Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LANDA lan3da2, v. -ade; förr äv. (i bet. I) LANDAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(-da 1675 osv. -das, dep. 17061807)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. lande, t. landen, eng. land; avledn. av LAND (i bet. 6)]
I. (†) refl. o. dep. l. i pass. (särsk. med intr. bet.), om sjö l. vattentäckt område o. d.: övergå l. förvandlas till l. bli torrt land; äv. i uttr. landa sig till ngt, bli land o. därvid förvandlas till ngt. Från åldrige tider haar man märkt .., huru som stora fiärdar widh Hafwet .. meer och meer landatz. Hiärne 2Anl. 286 (1706). En äng, som förr årliga, stod under vatten .. sedan hon blef dikad, landade sig innom några år til hårdvall. Dahlman Humleg. 75 (1748). Hvad är den ocean, som kring naturen svallar, / Som landats, likt en ö, af Skaparns enda Blif? Bergklint Vitt. 45 (1772). Weste (1807; dep. o. refl.; med hänv. till valla sig o. upplandas). — särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om landområde; i ssgrna TILL-, UPP-LANDNING.
II. i fråga om förflyttning till land l. ned på marken o. d.
1) intr.: från havet l. insjö o. dyl. l. luften gå fram till resp. ned på land o. d. för att där göra längre l. kortare uppehåll.
a) om fartyg l. båt o. d.: lägga till (vid strand), anlöpa hamn; äv. om person: lägga till med fartyg o. d., stundom närmande sig bet.: gå i land, landstiga. Schouten Siam 57 (1675). För bränningarne skull, kunde intet båten landa. Landell Bligh 73 (1795). Han stod vid strand och visade på, / hvar inlopp fanns och man bäst kunde landa. Melin Dikt. 2: 133 (1904). — särsk. (†) i förbindelse med riktningsadverb l. prep. till. Han landade först till Tyskland. Höpken 1: 222 (1745). Liljestråle Fid. 39 (1772).
b) om flygmaskin o. d.: sänka sig ned till mark- l. vattenyta l. fartygsdäck o. d. för att göra uppehåll, taga mark, gå ned; äv. om person: gå ned på marken l. vattenytan osv. med flygmaskin o. d. SvD 22/10 1893, Extranr. Æroplanets start och landning. VFl. 1911, s. 131. — jfr NÖD-LANDA, ävensom MELLAN-LANDNING.
c) (numera bl. mera tillf.) om fågel, insekt o. d.: efter flykt gå ned o. sätta sig (på marken l. på ngt föremål). Triewald Bij 53 (1728). När vildgässen landade på skäret. Lagerlöf Holg. 2: 216 (1907).
d) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. — särsk.
α) om person l. djur som gjort en (mer l. mindre ofrivillig) färd i luften, ett hopp l. en volt o. d.: komma ned (på marken l. på ngt föremål), hamna. Hedenstierna FruW 44 (1890). Jag dunsade ned (från trädet) och landade på tunnan. Grebst 1År 178 (1912). (Lodjuret tog) ett dussin väldiga hopp genom rykande snö och landade med ett skri på toppen av ett bäverhus. Lindblad Long DjurL 1: 99 (1918). — särsk. hippol. om häst: efter hopp komma ned på marken med benen, taga markfäste. Wrangel HbHästv. 312 (1885).
β) (utom i β‘ mera tillf.) om sak o. d.: hamna o. d. (se HAMNA, v.1 3). Sjöberg (SVS) 2: 192 (1824). — särsk.
α‘) (†) i förb. med riktningsadv. Dalin Vitt. I. 1: 96 (c. 1745). Denna kanna skall länge hafva funnits hos andra personer inom slägten, men hvart den slutligen landat känner jag ej. Carlén Skuggsp. 1: 65 (1861, 1865).
β‘) sport. om (slag med) knytnäve o. d.; i uttr. landa på l. i ngt o. d., träffa ngt. En del svingar och uppercuts landade (under boxningen) på Tancreds blottade ansikte. SvD(B) 1929, nr 54, s. 16. Hellström Storm 227 (1935).
2) tr.
a) (numera mindre br.) sjöt. motsv. II 1 a.
α) med avs. på fartyg, båt o. d.: landa l. lägga till med (ngt). Gosselman Col. 1: 55 (1828). Styrande efter den (gröna fågeln) lyckades det den unge mannen att oskadd landa sin farkost mellan bränningarne. Mörner SöderhSag. 181 (1910).
β) med avs. på fartygslast o. d.: föra l. sätta i land, urlasta. SvSaml. 3—6: 334 (1762). Hvar och en sjöman inser lätteligen att högt vatten är bästa tiden att landa kanoner. Platen Glascock 2: 66 (1837). SvD(A) 1917, nr 82 B, s. 5.
b) (mera tillf.) sport. motsv. II 1 d β β‘: slå till med (knytnäve o. d.) l. ”placera” (slag o. d.) ngnstädes. Erik Ågren landar en höger på Lehtinens haka. UNT(A) 1939, nr 83, s. 10.
c) fisk. draga (fiskenot o. d.) i land; äv.: taga upp l. in (fisk) på land resp. i båt (vid metfiske). LBl. 1904, nr 15, s. 3. För landandet av större fisk speciellt lax är huggkroken det bästa hjälpmedlet. Schager 184 (1920). MeddLandtbrStyr. 1927, 5: 36.
Särsk. förb. (till I; †): LANDA SIG IGEN. växa igen o. övergå till land. Lenæus Delsbo 153 (1736, 1764).
LANDAS TILL. förvandlas till land. Kalm VgBah. 240 (1746).
Ssgr (i allm. till II 1 b): (II 1 a) LANDNINGS-BRYGGA, r. l. f. tilläggsbrygga (i en hamn o. d.). Almqvist Går an 28 (1839).
-DÄCK. sjömil. o. flygv. fartygsdäck för landning med flygmaskiner. VFl. 1921, s. 63.
-FÄLT. flygv. fält som tjänar ss. landningsplats för flygmaskiner, flygfält. ST(A) 1928, nr 185, s. 1.
-LJUS, n. flygv. ljusanordning på landningsfält med uppgift att möjliggöra landning med flygmaskiner i mörker. 3NF (1930).
-MÄRKE. flygv. på landningsplats utplacerat märke angivande platsen där flygmaskin bör taga mark. FlygHb. 25 (1921).
(II 1 a, b) -ORT, r. l. m. (numera föga br.) jfr -PLATS 1. Höijer Thukyd. 1: 499 (1831). TjReglArm. 1858, 2: 347. —
-PLATS. särsk.
1) till II 1 a, b: plats för ett fartygs l. en flygmaskins o. d. landning; särsk. om plats som är iordningställd o. avsedd härför. Platen SvFörsv. 44 (1828; för fartyg). SFS 1919, s. 452 (för flygmaskin).
2) tekn. till II 1 d: ställe där vattenkabel o. d. når land. SFS 1916, s. 446.
-STÄLL. flygv. ett flygplans undre del som utgör fäste för hjul o. flottörer. VerdS 169: 11 (1916).
-STÄLLE.
1) till II 1 a, b; jfr -PLATS 1. Nordforss (1805).
2) tekn. till II 1 d; = -PLATS 2. SD(L) 1898, nr 187, s. 2.
3) fisk. till II 2 c: plats för landning av fiskenot o. d. VetAH 1817, s. 36.
(II 1 a, 2 a β) -TRUPP. (†) landstigningstrupp. Palmblad Nov. 1: 198 (1840).

 

Spalt L 220 band 15, 1939

Webbansvarig