Publicerad 1928   Lämna synpunkter
G i bet. 13 ge4, numera sällan je4, i bet. 4 je4, stundom ge4 (o. (helt visst tryckfel för ) Weste; je Dalin; ge4 LoW (1889; jämte je4); ge o. je Östergren (1924)), n.; best. g’et ge4et resp. je4et, äv. g’t ge4t resp. je4t; pl. = l. g’n ge4n osv.; pl. best. g’en ge4en osv. l. g’na ge4na osv.
Etymologi
[av lat. g (uttalat ge4). Det lat. tecknet för g-ljud är en yngre modifikation av tecknet för k-ljud; jfr (ordboksartikeln) C. Jfr GAMMA]
1) namn på sjunde bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 2. OPetri 4: 555 (c. 1525). Med stort G (om stavningen av ordet Gud). Oljelund (1921; boktitel). — i utvidgad anv., om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av adresskalender, telefonkatalog o. d. som innehåller de med g börjande orden l. namnen. SAD 1: 246 (1788). Ljunggren SAHist. 2: 451 (1886).
2) om ljudet g; äv. om motsv. spirantiska ljud. Explosivt (klusilt), spirantiskt (frikativt) g. Hiärne Orth. 38 (1717). 2NF (1908).
3) i symbolisk anv.; särsk. för att beteckna ngt som det sjunde i ordningen. Paragraf 6 mom. g. Serien G.
4) mus. om ton o. d.
a) femte tonen i den normala, med c börjande diatoniska skalan, tonen g; jfr SOL i motsv. anv.; äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen g. Subkontra g ({G‗} l. G2), kontra g ({G_} l. G1), grova g (G), ostrukna g (g), ettstrukna g (ḡ l. g1) osv. OJBroman (1731) i 2Saml. 18: 25. I musiken betecknar g femte tonen i den diatoniska skalan och åttonde i den kromatiska. 2NF (1908).
b) om tonart som har g till grundton. Envallsson MusLex. (1802). Euterpe 1: 11 (1823). — särsk. i uttr. G dur, G moll (ofta skrivna g-dur, g-moll, stundom äv. uttalade je3~2r, je3~mol2, resp. ge3~2r osv.). En fantasi i, förr äv. ur G dur. Bellman 3: 178 (1790). Mahlers fjärde symfoni i G-dur. PT 1918, nr 78 A, s. 3.
Ssgr (i allm. till 4, mus.): G-ACKORD. Londée Kellner 10 (1739).
(3) -ARK(ET). vid paginering i äldre skrifter. —
(3) -BONDE. spelt. i schack: bonde som vid spelets början befunnit sig på ngn ruta i g-linjen. Collijn LbSchack 156 (1898).
-DUR, se 4 b ovan. —
-DUR(S)-KONSERT l. -KONSÄR.
-DUR(S)-SKALA, r. l. f. —
-DUR(S)-SONAT. Griegs välbekanta g-durssonat. PT 1905, nr 23 A, s. 3. —
-HORN. horn på vilket notskriftens c1 motsvaras av tonen g osv. NF 6: 1501 (1883).
-KLAV. klav som angiver läget av ettstrukna g på notplanet, violinklav, diskantklav (se d. o. b o. c). Envallsson MusLex. (1802). Möller LbMus. 4 (1880).
(3) -LINJE(N). spelt. å schackbräde, om den sjunde vertikala rutraden räknat från vit spelares vänstra sida. Collijn LbSchack 25 (1898).
(2) -LJUD. språkv. NF 5: 750 (1882). Fornspråkets frikativa g-ljud. HTSkån. 2: 12 (1904).
-MOLL, se 4 b ovan. —
-MOLL(S)-KONSERT l. -KONSÄR. Mendelsohns G-mollskonsärt. Wulff WTGnosspelius 12 (1888).
-STRÄNG, r. l. m. sträng som angiver tonen g. Mecklin BegTonk. 27 (1802). Höijer MusLex. (1864).
-VALTHORN~02 l. ~20. jfr -HORN. Vogler HarmKänn. 38 (1794).

 

Spalt G 1 band 10, 1928

Webbansvarig