Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IRIDIUM iri4dium, stundom 0302, n.; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. iridium; bildat 1803 av upptäckaren, den engelske kemisten STennant, med tanke på de iriserande färgerna hos den ifrågavarande metallens salter, till gr. ἶρις (gen. ἲριδος) (se IRIS, sbst.1) med den i vissa metalliska grundämnens namn brukliga ändelsen -ium]
kem. benämning på ett till de tunga platinametallernas grupp hörande grundämne av silvervit färg o. stor hårdhet. FKM 4: 83 (1815). (Stål-)pennor, hvilkas yttersta spetsar .. bestå af rent Iridium. GHT 1857, nr 25, s. 4. 2UB 5: 422 (1902). — jfr JOD-, KOL-, OSMIUM-, SVAVEL-IRIDIUM.
Ssgr: IRIDIUM-OXID. kem. Berzelius Kemi 2: 411 (1812). —
-SALT, n. kem. Berzelius Kemi 2: 411 (1812). —
-SPETS. på vissa slag av pännor, i sht reservoarpännor, anbragt spets av iridium. SvD(A) 1921, nr 331, s. 7.

 

Spalt I 1148 band 13, 1933

Webbansvarig