; jfr -gång. Björkegren 509 (1784). särsk. (i vitter stil) bildl. Parkernas gröna pelarrader. Crusenstolpe Mor. 2: 85 (1840).
-RAK. rak som (en) pelare. De pelarraka (träd-)stammarne. Bremer Nina 454 (1835).
-RUM, n.
1) (numera bl. tillf.) plats l. utrymme för pelare. 3SthmTb. 1: 340 (1595).
2) (mera tillf.) rum vars tak (delvis) uppbäres av pelare; jfr -sal. Bergman GotlVisby 57 (1858).
-RUNDEL. rundel l. krets av pelare. IT 1791, nr 57, s. 1. Wrangel ByggnH 20 (1904).
-RÄTT, adj. (mera tillf.) = -rak. Söderberg Mörkn. 45 (1907).
-SAL. sal l. rum vars tak (delvis) uppbäres av pelare; jfr -hall. Pelar-Salen på Kongl. Slottet. EP 1792, nr 48, s. 2. SvKyrkH 2: 260 (1941). särsk. (i vitter stil) bildl. I skogens pelarsalar. 2SAH 12: 368 (1827).
-SKAFT. [jfr t. säulenschaft] i sht byggn. o. konst. pelares skaft (motsatt: pelarbas o. pelarkapitäl). Björkegren 2732 (1786). Reliefer, som slingra sig i spiralform utefter pelareskaftet (på Trajanuskolonnen i Rom). NF 3: 495 (1879). Friesen (o. Grape) CodArg. 48 (1928).
-SKOG. (i sht i vitter stil) bildl.
1) om stort antal pelare: ”skog” av pelare. Tusende röster af sång fylle dess (dvs. tämplets) pelareskog! Atterbom SDikt. 2: 356 (1820, 1838). Roosval FornkristK 97 (1933).
2) om (rakstammig l. högstammig) skog; jfr pelare 2. Hedberg SångSag. 36 (1903). SvNat. 1932, s. 25.
(2) -SOFFA. soffa vars armstöd uppbäras av pelare. SD 1914, nr 95, s. 12.
-SPEGEL. (pelar- 17861889. pelare- 1833) [jfr d. pillespejl, t. pfeilerspiegel, eng. pier-glass, pier-mirror, ävensom fr. trumeau] (†) (större) spegel avsedd att placeras på väggen mellan två muröppningar (t. ex. fönster); jfr trymå, ävensom -stycke. Björkegren 2738 (1786). Björkman (1889).
(2 i) -SPEL. (förr) jfr pelare 2 i. Hodell Värdsh. 67 (1945; om ä. förh.).
(3) -SPÖ. hippol. långt spö använt vid pelardressyr för att förmå hästen att utföra de önskade rörelserna. 2NF 21: 355 (1914).
-STAM.
1) i sht byggn. o. konst. pelarskaft; äv. (i vitter stil) om pelare som påminner om l. liknas vid en trädstam; äv. bildl. Tegnér (WB) 5: 55 (1824). Denna skog af väldiga pelarstammar (i katedralen i Sevilla). Lundgren Res. 184 (1851). Levertin Diktare 228 (1898; bildl.).
2) (mera tillf.) pelarlik trädstam. Rosenius SvFågl. 3: 9 (1927).
-STAMMIG. om skog, träd o. d.: som har pelarlik(a) stam(mar). SvFinl. 1: 65 (1919; om skog).
(jfr 2) -STAPEL. (pelar- 18551889. pelare- 1855) [jfr fr. pile à colonne] (†) fys. galvanisk stapel, elektrisk stapel. Fock 1Fys. 573 (1855). Björkman (1889).
-STEN. (mera tillf.) sten i l. för pelare; äv.: pelarlik sten; äv. koll. Holmberg Bohusl. 3: 33 (1845; om pelarlik sten). TT 1894, Byggn. s. 57 (koll.).
-STJÄLK. (föga br.) = -skaft; äv. om den mellan basen o. pyramidiet belägna huvuddelen av en obelisk. Kræmer Orient. 71 (1866). Piehl Egypt. 95 (1896; på obelisk).
-STOD. (i vitter stil) pelare; äv.: staty på pelare; äv. bildl. På pelarstoder fyra står himlens rund. Tegnér (WB) 5: 14 (1825). Lönnberg Kåre 64 (1887; om staty). NPs. 1921, 529: 1.
(14) -STYCKE. särsk. (pelare-) (†) till 1: väggbeklädnad av tyg (tygtapet), avsedd att anbringas på väggyta mellan två muröppningar (t. ex. fönster l. dörrar); jfr fönster-stycke, ävensom fönster-, mur-pelare. HusgKamRSthm 1727—29, s. 104. Därs. 1766 A, s. 99.
(2) -STÄLL. tekn. ställning bestående av två medelst två pelare förbundna järnplattor, av vilka den övre är rörlig i vertikal led o. vid vilka pressvärktyg (stans o. dyna) kunna fastsättas. DN(B) 1950, nr 225, s. 12.
-STÄLLNING. [jfr t. säulengestelle (i bet. 1), t. pfeilerstellung, säulenstellung (båda i bet. 2)]
1) (†) = -fot 1. Wikforss 2: 460 (1804). Scheutz Ritk. 90 (1832).
2) [jfr motsv. anv. i t.] i sht konst. sammanställning l. gruppering av pelare; ofta konkret. Eichhorn KonstH 11 (1881; konkret).
(jfr 1) -STÖD. i sht byggn. o. konst. äv. bildl. Wirsén NDikt. 187 (1880). Snoilsky 4: 266 (1887; bildl.). Munthe IslamK 189 (1929).
-STÖDD, p. adj. (i sht i skriftspr.) jfr -buren. Lagerlöf Holg. 1: 77 (1906).
-SÄTE. (pelare-) (†) sittbänk avsedd att ställas mot väggyta mellan två muröppningar (t. ex. fönster); jfr -bord, -kommod, -spegel, -stycke. HusgKamRSthm 1733—44, s. 9.
-TRUMMA, r. l. f. [jfr t. säulentrommel] (föga br.) i sht konst. kolonntrumma. Rydberg KultFörel. 2: 152 (1885).
(3) -TYGEL. [jfr t. pilarenzügel] hippol. om vardera av de till en pelargrimma hörande tyglar medelst vilka en häst inspännes mellan pelarer. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 47 (1836).
-TYP.
1) i sht byggn. o. konst. till 1: typ av pelare. Hahr ArkitH 213 (1902).
2) (tillf.) till 1, 2: typ av träd, utmärkt av pelarlik krona. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 267. —
-TÄMPEL. (i sht i vitter stil) jfr -byggnad. Atterbom 1: 191 (1824).
-VALV. av pelare uppburet valv. PoetK 1815, 1: 65. särsk. (i vitter stil) bildl. Atterbom Lyr. 3: 169 (1825).
-VERANDA. veranda vars tak (delvis) uppbäres av pelare; jfr -balkong. Hedin GmKhor. 368 (1893).
-VIDD. (pelar- 1889. pelare- 1834) [jfr t. pfeilerweite, säulenweite] (i sht byggn., numera knappast br.) pelaravstånd. Stål Byggn. 2: 56 (1834). Ikonen (1889).
-VIS, adv. (pelare-) [jfr t. pfeilerweise] (†) medelst pelare. Wollimhaus Ind. (1652).
-VÄRK, n. (pelar- c. 16001804. pelare- 1723) [jfr t. säulenwerk] (†) kolonnad; arkad(er); räcke l. skrank av med varandra förbundna pelare l. dockor; jfr -gång. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 65 (cit. fr. c. 1600). Ett skrank aff pelarvärk om 2 allnar högt till att förhindra vagnar och hästar att komma in till Slåtz muren. AntecknSaml. 294 (1654). Palmstedt Res. 57 (1778). Wikforss 2: 460 (1804).
Ssg (†): pelarvärks-skåderum. scenrum med kulisser föreställande kolonnader l. skrank av med varandra förbundna pelare o. d. LejonkDr. 216 (1688).
-YTA. pelares yta.
1) till 1. Upmark Lübke 257 (1872; t. orig.: Pfeilerflächen).
2) till 2. ASjögren Min. 8 (1865; om prismaytor).
Avledn. (till 1): PELARAKTIG, adj. (mera tillf.) som liknar l. påminner om pelare, pelarlik. Pelaraktiga klippor. Sandström NatArb. 1: 111 (1908).
PELNING, se d. o.

 

Spalt P 556 band 19, 1952

Webbansvarig