Publicerad 1944   Lämna synpunkter
METALL metal4, r. l. m. (RA I. 1: 320 (1543) osv.) ((†) n. Forsius Min. 52 (c. 1613), Möller 1: 67 (1755)); best. -en, äv. -n (ss. n. -et); pl. -er (Forsius Min. 13 (c. 1613) osv.) ((†) = (Tegel G1 2: 149 (1622), Muræus Arndt 4: 31 (1648))).
Ordformer
(metail 1735. metaille 1735. metal 15661855 (: metalmynt). metall 1543 osv. mettal- (i ssgr) 1640 (: mettalstycken) 1770 (: mettals fot))
Etymologi
[fsv. metal (ProsadMedelt. 347); jfr d. metal, t. metall, eng. metal, fr. métal; av lat. metallum, av gr. μέταλλον, gruva, bärgvärk, sannol. till μεταλλᾶν, efterforska]
1) sammanfattande beteckning för vissa ämnen (urspr. bl. guld, silver, järn, koppar, bly, tenn) som utmärkas av utpräglad tyngd, hårdhet, smidbarhet, glans (metallglans) o. d.; ofta med undantag av o. i motsättning till: järn. Smälta, gjuta, smida metall(er). Patinerad, glänsande metall. Ädla metaller, som icke oxideras i luften (urspr. bl. om guld o. silver, senare äv. om platinagruppen). RA I. 1: 320 (1543). Calk och paten aff Silff och annan sådan dyr metal. LPetri Kyrkiost. 63 b (1566). Itt reent metall. Forsius Min. 52 (c. 1613). Metaller äro Sex, twå Ädla, twå Hårda, twå Weka. Hiärne Berghl. 445 (1687). Hahr ArkitH 78 (1902). — jfr ALUMINIUM-, FIN-, GÖT-, MODER-METALL m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Hård som metall. Mig ett minne jag rest, mer än metallen fast. Adlerbeth HorOd. 136 (1817; lat.: aere perennius); jfr 2 a. Lönnarna blänka som mörk metall. Fogelqvist Minn. 202 (1930).
b) i sht ekon. om myntat l. omyntat guld, silver l. koppar ss. omsättningsmedel l. täckning för sedlar l. värdepapper. (Pänningar är) ett gläntzande Metall, som hielper så mycket, som ett stycke Glasz, eller en sönder bruten Flinta. Weise 109 (1697). Ehuru Engelska Bankens sedlar icke beständigt blifvit inlöste med Metaller (så osv.). Wirsén PVetA 1821, s. 27. EkonS 2: 448 (1899). jfr BANK-, MYNT-METALL.
c) (†) om malm; i ssgrna METALL-ART, JÄRN-METALL.
d) (i vitter l. poetisk stil) mer l. mindre bildl. Hjertan af metall. Remmer Ces. 6 (1829). Siwertz JoDr. 142 (1928). särsk. ss. beteckning för rikedom o. d. Mången stor Herre låter sig förblindas af Metallets glantz, at han går med i Dianä dantz. Scherping Cober 1: 37 (1734). HT 1918, s. 205 (1809).
2) benämning på vissa legeringar av metaller.
a) (i sht i fackspr.) om legering av koppar med en l. flera metaller utom järn (t. ex. brons, lättmetall, mässing, rödmetall, smältmetall o. d.); malm (se d. o. II 3); ofta motsatt: järn l. stål. Gul metall (i sht i fackspr.), smidbar mässing som till färgen är ljusare än vanlig mässing o. innehåller 40 % zink. OxBr. 5: 114 (1616). Heckscher SvEkonH 1: 454 (cit. fr. 1633; om kanonmetall). Ett Metall aff Gull och Koppar blandat. Rudbeck Atl. 1: 190 (1679). Metall, eller Malm, kallas ock af allmänheten någon skör blandning af flera metaller, som gjutas til hvarjehanda arbeten, såsom Prins Roberts Metall, metall-grytor (m. m.). Rinman 2: 145 (1789). Torpeden är helt och hållet af metall med undantag af luftkärlet, hvilket är af stål. Rosensvärd Torped 3 (1902). jfr BLAND-, BRONS-, GJUT-, GUL-, KANON-, KLOCK-, LAGER-, RÖD-, SMÄLT-METALL m. fl.
b) (i sht i fackspr.) om legering utan järn o. utan (l. med bl. ringa tillsats av) koppar, vit metallegering, vitmetall. Vit metall. Wallerius Min. 464 (1747). JernkA 1876, s. 124. jfr NICKEL-, VIT-, ZINK-METALL m. fl. särsk.
α) orgelb. till orgelpipor använd legering av bly o. tenn; numera bl. i ssgn ORGEL-METALL. Drake Töpfer 157 (1850). Mera blyhaltigt tenn kallar .. (orgelbyggaren) metall. UB 4: 248 (1873).
β) boktr. legering av bly, tenn o. antimon, använd till gjutning av stiltyper; motsatt: koppar, mässing (l. brons) o. trä. Nordin Boktr. 59 (1881). HantvB I. 5: 47 (1937). jfr STIL-, TYP-METALL.
3) (i fackspr., i sht kem.) om vissa grundämnen som i de flesta fall utmärkas av ogenomskinlighet, en särskild glans (efter polering), fast form, olöslighet i vatten, god ledningsförmåga för värme o. elektricitet o. i kemiskt avseende av egenskapen att framför allt bilda positiva joner; i ä. tid med avvikande uppfattning. Smidiga, spröda, mjuka, hårda, tunga, lätta metaller. Cronstedt Min. 6 (1758). Metaller bestå i almänhet af jordlik materia förbunden i viss proportion, samt mer eller mindre fast med phlogiston. Bergman Jordkl. 2: 319 (1774). Den gamla indelningen af elementerna i metaller och metalloider grundar sig egentligen endast på fysisk olikhet. Rosenberg OorgKemi 362 (1888). Antalet kända metaller är ungefär 66 (de flesta radioaktiva metallerna ej inräknade). Starck Kemi 5 (1931). — jfr JORDARTS-, KOL-, KROM-, LERJORDS-, SEMI-, VISMUT-METALL m. fl. — särsk. (†) i uttr. hel, halv metall, metall resp. metalloid. Forsius Min. 38 (c. 1613: halfft Metall). Wallerius Min. 3 (1747: Metaller, .. halfva eller hela). Hartman Geogr. 75 (1806). jfr HALV-, HEL-METALL.
4) (i vitter stil, †) pregnant, om kyrkklocka; jfr MALM II 3 a. Klangen af de välljudande, andaktsväckande metallerna. Wallin Rel. 1: 186 (1814, 1825). Genberg VSkr. 2: 116 (1856).
5) herald. om (endera av) de heraldiska tinkturerna guld o. silver; motsatt: färg (se FÄRG, sbst.1 1). Uggla Herald. 26 (1746). En allmän heraldisk regel är: att aldrig lägga färg på färg eller metall på metall utan blott färg på metall eller tvärtom. Schlegel o. Klingspor Herald. 31 (1874).
6) (i sht i vitter stil) i utvidgad o. bildl. anv., i fråga om ljud, röst, språk o. d.: (djup o. stark) klang, klangfullhet, metallklang; äv.: hård, skarp klang. Tyska tenoren, som i hänseende till ljudets gedigenhet och metallens art närmar sig den Italienska. Rydqvist Resa 208 (1838). Vårt språks metall var (under medeltiden) ännu för hård och outhamrad för att villigt låta sig formas till mjuka rytmer. LfF 1903, s. 86. Det är metall i stämman (i en dikt). OoB 1936, s. 662. — jfr SPRÅK-METALL.
7) (i sht i vitter stil) i utvidgad o. bildl. anv.: konsistens, beskaffenhet, halt; ”skrot o. korn”; ofta i fråga om ngt värdefullt l. gediget l. betydelsefullt. Spegel Pass. 15 (c. 1680). Romarinnan (visar sig) såsom en varelse af helt annan metall än orientens och Greklands förslafvade haremskvinna. Schück VLittH 1: 378 (1899).
Ssgr (i allm. till 1 l. 2): A: METALL-AFFÄR. affär som driver handel med metallvaror o. metallskrot (i sht med undantag av järn). AdrKalSthm 1891, Adr. s. 181.
(3) -AMIN. kem. = -ammoniakförening. Rosenberg OorgKemi 636 (1903).
(3) -AMMONIAK. kem. = -ammoniakförening. Rosenberg OorgKemi 636 (1903).
(3) -AMMONIAK-FÖRENING. kem. förening av en metall o. ammoniak, metallamin. 2NF (1912).
(3) -AMMONIUM-FÖRENING. kem. = -ammoniakförening. KemT 1899, s. 73.
-ARBETARE~0200. arbetare som förfärdigar (större) föremål av metall (i sht brons, mässing, tenn); numera vanl. i utvidgad anv., ss. yrkesterm för hantvärkare o. arbetare av skilda slag (smeder, mekaniker, maskinarbetare, formare, slipare m. fl.) som arbeta med l. i metall; ofta motsatt: järnarbetare. Stiernman Com. 2: 472 (1646). DN(A) 1941, nr 195, s. 7.
Ssg: metallarbetar(e)-förbund. i uttr. (Svenska) järn- och metallarbetareförbundet, se järnarbetar(e)-förbund.
-ARBETE~020.
1) (i sht i fackspr.) abstr.: arbete (se d. o. 5) som består i bearbetning av metall; framställning l. förfärdigande av metallföremål. Düben Lappl. 382 (1873).
2) konkret: föremål framställt (gm bearbetning) av metall, särsk. av brons, mässing, tenn, äv., i sht numera, av vilken metall som helst; äv. koll.; jfr -produkt, -vara. Metall- och stålarbete som til införsel förbudit är. Bergv. 2: 223 (1741). SlöjdkomBet. 1907—08, s. 20.
-ARBETERI. (†) värkstad där metallarbeten tillvärkas. Linné Vg. 124 (1747).
-ARBETNING. (†) = -arbete 1. Guld- Silfver- och en del annor Metall-arbetning. Wallerius ChemPhys. 1: 4 (1759).
-ARMERA, -ing. tekn. förse (ngt) med skyddande omklädnad l. förstärkande inlägg av metall. SFS 1919, s. 158. Metallarmerade Flänspackningsringar. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 59. —
-ART.
1) om olika slag av metall. Brander NatH 121 (1785).
2) (†) om olika slag av järnmalm. Linné SvArb. 2: 8 (1728).
(1, 3) -ASKA, r. l. f. [jfr t. metallasche] kem. gm oxidation uppkommen (pulverartad) syrsättningsprodukt av metall(er) (jämte vid bearbetningen ev. använda kemikalier o. kol); numera vanl. i fråga om lågvärdigt järn o. metallskrot o. d.; jfr aska, sbst. 2. Möller 2: 379 (1785). Stråle MariebgH 46 (1880). GHT 1942, nr 60, s. 7.
-ATLAS. kem. gm anfrätning av ngn syra uppkommen kristallinisk, glänsande yta på förtent järnbläck. Berzelius Kemi 2: 659 (1822).
-BAD. metall.
1) bad (se d. o. 1 c) för förtenning, förzinkning o. d. JernkA 1867, s. 237.
2) (i ugn l. kärl av ngt slag befintlig) smält metall (bly, tenn, zink o. d.) l. metallegering vari andra ämnen upphettas; jfr bad 1 c; äv. om kärl vari dylikt metallbad finnes. UB 6: 134 (1874).
-BAND. band(formigt stycke) l. lamell av metall. NF 3: 1493 (1880; på mössa under 1500-talet). Nerén HbAut. 2: 58 (1912).
-BAROMETER. i sht fys. aneroidbarometer. Fock 1Fys. 146 (1859).
(1, 3) -BAS. kem. positiv metalloxid; jfr bas, sbst.1 4 b. NoK 100: 270 (1931).
-BEKLÄDNAD. särsk. om skyddande plåtbeklädnad (mot is), särsk. i vattenlinjen på (trä)fartyg, plåtförhydning. SFS 1891, nr 35, s. 67.
-BEREDNING. (i fackspr.) framställning av metaller o. metallegeringar. JernkA 1820, s. 126.
-BESLAG. i sht tekn. jfr beslag I 1 b α. Sparre Frisegl. 2: 269 (1832). Metallbeslag fastsättas (på snickeriarbeten) i regel med metallskruvar. Bildmark Entrepr. 156 (1921).
-BESLÅ. beslå (ngt) med metall(beslag); i sht i pass. (särsk. i p. pf.); jfr beslå I 1 (a). Ett metallbeslaget bälte. Rydberg Vap. 271 (1891).
(2) -BETA, r. l. f. (i fackspr., i sht färg.) (lösning av) metallförening avsedd ss. betmedel. 2UB 8: 499 (1900).
-BETSNING. tekn. jfr betsning c. Wirgin Häls. 2: 288 (1931).
-BIT. jfr bit 2.
-BLAD. blad (se d. o. 4) av metall; tunn (utvalsad l. uthamrad) metallplåt. NoK 3: 70 (1921). särsk.: oäkta bladguld. Öfverkläda med metallblad. Möller (1745; under bronzer). HantvB I. 1: 210 (1934).
(1, 3) -BLANDNING. konkret: metallegering. Wallerius Min. 463 (1747). Berlin Lsb. 291 (1852).
-BLOCK, n. särsk. (i fackspr.) om (hiss)block av metall. JernkA 1833, s. 487.
-BLÅ. (föga br.) blå ss. vissa (upphettade) metaller, djupblå, stålblå. Metallblått, glittrande haf. Bremer GVerld. 4: 210 (1861). Thomson Insect. 90 (1862).
-BLÄCK, sbst.1 (i fackspr.) skrivbläck berett av metallösningar. AHB 122: 60 (1885).
-BLÄCK, sbst.2 (stycke av) tunn metallplåt. Almroth Karmarsch 409 (1839). Hylsor af tunnt metallbleck. EldhandvSkjutsk. 2: 45 (1877).
-BLÄNKANDE, p. adj. blank l. skinande som (glatta l. polerade ytor av) metall. Lagerlöf Holg. 2: 34 (1907; om korpfjädrar).
-BOKSTAV~02 l. ~20. boktr. bokstavstyp av metall; äv. (i fackspr.) om bokstav av metall för skyltar o. d. Hasselquist Boktr. 3 (1905). HantvB I. 1: 228 (1934).
-BORR. i sht tekn.
1) borr av metall. Bruzelius Forns. 22 (1850).
2) tekn. borr för borrning i metall; motsatt: träborr. Schulthess (1885). 2UB 8: 23 (1900).
-BORRMASKIN~002. tekn. maskin för borrning i metall. UB 6: 10 (1874).
-BORSTE. tekn. borste med borst av metall; äv. el.-tekn. om metallduksborste. Berndtson (1880). Elfving Starkstr. 104 (1909).
-BRICKA. särsk. motsv. bricka, sbst.3 1. Hülphers Mus. 72 (1773).
-BROKAD. textil. (siden)tyg broscherat med metalltråd. TT 1872, s. 7.
(2 a) -BRONS. (i fackspr.) oäkta bladguld; guldbrons; oäkta bronsfärg (framställd av koppar- o. zinklegeringar), bronspulver, bronsstoft. Almström KemTekn. 1: 411 (1844). HantvB I. 7: 373 (1939).
-BROSCHERING. textil. broschering med metalltråd; äv. konkret. Metallbroschering på atlas. HantvB I. 8. 2: 325 (1940).
-BRUK. (metall- 1636 osv. metalle- 1633) industriell anläggning för framställning o. (grövre) förädling av metaller. OxBr. 11: 70 (1633). Teknikern 1905, s. 231.
-BRUN. (föga br.) brun ss. vissa metaller, i sht koppar; kopparbrun. Thomson Insect. 7 (1862; om insekt).
-BULT. i sht tekn. jfr bult, sbst.1 11; äv. koll. Gynther Förf. 5: 664 (1858; efter handl. fr. 1803). 100 kg. Metallbult. TLev. 1903, nr 17, s. 1.
-BUR. gjord av metalltråd. 3NF 6: 580 (1927).
-BUSSNING. tekn. jfr bussning 1. Hwasser HbLokF 52 (1865).
-BÅT. motsatt: träbåt. BotN 1865, s. 171. SFS 1909, nr 94, s. 5.
-BÄGARE. BoupptVäxjö 1848. Rikt dekorerade metallbägare från antiken. Adler Meyer 376 (1894).
(1) -BÄRG. (†) bärg som innehåller (stora mängder av) metall(er) l. metallmalm; bärg där metall(malm) brytes, malmbärg. Gudh .. hafwer .. wälsignadt wårt Rijke .. medh åthskillige Metal och Mineral Bergh. PrivBergsbr. 1649, 8: L 3 a. SC 1: 548 (1820).
(1) -BÄRGVÄRK~02 l. ~20. bärgvärk för utvinnande av metaller. JernkA 1828, 1: 412. —
-BÖSSA. (metall- 1808 osv. metalls- 17921840) särsk. (i fackspr.): (hjul)bussning av metall; jfr bössa 3. SP 1792, nr 224, s. 4. Hazelius Artill. 57 (1833).
-CEMENT. ett slags cement som hårdnar till en stenhård massa o. bl. a. användes för att fästa metallföremål vid varandra l. vid föremål av annan art, metallkitt. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 143. —
-CYLINDER. jfr cylinder 2, 3. Triewald Eldmachin 9 (1734).
-DAMM, n. (i fackspr.) fint (kringflygande) metallstoft. Wirgin Häls. 2: 224 (1931).
-DEL.
1) motsv. del I 1 e β: metallisk beståndsdel. Lyceum 2: 141 (1811).
2) motsv. del I 1 e γ: del l. detalj av metall i en konstruktion (maskin, apparat, redskap, instrument osv.). EldhandvSkjutsk. 2: 98 (1877). Metalldelar å apparaterna hållas så vidt möjligt blanka. Ahlberg FarmT 22 (1899).
-DOFT. (†) = -damm; jfr doft I 1. Bergman Jordkl. 2: 354 (1774).
-DRIVNING. jfr driva, v.2 21 a. Ehrström Konsthantv. 23 (1924).
-DUK. metalltrådsduk; jfr duk 1. Åstrand 2: 84 (1855). 2UB 1: 599 (1898; i gasbrännare). Till siktduk i skaksiktar använder man såväl metallduk som silkeduk. TT 1900, K. s. 20.
Ssgr: metallduks-borste. el.-tekn. släpborste av metallduk i elektricitetsmaskin. Elfving Starkstr. 102 (1909).
-fönster. Metallduksfönster (t. ex. i skafferier mot flugor). WoL 1715 (1889).
-FABRIK. metallvarufabrik. Salander SvVälf. 2: 26, 42 (1741). RTKatal. 1938, 4: 1524. —
-FABRIKATION. tillvärkning av metallprodukter. Svedelius Statsk. 2: 70 (1868).
-FABRIKÖR. (†) innehavare l. ägare av metallfabrik(er). SthmStCal. 1770, s. 95. DA 1824, nr 13, s. 4.
-FARTYG ~02 l. ~20. jfr -båt. Hornborg Segelsjöf. 422 (1923).
-FATTNING. i sht tekn. infattning av metall; jfr fattning 2 b. Fock 1Fys. 227 (1859). Fönster i metallfattning. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 57. —
-FERNISSA, r. l. f. för bestrykning av metall(er). AHB 113: 58 (1883).
-FIBER. tekn. tunn metalltråd. TT 1902, M. s. 19. —
-FIL.
1) fil av metall (ofta motsatt: stålfil). Almroth Karmarsch 472 (1839).
2) fil för bearbetning av metaller (motsatt: träfil) l. av annan metall än järn (motsatt: järnfil). —
-FILSPÅN~02. (i sht i fackspr.) filspån av metall(er); förr stundom motsatt: järnfilspån; jfr metall 2 a. JernkA 1838, s. 217.
-FILTER. fys. o. med. filter av metall varmed röntgen- o. radiumstrålning befrias från strålar som icke äro avsedda att komma till användning; jfr filter 2. 2NF 24: 170 (1916).
(1) -FINNARE. (†) person som systematiskt letar efter metall- l. malmfyndigheter i jorden, malmletare. Lenæus Delsbo 34 (1736, 1764).
-FJÄDER.
1) fjäder (se d. o. II 1) av metall. NF 2: 687 (1877).
2) (i vitter stil) fågelfjäder med metallglans. Fasanerna flögo upp .., visande sina lysande metallfjädrar som stjärnregn. Strindberg Fagerv. 267 (1902).
-FJÄLL, n. flaga l. flinga av metall. Berzelius Blåsr. 145 (1820). (Skyttehuvan) hade .. hakrem, vilken ofta var klädd med metallfjäll och tjänstgjorde som en sorts kindskydd. Alm BlVap. 220 (1932).
-FLITTRA, r. l. f. jfr flittra, sbst. 2. VetAH 1812, s. 188. KemT 1906, s. 85.
-FLÄNS. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 206. —
-FODER. i sht tekn. skyddande omhölje av metall (jfr foder, sbst.2 1); äv.: beklädnad av metall omkring l. på insidan av en apparat l. maskindel o. d. (jfr foder, sbst.2 3 d); äv. om metallbussning. GHT 1889, nr 250 B, s. 2. Propelleraxlarne förses .. med tvenne metallfoder. TT 1899, M. s. 23. Manometrar .. med metallfoder. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 182. —
-FODRA, -ing. tekn. bekläda (en apparat l. maskindel o. d.) med metall; äv.: förse med metallbussning o. d.; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret. JernkA 1828, 1: 493. TByggn. 1859, s. 52.
(2 a) -FOLIE. bladmetall; äv. om oäkta bladguld. UB 4: 521 (1873).
-FORM; pl. i bet. I -er, i bet. II -ar; äv. (i bet. III) -forma, r. l. f.
I. i sht kem. metallisk form, metalliskt tillstånd; i sht i uttr. i metallform. Gadolin InlChem. 102 (1798). Om en syrsatt metall beröfvas sitt syre och återställes i metallform, kallas detta reduction. Berzelius Kemi 2: 10 (1812). Almström KemTekn. 1: 316 (1844).
II. motsv. form II 1: form av metall.
1) metall. o. tekn. om gjutform av metall. Rinman 2: 686 (1789).
2) kok. om kärl vari ost, bakvärk, konfekt o. d. får sin form. Grafström Kond. 73 (1892). LB 3: 493 (1905; om ostform).
III. metall. motsv. form III: forma av metall. Rinman 1: 526 (1788).
(1, 2, 3) -FORSKNING. forskningsgren som rör l. sysslar med metaller o. deras framställning o. egenskaper; jfr metallurgi. 2NF 36: 190 (1923).
-FOT. (metall- 1764 osv. metalls- 1770) särsk. om fotställning o. d. av metall; jfr fot 4 b. Ekblad 5 (1764). En obelisk .. stående på fyra metallfötter. Rinman 2: 303 (1789).
-FRI. (i fackspr.) som icke innehåller l. är bemängd med (skadlig tillsats l. förorening av) metall(er). Almström KemTekn. 1: 229 (1844; om glaspulver).
-FRÄS. tekn. fräs för bearbetning av metall; motsatt: träfräs; jfr fräs, sbst.2 1. JernkA 1899, s. 100.
-FYLLNING. särsk. tandtekn. konkret: tandfyllning av metall. Lenhardtson Tandl. 154 (1897).
-FÄRG.
1) till 1, 2: metalliskt glänsande l. skimrande färg(ton), metallglans. Nordforss (1805).
2) mål. till 2: finfördelad metall l. metallegering använd ss. målarfärg l. tryckfärg; färgstoff vars viktigaste beståndsdel är en metallförening (vanl. metalloxid); oorganisk färg; bronspulver; bronsfärg. Möller 2: 379 (1785; möjl. till 1). Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 32. 2UB 7: 545 (1903).
-FÄRGAD, p. adj. som (har en färg som) skimrar l. glänser som metall. VetAH 1744, s. 25. Metallfärgade tyger. Tenow Solidar 2: 62 (1906).
-FÄRGNING. tekn. färgning av metaller o. metallföremål på kemisk l. galvanisk l. mekanisk väg. Liedbeck KemTekn. 434 (1864).
(1) -FÖRANDE, p. adj. om bärg, mineral o. d.: som innehåller metall(er). Rinman 1: 646 (1788). Metallförande ådror. Lindström Lyell 269 (1857).
(1) -FÖRARE, r. l. m. (†) bärg(art) o. d. som innehåller metall. JernkA 1832, Bih. s. 363. —
-FÖRBULTNING. skeppsb. förbindning medelst metallbultar; äv. konkret. Ramsten o. Stenfelt (1917).
-FÖREMÅL~002, äv. ~200. NF 4: 452 (1881).
(1, 3) -FÖRENING. kem. o. miner. kemisk förening av två l. flera metaller, metallegering; jfr förening 6. ArbB 277 (1887).
-FÖRGIFTNING. framkallad av metall l. metalliska ämnen. Collin Ordl. (1847).
-FÖRHYDNING. skeppsb. jfr förhydning 1. KrigVAH 1830, s. 287.
-FÖRLUST. kem. o. tekn. vid kemiska l. tekniska processer uppstående förlust av metall. Den vid omsmältningen uppstående metallförlusten drabbar guldets egare. SFS 1886, nr 87, s. 4.
(1, 3) -FÖRVANDLING. jfr förvandling 1. LittT 1797, s. 421. Det hufvudsakliga .. målet för alkemistens värksamhet var metallförvandlingen. VerdS 79: 5 (1899).
(1) -FÖRÄDLING. jfr förädla d. Wallerius ChemPhys. 1: 4 (1759).
Ssg: metallförädlings-värk, n. industriell anläggning för metallförädling. SvH 5: 353 (1906).
-GARNITYR. jfr garnityr 1. Väskor .. af fin grå chagrin, med .. metallgarnityr. Freja 1874, s. 129.
(1, 3) -GIFT, n. metalliskt gift. Berzelius ÅrsbVetA 1832, s. 172. Bly, arsenik och andra metallgifter. Wretlind Läk. 9—10: 200 (1902).
-GJORD, p. adj. (†) gjord av metall. Metall giorde Kärl. Rudbeck Atl. 3: 239 (1698).
-GJUTARE. person som gjuter (l. stöper) metall; arbetare som förfärdigar metallföremål gm gjutning. L. Paulinus Gothus ThesCat. 428 (1631). SocDem. 1928, nr 168, s. 2. särsk. (†): kopparsmed. Ekblad 5 (1764).
-GJUTERI. i sht tekn. (industriell) anläggning för gjutning av metallföremål. Tuneld Geogr. 120 (1762). RTKatal. 1938, 4: 1524. —
-GJUTNING. gjutning av metallföremål. Rinman 1: 429 (1788).
-GLANS. glans av metall l. sådan som (glänsande) metallers; glänsande metallfärg. Lyceum 2: 136 (1811). (Gräsen) uppträda .. i den mest skira grönska och skiftande metallglans. Abelin VTr. 125 (1903). särsk. (mera tillf.) bildl. Metallglansen, frostglittret i så många af .. (Scholanders) dikter. NordT 1884, s. 151.
-GLAS. (†) enl. äldre uppfattning: glas (se d. o. 1 b) ss. smältningsprodukt av metall(er). Polhem Test. 4 (c. 1745).
-GLASYR. glasyr med metallglans. Metallglasyr med en bestickande .. lustre. SvSlöjdFT 1914, s. 141.
-GLIMMER. (†) miner. kattsilver. Rinman 2: 666 (1789).
-GLÄNSANDE, p. adj. jfr -glans. Berzelius Kemi 2: 671 (1822).
-GODS. jfr gods 3. Stiernman Com. 6: 154 (1714).
-GRAVYR. tekn. o. konst. gravering i metall. BtRiksdP 1888, 8Hufvudtit. s. 7. —
-GRAVÖR. person som graverar i metall. KatalIndUtstSthm 1897, s. 16.
-GRAVÖRSKA. kvinnlig metallgravör. MeddSlöjdF 1897, 1: 77. —
-GRUND, r. l. m. (i fackspr.) jfr grund, sbst.1 I 3 b. Eichhorn KonstH 109 (1881). Etsning på metallgrund. HantvB I. 1: 237 (1934).
(1) -GRUVA, r. l. f. (metall- 16421870. metalle- 1636c. 1645) (numera knappast br.) gruva där malm brytes l. brutits. OxBr. 11: 145 (1636). Rudbeck Atl. 4: 67 (1702). JernkA 1870, s. 139.
(2 a) -GRYTA. (numera knappast br.) malmgryta. Rinman 2: 145 (1789).
-GRÅ. (föga br.) av samma färg som grå metall. Thomson Insect. 114 (1862; om insekt). Vattnet blev matt metallgrått. Gripenberg DianV 72 (1925).
-GRÖN. som har grön metallisk färg l. glans. Thomson Insect. 24 (1862; om en skalbaggsart). Det skimrar metallgrönt från de svarta vingarna. 2NatLiv 714 (1931).
-GRÖNT, n. jfr -grön. Nilsson Fauna II. 1: 374 (1824).
-GUL. gul(glänsande) ss. gul metall. Almroth Kem. 501 (1834).
(2 a) -GULD. tekn. metallblad av mässing (med tillsats av koppar), bladmässing, flitterguld, oäkta bladguld. Wallerius Min. 465 (1747). AHB 13: 43 (1865).
-GULT, n. jfr -gul. Siwertz Dun 240 (1922).
(1) -GÅNG. (†) metallåder, malmgång. JernkA 1827, Bih. s. 142. Lindström Lyell 268 (1857).
-GÖT, n. metall. jfr göt, sbst.2 1. KemT 1906, s. 185.
(1) -HALT, r. (l. m.). (i sht i fackspr.) jfr halt, sbst.1 1. Rinman 2: 692 (1789). Metallhalten i .. koppargrufvorna. JernkA 1909, s. 368.
(1) -HALTIG. (i sht i fackspr.) Rinman 1: 514 (1788). Metallhaltiga fossilier kallas Malmer. Berzelius Kemi 2: 39 (1812).
(2 a) -HAUBITS. (förr) Loenbom Stenbock 3: 116 (1760; efter handl. fr. 1712).
-HINNA, r. l. f. (i sht i fackspr.) tunn beläggning av metall. 2UB 10: 302 (1907).
-HYLSA. Fock 1Fys. 642 (1861).
(1) -HYTTA, r. l. f. metall. anläggning för framställning av andra metaller än järn ur malm gm smältningsprocess. JernkA 1890, s. 182.
Ssg: metallhytt-konst. lära(n) om framställning av l. konst(en) att framställa huvudsakligen bly, koppar, zink, nickel, silver, guld, tenn; jfr metallurgi. 2NF 18: 250 (1912).
-HYVEL. tekn. hyvel l. hyvelmaskin för hyvling av metallytor. Almroth Karmarsch 318 (1839).
-HÅLLARE, r. l. m. jfr hållare 3. JernkA 1901, s. 65.
-HÅRD. hård som metall; särsk. i utvidgad anv., om röst, ljud, färg o. d. Rösten (var) metallhårdt kärf. Janson Abr. 310 (1901).
-INDUSTRI. för framställning o. förädling av metall(er); ofta motsatt: järn- o. stålindustri; äv.: metallmanufaktur; äv. konkret i koll. anv., om alster av dylik industri. Nyström Svedelius 1: 8 (1887). Handsmiden och annan metallindustri. EkonS 2: 265 (1897).
Ssg: metallindustri-arbetare.
-INLÄGG~02.
1) motsv. inlägg 1. Kautschuksrör, som skola uthärda starkt tryck, förses med väf- eller metallinlägg. TT 1877, s. 67.
2) (i sht i fackspr.) motsv. inlägg 2. Eneberg Karmarsch 1: 242 (1858).
-INLÄGGNING~020. (i sht i fackspr.) = -inlägg 2. Eichhorn Stud. 3: 234 (1876, 1881). Inredningen i banksalen .. (är utförd) i mahogny med metallinläggningar. TT 1900, Byggn. s. 44. —
-INSTRUMENT. särsk. om musikinstrument. NF 20: 134 (1896).
(3) -JON. fys. o. kem. KemT 1907, s. 142.
-JORD. (†) metallhaltig jord l. sand. VetAH 1802, s. 70.
(1, 3) -KALK. [jfr t. metallkalk] (†) kem. = -aska; jfr kalk, sbst.2 4. Scheele Bref 72 (1773). NoK 114: 12 (1932; om ä. förh.).
-KANNA.
1) motsv. kanna, sbst.2 1. Fornv. 1931, s. 87 (1693).
2) tekn. motsv. kanna, sbst.2 3 b. TT 1898, M. s. 67.
(2 a) -KANON. (förr) mil. o. vapenhist. kanon av brons l. malm; ofta motsatt: järn- l. stålkanon. 2RA 1: 374 (1723). Palmstierna Artill. 86 (1872).
-KAPSEL. Lundegård Stormf. 133 (1893).
-KAPSLAD, p. adj. (i fackspr.) försedd med metallkapsel. FörslElektrOrdl. (1931).
(1) -KARBID. kem. förening av metall med kol. VaruhbTulltaxa 1: 136 (1931).
(1 b) -KASSA. i sht bankv. (en banks) förråd av metallmynt; motsatt: sedelkassa. 2NF 24: 1413 (1916).
(1, 2, 3) -KEMI. kem. den del av kemien som sysslar med metallerna o. deras förändringar. Berzelius Brev 9: 63 (1812).
-KISTA. särsk. om likkista av metall. Nyblom Twain 1: 62 (1873).
-KITT. tekn. benämning på olika bindemedel varmed metallföremål fästas vid varandra l. vid föremål av annat material; jfr -cement, -krita. Liedbeck KemTekn. 368 (1864).
-KLANG. klang av metall; äv. bildl., i sht i fråga om röst, språk o. d. Hans röst har en sonor metallklang. Atterbom Lyr. 2: 121 (1825). Lagerlöf Körk. 35 (1912).
-KLAR. (i vitter stil) bildl., om ljud, röst o. d.: klar och utan biljud (liksom klang av metall); klockren. Söderhjelm Tavaststj. 61 (1900). Det klingar metallklart av älvens forsande vatten. Hedin Pol 1: 132 (1911).
-KLINGANDE, p. adj. (klart o. rent) ljudande l. klingande ss. klang av metall; ofta bildl., om ljud, röst o. d. Hygiea 1861, s. 17. Korgossarnas metallklingande stämmor. Ahrenberg Landsm. 32 (1897).
-KLIPPARE, r. l. m. (i fackspr.) grov sax för klippning av metallplåt. AlnarpInvB 1892, s. 47.
-KLIRR. klirr av metall l. ss. av metall. Metallklirret från .. halffrusna bergbäckar. Levertin Linné 63 (1906).
-KLOCKA. (ring)klocka av metall, förr särsk. av brons (malm). Een Klåckstapell medh Twenne Metal Klåckor. BoupptSthm 1680, s. 372 a (1679).
(3) -KLORID. kem. 2UB 10: 339 (1907).
-KLOSS. särsk. mus. om den på gitarrer använda rörliga kloss l. ”sadel” som fastskruvas tvärs över strängarna vid höjning av instrumentets stämning. NF 3: 1 (1878).
-KLUMP. Möller (1745; under bloc).
-KLÄDD, p. adj. beklädd med (hölje av) metall. Metallklädd ledning. SFS 1902, nr 137, s. 3.
-KLÄDNAD. = -klädsel. Eichhorn KonstH 24 (1881).
-KLÄDSEL. (inre l. yttre) beklädnad av metall. Rodrets metallklädsel. Melander Långtur 35 (1896).
-KNACKNING. konsthantv. bearbetning av metall- (i sht mässings-)yta med kulhammare. SvSlöjdFT 1915, s. 143.
-KNAPP, r. l. m. (metall- 1741 osv. metalls- 1798) jfr knapp, sbst. 2. Bergv. 2: 222 (1741). Iackor, med stora hvita metalsknappar. NorrlS 1—6: 97 (1798).
-KNOPP. jfr knopp 1. Balck Idr. Suppl. 160 (1888). Svärdfästets metallknopp. Janson Segr. 240 (1913).
(1, 3) -KOMPOSITION. (numera mindre br.) tekn. metallegering. Rinman JärnH 532 (1782). AHB 131: 127 (1887).
-KONSTRUKTION. i sht byggn., konkret: i metall utförd konstruktion. Fock 1Fys. 224 (1853).
-KONTAKT.
1) el.-tekn. o. kem. motsv. kontakt 1 e: kontakt mellan två metallytor. Berzelius Kemi 1: 121 (1817).
2) el.-tekn. motsv. kontakt 1 e β. NF 4: 373 (1881).
-KORN. korn l. partikel av metall. Rinman JärnH 576 (1782). särsk. metall. vid metallreduktioner utsmält korn av metall. VetAH 1813, s. 180.
-KOTA, r. l. f. (i fackspr., †) jfr kota, sbst. 2 d. VetAH 1769, s. 16. Rinman 1: 349 (1788).
-KRAGE. tandtekn. på en tandregleringsapparat befintlig list av metall på tråden längs tandbågen. OdontT 1896, s. 55.
-KRITA, r. l. f. tekn. = -kitt. HufvudkatalSonesson 1920, s. XIX. —
-KRONA. krona av metall.
1) motsv. krona 4 k, om ljuskrona. En femarmad metallkrona.
2) motsv. krona 4 s, om konstgjord tandkrona. 2NF 28: 418 (1918).
-KULA. massivt l. ihåligt klot av metall. Rinman 2: 1001 (1789).
-KÄRL. Schück VittA 2: 364 (i handl. fr. 1684).
-KÖL. skeppsb. o. sjöt. jfr köl 1. Balck Idr. 1: 11 (1886).
-LACK. lack(fernissa) för bestrykning av metall(föremål). Almström KemTekn. 1: 671 (1844).
-LAGER, n.
1) motsv. lager, sbst.3 1: skikt av metall. Palmstierna Artill. 92 (1872).
2) tekn. motsv. lager, sbst.3 4: lager l. bussning av metall i ett axel- l. tapplager. Ambrosiani DokumPprsbr. 70 (i handl. fr. 1830).
-LEDNING. jfr ledning, sbst.2 2 a, b. 2NF 33: 1122 (1922).
(1, 3) -LEGERING. konkret; jfr legera, v.2 slutet. VetAH 1812, s. 70.
-LIKARE. (i fackspr.) Östergren (1932).
-LINJE.
1) (†) till 1, 2; på artillerimåttstock: skala av metall varmed pjäsernas vikt beräknas. KrigVAH 1808, s. 74.
2) fys. till 3: linje i ett spektrum, motsvarande en viss metall. Arrhenius Värld. 126 (1906). Vätelinjerna (i vita stjärnor) äro (enl. Secchi) kraftigt framträdande, under det att metallinjer saknas eller äro fåtaliga. 2NF 26: 1432 (1917).
-LIST. jfr list, sbst.2 3. LB 3: 231 (1902).
-LJUDIG, adj. (†) som har metallklang. (Blåsinstrumentet) var väl vek- och metalljudigt men hade ingen stor, kraftfull ton. Wallin Bref 284 (1849).
-LJUSKRONA~020. Peringskiöld MonUpl. 273 (1710).
-LJUSSTAKE~020. Corylander LundDomk. 112 (i handl. fr. 1754).
-LYSTER, r. l. m. metallglans; äv. (tekn.) konkret: metallglänsande överdrag på en yta. Åkerman KemTechn. 1: 658 (1832).
(1, 3) -LÖSNING. kem. konkret. TMatFysKemi 1921 22, s. 240.
(1) -MALM. (metall- 1687. metalle- 1669) (†) metallförande malm. Risingh KiöpH 36 (1669). BlBergshV 18: 49 (1687).
-MANOMETER. fys. o. tekn. ett slags gastrycksmätare (i sht för ångpannor), fjädermanometer. Fock 1Fys. 508 (1855).
-MANTEL. tekn. hölje l. hylsa av metall. Ahlberg FarmT 44 (1899).
-MANTLAD, p. adj. tekn. försedd med metallmantel. Elfving Starkstr. 168 (1909).
-MANUFAKTUR. (†) PH 8: 382 (1766).
Ssgr (†): metallmanufaktur-smide. om smidda metallvaror. Backman Lags. 1—2: 503 (1837; efter handl. fr. 1756).
-värk, n. anläggning för tillvärkning av metallvaror. LandtmFörordn. 127, 129 (1734). PH 8: 383 (1766).
-MANUFAKTURIST. (†) person som äger l. förestår (ett) ”metallmanufakturvärk”. Runemark SthmVägv. 84 (1789).
-MASSA. jfr massa, sbst.2 1 a. Berzelius Kemi 2: 174 (1812).
-MEDALJ. (†) motsatt: guld- o. silvermedalj. PT 1758, nr 46, s. 3.
(1, 2, 3) -MIKROSKOP. metall. o. miner. för mikroskopiska undersökningar av metaller. JernkA 1909, s. 197.
(1, 2, 3) -MIKROSKOPERING. metall. o. miner. = -mikroskopi. KemT 1906, s. 165.
(1, 2, 3) -MIKROSKOPI. mikroskopisk undersökning av metaller och metallegeringar; i sht förr äv.: läran om de lagar enligt vilka metallerna antaga olika existensformer med växlande egenskaper, vilka i sht under mikroskopet röja sig gm växlande strukturformer. JernkA 1902, s. 372.
-MODER. [efter t. metallmutter] (†)
1) till 1: malm som innehåller metall, metallförande malmgång. Björkegren 1379 (1784). Schulthess (1885).
2) till 1, 2: infattning av metall (kring ädelsten), matrix. SvLittFT 1837, sp. 678 (i bild).
-MOR, r. l. f.; pl. -ar. [efter t. metallmutter] (†) = -mutter. Prässar af Ek med Järn-skrufvar och Metall-Morar. PT 1758, nr 5, s. 4.
-MORTEL, förr äv. -MORTARE. (metall- 1673 osv. metalls- 1743) mortel av metall, i sht koppar l. brons. KlädkamRSthm 1673, s. 22. Metallmortlar nyttjas endast till köksbehof. Berzelius Kemi 3: 267 (1818).
-MUNSTYCKE~020. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 117 (på filtrersäckar). Norlind AMusH 18 (1920; på blåsinstrument).
-MUTTER, r. l. f. Rinman 2: 1104 (1789). En präss .. med Järnskruf och Metall-mutter. IT 1791, nr 100, s. 3.
-MYNT. mynt av metall; äv. koll. Wirsén PVetA 1821, s. 5 (koll.). Jag hade då måst skicka antingen flere sedlar, eller metalmynt. VDAkt. 6/3 1855.
(1 b) -MYNTFOT~02. nat.-ekon. jfr guld-, silver-myntfot. SvRiksd. II. 13: 122 (1934).
-MÅTTBAND~02 l. ~20. VerdS 191: 29 (1913).
-MÖBEL. särsk. om möbel med vissa (bärande) delar av metall(rör); metallrörsmöbel. Metallmöblerna är .. funktionalismens radikalaste angrepp på den traditionella heminredningen. Form 1932, Omsl. s. 53.
(2 a) -MÖRSARE. (förr) vapenhist. mörsare av brons l. malm; ofta motsatt: järnmörsare; jfr -kanon. RARP 16: 317 (1697). Lilljebjörn Minn. 29 (1874).
-NAGEL. tekn. jfr -spik. VittAMB 1874, s. 17. Läderremmar, .. med metallnaglar hopnitade. SFS 1885, nr 66, s. 28.
(2 a) -NICKA, r. l. f. (förr) vapenhist. slätborrad framladdningskanon av brons l. malm, nickhake av brons l. malm. DA 1793, nr 114, s. 1. KrigVAT 1846, s. 576.
-NIMB. konsthist. strålkrans l. nimbus l. gloria av metall. Huvudena (på de målade bilderna av Gabriel o. Elias) omgivas av förgyllda metallnimber med prässade ornament. Fornv. 1915, s. 143.
-NÄT. nät av metalltrådar. JernkA 1866, s. 203.
-NÖD. brist på metall. Under Världskrigets allmänna metallnöd fick zink ofta ersätta andra metaller. 2NF 33: 792 (1922).
(3) -OLJA, r. l. f. (†) kem. klormetall (metallklorid) av flytande konsistens, t. ex. klorarsenik (arseniktriklorid). Almroth Kem. 331 (1834).
(3) -ORGANISK. kem. i uttr. metallorganisk förening, organisk förening av metall med en alkoholradikal l. andra organiska radikaler. Hjelt o. Aschan 130 (1893).
-ORNAMENT. byggn. o. konsthantv. Carlberg SthmArchitCont. D 4 a (1740).
-ORNAMENTIK. Roosval FornkristK 168 (1933).
(1, 3) -OXID. (i fackspr., i sht. kem.) kemisk förening av metall o. syre, syrsatt metall. Gadolin InlChem. 88 (1798). Oxiderne äro till största delen metalloxider. Almroth Kem. 55 (1834).
Ssgr: metalloxid-glödlampa. elektrisk glödlampa vars ljusalstrande del utgöres av en stavformig glödkropp av metalloxider. BonnierKL 3: 903 (1923).
-hydrat. kem. kemisk förening av vatten o. metalloxid. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 103.
-såpa, r. l. f. tekn. fettsyresalt av metall. —
-PACKNING. tekn. konkret: tätning (i maskiner, pumpar, ventiler o. d.) av metall. Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 20.
Ssg: metallpacknings-ring. Ramsten o. Stenfelt (1917).
-PANNA. (†) tekn. om lagerskål av metall. VetAH 1743, s. 190. Om axellådan skulle brista midtöfver axeln, hvilket vanligtvis äfven har .. metallpannans bristning till följd. Hwasser HbLokF 129 (1865).
-PAPPER. (i fackspr.) (i handeln förekommande) papper med metallglänsande yta i olika färger o. mönster. Åstrand (1855).
(1 b) -PARITET. nat.-ekon. i fråga om jämförelse mellan två l. flera valutor: likvärdighet med hänsyn till det metalliska underlaget. Det gällde att upprätthålla valutans metallparitet. SvRiksd. II. 13: 83 (1934).
-PATRON, r. l. m. (†) gevärspatron med metallhylsa. EldhandvSkjutsk. 2: 92 (1877).
-PIPA, r. l. f.
1) till 1, 2: pipa l. rör av metall. Prosperin PVetA 1789, s. 42.
2) orgelb. till 2 b α: orgelpipa av metall. Drake Töpfer 156 (1850).
(2 b α) -PIPVÄRK~02, n. orgelb. sammanfattningen av metallpiporna i ett orgelvärk. Drake Töpfer 210 (1850).
-PLASTIK. konst. konst(en) att modellera l. skulptera i metall. NF 2: 519 (1877).
-PLATTA, r. l. f. AHB 123: 104 (1885).
-PLOMB. tandtekn. BiblHäls. 2: 78 (1881).
-PLOMBERING. tandtekn. plombering med metallplomb(er). Hagdahl Fråga 229 (1883).
-PLÅT, r. l. m.
a) större l. mindre, utsmidd skiva av metall. Wrangel TessPal. 33 (i handl. fr. 1735). särsk. (i fråga om ä. förh.): mynt(sort) av (tjock, fyrkantig) metall; motsatt: kopparplåt. Wi (ha) för nödigt funnit, at låta Kongl. Maj:ts Metall-Plåtar och gångbart Mynt gjuta, til at (osv.). Stiernman Com. 6: 163 (1714). Wallroth SvMynt 90 (1918; om ä. förh.).
b) koll. ss. ämnesnamn. Key Amatörbokb. 77 (1916). Klichéer äro .. i metallplåt .. utetsade tryckstockar för boktryck. Kroon Reprodukt. 45 (1935).
-PORT. port av metall l. beslagen med metall. Palmblad LbGeogr. 325 (1835).
(3) -PRECIPITERING. kem. konkret: utfällning l. precipitat av ren metall. Nyblæus Pharm. 299 (1846).
-PRESS. tekn. för pressning av metall. PT 1791, nr 80, s. 3.
-PRESSNING. tekn. SDS 1898, nr 349, s. 1.
(1, 3) -PROBERING. kem. o. bärgv. kemisk undersökning av metaller, malmer, mineral, hyttprodukter o. salter i avsikt att bestämma halten av däri ingående ämnen. Nilsson Ur. I. 1: 36 (1838).
Ssg: metallproberings-konst. konsten att utföra metallprobering, proberkonst, ”dokimasi”. NF (1886).
-PRODUKT. i sht tekn. o. handel. 2VittAH 8: 228 (1794, 1808).
(1, 2, 3) -PROV. tekn. undersökning av metall i syfte att utröna dess sammansättning o. d. Rinman 2: 169 (1789).
(1, 2, 3) -PRÖVARE. (numera föga br.) tekn. person som yrkesmässigt utför metallprov. Lind (1749; under metall-kündiger).
-PULVER. i sht tekn. metall l. metallförening i form av pulver, pulveriserad metall (särsk. för användning ss. färgstoff o. i galvanoplastiken). Berzelius Blåsr. 107 (1820).
-PUMP, förr äv. -PUMPA, r. l. f. pump(anordning) av järn (motsatt: träpump) l. av brons l. mässing (motsatt: järnpump). BokvGP 17 (1720: Metall pumpor). Polhem Test. 120 (1761).
-PUTSKRÄM~02. kräm för putsning av metall. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 145. —
-PUTSMEDEL~020. jfr -putskräm.
-PÅDRAG~02. (föga br.) el.-tekn. igångsättningsanordning l. ”påsläpp” av metall; motsatt: vätskepådrag. FörslElektrOrdl. (1931).
-PÄNNING, vard. äv. -PÄNG. mynt av metall (guld, silver, koppar, äv. järn, nickel o. d.); i sht i pl.; ofta motsatt: papperspänning l. (pänning)sedel. Verlden är en guten metall-penning, .. förgyld på ena sidan. Scherping Cober 1: 375 (1734). Metall- eller papperspenningar. Holmbergsson Sartorius 74 (1800).
(2 b β) -RAD. boktr. rad av bokstavstyper av stilmetall. När tidningsnumret är klart, smältas metallraderna ned. Bjurman 3Statsm. 74 (1935).
(1) -RAND. särsk. (†): metallåder (i bärg). Kalm VgBah. 156 (1746).
-RASSEL. rassel av l. ss. av metall. Levertin 23: 187 (1904). Det svaga metallrasslet från ett siden. Bergman Dröm. 8 (1904). Sättmaskinernas metallrassel. Siwertz JoDr. 143 (1928).
(1, 3) -REDUKTION. (el.-)kem. o. fys. Ehrenheim Phys. 2: 63 (1822).
-REFLEXION. fys. ljusets reflexion mot metalliska ytor, metallspegling. TMatFysKemi 1918—19, s. 217.
-REN, adj. = -klar. De .. metallrena tonerna. Wetterbergh SamhKärna 1: 166 (1857).
(1 b) -RESERV. bankv. ÖgCorr. 1854, nr 9, s. 2.
-RIK.
1) om bärg: som innehåller mycket metall, starkt metallhaltig. Snellman Tyskl. 118 (1842).
2) bildl., om röst, ton o. d.: rik på metallklang; (mycket) klar o. metalliskt klingande; jfr -klar, -ren. Saima 1845, nr 19, s. 4.
(1) -RIKEDOM~002 l. ~200. rikedom på l. stor fyndighet av metall. Frey 1849, s. 254.
-RING. Iduna 7: 197 (1817; om arkeologiskt fynd). Små metallringar fastsys vid fållarne (på mattor). Hagdahl Fråga 275 (1883).
(1, 3) -ROSTNING. svavelhaltiga minerals upphettning o. syrsättning i luft, stundom i närvaro av vattenånga. Berzelius ÅrsbVetA 1844, s. 75.
-RÖD. (mera tillf.) röd såssom röd metall (i sht koppar). Den stora .. metallröda sommarmånen. Gellerstedt Gläntor 101 (1909).
-RÖR. Rinman 1: 731 (1788).
Ssgr: metallrörs-möbel. möbel med vissa (bärande) delar av metallrör; jfr metall-möbel. Form 1932, s. 264.
-stol.
-RÖST. metallklingande röst. Böök 1Ess. 280 (1913).
-SAFFRAN. (förr) farm. metallförening, erhållen efter förpuffning o. utlakning av en blandning av lika delar svavelantimon o. salpeter; förr använd bl. a. ss. kräkmedel. Lindestolpe Frans. 81 (1713).
(1, 3) -SALT, n. kem. förening av en metall, metalloxid l. -oxidul med en syra; salt vari metall ingår ss. beståndsdel (positiv jon). Gadolin InlChem. 98 (1798).
-SAX. för klippning av plåt l. andra föremål av metall. Almroth Karmarsch 278 (1839).
-SIKT. sikt med siktduk av metalltråd. Östergren (1932).
-SIKTARE, r. l. m. = -sikt. Östergren (1932).
-SIKTDUK~02. av metalltråd. Holmberg Artill. 2: 67 (1882).
-SIL. med silduk av metalltråd. Östergren (1932).
(2 b) -SILVER. (†) oäkta bladsilver, boksilver. Rinman 1: 214 (1788). Möller (1807).
-SKARP. om ljud, röst, o. d.: skarpt klingande o. genomträngande som metallklang. Wallengren Mann. 140 (1895).
(1, 3) -SKEDNING. (†) tekn. skiljande av de olika metallerna i en legering. Metall-skedningar på torra och våta vägen. Rinman 1: a 4 b (1788).
-SKELETT. skelett av metall (till en byggnad, armerad betong o. d.). 2UB 7: 65 (1903).
-SKIFTANDE, p. adj. med skiftande färger ss. av metall. Thomson Insect. 383 (1862; om insekt).
-SKIFTNING. färgskiftning av l. liksom av metall(er). Ramsay Barnaår 4: 77 (1905).
-SKIMMER. (i sht i vitter stil) skimmer av metall, metallfärgat skimmer. Atterbom Minn. 34 (i senare bearbetat brev fr. 1817).
-SKIMRANDE, p. adj. skimrande ss. (av) metall. Thomson Insect. 340 (1862; om insekt).
-SKIVA, r. l. f. Landell Bligh 206 (1795).
-SKO, v. förse (ngt) med metallskoning; företrädesvis i p. pf. ss. adj. SFS 1918, s. 1840. Metallskodda lådor. Essén Prill. 160 (1920).
-SKONING. konkret, om metallplåt anbragt ss. skyddande betäckning. Busch Fästn. 56 (1880).
-SKROT. BoupptVäxjö 1886.
-SKRUV. UB 6: 176 (1874).
-SKULPTUR. abstr. o. konkret; äv. bildl. Böök SvStud. 67 (1913; bildl.). Metallskulpturens utveckling. Roosval RomK 190 (1930).
-SKUM, n. (†) metall. skum l. slagg som flyter ovanpå smält metall, metallslagg. Nordforss (1805). Meurman (1847).
-SKÅL. De Rogier Euler 3: 154 (1787).
-SLAGERI01004, äv. 03~002. uthamring av metall till (tunna) plåtar; förfärdigande av föremål, särsk. vissa kärl o. apparater, av metallplåt; äv. konkret, om värkstad för dylikt arbete. UB 4: 656 (1873). DN(A) 1934, nr 60, s. 12 (konkret; om ä. förh.).
-SLAGG. metall. slagg som bildas vid smältning l. smidning av metall(er). Björkman (1889).
-SLAMMER. slamrande ljud (ss.) av metall. Siwertz JoDr. 141 (1928).
-SLANG. 2NF 25: 1411 (1917). Böjliga Metallslanger. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 86.
(2 a) -SLANGA, r. l. f. (†) ett slags kanon av brons. Nordberg C12 1: 310 (1740). 2NF 25: 1412 (1917; om ä. förh.).
-SLIPERI01004, äv. 03~002. metall. slipning av metallarbeten; äv. konkret, om värkstad för dylikt arbete. Östergren (1932).
-SLÖJD. slöjd varigm metallarbeten framställas; äv. ss. undervisningsämne i vissa skolor. UB 7: 73 (1874). MeddSlöjdF 1885, s. 21.
-SMAK. smak (ss.) av metall; bläcksmak. Berzelius Kemi 2: 391 (1812). Ljungdahl ÄmnSj. 232 (1930).
-SMAKANDE, p. adj. som har smak (ss.) av metall. Öhrvall Smaks. 12 (1889).
-SMIDE.
1) abstr.: smide för framställning av föremål av metall; jfr -slageri.
2) konkret: smidesarbete av metall; vanl. i pl. l. koll. PT 1758, nr 20, s. 4. Ädlare metallsmiden. 2VittAH 13: 159 (1830).
(1, 3) -SMÄLTA, r. l. f. (i fackspr.) smält metall. Kolet är .. lösligt i vissa metallsmältor. Starck Kemi 74 (1931).
(1) -SMÄLTNING. särsk. metall. om smältning av malm. Serenius (1734; under affinage). Flamugn för metallsmältning. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 610.
(3) -SMÖR. kem. visst slags klormetall (metallklorid) av halvflytande l. smörliknande konsistens (t. ex. zink- o. vismutklorid). Almroth Kem. 331 (1834).
-SNIDARE. person (gravör, konstnär) som snidar i metall; motsatt: träsnidare. 2UB 10: 249 (1907).
-SNITT. i sht konst. abstr. o. konkret: gravering i metall; motsatt: träsnideri resp. träsnitt. Arbeten i metallsnitt. Karlin KultM 55 (1888). särsk. konst. om grafisk konstart där negativet består av en metallplatta; äv. konkret, om på detta sätt framställd bild; motsatt: träsnitt. NordBoktrK 1908, s. 104.
-SNÖRE. Nyström Telef. 57 (1885).
(1, 3) -SOLUTION. (numera föga br.) = -lösning. Rinman JärnH 282 (1782).
-SPEGEL. i sht fys. spegel av metall för reflexion av ljus- l. värmestrålar, reverber. Scheele Bref 84 (1775). särsk. (i sht kem.) om metallpartiklar som avsatt sig som beläggning på en yta. ASjögren Min. 72 (1865).
-SPEGLING. = -reflexion. 2NF (1912).
-SPETS.
1) spets l. udd av metall. NF 1: 672 (1876).
2) spets av metalltråd. Unga damer i .. volanger och metallspetsar. Stiernstedt Liw. 325 (1925).
-SPIK. äv. koll. Eneroth Karmarsch 543 (1839). Gynther Förf. 5: 664 (1858).
-SPINNARE, r. l. m. (i fackspr.) (del av) fiskredskap (drag) bestående av en konstgjord fisk av metall som vid rörelse i vattnet roterar o. lockar fiskar att nappa. Schröder Fiske 97 (1900).
-SPIRA, r. l. f. (metalle- 1821) (tillf., i poesi) Kroniderna för honom sänka ned / Metalle-spirorna med helig rysning. Stagnelius (SVS) 2: 423 (1821).
-SPRUTNING. tekn. översprutning (av ett föremål) med smält metall, metallisering. Form 1932, s. 101.
-SPÅN. (i fackspr.) äv. koll.: vid svarvning, borrning, filning o. d. av metall uppkommet avfall; äv. om finfördelad metall. Dalin (1853). Steffen Lönarb. 58 (1900).
-SPÄNNE. Bergv. 2: 223 (1741).
-STAKE. särsk. om ljusstake av metall. DA 1808, nr 103, Bih. s. 1. —
-STAV. UB 2: 533 (1873).
-STICK. (i fackspr.) framställt gm avtryck från en graverad plåt av metall (silver, koppar, stål o. d.). NF (1886).
-STICKEL. (i fackspr.) svarvstål för svarvning i metall. UB 6: 312 (1874).
-STIFT. Fock 1Fys. 636 (1855).
-STIL.
1) (†) boktr. till sättning o. tryckning använda typer av metall. Geijer I. 1: 256 (1845).
2) inom ornamentiken: konstriktning som kännetecknas av att ornament utföras i metall l. så att de erinra om arbeten i metall. Ymer 1916, s. 284. Fornv. 1922, s. 238.
-STOFT. ytterst finfördelad metall. Elfving Starkstr. 101 (1909).
-STOL.
1) stol av metall(rör). HantvB I. 2: 414 (1934).
2) tekn. stativ av metall. Rinman 2: 319 (1789).
(1) -STRECK. bärgv. malmstreck; malmåder. Linc. (1640; under vena).
(1, 2, 3) -STRUKTUR. (i fackspr.) beskaffenhet, form o. anordning av de smådelar varav en metall är uppbyggd. Ultramikroskopiska metallstrukturer. 2NF 34: 532 (1922).
-STRÄNG, r. l. m. mus. sträng (till musikinstrument) av metall l. överspunnen med metalltråd. Hülphers Mus. 78 (1773).
(1) -STUFF. (†) bärgv. malmstuff. Möller 2: 379 (1785). Meurman (1847).
-STYCKE. (metall- 1631 osv. metalle- 16341720. metallen- 1640. metallene- 1634. metalls- 1711)
1) till 1, 2: stycke l. bit av metall. OxBr. 11: 786 (1640). Lind (1738).
2) (förr) mil. till 2 a: brons- l. malmkanon. RP 2: 62 (1631). Fatab. 1933, s. 101.
-STYRKA, r. l. f. (†) tekn. o. artill. tjocklek i metallgodset i en kanon; godsstyrka, godstjocklek. Styckens gods eller metallstyrka rättar sig efter laddningens storlek. Hazelius Artill. 35 (1833). WoJ (1891).
-STÄMMA, r. l. f.
1) (i vitter stil) metallklingande stämma. Crusenstolpe Mor. 1: 270 (1840). Han .. konverserade stötvis med en hetsig metallstämma. Siwertz JoDr. 132 (1928).
2) (†) mus. i orgel, om (ljudet av) metallpipa. Drake Töpfer 157 (1850).
-STÄMPEL. av metall. BoupptVäxjö (1784).
-STÖD. stöd av metall. Östergren (1932).
-STÖPT, p. adj. (†) gjuten av metall. CVAStrandberg 2: 169 (c. 1860; om brudkrona).
-STÖTEL. (†) mortelstöt av metall. HovförtärSthm 1730, s. 2990. Därs. 1734, s. 2835.
-STÖVEL. (†) tekn. ång- l. pumpcylinder av metall. Polhem Invent. 43 (1729). Triewald Förel. 2: 165 (1736).
-SVART, n. färg. svart svavelkvicksilver (använt ss. färgämne). UB 5: 515 (1874).
-SVART, adj. (tillf.) glänsande svart (ss. svart metall). Thomson Insect. 8 (1862).
-SVARV. tekn. för svarvning av metaller. ArbB 257 (1887).
-SVARVARE. arbetare som yrkesmässigt utför metallsvarvning. JernkA 1820, s. 240.
-SVARVNING. tekn. Gynther Förf. 1: 424 (i handl. fr. 1845).
(1, 3) -SVAVEL. (†) Metall svafvel, Sulphur metallorum. Är det svaflet, som på mycket konstigt sätt skiljes ifrån metallerne. Wallerius Min. 443 (1747).
(3) -SYRA, r. l. f. (numera föga br.) kem. syra vars negativa radikal (jon) innehåller en metall. FKM 4: 260 (1815). 3NF (1930).
-SÅG. för sågning av metall(er). Almroth Karmarsch 560 (1839).
(3) -SÅPA, r. l. f. tekn. metalloxidsåpa. KemT 1905, s. 151.
-TAPP. (metall- 1778 osv. metalls- 1770) HammarbyKInvent. 1770.
-TEKNIK. (i fackspr.) teknik vid tillvärkning av metallföremål. BtRiksdP 1899, 8Hufvudtit. s. 161. —
-TERMOMETER. termometer som grundar sig på den olika utvidgningen hos olika metaller vid en o. samma temperaturförändring. VetAH 1815, s. 154.
-TID. i sht arkeol. o. etnogr. tid l. epok då metall användes till redskap o. d. FolklEtnSt. 3: 63 (1922).
-TOFS. Spjellsnöre .. med metalltoffsar. BoupptVäxjö 1887.
-TRISSA, r. l. f. RARP 16: 173 (1693).
-TRYCK. tekn. tryckning av metallstick (i sht på tapeter o. tyg); äv. konkret. Metalltryck för hand (på tapeter). 2UB 8: 203 (1900).
-TRYCKARE. (i fackspr.) person (arbetare) som yrkesmässigt utför metalltryckning. ArbB 251 (1887). Blomberg Överg. 67 (1915).
-TRYCKNING. (i fackspr.) framställning av fasonerade föremål av metallplåt gm tryckning (numera vanl. gm uppdragning i trycksvarv); äv. konkret. Dagen 1915, nr 30, s. 6.
-TRÅD. (metall- 1811 osv. metalls- 1924 (: metallstrådsduk)) tråd förfärdigad av smidig(a) metall(er) l. metallegering(ar) l. av tråd omspunnen med remsor l. trådar av metall. Brodera med metalltråd. Lyceum 2: 143 (1811). Åstrand (1855). Den lägsta (fiolsträngen) är öfverspunnen med metalltråd. Wegelius Musikl. 2: 172 (1889).
Ssgr: metalltråd(s)-botten. Form 1932, s. 242 (i säng).
-duk. maskingjord vävnad av spunnen metalltråd, metalltrådsväv. NF 3: 179 (1878).
-galler. 2NF 32: 437 (1921).
-korg. Ahlberg FarmT 34 (1899).
-lampa. elektrisk glödlampa med glödtråd av metall. KemT 1907, s. 194.
-nät. Till fönster i (kanin-)burarna användes metalltrådnät. 2NF 13: 769 (1910).
-sax. för avklippning av metalltråd. VaruhbTulltaxa 1: 424 (1931).
-väv. metalltrådsduk. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 48.
(3) -TVÅL. tekn. = -såpa. JournManuf. 2: 254 (1826). TT 1878, s. 139.
-TYG. vävt av metalltråd l. med invävda metalltrådar. VJ 1926, nr 24, s. 29.
-TYP. boktr. bokstavstyp av metall. Fahlgrén Boktr. 4 (1853).
-TÄTNING. (i fackspr.) konkret. LB 3: 290 (1902). Kopplingar med metalltätning. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 7.
(1, 3) -UPPLÖSNING. (†) konkret, = -lösning. Rinman 2: 523 (1789). VetAH 1813, s. 54.
(1) -UTVINNING~020. utvinning l. utbyte av metall ur en malm. —
-VALS; pl. -ar. PT 1758, nr 30, s. 4.
(1 b) -VALUTA. ekon. o. handel. motsatt: pappersvaluta. Hernberg Rättsh. 139 (1922).
-VARA, r. l. f. (metall- 1885 osv. metalle- 1642) (handels)vara bestående av alster av metallindustrien; i sht i pl. RP 9: 331 (1642).
Ssgr: metallvaru-fabrik.
-industri. SFS 1916, s. 803.
-VEKE. tekn. pänselformat knippe av metalltrådar varmed olja tillföres smörjstället i en maskin. TT 1901, M. s. 63. —
-VIKT. (metall- 1674 osv. metalls- 1779) (förr) vid skeppning av (obearbetad, grövre) metall använt viktsystem, ”vågevikt”; motsatt: viktualievikt. BoupptSthm 29/1 1674. Fyra skeppund victualie-vigt (gör) fem skeppund metall-vigt. Bergv. 2: 26 (1737). Heckscher SvEkonH 1: 671 (1936; om förh. på 1600-talet).
-VINGE-SVÄRMARE, r. l. m. zool. fjärilen Procris statices Lin., som till färgen är metallgrön. 2NF 33: 891 (1922).
(1, 3) -VITT, n. (i fackspr.) Metallhvitt utgöres af Svafvelsyrad blyoxid .. och användes hufvudsakligen som hvit färg vid fabrikation af sigill-lack. (Ekenberg o.) Landin (1893).
-VÅG; pl. -ar. särsk. (förr) om inrättning för vägning (o. kontrollering) av metaller (för utskeppning). Henel 1735 116 (1736). BtRiksdP 1891, 6Hufvudtit. s. 10. —
-VÄRDE. i sht ekon. o. handel. värde efter metallhalten o. ädelmetallernas finhet o. legeringens sammansättning; äv.: värdet av den metall varav ett metallföremål är gjort. Fryxell Ber. 14: 174 (1846). Metallvärdet kan icke överstiga myntvärdet utan att mynten nedsmältas och användas såsom metall. Cassel TeorSocEkon. 375 (1934).
(1) -VÄRK, n. i sht tekn. industriell anläggning för (brytning av malm o.) utvinning (o. förädling) av metall; metallbruk, metallfabrik. PH 2: 1489 (1739). Aktiebolaget Svenska Metallverken. AdrKalSthm 1908, Adr. s. 130. —
-VÄRKSTAD~02 l. ~20. SFS 1865, nr 54, s. 28.
-VÄV. metalltrådsduk. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 48.
-VÄVERI. tekn. väveri där metalldukar o. d. förfärdigas. KatalIndUtstSthm 1897, s. 121.
-VÄVNAD. = -väv. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 183.
-YXA, r. l. f. i sht arkeol. o. etnogr. motsatt: stenyxa. Nilsson Ur. I. 1: 11 (1838).
(1) -ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. malmstreck, malmåder. Swedberg SabbRo 78 (1705, 1710).
-ÅLDER. arkeol. förhistorisk period då redskap av metall kommo till användning. Att man äfven under en metallålder kunnat använda stenyxor är helt visst. Hildebrand FörhistF 389 (1875).
(1, 3) -ÅNGA, r. l. f. (i fackspr.) metall i gasform. Wallerius Hydrol. 70 (1748). VetAÅb. 1905, s. 189.
(1, 3) -ÄMNE. (†) metall. VetAH 1744, s. 21. Därs. 1802, s. 78.
-ÖVERDRAG~002. överdrag l. beläggning av metall. NNordenskiöld (1831) hos Berzelius Brev 11: 132. På galvanisk väg kunna synnerligen vackra metallöfverdrag erhållas. 2NF 18: 248 (1912).
-ÖVERDRAGNING~0020. handlingen att överdraga (ngt) med metall. HantvB I. 2: 79 (1934).
-ÖVERSPUNNEN~0020, p. adj. omspunnen med metalltråd. Schager Nöjesfiske 26 (1915).
B (†): (1) METALLE-AVVASK. metall. lösning uppkommen gm urlakning av metall. Forsius Min. 64 (c. 1613).
-BRUK, -GRUVA, se A.
-HORN. om musikinstrument. Stagnelius (SVS) 4: 270 (1822).
(2 a) -KOPPARSTYCKE. kanon av malm. HSH 22: 111 (1650).
-MALM, -SPIRA, -STYCKE, -VARA, se A.
C (†): METALLEN-STYCKE, se A.
D (†): METALLENE-STYCKE, se A.
E (†): METALLS-BÖSSA, -FOT, -KNAPP, se A.
-KRYCKA. BoupptVäxjö 1817.
-MORTEL, -STYCKE, -TAPP, -TRÅD, se A.
-UR, n. ur (klocka) av metall. ÅgerupArk. Bouppt. 1743.
-VIKT, se A.
Avledn. (till 1 l. 2): METALLAKTIG, adj. som påminner om l. liknar (färgen l. smaken o. d. hos) metall(er); metallisk. Lind (1749; under metallisch). särsk. om ljud o. d.: som har metallisk klang. TT 1885, s. 155.
METALLARE, m. (vard.) metallarbetare. DN(A) 1941, nr 192, s. 20.
METALLICITET, r. l. f. [jfr eng. metallicity; bildat till metallisk efter mönster av sådana ordpar som elastisk: elasticitet] (†) metallitet (se d. o. 1). Väte är .. (enl. flera kemister) sjelfva orsaken till metallicitet. Ehrenheim Phys. 1: 355 (1822).
METALLIFICERA, v. [bildat efter mönster av ord på -ficera, t. ex. klassificera, kvalificera, specificera] (†) i pass.: bli metallisk. Rinman JärnH 114 (1782). Därs. 417.
METALLIFIERA, v. [jfr eng. metallify; med avs. på senare leden se facit] (†) göra metallisk. Om Järnet skall dragas (av magneten), måste det i någon måtto vara metallifieradt. Rinman JärnH 116 (1782).
METALLIFIKATION, r. l. f. [jfr eng. metallification; vbalsbst. till metallificera] (†) framställning av metall(er) av enklare beståndsdelar. Wallerius ChemPhys. 1: 221 (1759).

 

Spalt M 859 band 17, 1944

Webbansvarig