Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNÄ knä4, n. ((†) m. Aurivillius Gr. 26 (1684)); best. -et (Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740) osv.) l. -t (Carl IX Cal. 118 (1597: knet), Bureus Suml. 22 (c. 1600) osv.) ((†) knädh VarRerV 7 (1538)); pl. -n (Fosz 581 (1621) osv.) l. (numera nästan bl. vard. i södra Sv.) = (Luk. 5: 8 (NT 1526), Upsala 1912, nr 235, s. 8) ((†) knäen Schouten Siam 10 (1675), EconA 1808, mars s. 58; knäer Palmchron SundhSp. 351 (1642: Knäerne, best.); knänar RelCur. 48 (1682: Knänarne, best.); knänor RelCur. 48 (1682: Knänorne, best.)); pl. best. knäna (-ne) (Palmchron SundhSp. 326 (1642) osv.), äv. (numera nästan bl. (föga br.) i södra Sv.) knäen (Stiernhielm Herc. 315 (1648), Mörner SöderhSag. 146 (1910)) ((†) knä(ä)n(n) (kneen) 5Mos. 28: 35 (Bib. 1541), Nordlund Bit. 112 (1894); knänen Rudbeck Samolad 66 (1701), Wahlenberg KemiLappm. 27 (1804); knäerne Palmchron SundhSp. 351 (1642); knänarne RelCur. 48 (1682); knänorne RelCur. 48 (1682)).
Ordformer
(kne(e) 15431755 (: kneet, best.). knä(ä) (knæ) 1525 osv. knäd c. 1695)
Etymologi
[fsv. knä, motsv. d. knæ, isl. kné, got. kniu, fsax. knio, fht. kneo, t. knie, feng. cnēo(w), eng. knee; av germ. knewa-, i avljudsförh. till lat. genu, gr. γόνυ, sanskr. jānu. — Jfr DODEKAGON, -GON, sbst.2, TRIGONOMETRI]
I. om leden mellan låret o. underbenet hos människan (o. vissa djur) samt i anv. som nära ansluta sig till denna bet.
1) benämning på den led som hos människan o. vissa djur, särsk. däggdjur (jfr 3), förenar låret med underbenet; äv. om hela den del av benet där låret o. underbenet mötas, särsk. om det främre partiet ovanför knäskålen. Sitta knä vid knä, förr äv. knä om knä (med ngn), sitta vid varandras sida l. vid ngns sida (så trångt att de sittandes knän beröra varandra). VarRerV 7 (1538). Hertigh Göstaff skött sigh oföruarrendes igenom knet. Carl IX Cal. 118 (1597). The trötta händer skole i stärkia, / Och the machtlösa knä wedherqwäckia. Chærberus C 4 a (1642). Hennes Knän darrade och ville intet mera bära henne. Ehrenadler Tel. 263 (1723). Herren måtte sitta knä om knä med sin torpare (i Karons färja). Dalin Arg. 2: 274 (1734, 1754). (Ryttarinnan) lade högra knäet öfver sadel-knappen. Dens. Vitt. II. 6: 111 (1740). Det var vid den stora kraschen alldeles i slutet af sextiotalet, som de satte knäet på vårt bröst. Janson CostaN 1: 32 (1910). Ludwig (satt) på golvet, med armarna kring de uppdragna knäna. Bergman LBrenn. 7 (1928). — jfr BAK-KNÄ. — särsk.
a) i förb. angivande att ngt sträcker sig från foten uppåt till knäet l. därutöver l. uppifrån ned till knäet; i sht i uttr. till knäet l. knäna l. över knäet l. knäna, stundom i uttr. till knäs, förr äv. i uttr. till l. över knä, in till knäna l. under knäna, ända till knäna, in till knäs, ända till knäet, över knäs, över knäet. (Vattnet) gick migh vp til knään. Hes. 47: 4 (Bib. 1541). Hann stodh i Wathnedh vnnder knäänn. SthmTb. 1599, s. 28 b. Koftor hafva the alla (i Torneå) til knäs och bältet utan om. Bureus Suml. 27 (c. 1600). Hann .. måste wada i watnet öfuer Knää. SthmTb. 1600, s. 4 a. Älghudskyllren skulle vara ”långa till knäs”. Alm BlVap. 264 (cit. fr. c. 1680). (Pygméerna) hafwa .. mycket långt Håår, som räcker dhem in til Knänorne. RelCur. 48 (1682). Under tåget genom Damgartens pass, måste folket gå i gyttjan till knä. Enberg i 2SAH 8: 246 (1817). Vattnet dig går blott till knät. Tegnér (WB) 5: 212 (c. 1825). Manskapet .. stod öfver knäs i det iskalla vattnet. Säve HafvSag. 94 (1880). (Att författaren) vadat till knäs i felöversättningar. SvD(A) 1927, nr 14, s. 10.(†) 6 st. Stora Conterfeij till Knäs. Roth Kägleh. 33 (i handl. fr. 1686).
b) (i fråga om äldre l. utländska förh.) i uttr. omfamna knäna l. taga ngn om knäna, ss. vördnadsbetygelse i knäböjande ställning omsluta ngns knän med sina armar. Jag trädde .. dristeligen fram, tagandes Hans Maj:t om knän. Dahlberg Lefn. 114 (c. 1755; uppl. 1911). Furuhjelm Männ. 230 (1932; i fråga om finl. förh. i början av 1870-talet). jfr (†): Kunnen I ligga en Afgudabild om knäen? Dalin Arg. 1: 307 (1733, 1754).
c) (i högre stil) i uttr. falla ned för ngns knän, förr äv. falla till ngns knän, kasta sig ned l. falla på knä för ngn; äv. i uttr. vid l. inför ngns knän, framför l. nedanför ngn (i bön l. underkastelse o. d.). Thå Simon Petrus thz (dvs. det rika fiskafänget) sågh föll han til Iesu knää. Luk. 5: 8 (NT 1526; Bib. 1917: föll han ned för Jesu knän). Kom ihåg den ed du svurit / Förr engång vid Tuoni-elfven, / .. Inför Skaparns knän i tiden. Collan Kalev. 2: 118 (1868; i besvärjelse mot björnen till skydd för boskapen).
d) i uttr. böja knä l. knän l. knäna o. d.; ngn gg refl. med knä ss. subj.; jfr BÖJA, v. I 1 b. (När man ligger) Är .. bäst, at man Knääne någhot böijer. Palmchron SundhSp. 326 (1642). Böja knäna när man går. Auerbach (1909). — särsk.
α) ss. yttring av vördnad l. underkastelse l. andakt falla på knä (se f α); i sht i uttr. böja knä l. knäna l. sina knän (för ngn) o. d. Och när han kom til folkit, steeg en man fram, böghde för honom sin knää, och sadhe (osv.). Mat. 17: 14 (NT 1526; Bib. 1917: föll på knä). En thron står opp ur kärr hvars namn vi knappast vetat, / och kungar böja knä der våra hjordar betat. Tegnér (WB) 2: 77 (1812). All knä sig böja sannerlig / I himlen och på jorden. Ps. 1819, 64: 2. Abbedissans bönkammare, där felande klostersystrar böjde knän mot stengolvet. Böök ResSv. 108 (1924). — särsk.
α‘) (†) med indirekt obj. betecknande den för vilken ngn faller på knä. Migh skola all knää böyas. Jes. 45: 23 (Bib. 1541).
β‘) i uttr. böja knä för Baal, o. d.; jfr BAAL slutet. The wele .. heller .. opsettie liff, blodh och all theres förmögenheet emot Gudz .. Fiender, .. än böije sine knä för Baal. SUFinlH 1: 361 (1602). Calonius Bref 35 (1794). Se för övr. under BAAL slutet.
β) gymn. särsk. i det ss. kommandoord använda uttr. knäna böj, äv. användt substantiverat ss. benämning på rörelsen i fråga; jfr BÖJA, v. I 1 b α. Främre knäet böjes (sedan man framflyttat den ena foten). Ling Regl. 18 (1836). Knäna — böj! IGymnInf. 1872, s. 19. Göra knäna böj. Auerbach (1909). Bergman Chef. 104 (1924).
e) (†) i uttr. böja sig med knäna l. med sina knän, böja knä (se d α). Fosz 581 (1621; nt. orig.: kniede sik vor eme nedder; Weigere: Mickel neyede Kongen saare ydmygelig). Han hade bögt sig mz sin knä .. och hade bedit diefulen fara i sig. ConsEcclAboP 369 (1659).
f) i uttr. (förr äv. å) knä l. knäna l. sina knän (jfr 2), för att angiva att ngn vilar i l. (från stående ställning) intager en mer l. mindre upprätt ställning med båda knäna (l. ena knäet) o. fötterna (foten) vilande på marken l. golvet; äv. i fråga om gående l. krypande i dylik ställning. Krypa på knän. Falck Und. 158 b (1558; i fråga om botgöring). Både ähre de ofärdige, den ene går på knänn och kånann släper sigh på Lårenn. SthmTb. 1599, s. 83 a. Flep står på knä och vaggar bägge vaggorna. Amman 71 (1756). Utföra ett arbete på knä. Auerbach (1909). — särsk.
α) i fråga om ställning på knä ss. tecken på underkastelse l. hyllning l. andakt l. bön o. d. Falla l. kasta sig l. sjunka på knä, stundom på knäna l. sina knän (för ngn). Ligga, förr äv. stå l. sitta på knä l. sina knän (för l. inför ngn). Han haffde ffallet wpa knæ for my[n] h[er]r[es] naad och tijgdt nadena och eÿ rætten. OPetri Tb. 49 (1525; uppl. 1929). Fall påå thin knää, och bidh gudh. Dens. 1Post. 7 b (1528). Han .. lågh .. på sijn knä, badh och ropade til Gudh om nådh och hielp. LPetri 3Post. 47 b (1555). Påfwen sitter der sielf uppå knä .. och adorerar den helige krubban. SvBrIt. 45 (c. 1700; i fråga om ett epitafium i en kyrka i Rom). Herr de Belval, omfamnande Mathurin, vil hjelpa honom opp, men Mathurin envisas at stå på knä. Envallsson ÄdelmBönd. 65 (1794). Intet pell hölls öfver brudparet, medan de till slut föllo på knäen inför altaret. Bladh (o. Hornstedt) 31 (1799). De lockomkransade brudar, / Svepta i slöjors flor, .. / .. sjunka på knä framför kardinalen. Wennerberg 1: 123 (1881; i fråga om nunneinvigning). Östergren (1930). — särsk.
α‘) (†) i uttr. knäa på sina knän, ligga på knä. RARP 3: 239 (1642).
β‘) (†) i uttr. stiga på knä, falla på knä. ConsEcclAboP 545 (1661).
γ‘) i uttr. tacka Gud på sina bara knän; äv. (ngt vard.) i uttr. tacka ngn på sina bara knän; ofta med försvagad bet., övergående i bet.: tacka ödmjukt o. innerligt. (Jag) skall .. tacka gudh på mina bara knän. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 62 (1692). Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omensklig gerning, då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän. Runeberg 4: 208 (1834). NDA 1913, nr 126, s. 1.
β) i uttr. lägga (ngn) på knä för sig, tvinga ngn att falla på knä för sig (se α); anträffat bl. i bildl. anv.; förr äv. i uttr. ställa (ngn) på knä, låta (ngn) falla på knä. (Prästen skall) när han stiger af predikostolen, ställa honom (dvs. den som undergår uppenbar skrift) på knä fram för församblingen, skrifta och aflösa honom. KOF II. 2: 103 (c. 1655). (Jag ville klä mig vackert) för att lägga honom på knä för mig. Wägner Norrt. 58 (1908; bildl.).
γ) i fråga om ofrivilligt böjande av knäna o. därpå följande nedsjunkande.
α‘) i uttr. sjunka l. signa ned på knä l. sina knän, på grund av svaghet l. skräck o. d. böja knäna o. signa ned. Alonzo vil sjunka på sina knän. Euren Kotzebue Cora 82 (1794). De Geer Minn. 2: 41 (1892).
β‘) (mindre br.) i uttr. sätta ngn på knäna l. på knä, med sakligt subj.: åstadkomma att ngn icke kan hålla sig upprätt; äv.: komma ngn att signa ned av skräck o. d. Det sista glaset satte honom på knä, (dvs.) gjorde honom drucken. Weste FörslSAOB (1823). UNT 1929, nr 10186, s. 7.
δ) i bildl. anv. av (α. o.) γ β‘, i uttr. sätta l. bringa l. l. tvinga, stundom draga (ngn) på knä l. knäna, förr äv. söka (ngn) på knäna, bringa (ngn) i förlägenhet l. svårighet, bringa (ngn) i ”knipa”, äv.: bringa (ngn) till underkastelse; äv. i uttr. vara på knä, vara i förlägenhet l. svårighet l. i ”knipa”. Sätta på knä. Weste (1807; med hänv. till kneken). Vi ha sannerligen ej råd — denna Våren och Sommaren söka oss på knäna. VDAkt. Brev 26/6 1847. Jag har fått ärva efter patron att hjälpa en släkting, som patron har dragit på knäna. Högberg Frib. 249 (1910). Det nya enväldet .. (hade efter unionen) fullkomligt .. lyckats få stormansklassen på knä. Schück i 3SAH 26: 107 (1914). ”Finlands borgarklass är visserligen ännu ej på knä inför arbetarklassen,” säges det. Söderhjelm Uppror. 60 (1918); jfr α. Bättre bonde på benen än herre på knäna. Ström SvenskOrdspr. 239 (1926). SvD(A) 1935, nr 167, s. 6.
ε) mil. i uttr. på knä, i fråga om (färdig)-ställning med vänstra benet böjt o. högra knäet stödt mot marken samt sätet nedfört mot högra hälen; äv. ss. kommandoord angivande att dylik ställning skall intagas; jfr KNÄ-STÅENDE, p. adj. a. Söderman ExBook 148 (1679). (Vid en uppställning) På tre led måste (vid elds avgivande) första ledet falla på knä. KrigVAH 1805, s. 4. (Vid uppställning på tre led) föreskrifves att första ledet skall skjuta på knä. Hazelius Förel. 182 (1839). Kommenderas under handgrepp: På knä! .. iakttages, att (osv.). ExFältartill. 1893, 1: 108.
ζ) i uttr. resa sig på knä, förr äv. å knä, från liggande ställning intaga ställning på knä. Afzelius SæmE 55 (1818). Wigström Folkd. 2: 228 (1881).
g) (†) i uttr. falla i knä (jfr 2), falla på knä (se f α). SthmTb. 1545, s. 296.
h) (†) i uttr. stå med knäna på golvet, ligga på knä på golvet. KOF II. 2: 47 (c. 1655).
i) (†) i uttr. stå upp av knäna, resa sig upp från knäböjande ställning. Tå stod han vpp af knäen och föll åter på knä för altarskrancket. KyrkohÅ 1914, s. 454 (1725).
j) (enst.) i uttr. falla knä, falla på knä (se f α), knäfalla. Heidenstam Vallf. 34 (1888).
2) om ovansidan av knäet jämte angränsande del av låret hos en sittande person, med tanke på knäet osv. ss. uppbärande ngt; äv. om ovansidorna av båda knäna tillsammans jämte angränsande delar av låren; jfr SKÖTE; i sht i förb. med prep. (jfr 1 f) l. i (jfr 1 g). Hava l. hålla ett barn på l. i knäet l. sitt knä l. i knä l. på knäna l. sina knän. Sitta på l. i ngns knä l. i knä(et) på, förr äv. i knä hos ngn. Hon lät honom soffua på sitt knää. Dom. 16: 19 (Bib. 1541). Giffuer tu enom loff at sättia sigh vthi tijno knä, så (osv.). Balck Es. 160 (1603). Hafwer (Kona) Späd-Barn i Knä. Stiernhielm WgL 109 (1663; i bild). Jag af sorgelig förfarenheet, sielf wäll weet, huru dhen drycken smakar, (att) settia (dvs. sitta) med lijtet barn på knään och hafwa andra dher omkring, när fadren borto är. VDAkt. 1676, nr 176. Vid et bord satt en .. Gubbe, .. hvars skägg låg ned på hans knän. Dalin Vitt. 5: 61 (1751). (Den roende) Har i knä en bytta smör. Bellman (SVS) 1: 151 (1769, 1790). Sitta i knä hos någon. Widegren (1788). Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knäet. Almqvist Går an 105 (1839). Vill du ha mig i knä? Agrell Dram. 1: 190 (1883). (Han) hade .. suttit i schaggsoffan med Winnie på knät. Hallström Händ. 18 (1927). — jfr MODERS-KNÄ. — särsk. [efter gr. (Homeros) ϑεῶν ἐν γούνασι κεῖται, eg.: (ngt) vilar i gudarnas knän] (i vitter stil) i uttr. angivande att ngt, särsk. ngt framtida, är ovisst. Framgång ligger på Gudomens knä, men viljan är Menskans. Tegnér (WB) 8: 24 (1837). I gudarnes knän försann afgörandet hvilar. Johansson HomIl. 17: 514 (1848). Men svaret på ”Hvadan och Hvarthän?” / var gömdt på det tigande Mörkrets knän. Rydberg Dikt. 1: 96 (1876, 1882).
3) (†; se dock a, b) hos vissa djur, om annan led än den egentliga knäleden. 3Mos. 11: 21 (Bib. 1541; i fråga om flygande smådjur, t. ex. gräshoppor). Desse benen äro hvardera delte uti tre Hufvud-Leder, och sitta fast vid Kroppen med et litet knä. VetAH 1741, s. 229 (i fråga om cikad). — särsk.
a) (fullt br. utom i vetenskapligt fackspr.) om den led i däggdjurens främre extremiteter som motsvarar handlovsleden hos människan. VetAH 1779, s. 78. Vid ”knäna” på frambenen (hos en viss antilopart) ser man en hårborste med mer eller mindre svarta hår. FoFl. 1912, s. 131. — jfr FRAM-KNÄ.
b) (fullt br. utom i vetenskapligt fackspr.) om den led i däggdjurens o. fåglarnas bakre extremiteter som motsvarar hälleden hos människan. Låren (på göktitan) betäcka hwitachtiga dun alt in til knänen. Rudbeck Samolad 66 (1701). När djuret (dvs. den egyptiska bärgråttan) hvilar, lägger det bak-fötterna under buken, och hvilar på knän. VetAH 1752, s. 126; jfr 1 f. Sätta en häst på knäna (dvs. på hasorna). Weste FörslSAOB (1823); jfr 1 f γ β‘. Benen (på en tupp) få på inga vilkor vara försedda med krokiga eller inåtvända knä. GHT 1897, nr 302 B, s. 2. — jfr BAK-KNÄ.
II. i utvidgad o. oeg. anv. av I, särsk. av I 1.
1) om del av klädesplagg, avsedd att betäcka knäet. Höpken 1: 19 (c. 1752). De engelska kjolarne med svängdt knä. Freja 1881, s. 127 (i fråga om riddräkt för damer). Dessa hederliga bastanta skolbyxor, som voro beklädda med stora svarta skinnlappar i akterdelen och på knäna. Vesterlund Skolm. 51 (1924). (Orgeltramparen) knäppte händerna över de blanka knäna. Suneson GGrund 138 (1926).
2) (ngt vard.) vid begagnande uppkommen utbuktning av ett byxben vid platsen för knäet; jfr 5. Han pyntar sig icke som förr, han har knän på byxorna, hans hatt är icke så blank. Strindberg Utop. 194 (1885). Knän på byxbenen. Engström Äfv. 1 (1908). Fogelqvist ResRot 79 (1926). — jfr BYX-KNÄ.
3) om uppsvälld bladfästpunkt på stam, led på stängel l. strå, särsk. hos växt tillhörande gräsen. Leedh, knä på halmstrå. Linc. Kk 2 b (1640). Af then litsla root vpstiger späda brudden, / .. Til thes som han får knä och rätt som starcka leder / Ther på han stöder sigh. Spegel GW 99 (1705; i fråga om säd). Agardh Bot. 1: 103 (1830). Östergren (1930). — jfr STRÅ-KNÄ. — särsk. (†) i uttr. gå i knä, om växt tillhörande gräsen: under växandet utbilda knän. Ihre (1769). Weste FörslSAOB (1823).
4) (i sht i fackspr.) krokigt l. krökt föremål, krokig l. krökt del av ett föremål. Främre palperna (hos en viss insekt äro) nästan längre än hufvud och thorax tillsammantagne, med knä midtpå och aflång clava i ändan. VetAH 1818, s. 259; jfr 5. SvFmT 10: 247 (1899; om omböjd del av spänne i vilken nålen vilar, då spännet är slutet). — särsk.
a) (i fackspr.) om för olika ändamål använda vinkelformiga stöd, urspr. o. eg. om sådana av (krokvuxet) trä, senare äv. om sådana av järn. Wij .. haffwe befaledt, atth the förderffwede Bielcker vpå Westerås Slott .. schulle medh knä bliffwe förstärchte. HB 2: 24 (1579). Vid Takfoten är detta (drag-)Rör fästat med stadiga knäen i väggen, och hvilar på en nedgrafven stolpe. Brauner Bosk. 96 (1756). TurÅ 1915, s. 53. Vinkelstöd eller ”knän” i kärror. LBl. 1916, s. 28. — särsk. skeppsb. om av krokvuxet trä l. av järn gjord, nära rätvinklig pjäs som användes för att stärka föreningen av två i en vinkel hopstötande timmer o. d. i ett fartyg; i fråga om fartyg av järn, om (vanl. trekantig) förbindelse- l. skarvplåt mellan två balkar l. profiljärn. Hängande knä, i vertikal ställning anbragt knä, hangarknä, hängknä. Liggande knä, i horisontal ställning anbragt knä. SkeppsgR 1541. Rålamb 10: 19 (1691). Hängande Knän. Röding SD 49 (1798). Fartyget har halfdäck 21 tum högt och blifver försedt med 39 stk. Jernknän utom vanliga liggande knä af Eke. Snällp. 1848, nr 68, s. 4. Däcksbalkarne fästas vid fartygssidan medelst knän af trä eller jern. Engström Skeppsb. 18 (1889). 3NF (1929). — jfr AKTERSTÄVS-, AVVINKEL-, BÅT-, DÄCKS-, FÖRSTÄVS-, GALJONS-, HANGAR-, HÄCK-, HÄNG-, RESNINGS-, SKEPPS-, STÄV-KNÄ m. fl.
b) (i fackspr.) krökt (i allm. krokvuxet) trästycke passande till knä (i bet. a slutet). Risingh LandB 68 (1671). Wallenberg (SVS) 1: 202 (1771). Knän kallas bland skeppsvirke sådana krumtimmer, som tagas af stam och gren, och i hvilka vinkeln mellan bål (stamdelen) och gren ej öfverstiger 115°. Cnattingius (1875, 1894). SFS 1922, s. 322. — jfr GRAN-, ROT-KNÄ.
c) (†) mil. om det krökta mellanstycket mellan en kanonlavetts bröst (se d. o. 5 i) o. dess svans. Törngren Artill. 2: 24 (1795). Spak HbFältartill. 141 (1873).
d) (i fackspr.) kort, krokig rördel avsedd till förening av rör som stöta samman i vinkel. Asfaltgrytor. .. Skorstenen är aftagbar med knäet till densamma fastsittande i manteln. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 137.
e) (i fackspr.) rörlig led mellan två hävstänger. År 1822 konstruerade Peter Smith .. den första knäpressen och år 1829 Samuel Rust Washingtonpressen, äfven den med knä för tryckets utöfvande. 2UB 10: 209 (1906).
f) (†) om bistav (se d. o. 2) på runa. Rudbeck Atl. 1: 848 (1679). Därs. 3: 8 (1698).
5) krök, krökning, böjning, bukt (se d. o. 1); i sht konkretare (jfr 4); äv.: ställe där ett föremål o. d. bildar en vinkel l. en krök. RP 16: 682 (1656). Rågången, emillan thessa tvenne märken .. formerade en angel eller knä vid qvarn-bäcken, som flyter them emillan. VDAkt. 1745, nr 504. Takrännorne (i Köpenhamn) äro öfver alt kälade åfvanpå sjelfva listen .., derifrån går väggrännor af bleck .. ända ned med litet knä tätt vid gatan. Palmstedt Resedagb. 27 (1778). Det lilla område, som bildas af Weichselns nedersta knä och Östersjön. Mankell Fältsl. 585 (1859). Antalet knän å luftkanalerna (vid en varmluftsvärmledning) bör .. vara så litet som möjligt. 2UB 1: 633 (1898). De finska (s. k. kortliarna) ha ofta skaft med skarpa ”knän” eller krökar. SvKulturb. 9—10: 204 (1931). — jfr DAL-, ÅS-KNÄ. — särsk. i fråga om strå l. stängel; särsk. i uttr. slå knä på sig, kröka sig, böja sig; om växt äv. i uttr. slå knä på strået o. d., bilda en krök på strået o. d. VetAH 1757, s. 22. Örter .. som vexa på marken resa sig alltid upprätt, och om de nedläggas bilda ett knä, och böja sig åter uppåt. Gerelius Gasupplysn. V (1825). Lägger sig säden före blomningen, betyder det mindre, ty den slår ett knä på sig och stiger åter upp. Lundequist Landtbr. 203 (1840). LB 2: 59 (1899).
III. [jfr motsv. anv. i fsv., ävensom motsv. anv. av LED, släktled. Anv. utgår möjl. från I i en allmännare bet.: led; jfr I 3] (numera bl. i fråga om ä. förh., arkaiserande) släktled, ättled, led; särsk. i uttr. förfölja ngn till l. intill l. i nionde knä, förfölja l. hämnas på ngns släkt intill allra avlägsnaste (eg. nionde) led. (Min rivals) slechtt haffwe waridtt förrädere jnn till nijende knä. E14R 1561, 1: 142 a. UrkFinlÖ II. 1: 89 (c. 1595). Hootar han heela församblingene förföllielse ia barn och barnabarn till nijonde knää. VDAkt. 1657, nr 244. Brudgummen (var) skyldig, at bjuda til Gästebuds alla Släktingar inom tredje knä. Lagerbring 1Hist. 2: 413 (1773). Liljegren Runl. 95 (1832). Jag skall förfölja honom till nionde knä. Granlund Ordspr. (c. 1880). Flodström SvFolk 382 (1918). Anm. I fråga om beräkningen av släktskapsgrader se Schlyter Ordb. 349 (1877).
Ssgr: A: KNÄ-AKTIG. (†) som liknar l. erinrar om ett knä; jfr KNÄ II 3. Knäaktiga leder (på en örtstjälk). Möller PrincBot. 28 (1755).
(I 1) -BAND. [jfr d. knæbaand] (förr) prydligt band som bars synligt nedanför knäet för att hålla strumpan uppe; äv. om ett liknande, som linning nedtill på knäbyxor fastsytt band, vilket åtdrogs med ett spänne l. gm snörning. BtÅboH I. 13: 208 (1638). Svensson SkånFolkdr. 98 (1935).
Ssg: knäbands-spänne. (förr) spänne i ”knäband”. SedolärMercur. 3: nr 12, s. 3 (1731). Meurman (1846).
(I 2) -BARN. (föga br.) litet barn som brukar ligga l. sitta på sin moders knä, spädbarn. Ling As. 401 (1833). Åkerhielm Natt 28 (1899; bildl.).
(I 1) -BEN. (†) visst ben i knäleden på nötkreatur l. häst. Juslenius 283 (1745; i fråga om nötkreatur). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 16 (1836; i fråga om häst).
(I 1 a) -BENKLÄDER~020, pl. (mindre br.) knäbyxor. GHT 1895, nr 245, s. 2. SDS 1899, nr 562, s. 3.
(I 1) -BILD. plastisk l. (vanl.) plan bild som avbildar en person från huvudet till knäna; äv. i uttr. i knäbild. Brunius Metr. 61 (1854). 12 st. .. kabinettsporträtt .., deraf 3 i bröstbild och 3 i knäbild. SD(L) 1898, nr 62, s. 2. (F. von Rayskis) knäbild av kammarherren greve Zech-Burkersroda. OoB 1931, s. 41.
(I 1) -BJUDNING. (mindre br.) obst. jfr BJUDA 23. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 400 (1837). Groth o. Lindblom 201 (1892).
(II 4 a slutet) -BRICKA. skeppsb. trekantig plåt som förenar däcksbalk med spant; äv. liktydigt med: knä (i bet. II 4 a slutet). Nilsson Skeppsb. 124 (1932).
(I 1) -BUCKLA, r. l. f. (förr) om viss del av rustning som skyddade knäet; jfr BUCKLA, sbst. 2. Alm BlVap. 205 (1932).
-BUKT. (†)
1) till I 1: knäböjning (se KNÄBÖJA 1 a ζ); äv.: nigning. Stiernhielm Herc. 50 (1648, 1668). (Jag, dvs. döden,) Skiuter och sargar .. uthan upskoff, / .. Alt oachtandes böner och bedzlan sampt diupesta knäbuckt. JWollimhaus Vitt. 4 (1666). (Baal) all min fruchtan var; och stod mig intet an, / At se en annan Gud knäbugt få, än han. Kolmodin QvSp. 1: 508 (1732).
2) till II 5: krökning. Rinman 2: 469 (1789).
(I 1) -BUNDEN, p. adj. (tillf.) bunden om knäet. De långa benen med de knäbundna strumporna. Lagerlöf Herrg. 52 (1899).
(I 1 a) -BYXA. byxa som räcker ned till l. ett stycke nedanför knäet; i sht i pl.; särsk. om byxor tillhörande mansdräkten i äldre tider o. vissa trakters allmogedräkt, ävensom nutida sportdräkt o. smågossars dräkt. Westee (1842). ”Masens” hvita oklädda skinnpels, knäbyxorna af skinn, sammanhållna med de toffsprydda banden. Holmberg Skand. 24 (1849). Svensson SkånFolkdr. 91 (1935). jfr SIDEN-KNÄBYXOR.
(I 1) -BÄLTE. (förr) knäband (se d. o.) av läder l. annat styvt material. BoupptSthm 1677, s. 1497 b. Wengelin GMinn. 136 (1893).
Ssgr: knäbält-ring. (†) i ”knäbälte” anbragt ring. BoupptSthm 1670, s. 351. knäbälts-sölja. (†) i ”knäbälte” anbragt sölja. BoupptSthm 1673, s. 891 a, Bil. —
-BÖJA, se d. o. —
(I 1) -BÖJARE, sbst.1 (sbst.2 se under KNÄBÖJA), r. l. m. anat. muskel som är värksam, då knäet böjes. LbKir. 3: 647 (1922).
(jfr II 4 c) -DEL. (†) mil. om den krökta delen av en kanonlavett mellan bröstet o. svansen. Holmberg Artill. 3: 88 (1883).
-DJUP, n. (i fackspr.) djup motsvarande avståndet från marken till knäet på en stående person; jfr KNÄ I 1 a. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 325 (1886). Cannelin (1921).
-DJUP, adj. (knä- c. 1770 osv. knäs- 17561925) om vatten, snö, dy o. d.: så djup(t) att det (den) når till knäna på en däri stående person; jfr KNÄ I 1 a. Stagnell JHjernlös 19 (1756). Knädjup snö. NorrlS 1: 44 (c. 1770). Knädjupt vatten. Kongo 1: 314 (1887). Wærn-Bugge Bruksb. 29 (1925).
(I 1) -DOPP, n. l. m.?, l. -DOPPA, r. l. f. (förr) del av rustning som skyddade knäet; jfr DOPP, sbst.1 1, samt -BUCKLA. ArkliR 1560: 1 (1559). (Till drabbtyget hörde) Lärskenor med Knädopper. 2VittAH 3: 215 (1572).
(I 1) -DYNA. (knappast br.) dyna att falla på knä på. Dalin FrSvLex. 1: 21 (1842). SvTyHlex. (1851). Cannelin (1921).
-FALL. [fsv. knäfal] nedfallande på knä.
1) nedfallande på knä vid andakt l. vid ödmjuk l. underdånig bön l. anhållan l. ss. tecken på underdånighet l. underkastelse o. d.; äv. bildl.; jfr KNÄ I 1 f α. Göra knäfall för ngn, förr äv. göra ngn knäfall. OPetri PEliæ f 2 b (1527). The Magdeborger skulle medh ett ödmiukt knäfall begära nådh aff Keysaren. Schroderus Dress. 257 (1610). Käcke och dugelige Män giorde henne knäfall. Dalin Arg. 1: 190 (1733, 1754). Franska republikens knäfall för det ryska själfhärskardömet. GHT 1897, nr 107, s. 3. SvD(A) 1930, nr 208, s. 8 (bildl.).
2) (†) mil. intagande av färdigställning på knä; jfr KNÄ I 1 f ε. KrigVAH 1833, s. 5.
-FALLA, -ning (†, Wikforss 1: 948 (1804), SvTyHlex. (1851, 1872; med hänv. till knäfall)); -erska (tillf., Grebst 1År 114 (1912)). [fsv. knäfalla] falla på knä; jfr KNÄ I 1 f.
1) falla på knä vid andakt l. vid ödmjuk l. underdånig bön l. anhållan l. ss. tecken på underdånighet l. underkastelse o. d.; äv.: ligga på knä; jfr KNÄ I 1 f α. Knäfalla för ngn. Jes. 44: 17 (Bib. 1541). I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanske äkta män på husens flata tak och prisade Den Ende. Heidenstam Vallf. 27 (1888). Östergren (1930). särsk.
a) (numera knappast br.) i p. pf.: som fallit på knä, liggande på knä. Linc. C 1 a (1640). Nicander Minn. 1: 306 (1831). Nordensvan Pens. 35 (1883).
b) (†) med (indirekt) (person)obj.: knäfalla för (ngn l. ngt). OPetri Sacr. A 2 a (1528). Hela vår verld ser honom, gifver akt på honom, knäfaller honom. Dalin Arg. 2: 428 (1734, 1754).
c) (†) övergående i bet.: (under knäfall) bönfalla (om ngt). Grefvinnorna Klinckowström och Piper .. skyndade upp i konungens rum att knäfalla om nåd för sin far. Adlerbeth Ant. 1: 95 (c. 1792). CFDahlgren (1811) hos Fredlund Dahlgren 55. jfr: Jag slutar med, hvad jag bordt börja med: at knäfalla för min långa .. tystnad. Beskow (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 60.
2) (†) mil. intaga (färdig)ställning på knä; jfr KNÄ I 1 f ε. KrigVAH 1805, s. 80.
(I 1) -FIOL. [jfr it. viola di gamba (se GAMBA)] (förr) violoncelliknande stråkinstrument; jfr GAMBA 1. Schultze Ordb. 1103 (c. 1755). Boivie NordMMusik. 10 (1911).
(II 4) -FORMIG. Björkegren 1398 (1784). Ett knäformigt böjdt glasrör. Norman GossLek. 253 (1878). Bergstrand Astr. 168 (1925).
-FÖRKLÄDE~020. (numera knappast br.) förkläde som räcker ned till knäet; jfr KNÄ I 1 a. Linné Diet. 1: 90 (c. 1750). BoupptVäxjö 1794. Fornv. 1910, s. 175 (i fråga om förh. c. 1750).
(I 3 a) -GALLA. veter. = -SVAMP. Billing Hipp. 356 (1852). Auerbach (1909).
(II 3) -GRÄS. bot.
1) växten Spergularia rubra Presl., rödspärgel. Fischerström 1: 157 (1779). Deleen 603 (1829).
2) gräset Agropyrum repens (Lin.) Gaertn., åkerkvicka, kvickrot. Rudbeck CampElys. 1: 2 (1702).
3) gräset Triodia decumbens (Lin.) PB., axsvingel, tandsvingel. Fries BotUtfl. 3: 246 (1864). UtsädT 1893, s. 213.
4) den till fräkenväxterna hörande växten Equisetum fluviatile Lin., fräken, åfräken. Rothof 116 (1762). Wahlberg Foderv. 289 (1835).
(II 4) -GÅNG; pl. -ar. (†) krök, krökning. Mört Weidler 117 (1727).
(I 1) -HARNESK. (förr) viss del av rustning som skyddade knäet; jfr -BUCKLA. Möller 2: 95 (1785). Dalin (1852). Cannelin (1921).
-HOSA. (†) till knäet räckande strumpa; jfr KNÄ I 1 a. VarRerV 28 a (1559). Linc. K 5 a (1640).
(I 2) -HUND. liten hund som är van att ligga i knäet; jfr JUNGFRU-HUND. Verelius 143 (1681). Linné hos Hiorter Alm. 1748, s. 36. Östergren (1930). särsk. bildl., närmande sig bet.: favorit (se d. o. 1). Han som för ögonblicket är majestätets knähund. Topelius Dram. 16 (1851, 1881). Tviflet är vår knähund. Hallström Purpur 191 (1895).
(I 2) -HYNDA. (tillf.) jfr -HUND. Wallenberg (SVS) 1: 276 (1771).
(II 4 e) -HÄVARM~02 l. ~20. tekn. jfr -HÄVTYG. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 107.
(II 4 e) -HÄVSTÅNG~02 l. ~20. tekn. jfr -HÄVTYG. TT 1876, s. 186. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 135.
(II 4 e) -HÄVTYG~02 l. ~20. tekn. hävtyg vars huvuddel utgöres av två gm rörlig led förenade hävstänger o. som, då en kraft anbringas mot den rörliga leden, fortleder trycket mot hävstängernas yttre ändar. Eneberg Karmarsch 2: 716 (1862). Finare tegelsorter .. underkastas, sedan de blifvit halftorra, pressning i järnformar medelst en vanlig press, försedd med stort horisontalt svänghjul, eller medelst knähäftyg. 2UB 7: 159 (1903). 3NF 4: 5 (1925).
Ssg: knähävtygs-press. tekn. press i vilken trycket åstadkommes medelst knähävtyg, präglingspress. Eneberg Karmarsch 2: 716 (1862). 2UB 6: 626 (1904).
-HÖG, adj. [fsv. knähögher] som räcker upp i knähöjd (se d. o. 1); jfr KNÄ I 1 a. Knä-högt gräs. Oldendorp 2: 185 (1788). Knähöga stöflor. JournLTh. 1809, nr 75, s. 2. Selander Keller Seldw. 2: 384 (1913).
-HÖJD.
1) höjd som motsvarar avståndet från marken upp till en stående persons knä; jfr KNÄ I 1 a. IGymnInf. 1872, s. 42. Väring Frost. 227 (1926).
2) bef. eg.: höjd som motsvarar höjdskillnaden mellan en kanonlavetts bröst o. dess svans; ett bröstvärns höjd över den plats där en artilleripjäs är uppställd; jfr KNÄ II 4 c. Hazelius Bef. 22 (1836). Spak HbFältartill. 226 (1873). För fältlavetten är knähöjden i allmänhet 1 m. Zethelius Fältarb. 58 (1892).
(II 5) -HÖRN. (†) krök, vinkel. Staden (dvs. Rastatt) .. är uppförd i ett knähörn, som bildas af Murg-floden. KrigVAT 1855, s. 317.
(jfr II 4 a slutet) -JÄRN. skeppsb. knäformigt järn; järnknä. Wikforss 1: 948 (1804). Cannelin (1921).
-KALSONGER, pl. jfr -BYXA samt KNÄ I 1 a. SvD(A) 1923, nr 153, s. 11.
(I 1) -KAMRAT. om personer som sitta invid varandra (knä vid knä med varandra), t. ex. i en skola o. d.; sidokamrat, bänkkamrat. Möller (1807). SvD(A) 1916, nr 13, s. 10. särsk.
a) (†) i fråga om ryttare som rida sida vid sida med varandra: sidokamrat. DA 1771, nr 112, s. 3 (bildl.) KrigsmSH 1802, s. 125. Gosselman SAmer. 36 (1842).
b) (†) övergående i bet.: person som är jämgod med ngn, (ngns) like. CGTessin (c. 1755) i Fatab. 1931, s. 34. Ibland Poeter är .. (I. Holmström) min knä Camerat, och jag ungefär af hans styrcka. Dens. (c. 1765) i 2Saml. 2: 85.
(I 3 a) -KAPPA. hippol. hylsa av läder som spännes rundt hästens framknä för att skydda detsamma mot skada. Vennerholm o. Svensson 302 (1892). Hamilton Ridn. 194 (1923).
(I 2) -KARDA, v. (†) karda (ull) medelst handkarda som under arbetet hålles på knäet. Rothof 124 (1762).
(II 3) -KAVLE. bot. gräset Alopecurus geniculatus Lin., kärrkavle. Wahlberg Foderv. 142 (1835). MosskT 1893, s. 116.
-KJOL. till knäet räckande kjol; jfr KNÄ I 1 a. Söderberg HårfrUppass. 112 (1925).
-KORT, adj. om klädesplagg: som räcker bl. till knäet; jfr KNÄ I 1 a. Knäkorta kjolar. VHem 1921, nr 25, s. 18. SvD(A) 1935, nr 184, s. 8.
(I 3) -KOTIG. (†) veter. om häst: på vilken karleden, i stället för att vara böjd bakåt, är böjd framåt så att den erinrar om ett knä. Florman HästKänned. 98 (1794). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 17 (1836).
(I 2) -KREATUR. (†) om knähund. LBÄ 5—6: 112 (1797).
(II 4) -KRÖKT, p. adj. krökt så att den bildar ett (skarpt) knä. Corydalis solida Sm. .. har .. nedtill knäkrökt stift. Nyman VäxtNatH 1: 296 (1867). MosskT 1893, s. 322 (i fråga om gräs).
-LED, r. l. m.
1) till I 1: ledgång som förenar lårbenet med skenbenet (o. knäskålen) samt bildar knäet; äv. om motsv. led hos vissa djur. Rosenstein Comp. 81 (1736). LB V. 2: 22 (1908). Hur en nedstigning på halvannan kilometer i höjdled skall kännas för trötta knäleder, som ständigt vilja ge vika. Alm Isbr. 65 (1925).
2) till I 3 a, b. Ödmann MPark 215 (1800; om hasled). De ledgångar, som hos föl oftast angripas, äro knäleden på fram- eller bakben, has- och kotlederna. Lundberg HusdjSj. 450 (1868).
3) till II 3, om uppsvälld led på stjälk l. strå. Östergren (1930).
4) tekn. till II 4 e, om rörlig led mellan två hävarmar o. d. Alm VapnH 134 (1927). Regeln (på kammarladdningsgeväret) är försedd med en ”knäled”, vilken led, då mekanismen är sluten, ligger något utanför den högra klacken. Dens. Eldhandv. 1: 368 (1933).
Ssgr: (i allm. till -LED 1): knäleds-ben. anat. ben i en knäled. Sjöstedt Husdj. 1: 8 (1859).
-galla. veter. till -led 2: knägalla, knäsvamp. Juhlin-Dannfelt (1886).
-inflammation. med. DuodSanal. (1885).
-kapsel. anat. om ledkapseln i knäet. Hygiea 1854, s. 355. Müller LbAnat. 54 (1905).
-regling. tekn. till -led 4, i fråga om pistol: regling av mekanismen, vilken sker medelst knäled. 2UB 6: 352 (1904).
-tuberkulos. med. LbKir. 3: 621 (1922).
Avledn.: knäledad, p. adj. till -led 3, om växt: försedd med uppsvällda leder. Jönsson Gagnv. 76 (1910).
-LIGGANDE, p. adj. som ligger på knä, liggande på knä; äv. oeg., om ställning l. läge; jfr KNÄ I 1 f. I knäliggande ställning. Sappörregl. 1880, s. 24. Kjellin Troili 2: 206 (1917).
-LIK, adj. särsk. till II 3. Hårkax är en .. art (av kaxsläktet) med .. svälda knälika leder. Fischerström 4: 336 (c. 1795).
(I 1) -LINNING. på knäbyxor: linning vid byxbenets nedre ända. HLilljebjörn Hågk. 1: 11 (1865). KatalÅhlénHolm 37: 47 (1916).
(I 1 a) -LÅNG. om klädesplagg: som räcker (bl.) ned till knäet. Herr-Benkläder, knälånga. SvD(A) 1915, nr 235, s. 8 (i annons). Därs. 1933, nr 339, s. 23.
(I 1 a) -LÄNGD. (knä- (i bet. 1) 1929. knäs- (i bet. 2) 1917)
1) i fråga om klädesplagg: längd (bl.) ned till knäet. (Kjolarna till promenad ha) bibehållit sin bekväma, eleganta knälängd. SvD(A) 1929, nr 251, s. 7.
2) (tillf.) längd som motsvarar avståndet från marken till knäet på en stående person. FinlSvFolkd. I A 1: 473 (1917).
(II 4 e) -LÄNK. tekn. vinkelformig arm l. i vinkel ställda armar i ett system av gm rörliga leder förenade länkar. TT 1872, s. 161. Nerén (1930).
(II 4 e) -MEKANISM. tekn. mekanism vari ingå flera l. färre gm rörliga leder förenade hävarmar o. d. 2UB 10: 196 (1906). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 486.
(I 1) -MJUK.
1) om gång: som sker med krökta knän, knäande; om person: som vid gång knäar, som går med krökta l. sviktande knän. Molin ÅdalP 62 (c. 1895).
2) (†) om person: ödmjuk, krypande. Mången spak och knämjuk dräng. Hagberg Shaksp. 10: 271 (1850; eng. orig.: knee-crooking).
(I 2) -MOPS. (tillf.) jfr -HUND. Lindqvist BakMoln. 85 (1911). SkånAB 1928, nr 245, s. 9.
(I 1) -MUSKEL. Hedenstierna FruW 158 (1890). Wilhelm Dvärg. 113 (1922).
(I 1 f α) -PALL.
1) pall att falla på knä på. Crusenstolpe CJ 2: 222 (1845). Stiernstedt Sneck. 43 (1924).
2) (knappast br.) om den fasta, utskjutande nedre delen av altarrunden i en kyrka. Knäpallen å altarringen (i Göteborgs domkyrka). SD(L) 1900, nr 466, s. 3.
(I 1 a) -PANTALONGER, pl. (enst.) knäbyxor. SthmFig. 1845, s. 11.
(I 1 a) -PERMISSIONER, pl. (enst.) knäbyxor. Bergman VSmSkr. 361 (1876).
-PLÅT. skeppsb. om plåtstycken av växlande form som i järnfartyg med dubbla bottnar förbinda spanten med kontraspanten; jfr KNÄ II 4 a slutet. Engström Skeppsb. 57 (1889). BonnierKL 10: 1250 (1927).
(II 4 e) -PRESS. tekn. press i vilken trycket åstadkommes gm knähävtyg. JournManuf. 2: 75 (1826). 2UB 10: 209 (1906).
(I 1) -PUTA, r. l. f. hippol. stoppad valk i främre kanten av en sadelkåpa, tjänande ss. stöd för ryttarens knän. TIdr. 1883, s. 15. Hamilton Ridn. 25 (1923).
(jfr II 2) -PÅSE. (föga br.) vid begagnande uppkommen påsliknande utbuktning över knäna på byxor. Sandel Dropp. 101 (1924). Larsson i By Vår 7 (1927).
(I 2) -RACKA, f. l. r. (vard.) = -HUND. Orrelius (1797). SvD(A) 1933, nr 29, s. 13. särsk. bildl. Oppositionens knärackor. Topelius Fält. 3: 241 (1858).
(I 1) -REFLEX. med. om den ryckning i sträckmusklerna i låret som normalt brukar inträda, då benet hänger fritt i böjd ställning o. ett slag riktas mot knäsenan nedanför knäskålen, patellarreflex. 2NF 22: 1171 (1915). Bergmark Nervsj. 47 (1931).
(I 1) -REM.
1) (förr) = -BAND. LMil. 4: 710 (1695). Dalin (1852). Fatab. 1927, s. 97 (1852).
2) (numera bl. bygdemålsfärgat) skom. spannrem. Lind (1749). JournLTh. 1810, s. 324. Björkman (1889; med hänv. till spannrem).
(I 1) -ROS. (†) om rosett o. d. som förr bars vid knäet. SP 1782, nr 163, s. 4. Weste (1807). Schulthess (1885).
(II 5) -ROT. växten Goodyera repens (Lin.) R. Br., äv. kallad vit l. vanlig l. revig knärot. Fries BotUtfl. 3: 223 (1864). Lilja SkånFl. 639 (1870: Hvit Knärot). Thedenius FlUplSöderm. 400 (1871: Vanlig Knärot). Iverus VästmFanerog. 258 (1877: Revig Knärot). SvSkog. 235 (1928).
(II 5) -ROTA, r. l. f. bot. = -ROT. Nyman FanerogFl. 217 (1873).
(II 5) -RÅ, r. l. f. l. n. (numera knappast br.) råmärke som utmärker en krökning av en rågång; jfr KROK-RÅ. Teitt Klag. 204 (1555). FörarbSvLag 4: 215 (1695). Schrevelius CivR 2: 108 (1847).
(II 5) -RÖR, sbst.1, förr äv. -RÖ. (numera knappast br.) jfr -RÅ. Trolle-Bonde Hesselby 57 (i handl. fr. 1657). ILandtmät. 1725, s. B 2 b. Juhlin-Dannfelt 341 (1886).
-RÖR, sbst.2 (i fackspr.) i vinkel krökt rör, särsk. om rör som är krökt i ungefär rät vinkel; äv.: krökt rördel; jfr KNÄ II 4 d. Möller (1790). TT 1872, s. 117. Nerén (1930).
(II 5) -RÖSE. (numera knappast br.) jfr -RÅ. NoraskogArk. 6: 282 (1705).
(I 1) -SENA. sena i knäled. Ahlman (1872). Gripenberg DianV 46 (1925).
-SID. (numera bl. ngn gg arkaiserande) om klädesplagg: som räcker ned till knäna, knälång; jfr KNÄ I 1 a. Knäside Skiortor. Holm NSv. 125 (1702). Högberg JesuBr. 1: 28 (1915).
(I 1) -SKADA, r. l. f. (i sht i fackspr.) JernkA 1852, s. 61. Bremer GVerld. 1: 37 (1860). Auerbach (1909).
(I 1) -SKENA, r. l. f. (förr) del av rustning som skyddade knäet; jfr -BUCKLA. Dybeck Runa 1845, s. 104 (1693). Östergren (1930).
(I 1) -SKOLLA. (†) knäskål. Möller (1790, 1807).
(I 1) -SKYDD. (i sht i fackspr.) skyddande betäckning av läder o. d. för knäet vid vissa arbeten l. sportsövningar o. d.; äv. om i skål l. pall anordnat mjukt stöd för knäet. NKKatal. 1916—17, s. 144. Patent nr 59615 (1925).
(I 1) -SKYDDARE, r. l. m. (i fackspr.) = -SKYDD. Patent nr 21529 (1906). Nyström NKina 2: 22 (1914).
(I 1) -SKÅL, förr äv. -SKAL. (-ska(a)l 17121794. -skå(å)l 1597 osv.) [fsv. knäskal, motsv. d. knæskal; jfr ä. d. knæskel, isl. knéskel. Den nysv. formen -skål beror på ombildning efter SKÅL] benämning på det hjärtformiga benet i knäledens främre kapselvägg; äv. om det yttre partiet av knäet vid knäskålen. SthmTb. 1597, s. 444 a. Stöta sig på knäskålen. Weste FörslSAOB (1823). Bergman JoH 125 (1926).
Ssgr: knäskåls-band. anat. sena som förenar knäskålen med skenbenet. Florman Anat. 1: 466 (1823). Müller LbAnat. 52 (1905).
-brott. med. brott på knäskålen. Martin Bensj. 130 (1782). Wretlind Läk. 2: 90 (1894).
-grop. anat. benämning på en mellan de två ledknölarna i nedre ändan av lårbenets främre yta befintlig sadelformig fördjupning i vilken knäskålen kan glida upp o. ned. Hartelius Anat. 43 (1874). Wretlind Läk. 2: 32 (1894).
-reflex. (föga br.) med. knäreflex. Wretlind Läk. 3: 15 (1895).
(I 1) -SLUT. hippol. ryttarens sammanförande av knäna vid ridning. Hamilton Ridn. 75 (1923). RidI 1930, s. 70.
(I 1) -SLUTNING. (mindre br.) hippol. = -SLUT. RidI 1897, s. 50.
(I 1) -SLÅND l. -SLÅN. (-slånd 15871749. -slån 17381755) (†) knäskål. Helsingius (1587). Möller (1745, 1755). Lind (1749).
(I 1) -SNOLL. (†) knäskål. Juslenius 282 (1745).
(I 1) -SPÄNNE. (förr) spänne varmed knäbyxor l. knäband hopfästes vid knäet. BoupptSthm 1676, s. 354 a. BoupptVäxjö 1842. GustStil 53 (1926).
(II 4) -STAG. tekn. vinkelformigt stöd av järn, användt för att stärka föreningen mellan två delar av en maskin o. d. De öfre, plana delarne af panngaflarne stagas genom knästag. Frykholm Ångm. 61 (1881). TT 1896, M. s. 82.
-STRUMPA. (mindre br.) till knäet räckande strumpa; jfr KNÄ I 1 a. Björkman (1889). Högberg Vred. 3: 371 (1906).
(I 1) -STRÄCKARE, r. l. m. anat. benämning på var särskild av de kraftiga musklerna på lårets framsida, varmed benet sträckes. Wretlind Läk. 2: 135 (1894). Müller LbAnat. 103 (1905).
-STYCKE.
1) till I 1.
a) (i fackspr.) = -BILD; äv. i förb. i knästycke. Böttiger Drottnh. 128 (i handl. fr. 1719). Det stora porträttet i knästycke af fältmarskalken frih. Konrad Marderfelt. SD(L) 1894, nr 10, s. 5. Ett knästycke av generalmajor E. U. Rudebeck. Kjellin Troili 2: 83 (1917). (†) (Adolf Fredrik IV av Mecklenburg) har .. skänkt .. (Greifswalds högskola) sit väl målade och prägtigt infattade Portrait, i et knästycke. SvMerc. 1764, s. 933.
b) del av kläder (förr äv. av rustning) som betäcker knäet. Holmberg 1: 949 (1795). KrigVAT 1836, s. 320. Östergren (1930).
2) till II 4.
a) (numera knappast br.) bef. om den del av ett bröstvärn som ligger under embrasyrens botten; jfr KNÄ II 4 c. Hazelius Bef. 96 (1836). Tigerhielm 47 (1867). Schulthess Tigerhielm 48 (1880).
b) (i fackspr.) krökt rördel; jfr KNÄ II 4 d. VetAH 1778, s. 288. Patent nr 12354 (1901).
c) tekn. del av knähävtyg; jfr KNÄ II 4 e. 2UB 10: 209 (1906).
Ssg: knästycks-bild. (i fackspr.) till -stycke 1 a. AB 1890, nr 103, s. 2.
(I 1) -STYV. styv i knälederna (på grund av ålder l. sjukdom o. d.). SvD 1913, nr 181, s. 4. Östergren (1930).
-STÅENDE, p. adj. som står på knä; jfr KNÄ I 1 f. 2NF 34: Suppl. 775 (1923). särsk.
a) i sht mil. i sht i fråga om skjutning: stående med vänstra benet böjt o. högra knäet stödt mot marken; ofta i överförd anv., om (färdig)ställning o. d. Knästående skyttar. EldhandvSkjutsk. 1: 142 (1886). De skjuta i knästående ställning. Schulthess 376 (1919). DN(A) 1933, nr 260, s. 17. särsk.
α) i överförd anv., om skott: som skjutes i knästående ställning. SvD(B) 1927, nr 183, s. 12.
β) elliptiskt, närmande sig bet. av ett sbst.: knästående ställning. I knästående segrade .. Erland Koch, .. som blev mästare i denna ställning 376 poäng. STSD(A) 1934, nr 216, s. 8.
b) (numera mindre br.) sjukgymn. stödd med knäna o. underbenen (men icke med fötterna) mot ett underlag (plint l. madrass o. d.); anträffat bl. i överförd anv., om ställning o. d. Knästående grundställning. Hartelius Sjukgymn. 15 (1870). Wide MedGymn. 15 (1895). särsk. elliptiskt, närmande sig bet. av ett sbst.: knästående ställning. Hartelius Sjukgymn. 15 (1870).
-STÖVEL. [fsv. knästöflar, pl.] (numera knappast br.) stövel som räcker till knäet; jfr KNÄ I 1 a. TullbSthm 14/12 1561. Gamla herrn gick med pudrad peruk, cacherad stångpiska och knä-stöflor. Bremer Brev 2: 37 (1839). Högberg Utböl. 2: 22 (1912). Cannelin (1921).
(I 1) -SVAG. som icke har styrka i knäna, svag i knäna (på grund av ålder, sjukdom, trötthet, rädsla, druckenhet o. d.). Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Almqvist Skälln. 14 (1838). Böttiger 6: 75 (c. 1875). Jag kände mig lite knäsvag både efter vandringen och trappan. Ödman VårD 1: 181 (1887). SvD(A) 1934, nr 194, s. 7. särsk. (föga br.) bildl. Denna syllogism (är) något knäsvag. Palmær Eldbr. 89 (1838).
Avledn.: knäsvaghet, r. l. f. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Alm. 1854, s. 42.
(I 3 a) -SVAMP. veter. på främre sidan av framknäet hos nötkreatur l. häst uppträdande påsformig ansvällning bestående av gm inflammation uppkommen vätskeansamling. Florman HästKänned. 94 (1794). Juhlin-Dannfelt (1886). SvUppslB (1933).
(I 1) -SVÄLLARE, r. l. m. orgelb. på orgelharmonium: anordning för förstärkning av tonstyrkan, vilken medelst en hävstång regleras av den spelandes knä. SD 1892, nr 329, s. 7. Larsson i By Logen 5455 91 (1916).
(I 2) -SÄTTA, -ning. [efter isl. knésetja]
1) (i fråga om förh. i den nordiska forntiden) taga (ett barn) på sitt knä o. därmed erkänna detsamma ss. sitt; äv., med avs. på främmande barn: taga (ett barn) i sitt knä o. därmed upptaga detsamma ss. sitt fosterbarn, adoptera (ett barn); äv.: sätta (ett barn) i ngns knä för att denne skall upptaga detsamma ss. sitt fosterbarn. (Danmarks konung) tog Harald, Konung Eriks Son til sig, at upfostra, och knäsatte honom, blef han alt så upfödder uti Danska Konungens Håf. Peringskiöld Hkr. 1: 136 (1697). Ekelund 1FädH 1: 79 (1829). Ett knäsatt och vattenöst barn (kunde) icke mera .. utsättas. Reuterdahl SKH 1: 127 (1838). Östergren (1930).
2) (numera bl. arkaiserande) i allmännare anv.: sätta (ngn) på sitt knä. Ling As. 94 (1816). Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, / ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö. Tegnér (WB) 5: 16 (1825). CFDahlgren 3: 80 (c. 1840).
3) (mindre br.; se dock slutet) i oeg. o. bildl. anv. av 1. Ett sådant jubel, som den 22 juni 1845 under Lundagårdens kronor dånade Talis Qualis till möte från tusen munnar, har väl sällan i norden fallit på en skalds lott. Det var skaldens ”knäsättning”. Wieselgren Bild. 434 (1877, 1889). särsk. (fullt br.) med avs. på ngt sakligt, i sht med avs. på mening l. uppfattning o. d.: antaga, godkänna, godtaga, göra till sin, omhulda. Linder Om -er 89 (1890). Det nya ryskfödda själfhärskardöme, som knäsattes i Finland 1899. SD(L) 1904, nr 333, s. 1. Svenska staten (har) .. knäsatt den socialdemokratiska .. tanken att folkskolan skall vara alla svenska barns skola. GHT 1934, nr 38, s. 9.
-TIMMER. (mindre br.) skeppsb. = KNÄ II 4 b. Wikforss 1: 948 (1804). Cannelin (1921).
(I 3 a) -TRÅNG, adj. veter. om häst l. nötkreatur: på vilken (vilket) framknäna stå nära varandra, kobent; äv. om benställning hos häst l. nöt-kreatur. Sjöstedt Husdj. 1: 220 (1860). Bergman Hofbesl. 45 (1905).
(I 1) -VECK. om det veck som vid knäets böjning bildas baktill mellan låret o. underbenet; äv. om den insänkning som bildas mellan de vid knäets böjning framträdande sensträngarna på benets bakre sida; stundom närmande sig bet.: knäled, knä. VarRerV 7 (1538). Man (skall) .. öpne ådron j knäweket. BOlavi 142 b (1578). Lovén Anv. 75 (1838). Skälfva i knävecken af ångest. GHT 1895, nr 271 A, s. 2. SvD(A) 1932, nr 299, s. 3. särsk. (†) i fråga om motsv. led hos djur; äv. i fråga om de leder hos djur som hos människan motsvara handloven l. hälleden; jfr KNÄ I 3. Elephanten .. har been vthan knäweck. Schroderus Comenius 190 (1639). IErici Colerus 2: 68 (c. 1645). KrigsmSH 1797, s. 171.
Ssgr: knävecks-band. (numera knappast br.) anat. jfr BAND 14. Knävecksbandet .. är ett bredt band, som går snedt från yttre kondylen af lårbenet till inre kondylen af skenbenet. Hartelius Anat. 50 (1867).
-ben. (†) veter. om handlovsbenen hos hästen; jfr knäveck slutet. Hernquist Hästanat. 9 (1778). ARetzius hos Billing Hipp. 34 (1836).
-muskel. anat. Knävecksmuskeln .. är en liten trekantig och tunn muskel, som har sit läge i knävecket. Sönnerberg Loder 204 (1799). Müller LbAnat. 107 (1905).
(I 1) -VEK. (numera bl. tillf.) knäsvag. Möller (1790). Fröding ESkr. 1: 130 (c. 1900).
-VID, adj.
1) veter. till I 3 a, om häst l. nötkreatur: på vilken (vilket) framknäna stå tämligen långt åtskilda, hjulbent; äv. om benställning hos häst l. nötkreatur. Sjöstedt Husdj. 1: 220 (1860). Bergman Hofbesl. 45 (1905).
2) till II 1, om byxor: vida vid knäna. SvD 19/9 1925, Bil. s. 1.
(II 4 a slutet) -VINKEL. skeppsb. om den vinkel som ett knä bildar. Knävinklar (i timmer) angifvas i 32 delar af halfcirkeln. Ekbohrn NautOrdb. 134 (1840). WoJ (1891).
-VIRKE. skeppsb. jfr KNÄ II 4 b. Hannikainen (1893). Inom skeppsbyggeriet urskiljes konstruktionsvirke, avsett för själva fartygsskrovet, bestående av krumtimmer, knävirke och rättimmer, samt masttimmer. HbSkogstekn. 867 (1922).
(I 1) -VÄRK, r. l. m. [fsv. knävärker] (numera bl. tillf.) värk i knäna. Bondepract. C 3 b (1662). Rhyzelius Ant. 152 (c. 1750).
(I 1) -VÄRMARE, r. l. m. klädesplagg (av stickat ylle) avsett att skydda knäet mot kyla. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 34. Östergren (1930).
(I 1) -VÄRN. mil. lågt värn av jord o. d., vilket medgiver skyddsställning för liggande l. (vid sammanhängande värn) krypande skyttar. De små knävärnen — alldeles icke bröstvärnen — (voro) sammansatta af .. lös sand. Wingård Minn. 3: 50 (1846). ExInf. 1927, s. 96.
(II 5) -VÄXT, p. adj. (i fackspr.) om trästycke: som vuxit i vinkel, krokvuxen; jfr KNÄAD 2 (se avledn.). Förstäfven (till farkosten) tillhugges .. af ett knäväxt stycke. TIdr. 1881, s. 26.
(I 1) -ÅDER. (†) benämning på viss åder i knäet. IErici Colerus 1: 131 (c. 1645). SvTyHlex. (1851, 1872).
B (föga br.): KNÄS-DJUP, -LÄNGD, se A.
Avledn.: KNÄA, r. l. f.; ss. senare led i ssgr äv. -KNÄVA, r. l. f., l. -KNÄ, r. l. n. till II 3: växt tillhörande växtsläktet Polygonum Lin., vars arter hava uppsvällda stjälkleder. Juhlin-Dannfelt (1886). Bolin Åkerogräs. 135 (1926). jfr BITTER-, BRÄNN-, FÅGEL-, GÅRDS-, ÅKER-, ÄNGS-KNÄA. särsk. om arten Polygonum persicaria Lin., pilört. NormFört. 30 (1894). FolkT 1910, nr 32, s. 2.
KNÄA, v., se d. o.
KNÄAD, p. adj.
1) bot. till II 3, om växt l. strå: försedd med knän. Vi ha .. många vexter, som icke äro gräs, hvilka äga det knäade strået. Agardh Vextsyst. 51 (1858).
2) (föga br.) till II 5: böjd l. krökt i vinkel. (En viss runa blev) i sednare tider kallad Knäsol, d. ä. knäad, böjd sol. Liljegren Runl. 44 (1832). (Ett visst äppleträd) växer medelstort .. med starkt knutna, mer än vanligt knäade grenar. Eneroth Pom. 2: 119 (1866).
KNÄIG, adj.
1) (vard.) till I 1: som kröker knäna vid gåendet; äv. i överförd anv., om steg l. sätt att gå: som karakteriseras av att knäna krökas vid gåendet. Mina långa, knäiga skogsvandraresteg. Agrell Nordanfrån 11 (1898). Larsson i By Sock. 106 (1923).
2) (vard.) till II 2, om byxor: försedda med knän. NTIdr 1898, s. 23. DN(A) 1932, nr 261, s. 15.

 

Spalt K 1714 band 14, 1936

Webbansvarig