Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OROLIG ω3~2lig (oro´lig Weste), adj. -are. adv. -A (†, Syr. 31: 24 (öv. 1536), Schenberg (1739)), -EN (†, Schroderus Dict. 296 (c. 1635), Ekblad 415 (1764)), -T (Lind (1738) osv.).
Ordformer
(oro- (oroo-) 1528 osv. oror- 1665. -lig (-gh) 1528 (: orolighit, n. sg.), 1536 osv. -log 1665 (: orologheet, sbst.). — n. sg. -lig(h)it (-lighet) 1528c. 1700)
Etymologi
[fsv. oroliker; jfr dan. o. nor. urolig, nor. dial. uroleg, nyisl. órólegur (jfr isl. úróliga, adv.), mlt. unrouwelik, (ä.) t. unruhlich; av O- 1 o. ROLIG, lugn, delvis möjl. avledn. av ORO]
1) som icke håller sig l. kan hålla sig stilla; som är i (ständig) rörelse; stundom (om hav): upprörd; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr ORO 1. Tungon kan ingen menniskia tämia, thet oroligha onda. Jak. 3: 8 (Bib. 1541). Hafvet, som .. var .. oroligt och emot klipporne stormande. Ehrenadler Tel. 9 (1723). Nutidens lätta stålkanoner (äro) mycket oroliga vid skjutning. LdVBl. 1888, nr 88, s. 3. Isen är orolig och vi drifva ständigt omkring. SD(L) 1904, nr 1, s. 4. (†) Meridianen .. tillijka medh Horizonten är orolig i anseende till Rumet. Rålamb 4: 2 (1690). — särsk. (†) i utvidgad anv., om egendom: lös (se d. o. 2 a). Schroderus Comenius 848 (1639; t. texten: beweglichen).
2) allmännare: som saknar lugn o. ro, som utmärkes av l. utsättes för störningar l. förändringar l. växlingar o. d.; om skeende l. värksamhet o. d.: som icke försiggår l. äger rum ostört l. fridfullt l. utan störningar; äv.: ojämn l. ostadig; äv. i fråga om samhällstillstånd o. d.: som utmärkes av (tendenser till) störningar av de normala, stadgade förhållandena l. av stridigheter l. krig l. uppror o. d.; jfr ORO 1, 1 b. En omettelig fråszare soffuer oroliga. Syr. 31: 24 (öv. 1536). Dette landz selsamme och orolighe tillståndh och oenigheett. OxBr. 5: 36 (1613). Den oroliga gången hos maskinen. TT 1894, Bergsv. s. 32. Det oroliga och kringflackande lif, man .. (under vikingatiden) förde. Schück o. Lundahl Lb. 1: 8 (1901). Det går .. ganska oroligt till vid en gudstjänst, där læstadianer äro församlade. Sandström NatArb. 2: 204 (1910). — särsk.
a) om lokalitet l. tid, stundom äv. om befattning o. d.: där resp. varunder lugn l. fred icke råder l. där man icke har ngt lugn (ständigt störes l. besväras o. d.); äv.: som utmärkes av (ständiga) stridigheter l. krig o. d.; äv. (om natt): varunder ngn icke haft nattro l. icke sovit lugnt l. ostört; jfr 4, 4 c. HT 1910, s. 285 (1592; om tid). En orolig och sömnlös natt. VeckoskrLäk. 1: 53 (1781). Polismästarembetet, helt säkert den svåraste och oroligaste befattning åtminstone inom hufvudstaden. Blanche Våln. 40 (1847). Europas ”oroliga hörn” (dvs. Balkanhalvön). Kjellén PolEss. 1: 55 (1909, 1914).
b) (numera bl. tillf.) om väder: ostadig; förr äv. övergående i bet.: ful, dålig, ruskig o. d. Herlicius Alm. 1638, s. 7. Spegel 382 (1712).
c) (i vard. fackspr.) om järn l. stål: som utvecklar blåsor vid gjutning (på grund av gasbildning); jfr 1. JernkA 1900, Bih. s. 101. Odelstierna JärnM 121 (1913).
d) (†) i uttr. göra ngn orolig, störa l. besvära l. ansätta l. plåga l. åstadkomma oro hos ngn o. d.; jfr ORO 1 d. Helsingius N 6 a (1587). At theras Församling skulle igenom sådane Menniskiors willfarande Anskrij blifwa förargat, oroligh giord, och medh een falsk Meening besmittat. Schroderus Os. III. 2: 189 (1635; lat. orig.: perturbaretur); jfr 4.
3) som icke lever l. kan l. vill leva i lugn o. ro l. i fred med sina medmänniskor; som (gärna) ställer till split l. stridigheter l. uppror o. d.; orostiftande; ofridsam; äv.: bråkig l. bullersam; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till (1, 2 a o.) 4, särsk. om nation l. folkgrupp o. d.; förr äv. i utvidgad anv. (med sakligt huvudord l. ss. adv.): som väcker l. är ägnad att väcka split l. stridigheter o. d., äv.: bullersam, stojande; jfr ORO 1, 1 b—d. Helsingius (1587). (Om) någon Sweriges Arffkonung .. (blir) jagad aff Rijket utaff någre orolige personer som medh orätt .. sättia sigh up emot honom. Lagförsl. 481 (c. 1606). Orolighe makar, som vthi osemio, kijf och qwaal leffwa tilsammans. L. Paulinus Gothus ThesCat. 82 (1631). RARP 3: 141 (1640; om stämplingar). Be(mäl)te Larss haffwer offta tillförena warit oroligh i kyrckan vnder sina goda ruuss. VDAkt. 1680, nr 325 (1676). Verelius 301 (1681; adv.). De bulrande och orolige nöjen. Posten 1769, s. 574. En af de mest oroliga stammarna på Indiens nordöstra gräns. 2NF 16: 1475 (1912). — särsk. (fullt br.) psykiatr. om sinnessjuk: som (avsevärt) stör omgivningens lugn, som visar bråkighet l. våldsamhet o. d.; motsatt: lugn; äv. substantiverat; äv. i utvidgad anv., om avdelning: avsedd för dylika sinnessjuka; jfr 1, 4. BtSvStat. K 1861, Bil. A, s. 2 (i pl., substantiverat). VerdS 154: 31 (1908; om avdelning). jfr HALV-OROLIG.
4) i fråga om sinnestillstånd: som icke har (sinnes)lugn l. (sinnes)jämvikt l. frid; upprörd l. rastlös l. nervös l. otålig o. d.; särsk.: ängslig l. bekymrad (särsk. med tanke på ngt som ligger i framtiden); om person l. djur l. ngns sinne l. hjärta l. samvete o. d.; jfr ORO 2, 2 e. Titt samwit är orolighit, och sägher tich, ther och ther haffuer tw syndat. OPetri 1Post. 7 a (1528). Hwij bedröffuar tu tich mijn siel, och är så orolighen j mich? Psalt. 42: 12 (öv. 1536). Sof, oroliga hjerta, sof! Runeberg (SVS) 1: 81 (1830). Vårt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig (dvs. Gud). Söderblom Augustinus Bek. 1 (1905). Har det hänt nånting, frågade hon. Jag har varit så orolig, så jag kan inte säga. Hellström Malmros 302 (1931). — jfr SINNES-OROLIG. — särsk.
a) i uttr. orolig för l. över (förr äv. om) ngt l. ngn, ngn gg äv. åt ngt, ängslig l. bekymrad för l. över ngn l. ngt (särsk. med tanke på ngt som ligger i framtiden). Jag är orolig om slagets utgång. Gustaf iii 2: 78 (1783). Lundgren MålAnt. 1: 210 (1870: för). Bremer Hertha 88 (1856: öfver). Laurin Våld 166 (1910: åt).
b) (†) i uttr. orolig att göra ngt, ivrig att (få) göra ngt. Ödmann MPark 133 (1800). Nordforss (1805).
c) i utvidgad anv., om värksamhet l. egenskap l. utseende l. ansiktsdrag o. d.: som präglas av l. röjer l. ger uttryck åt sinnesoro l. nervositet l. ängslan l. bekymmer o. d.; äv.: som inger l. väcker oro (i sinnet) l. bekymmer osv.; förr äv. övergående i bet.: misshaglig, oangenäm. Bewara migh (Gud) ifrå alle förskräckelige drömar, ifrå oroligit waakande .. och ifrå alt annat qwaal. Carl ix Cat. Aa 2 a (1604). Jag älskar .. (rikedomen) som det högsta Goda, så at jag utom den mullklimpen har ingen ro; derföre är rikedom mig orolig. Dalin Arg. 1: 70 (1733, 1754). Ett aningsfullt, oroligt späjande i framtiden. Wisén Oden 40 (1873). Det är ju .. alltid litet oroligt, när .. (hembiträdena) dra in främmande karlar i huset, på natten. Söderberg Främl. 22 (1903). Det oroliga skarpa vecket vid näsroten .. (ger ansiktet) något pikant. Castrén Creutz 26 (1917).
5) bildl., om konstalster, komposition, landskap(s topografi) o. d.: som ger ett intryck av upprördhet l. disharmoni l. värkar störande (för helhetsintrycket) o. d.; icke lugn (se LUGN, adj. 5) l. diskret l. harmonisk; äv. om intryck l. värkan av ngt: som har dylik karaktär. Att genom en förvirrad sammanställning af föremålen råka att gifva en s. k. ”orolig” komposition (i måleri). Ljunggren Est. 2: 315 (1860). Hahr ArkitH 108 (1902; om värkan). Norra huvudpartiet (av Romeleåsen) är karakteriserat av en jämförelsevis orolig topografi. SvGeogrÅb. 1930, s. 53.
Avledn.: OROLIGA, v. (†) till 2, 2 d, 4: besvära (ngn); jfr oroa 1 b, för-oroliga. Annerstedt UUH Bih. 2: 246 (i handl. fr. 1685).
OROLIGHET 3~002 l. ~200 (oro´lighet Weste), r. l. f. [fsv. orolikhet] egenskapen att vara orolig; oro. Helsingius (1587). särsk.
1) till 1. Hafvets .. orolighet. Murberg FörslSAOB (1791).
2) till 2; i sht förr äv. konkretare, övergående i bet.: (störande) buller (jfr 3). Oroligheet j sömpnen. BOlavi 117 a (1578); jfr 1, 4. Ett ensamt .. rum, ifrån buller (oroo, oroligheet) afflägse, är til Studerande bequämdt. Schroderus Comenius 738 (1639). särsk.
a) i fråga om stat, samhälle, samfund o. d.: egenskapen l. förhållandet att lugn (o. ordning) icke råder l. att störningar av de normala, stadgade förhållandena äga rum; tillstånd som utmärkes av dylik egenskap; numera företrädesvis konkretare, i sg. o. (numera nästan bl.) i pl., om störningar av freden l. lugnet o. ordningen (i ett samhälle o. d.), särsk.: upplopp l. kravaller l. uppror l. krig o. d., förr äv.: misshällighet l. split l. söndring l. osämja; jfr oro 1 b. OPetri Kr. 266 (c. 1540). Then ena oroligheten hafver (i följd av professorernas osämja) yppat sigh efter then andra (vid universitetet i Uppsala). OxBr. 12: 3 (1613). Hvar han kommer til tienst här i staden, så felar inthet, at orolighet och osämia vexer emillan ministerii personer. Därs. 21 (1615). Sådane mål, som angå upror och orolighet i Riket. PH 5: 2924 (1750). Biskop Hans Brask i Linköping, anlade, under oroligheterna med Danmark en Saltpanna vid Vestersjön. 2SAH 4: 136 (1806). Oroligheten i främre Orienten tjänade .. (Bismarck) som förevändning att erbjuda England Egypten. Hagberg VärldB 40 (1927). Hellström Malmros 57 (1931; i pl., om kravaller). jfr antisemit-, bonde-, dissident-, gatu-, krigs-, mars-, student-orolighet(er) m. fl.
b) (†) övergående i bet.: besvär, obehag, tunga; jfr oro 1 d. Att h. k. M:t den kongelige höghet, titel och värdighet anammade och den byrda och orolighet opå sig hängde. RA I. 1: 340 (1544).
3) till 3: egenskapen att icke (vilja) leva i lugn o. ro l. i fred med sina medmänniskor; trätgirighet l. bråkighet o. d.; äv. konkretare, om handling(ar) o. d. som visar (visa) dylik egenskap; numera bl. (tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till (1, 2 a o.) 4; förr äv. med objektiv gen.: (ngns) ofredande l. förföljelse. Ibland .. (avgudadyrkarna) går om hwart annat .. mord, tiuffuerij, .. the godhas oroligheet, otack (m. m.). SalWijsh. 14: 25 (öv. 1536). Söker någon at uprifwa .. en sak, som uti Ämbetet redan förlikt och afgjord är .. då skal han för sin orolighet böta 3 Daler. Stiernman Com. 6: 377 (1717). De Svenska herrarnas regeringslystnad, afund och orolighet. Fryxell Ber. 2: 215 (1826).
4) till 4; upprördhet l. rastlöshet l. nervositet o. d.; särsk.: ängslan, bekymmer; jfr oro 2. Menniskian .. leffuer en liten tijdh, och är full medh oroligheet. Job 14: 1 (Bib. 1541). Otter Officer 206 (1930). särsk. (†) i pl.: bekymmer, oro, farhågor; äv.: bedrövelser; jfr oro 2 b, d. Dalin Arg. 1: 100 (1733, 1754; om bedrövelser). Riccoboni Catesby 42 (1761). Ssgr (till orolighet 2 a; numera bl. tillf.): orolighets-anda, r. l. f. orosanda (se d. o. 2). Schönberg Bref 1: 234 (1778). -stiftare. stiftare av oroligheter, orostiftare. Geijer i MoB 7: 116 (1809). -tid. tid som präglas av oroligheter; jfr oros-tid. Lagerbring 1Hist. 2: 19 (1773).

 

Spalt O 1337 band 19, 1950

Webbansvarig