Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MAGNET maŋne4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. magnet; av lat. magnes (gen. -ētis), av gr. μάγνης (l. λίϑος μαγνήτης), trol. eg.: sten från landskapet Magnesia (i Tessalien), magnetsten. — Jfr MAGNESIA]
magnetisk kropp; särsk. dels (numera föga br.) om stycke naturligt magnetisk järnmalm (”magnetsten”, ”naturlig magnet”), dels om kropp som medelst visst förfaringssätt gjorts magnetisk (konstgjord, artificiell magnet, hästskomagnet). Permanent magnet, vars magnetiska egenskaper framträda, utan att magneten står under inflytande av en annan magnetisk kropp i grannskapet. Theras .. Christeliga taal .. haffuer lockat och draghit .. (Jesus) til them, Lika som en Magnet drager iernet til sigh. PErici Musæus 2: 21 b (1582). Jbland jernhaltiga bergarter, räknas ochså den högtnyttige magneten. Bromell Berg. 63 (1730). Artificiella magneter ärhållas igenom stålstängers gnidning mot hvarandra. Dalman 38 (1765). Naturliga magneter. Fock 1Fys. 526 (1861). Man (kan) med hjälp av en magnet dra fram en (järn-)flisa ur ögats inre. Berg Ögat 141 (1929). — jfr BIFILAR-, ELEKTRO-, ELEMENTAR-, FÄLT-, GIFT-, HÄSTSKO-, KOMPENSATIONS-, LYFT-, STAV-MAGNET m. fl. — särsk.
a) (†) om magnetnål. 2Saml. 35: 220 (1662; i bild). Magneten eller Tungan i Compassen. Kempe Krigzpersp. 151 (1664). Livin Kyrk. 145 (1781; i bild).
b) (i sht i vitter stil) bildl., om ngn l. ngt som drar till sig ngns (l. ngts) uppmärksamhet l. väcker ngns intresse o. d. Lucidor (SVS) 23 (c. 1670). Snillet är en magnet, som ofelbart drager till sig ynglingens beundran. 2SAH 41: 27 (1866). DN(A) 1933, nr 89, s. 6.
c) [elliptiskt för MAGNET-APPARAT] (i fackspr., ny anv.) magnetapparat (på automobilmotor). Nerén BilB 1: 66 (1928).
Ssgr (i allm. i fackspr.): A: MAGNET-ANKARE. = ankare, sbst.2 II 4. Nerén HbAut. 1: 22 (1911).
-APPARAT. på vissa slag av explosionsmotorer: tändapparat där strömmen alstras gm ett ankares (se ankare, sbst.2 II 4 slutet) roterande mellan polerna på en (hästsko)magnet. Nerén HbAut. 1: 22 (1911).
-AXEL.
1) linje som kan dragas mellan en magnets båda poler. De Rogier Euler 3: 91 (1787).
2) om axeln i en magnetapparat. Nerén HbAut. 1: 6 (1911).
-BROMS, r. broms som sättes i funktion medelst en elektromagnet. PT 1905, nr 65 A, s. 2. —
-BROTT. (†) brott (se d. o. I 6) där magnetisk järnmalm utvinnes. Hülphers Dal. 328 (1762). Rinman 2: 73 (1789).
-BÄRG.
1) (föga br.) bärg där magnetisk järnmalm brytes. Rinman 2: 73 (1789; i Sibirien). JernkA 1894, s. 175 (i Ural).
2) om i folksagor omtalade bärg av magnetjärn (som kan dra ut spikarna ur förbifarande fartyg osv.). Atterbom 1: 17 (1854). Lidforss Dante II. 1: 78 (1902).
-ELEKTRICITET. (†) induktionsström. Scheutz Jord. 117 (1856).
-ELEKTRISK. magnetoelektrisk. UUÅ 1863, III. 3: 12. (En) bensinmotor .. försedd med magnetelektrisk tändning. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 126. —
-FÄLT. magnetiskt kraftfält. TT 1893, M. s. 66. —
-HÄLLA, r. l. f. (†) = -bärg 2. Hoffmann Förnöjs. 8 (1752).
-JÄRN. magnetisk järnmalm. NF 2: 1563 (1878).
-KOMPASS. kompass där nord-sydriktningen anges av en magnetnål; motsatt: gyroskopkompass. SFS 1915, s. 1476.
-KÄRNA, r. l. f. särsk. elektr. om järnstången i en elektromagnet, omkring vilken ledningstråden är lindad. TT 1886, s. 129.
-LINDNING. konkret: av isolerad koppartråd bestående lindning kring en kärna av mjukt järn i en elektromagnet; jfr linda, v. 1 c. TT 1891, s. 136.
-MALM. magnetisk (järn)malm. JernkA 1818, 2: 77. —
-MINA. mina som bringas att explodera gm påvärkan av den magnetiska kraft som ett förbifarande järnfartyg utövar. GHT 1939, nr 274, s. 7.
-NÅL. (magnet- 1690 osv. magnete- 1730) [jfr t. magnetnadel] konstgjord magnet av långsträckt form; särsk. om en magnetiserad, tunn o. platt, mot ändarna spetsig stålstav som är fritt rörlig i horisontalled omkring sin tyngdpunkt, i vilken staven vilar på en stålspets; kompassnål. Rålamb 4: 28 (1690). Hägg PraktNav. 14 (1900).
-POL. om de ställen (”nordpolen” resp. ”sydpolen”) på en magnet där den magnetiska kraften är störst. VetAH 1747, s. 83.
-SPOLE. induktorspole. TT 1886, s. 164. Nerén (1930).
-STAV. stålstav som gjorts magnetisk. NF 3: 594 (1879).
-STEN. (magnet- 16151942. magnete- 1730) (i fackspr., numera mindre br.) (stycke av) naturligt magnetisk järnmalm. Phrygius HimLif. 117 (1615). SFS 1891, nr 64, s. 30. SvD(B) 1942, nr 125, s. 8.
-STRUKEN, p. adj. (†) om stålstycke: som gjorts magnetisk gm strykning med en magnet; magnetiserad. Wilcke PVetA 1764, s. 7. Dalin (1853).
-STÅL. visst slags stål som är särskilt lämpligt för framställning av magneter; förr äv. om magnetstav. Berzelius Blåsr. 51 (1820). Berlin Lrb. 80 (1852; om magnetstav). HandInd. 455 (1926).
-STÅNG. (numera föga br.) = -stav. Rinman JärnH 109 (1782). Balck Idr. Suppl. 200 (1888). Östergren (1932).
-TÄNDNING. i vissa slag av explosionsmotorer: tändning som alstras av en magnetapparat. Nerén HbAut. 1: 22 (1911).
B (†): MAGNETE-NÅL, -STEN, se A.
C (i fackspr.): MAGNETO-ELEKTRICITET. (†) induktionsström. Fock 1Fys. 629 (1855). Ekbohrn (1904).
-ELEKTRISK010040 l. 030~020. om elektrisk ström: alstrad gm magnetism; äv. i utvidgad anv., om apparat o. d.: som bygger på principen för magnetoelektrisk ström. Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 63. Östergren 4: 378 (1932).
-GRAF0104 l. 10—. självregistrerande apparat som användes vid studiet av jordmagnetismen. Ekbohrn (1904).
-METER01040 l. 10—; pl. -trar. [jfr t. o. eng. magnetometer; senare ssgsleden är eg. gr. μέτρον, mått (se meter)] instrument för uppmätning av jordmagnetiska fältets styrka o. riktning. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 102. HimHavJord 1: 175 (1925).
-MOTORISK010040 l. 1010—, l. 030~020. i uttr. magnetomotorisk kraft, om den kraft som alstras i en magnetisk krets, då en elektrisk ström sändes genom en omkring kretsen lindad ledare. TT 1891, s. 223.

 

Spalt M 49 band 16, 1942

Webbansvarig