Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLYGA fly3ga2, v. -er40, flög flø4g, flögo flø32, flugit flɯ3git2, stundom (vard., i sht i mellersta Sv.) flygit fly3git2, flugen flɯ3gen2, stundom (vard., i sht i mellersta Sv.) flygen fly3gen2. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.); jfr FLYG, sbst.1 o. 2.
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. flyg(h)a (flijg(h)a) Upp. 12: 14 (NT 1526) osv.; flyggia Stiernhielm Fägn. 103 (1643, 1668); flya VRP 1635, s. 617. — pr. ind. sg. flygger Lundberg Paulson Erasmus 190 (1728). — p. pr. flyggande KKD 3: 211 (c. 1710); flygiande KKD 10: 169 (1710). — ipf. ind. sg. flög(h) Upp. 8: 13 (NT 1526) osv. flijg VDAkt. 1679, nr 92. ipf. ind. pl. flug(h)o Upp. 19: 17 (NT 1526), Rääf Ydre 1: 98 (1856). flygo PPGothus Und. B 8 a (1590). flögo VDAkt. 1679, nr 344 (: utflögo) osv. — ipf. konj. flug(h)e Psalt. 90: 10 (Bib. 1541), Grubb 796 (1665). flöge Skogekär Bärgbo Ven. 94: 1 (c. 1650, 1680) osv. — sup. flugit (fluget) Schroderus Os. 1: 88 (1635) osv. floget Linné Bref I. 2: 46 (1745). fiygit Collnér Försök 79 (1812), Boivie SvSpr. 185 (1820; jämte Flugit; jfr SvLitTidn. 1821, sp. 328), Rydberg At. 101 (1859; uppl. 1876: flugit), Bergroth FinlSv. 44 (1916). — p. pf. flugen HFinlÖ 1: 398 (1730) osv. flogen PolitVis. 310 (1644: flogne, pl.). flögen Chronander Bel. D 8 b (1649). flygen Schiller SvSpr. 110 (1855). Jfr Lundberg AStVbalkl. 7, 56 ff., 91 ff.)
Etymologi
[fsv. fliugha, flygha, motsv. d. flyve, isl. fljúga, mnt. vlēgen, t. fliegen, eng. fly; av ovisst urspr. — Jfr FLY, sbst.3, FLY, adv., FLOG, FLUGA, FLUX samt FLUSTER]
— jfr FÖRFLYGA.
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) om djur (fåglar) l. bevingade varelser. Härunder: så många som flyger och far. 2) i fråga om flygmaskin o. d. 3) i utvidgad anv., om annan rörelse som sker i o. gm luften, t. ex. pilen flyger, elden flyger. Härunder: flygande torped, flygande volt (a). 4) bildl., i fråga om rörelse i allm., vanl. med tanke på att den sker än i en, än i en annan riktning; särsk. om värk, smärta, gikt (a), om blick (b), om nyhet l. tal (c), om tankens l. fantasiens flykt (d), om person, bl. a. flygande korrespondent (e). 5) bildl., om snabb rörelse; särsk.: ila, skynda (a), slungas i viss riktning, t. ex. dörren flög på vid gavel (b), snabbt uppstå o. försvinna (c); om hjärtat l. pulsen (a η), om tid (a ι); vidare: flygande hetta (c α). 7) flygande segel l. (sjöt.). 8) flygande trappa, flygande lås (byggn. o. tekn.).
1) i eg. anv. om djur (fåglar, insekter osv.): röra sig (l. ha förmågan att röra sig) gm luften med tillhjälp av vingar; äv. om andra varelser som tänkas vara utrustade med vingar. Flyga högt, lågt, tungt, utefter marken. Apg. 11: 6 (NT 1526). Gräszhoppor flugo öfwer Syrien och Mesopotamien i store Hoopar. Schroderus Os. 2: 329 (1635). Jagh drömbde att min fadhers Falkar, / The för Ostan flugo. Visb. 1: 340 (c. 1657). Det war så kalt att .. foglarne som flugo j lufften föllo neder på jorden och blefwo döde. KKD 3: 138 (1708). Man väntade rägn, svalorna flögo lågt. Forsslund Djur 172 (1900). (†) Skiuta en fogel i flygande (dvs. i flykten). Holm NSv. 133 (1702). — jfr DEPESCH-, KAPP-FLYGNING. — särsk.
a) i åtskilliga ordspr., t. ex.: Ingen flyge högre än wingarna bära. SvOrds. B 3 a (1604). Dhen som flyger för när Soolen, han bränner Wingarna. Grubb 145 (1665). Koxa förr än du flyger. Dens. 316. Lähra Örnen flyga .. Som man sade: Ägget wil lähra Hönan wärpa. Dens. 487. Ondt flyga vthan wingar. Dens. 624. En flygande kråka får något, en sittande får intet. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i p. pr. i adjektivisk anv., i åtskilliga namn l. benämningar på djur, t. ex.: (†) flygande mask, med vingar försedd insekt; jfr FLOG-MASK. Schroderus Comenius 223 (1639). Serenius (1741). — (†) flygande fisk, flygfisk (se d. o. 1). Linné SystNat. 56 (1740; uppl. 1748: Flygfisk). Kalm Resa 2: 129 (1756). flygande ekorre, (zool.) gnagare av släktena Pteromys o. Sciuropterus, i sht Pteromys volans (Lin.) Ill. Amer. 9 (1675). Linné MusReg. 8 (1754). Flygande Ekorre skall finnas i Lappmarken. Leijonflycht (1827). 2NF (1907). flygande drake, (zool.) se DRAKE, sbst.1 3, o. FLOG-DRAKE. Linné MusReg. 40 (1754). Stuxberg (o. Floderus) 2: 217 (1901). flygande hund, (zool.) flyghund. Dalin (1851). flygande ödla, (zool.)
α) = FLYG-ÖDLA 1.
β) = FLYG-ÖDLA 2. NF 3: 1421 (1880).
c) pregnant: flyga bort. Fågeln flög, när jag kom närmare. Landsm. V. 5: 135 (1886). — i bild. ”Är vår fogel flugen?” sa’ sultanen torrt. Heidenstam Vallf. 86 (1888; i fråga om en fånge).
d) i förb. med fara; särsk. [eg. med syftning på onda andar o. d.] (vard.) i det eufemistiska bedyrandet det ger jag så många som flyger och far, det ger jag tusan, o. i liknande svordomsartade uttr. Hon (har) budit så många som både flijga och farra Resa till Växiöö. VDAkt. 1736, nr 473. Jolin Kom. 47 (1845). Zimmerman .. bad honom dra för så många som flyger och far. Ahrenberg An. 218 (1891). Aminoff Krigsg. 383 (1904).
e) i bild l. jämförelse; ofta i anslutning till ordspr. Flyga på ryktets, kärlekens vingar. Ähr förtänskuldh rådh, ath mann flyger icke så udi hethenn kåll, som flugenn gör, ath mann bränner sig up. GR 28: 288 (1558). (Hertig Adolf Johan ville) spela en stor role och flyga högre än vingarne buro. HSH 9: 140 (c. 1750). Religion och Poësie äro mensklighetens vingar, då hon vill flyga. Tegnér (WB) 5: 438 (1825).
f) oeg., i benämningar på vissa gymnastiska rörelser vid vilka armarna röra sig (l. hållas) i likhet med vingar.
α) (†) om armrullning med krokiga armar. LGBranting 1: 151 (c. 1860). Hartelius Sjukgymn. 86 (1870). jfr ARM-FLYGNING.
β) om ”kasning” med utbredda armar nedför lina.
2) röra sig gm luften med tillhjälp av mekaniska redskap, i sht flygplan, luftskepp o. d.; medfölja flygmaskin o. d. på en uppstigning; äv. med flygmaskin o. d. ss. subj. Vtkast til en Machine at flyga i wädret. Dædalus 4: 80 (1716). ”Daily Telegraph” fastslår i en ledande artikel, att flygningen nu är ett odisputabelt faktum. PT 1909, nr 202, s. 2. Jean Gobron startar och flyger halfva fältet, går ner utan missöde. Engström 5bok 74 (1910). Statsministern flyger. SvD(L) 1924, nr 137, s. 4 (rubrik). — jfr PROV-FLYGA, KONST-FLYGNING m. fl. — särsk. (i sht i fackspr.) tr.: föra (en flygmaskin osv.); äv. med personobj.: fortskaffa med flygmaskin. SDS 1912, nr 236, s. 4. Ni måste alltså flyga mig till Buenos Aires i soluppgången. Essén KessGen. 230 (1915). Maskinen flögs i förra veckan från Umeå till Vasa. SvD(A) 1915, nr 69, s. 3.
3) i utvidgad anv., i fråga om rörelse som sker i o. genom luften (undantagsvis i en vätska; se c) o. därigm mer l. mindre påminner om en fågels flykt (jfr 2); stundom: fara omkring, fara hit o. dit; stundom äv.: sväva i luften; äv., vid starkare betonande av hastigheten, övergående i 5; i sht om föremål. Pilen flyger. En kula kom flygande. Växter med flygande frukter och frön (jfr FLYG-FRUKT o. -FRÖ). Wilt tu så hård wara emoot itt flyghande löff, och förfölia itt tort halmstrå? Job 13: 25 (Bib. 1541; i bild). Flögh Eelden ifrå Stadhen och til Stongebroo, så at Broon brann slätt aff. Tegel G1 2: 270 (1622). Skarpögder Skytte, som kan see hwart Lood flyger. Grubb 722 (1665). Morgonen var grå och kulen, snö flög i luften. Bremer Grann. 2: 192 (1837). — särsk.
a) (mindre br.) i p. pr. i adjektivisk anv., i vissa benämningar: flygande torped, (mil.) lufttorped. PT 1901, nr 142 A, s. 2. flygande volt, (idrott.) simhopp som börjar som huvudhopp o. avslutas med en volt i närheten av vattenytan. TIdr. 1896, s. 391.
b) pregnant: flyga bort; jfr 1 c. Pass på, annars flyger din hatt. (†) I det samma slog en flugen (dvs. förlupen?) Musqvet Kuhla honom på högra Footsknyhlan. HFinlÖ 1: 398 (1730).
c) i uttr. ligga på flygande modren, se MODER.
4) bildl., om rörelse i allm.; vanl. särsk. med tanke på att rörelsen sker än i en, än i en annan riktning; ofta med bibet. av hastig förflyttning (jfr 5). — särsk.
a) (numera i sht i folkligt spr.) om smärta l. värk som (plötsligt) kännes än här o. än där; i sht i p. pr. med adjektivisk bet.; förr äv. i pregnant anv. ss. vbalsbst. flygande: flygande värk; ”ilning”. Gezelius AReichenbach E 3 a (1668). Wärcken flög uthur then ena Leeden i den andra. Tranæus Medewij 35 (1690). I armen kändes ingen värk, utan något enda flygande då och då om natten. OAcrel i VetAH 1754, s. 276. Tholander Ordl. (c. 1860). — särsk. i vissa uttr.
α) flygande värk l. smärta o. d., i sht i fråga om reumatisk värk l. smärta; jfr FLOG- o. FLYG-VÄRK. (Han) hade flygande Wärck i Armen. Hiärne Suurbr. 174 (1680). Thunberg Resa 1: 102 (1788). Edgren Lifv. 1: 295 (1883).
β) [jfr t. fliegende gicht, nylat. arthritis vaga] (†) flygande gikt, gikt l. reumatism som hastigt flyttar sig från en del av kroppen till en annan; jfr FLOG-GIKT o. löpande gikt. VDAkt. 1705, nr 16. Dalin (1851).
b) om blicken. Lät icke tijn öghon flygha effter thz som tu icke få kan. Ordspr. 23: 5 (Bib. 1541). Då hans ögon .. stundom flögo öfver den omgifvande menniskomassan. Rydberg Frib. 222 (1857). — särsk. (föga br.) i uttr. med flygande ögon, med (hastigt) omkringfarande ögon, vid en hastig överblick. (Vad Alströmer inrättat) var så mycket, at vi kunde tröttna vid endast at se det med flygande ögon. Linné Vg. 129 (1747). Hagar .. hörde allt med två spetsade öron och såg allt med två flygande ögon. Topelius Planet. 1: 108 (1889).
c) om nyhet, rykte, ord l. tal o. d.: (hastigt) sprida sig; fara omkring. Monge .. flygende tijdender. GR 16: 727 (1544). Tusende rygten flögo. HSH 7: 212 (c. 1750). (K. X G:s) namn flög kring verlden, iklädt en ovanlig glans. Carlson Hist. 1: 428 (1855). De förfärande orden (om Pappenheims död) flögo från mun till mun, från tropp till tropp. Fryxell Ber. 6: 471 (1833). Replikerna flyga så smidiga och lätta. SD(L) 1904, nr 317, s. 1. — särsk.
α) (†) i p. pr.: omkringflygande; flyktig, betydelselös. Om tu lefwer inne hoos tigh, så sköter tu intet om the fåfängia flygande Ord. Preutz Kempis 316 (1675). At kienna et flygande Latinskt ord äl(le)r namn på en ört vore intet. Fries 2Linné 1: 21 (cit. fr. c. 1726).
β) [jfr t. fliegendes blatt] (†) i uttr. flygande blad, flygblad. Nordforss (1805).
d) i fråga om tankens l. fantasiens flykt; med anslutning till 1 e. Högt flygande planer (jfr HÖGT-FLYGANDE). Björnståhl Resa 3: 17 (1777). Icke sällan flög hans minne till gångna tider. Söderhjelm Runebg 2: 514 (1906).
e) (mindre br.; se dock slutet) om person. (Våra fiender) flugo som Eld ifrån den ene orthen till den andra. RARP 4: 475 (1650). Hela detta Stockholm som kallas det ”glada och njutningsrika” flyger från nöje till nöje, fladdrar och svärmar och dåras af festernas glans. Lundin NSthm 218 (1888). — särsk. (fullt br.) i vissa uttr.
α) flygande holländaren, se HOLLÄNDARE.
β) flygande korrespondent o. d., tidningskorrespondent som sändes rundt till skådeplatserna för viktigare händelser l. till sevärdheter o. d. Björkman (1889). Särskilda korrespondenser af vår flygande brefskrifvare. GHT 1895, nr 302 B, s. 2. substantiverat i p. pr., med utelämnande av korrespondent osv. Brev från Karlstads-T:ens ”flygande”. Fröding SSkr. 11: 9 (1887).
5) [eg. specialanv. av 4] bildl., i fråga om rörelse, med särsk. tanke på snabbheten.
a) röra sig med snabb fart, ila, rusa, störta, fara; skynda; ofta med bibetydelse av att marken, golvet osv. beröres bl. lätt o. obetydligt; stundom: fara omkring, flänga; oftast om person; äv. i överförd anv. De flögo över golvet i en yrande polka. Flyga och flänga. Sedan will iagh till mijn herre flygha / Att kungöra honom the tijender nyia. Rondeletius 33 (1614). Jag har .. ränt och flängt, och flugit. Stiernhielm Parn. 1: 4 (1651, 1668). Flyga öfver bord och bänkar. Serenius (1741). Flyg till ditt Fosterlands försvar, / Dö, eller rädda det! Lidner 1: 152 (1784). Han flög uppför trappan. Almqvist Går an 167 (1839). I ilande fart flög slädan öfver den 21 km. långa Runn. IllSv. 2: 90 (1882). Han gick icke genom skogen, han sprang, han sprang inte, han flög. Geijerstam LycklMän. 201 (1899). Och så flög blodet åt hufvudet så fort hans namn nämndes! Ullman FlickÄra 45 (1909). — särsk.
α) (numera bl. i vissa stående uttr., se α’ o. β’) i p. pr. flygande, i adjektivisk anv.: som lätt kan förflytta sig, rörlig, snabb. Verelius 74 (1681). Hans häst Falken är så flygande, at (osv.). Peringskiöld Vilk. 172 (1715; isl. orig.: skiotur). (För Rehnschöld) var .. omöjeligt, at hämta in en så flygande fiende (som litauerna). Nordberg C12 1: 389 (1740). — särsk.
α’) i vissa benämningar på särskilt rörlig, ofta ss. självständig enhet uppträdande avdelning av en här l. flotta, numera i sht i uttrycken flygande kår l. kolonn l. eskader; jfr IL-, SNABB-KÅR. RARP 3: 362 (1644). Tartarne läre .. medh en flygande Armee hafwa ett wakande Öga vppå Polackerne. OSPT 1687, nr 19, s. 5. (Från Olmütz i Mähren) skickade Torstensson flygande corpser landet omkring, för att proviantera. Ekelundh 1FädH II. 1: 187 (1830). 2NF (1907).
β’) i vissa uttr. för hastig rörelse l. stark fart: (†) flygande marsch, ilmarsch. KKD 7: 167 (1708). Nordberg C12 1: 161 (1740). flygande trav, (ridk.) hastigaste slag av trav. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 58 (1836). flygande start, (idrott.) start vid vilken de tävlande passera startlinjen under fart; motsatt: stående start. Wrangel HbHästv. 1260 (1886). — (mindre br.) flygande visit, hastig visit. Bremer FamH 2: 222 (1831). Steffen BrittStröft. 222 (1895). i (l. med) flygande fart l. hast l. i flygande fläng, i full fart, i all hast; förr äv. i det adverbiella uttr. i flygande (äv. i fullt flygande), i flygande fart, i ett huj, i all hast, utan dröjsmål, strax, omedelbart. Verelius Herv. 136 (1672). Thet måste skee i flygande fart. Sylvius Curtius 495 (1682). (Drängen) red så i fullt flygande sin väg. Nordberg C12 1: 779 (1740). (R. skulle) i flygande hast .. resa bort. Almqvist AmH 2: 249 (1840). Vigtiga affärer afslutar man inte så i flygande. Jolin Hyresg. 34 (1857). Nilsson Ur. 2: 114 (1864). jfr: Och släden slängde och utför backen / i fläng och flygande bar det af. Fröding Guit. 60 (1891). — (†) flygande tunga o. d., rörlig, löpande, ”rapp” tunga. Elimæus MOlofsson B 2 b (1615). Några Käringar, som med flygande tungor bestyrkte, at man ej borde falla den gode Guden i ämbetet. SP 1779, s. 895.
γ’) (föga br.) i uttr. flygande eld, mjältbrand; jfr ELD 1 b. SFS 1863, nr 32, s. 14.
δ’) (†) om intelligens o. d.: snabb, rörlig; stundom närmande sig bet.: ytlig. (Han) har icke så flygande ingenium. VDAkt. 1736, nr 244. Hålla tilbaka flygande, och i stället .. tilskapa tänkande snillen. Melanderhjelm PVetA 1782, s. 3.
β) i uttr. flyga (ngn) i håret l. i håret på (ngn) resp. i luven l. i synen l. i strupen l. i kragen l. dyl., rusa på (ngn) o. gripa (honom) i håret osv. Sedan flyger han mig i ansichtet och håret. VDAkt. 1708, nr 116. Han flög mig i synen. Lind (1749). Understundom hände sig .., att .. (gummorna) flögo hvarandra i lufven. Palmær Eldbr. 130 (1848). Konungen blef utom sig, och flög i strupen på Coctier. Strindberg HMin. 2: 205 (1905).
γ) i uttr. flyga (ngn) i famnen l. i famnen på (ngn) l. i armarna l. om halsen o. d., kasta sig i famnen osv. på ngn. Hans sköna hustru sielf .. flög honom i famn. Dalin Arg. 1: 20 (1733, 1754). Huru glad skall jag bli, då han (dvs. min vän) flyger i mina armar! Enbom Gessner 133 (1794).
δ) (†) om stark vind l. storm; i sht i uttr. flygande storm o. d., rykande storm. Giorde the vth the mästa Segel the föra kunde i then flygande storm. Tegel G1 2: 62 (1622). (De) kommo, underhjelpta af en flygande vind, öfver det genomgrafda näset lyckligen ut till hafvet. Strinnholm Hist. 1: 370 (1834). Dalin (1851).
ε) i fråga om snabb handrörelse. Kling Spect. Aa 4 a (1735). Man .. tycker sig liksom se huru hans penna flyger öfver papperet. Polyfem I. 3: 2 (1810). Fröken Marie .. försökte flyga ännu lättare med kammen. Wahlenberg SkymtAns. 176 (1902). — särsk. (föga br.) i uttr. flygande hand, (snabbt o.) lätt löpande hand (l. handstil). Han har en flygande hand at skrifva. Lind (1749; under läuffig). Hon skref .. med flygande men ej säker hand. Bremer Hem. 1: 330 (1839).
ζ) i fråga om hastig rörelse av ngt vapen o. d.; jfr b. Men en mot tjugo flög hans klinga. Tegnér (WB) 4: 12 (1822). Ur silfverskida / flyg, Angurvadel. Därs. 5: 31 (1825). Hans gevär flög till kinden, och skottet small. Janson Lögn. 294 (1912).
η) (i vitter stil) om hastig o. häftig rörelse hos hjärtat l. pulsarna: klappa l. slå hastigt. Prytz OS C 2 a (1620). Aff glädie Hiertat flögh och Bloden rände kring. Skogekär Bärgbo Ven. 64 (c. 1650, 1680). O, hjertat flyger i mitt bröst, allra käraste! Strindberg Gill. 30 (1880). Tinningarna bultade och pulsarna flögo. Hedenstierna FruW 147 (1890).
ϑ) (†) om arbete o. d.: gå raskt. Hans qwickheet i flygande arbete. Rudbeck Atl. 4: 69 (1702). Flygande framsteg i studierna. SvMerc. 1: 593 (1756). jfr: Detta flyger icke ihop. (Om ett arbete som fordrar tid). Nordforss (1805).
ι) (mindre br.) om tid: hastigt ila; ”hava vingar”. Tiden flyger. Lindfors (1815). Några bekanta landsmän, i hvars sällskap timmarna flögo. Beskow Res. 429 (1861). — särsk. (†) i uttr. på flygande minuten, på ögonblicket. Remmer Theat. 1: 111 (1808, 1814). AGSilverstolpe Skald. 2: 154 (1810). jfr: Kullberg Ariosto 1: 273 (1865).
κ) (i vitter stil) i pregnant anv.: flyga bort, försvinna. Genom bloden gick en rysning / At min frihet flög så fort. Lenngren (SVS) 2: 195 (1797). Berg Sjöf. 25 (1910). När Mårten och Petter samtalade flögo alla tvivel om att detta kunde vara den rätta vägen. Månsson Rättf. 1: 171 (1916).
b) bliva kastad l. slungad l. driven l. hastigt förd i viss riktning l. på visst sätt: fara (ned l. upp l. ut osv.); falla. Dörren flög på vid gavel, i lås. Dagen till ära flög flaggan i topp. De flugo på snee (i kyrkbänken av knuffen). Johansson Noraskog 3: 232 (i handl. fr. 1672). (Jag stötte honom) med min stöör i bröstet .., så han flög backlängst i Siöön. HFinlÖ 1: 429 (1730). Bellman 5: 175 (1781). Hon gaf honom en örfil, så att han flög under bordet. Schulthess (1885). Småflisorna flyga för mäjselhuggen. GHT 1895, nr 223 B, s. 2. Kärfvarne på hötjugorna flögo från drängarne på lasset till pigorna däruppe (på loftet). Quiding Hvidehus 123 (1899). — särsk.
α) i vissa uttr.: flyga i stycken, se STYCKE. flyga i flint(or), se FLINTA, sbst.1 flyga i luften, se LUFT. — (mindre br.) flyga i vädret, flyga i luften. Ett stormande jubel, under hvilket hattar och mössor flögo i vädret. Lovén Folkl. 20 (1847). särsk. (†) bildl. Här medh warda .. (kalvinisternas) rutne Spitzfundigheter flygandes i Wädret. Schroderus Os. III. 2: 268 (1635).
β) (†) krevera. Man giör och små Minor omkring desse Batterier, at om Fienden faller uth, kan man låta dem flyga. Rålamb 8: 63 (1691). JGOxenstierna 4: 143 (1815).
c) med tanke särsk. på att ngt snabbt uppstår o. försvinner: uppstå plötsligt o. så åter försvinna, komma hastigt farande; äv. i överförd anv. Nordforss (1805). En lätt ryckning flög genom hennes kropp, hufvudet sjönk mot bröstet. Bremer Strid 227 (1840). När någon talade till henne, flög ett leende öfver hela ansigtet. De Geer SHT 11 (1843). Hvad nu, ämnar de glömma hästarna kvar här? flög det blixtsnabbt genom hans hjärna. Janson CostaN 1: 238 (1910). — särsk. i överförd anv.
α) [jfr t. fliegende hitze] (numera knappast br.) i uttr. flygande hetta, = FLYG-HETTA. Dahlberg Dagb. 81 (c. 1660; uppl. 1912). Flygande in- och vthwertes heeta. Utterman Ertmann C 4 b (1672).
β) i förb. flyga för (med tonvikten på för), hastigt (mer l. mindre otydligt) komma i (ngns) tankar; i sht opers. Det flög för henne att en snäll flicka inte nu borde svarat någonting alls eller också något afkylande. Hedenstierna FruW 93 (1890). Hallström El. 156 (1906).
6) om föremål, i sht av tyg l. dyl., som är fastsatt vid l. utgår från annat föremål o. som bringas att fladdra gm vinden l. gm att det röres i ngn riktning: fladdra, vaja, svaja; vecklas ut. Een stor Springedantz af Qwinfolck så Hufwudukarna flyga om öron. Verelius 63 (1681). Håret flög honom omkring hufvudet. Hoffmann Förnöjs. 1 (1752). Hofvarna dåna och släpet flyger. Fröding Stänk 48 (1896). — särsk. (numera i sht i högre stil) om fana l. flagga o. d. GR 13: 152 (1540). Fahnorna flyga och alt Spelet röres. ReglInf. 1751, s. 363. Flaggen flyger icke. Björkman (1889). Quennerstedt StrSkr. 2: 391 (1895, 1919). särsk.
α) i uttr. flygande fana, flygande fanor och klingande spel, se FANA 1 a.
β) (†) i förb. låta flyga, veckla ut, hissa. LGestring (1565) i 2Saml. 9: 165. Kurck Lefn. 141 (1705). Här på lät han flyga en Maltheser flagga. Humbla Landcr. 252 (1740).
7) sjöt. i p. pr., om segel l. rå som ej har fast plats i tacklingen; motsatt: fast l. stående. Flygande jagare. Gosselman SNAmer. 2: 20 (1833). Witt Skeppsb. 257 (1863).
8) (†) byggn. o. tekn. sväva; i p. pr. i adjektivisk anv. i vissa benämningar: flygande trappa, fribärande trappa. Stål Byggn. 2: 27 (1834). flygande lås, om visst slag av gevärslås. Jochnick Handgev. 18 (1854). Sväfvande eller flygande lås kallas de lås, som, på det nöten och stången ej med hela ytan må gnida mot låsblecket och studeln, hafva en smal upphöjning eller ring omkring nötens båda axlar och stångskrufvens stjelkhål. Hahr HbJäg. 109 (1866).
Särskilda förbindelser: FLYGA AV10 4, äv. UTAV04. jfr AVFLYGA.
1) till 1: flygande lämna. särsk. (vard.) bildl. om person: ge sig i väg (på en resa). Har du ej flugit af ännu? Zedritz 3: 118 (1855).
2) till 5.
a) till 5 a: sätta av i ilande fart. En .. hundracka .. som med ett gällt tjut flög af mot skogen. Almqvist DrJ 11 (1834).
b) till 5 b: fara l. glida av (o. slungas i viss riktning). Hjulet flög av axeln. Hammarskafftet gick och sönder, och hammaren flögh aff. VDAkt. 1676, s. 50. Peringskiöld Vilk. 104 (1715). särsk. i fråga om hastigt avtagande av hatt o. d. Dessa förut så envist fastsittande hattar flögo härefter af, blott man på afstånd såg mig. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 273 (c. 1840).
FLYGA BORT10 4. [fsv. flygha bort] jfr BORTFLYGA.
1) till 1. 1Mos. 8: 7 (Bib. 1541). Alla Foglar flyga bort, Kråkan blifwer altijdh qwar. Grubb 15 (1665). bildl. (Livet) gåår snart sin koos, lika som wij flughe bortt. Psalt. 90: 10 (Bib. 1541).
2) till 3. Elden flögh bort öfver några bakkar och i en ny gård. Bureus Suml. 47 (c. 1600). Mot sin vana talade hon föga och flög icke bort från ämnet. Wetterbergh SamhKärna 1: 132 (1857); jfr FLYGA 3 e.
3) till 5: ila l. rusa bort. Livin Kyrk. 40 (1781). i överförd anv.; ofta: försvinna. Flög des (dvs. den dödas) fägring hastigt bort. Nordenflycht QT 1745, s. 105. Tiden flyger bort. Tegnér (WB) 2: 131 (1813); jfr FLYGA 5 a ι.
FLYGA EFTER10 32, äv. 40. jfr EFTERFLYGA. särsk. till 5.
a) rusa efter för att följa l. upphinna (ngn). Almqvist DrJ 12 (1834).
b) hastigt hämta (ngt). Auerbach (1908).
FLYGA FRAM10 4. [fsv. flygha fram] jfr FRAMFLYGA. särsk. till 5. Rytteriet flyger fram. Kolmodin Liv. 3: 350 (1832).
FLYGA FÖRBI 10 04. jfr FÖRBIFLYGA. Cellarius 223 (1699). särsk. till 5 a. Då flög en hviskning oss förbi, / ett rykte söderfrån. Runeberg ESkr. 1: 3 (1846). Städer, landtgårdar, ängar, skogar och bergklintar flögo i ilande fart .. förbi hans kupéfönster. Ödman VårD 1: 95 (1887).
FLYGA I10 4. Björkman (1889). särsk.
a) [jfr DJÄFVUL 1 ζ β’] i uttr. satan l. en skälm flög i honom l. dyl., han fick plötsligt ngt sataniskt l. skälmaktigt i tankarna; jfr FLYGA 1 e. Nu måtte en skälm ha’ flugit i Olle, för det glindrade till så illparigt i ögonen på honom. Beskow SvBarn 48 (1896). jfr i mera urspr. anv.: (Lars tyckte) att själfve Satan flög i flickungen, när han (ville aga henne). Rydberg Vap. 101 (1891).
b) (vard.) till 5 a (l. 5 c); i fråga om plötsligt uppdykande tanke o. d.; i sht opers. Det flög plötsligt i henne att jag hade fått handen avhuggen. Fröding ESkr. 2: 227 (1895).
FLYGA IGEN10 04. särsk. till 5 b, om dörr: (hastigt) slå igen. Dörren flög igen. Auerbach (1908).
FLYGA (I)HOP10 (0)4. särsk. till 1; bildl., om personer som slåss: ”ryka ihop”.
FLYGA IKRING, se FLYGA OMKRING.
FLYGA IN10 4. [fsv. flygha in] Linc. (1640). jfr INFLYGA. särsk. till 5 b: slungas in, drivas in. ConsAcAboP 1: 450 (1650). Skärfvor kunde flyga in i händerna eller ansigtet. Ödman VårD 1: 65 (1884, 1887). särsk. om dörr l. fönster: plötsligt ge vika (inåt) för stöt l. dyl. Ännu en kraftig spark och dörren flög in. Björkman (1889).
FLYGA ISÄR 10 04. till 5 b: hastigt fara åtskils; splittras. Spegel GV 67 (1685; om dimma).
FLYGA ITU10 04. till 5 b: hastigt fara i (två) stycken, splittras. Tegnér (WB) 5: 80 (1825).
FLYGA KRING, se FLYGA OMKRING.
FLYGA NED10 4 l. NER4. [fsv. flygha nidher] jfr NEDFLYGA. särsk. till 5 b: hastigt fara l. falla l. slungas ned. Schroderus Comenius 527 (1639).
FLYGA OMKRING10 04, äv. KRING4, äv. (vard.) IKRING04. jfr KRING-, OMKRING-FLYGA. särsk.
1) till 1. Sigfridi B 1 a (1619).
2) till 4: fara omkring. särsk.
a) till 4 b. Mina ögon flögo omkring på det rika landet och de stora härliga löfskogarne. Wallin Bref 42 (1843).
b) till 4 c. Verelius 47 (1681). Rykten flyga omkring. Porthan BrefCalonius 270 (1796).
FLYGA PÅ10 4. jfr PÅFLYGA. särsk.
1) (i sht vard.) till 5 a: rusa på (ngn), i sht för att ofreda (honom); antasta, ofreda, överfalla med förebråelser, okvädinsord o. d.; stundom om hastig o. oförberedd hänvändelse till ngn: anfalla (se d. o. 1 a α), attackera; jfr PÅFLUGEN, p. adj. Flyga på en som en hund. Serenius (1741). (Han) ville flyga på mej, men min svåger hejdade honom. Lönnrot SvSkr. 2: 180 (1833). Då jag flög på er, herr Arvid, inne i dagligstugan med mitt prat, hade jag litet öl i hufvudet. Rydberg Vap. 49 (1891).
2) (i sht vard.) i överförd anv. till 5 a (l. 5 c), om tanke o. d.; ofta: fara i. Det flög på mig att gå på teatern i kväll. (Anden) flög .. på honom och han bröt då plötsligen ut i en förfärande uppriktighet. Sturzen-Becker 1: 31 (1861).
FLYGA SÖNDER10 40. jfr SÖNDERFLYGA. särsk. till 5 b: flyga i stycken. Cellarius 170 (1729).
FLYGA TILL10 4. Linc. (1640). särsk.
1) till 1. Dher Dufwor äre, dher flyga Dufwor til. Grubb 150 (1665).
2) till 5 b: plötsligt sättas i häftig rörelse. Han stötte .. till (gungan) ett par hurtiga tag, hvilket kom gungan att tre gånger flyga till. Almqvist TreFr. 1: 7 (1842). särsk. om person: hoppa till, spritta till. Serner Yussuf Kh. 252 (1916). När det skrällde i tamburklockan, flög gamla fru Malla till som för ett skott. Essén Doll. 123 (1917).
FLYGA UPP10 4 l. OPP4. [fsv. flygha up] jfr UPPFLYGA. särsk.
1) till 1. Jer. 49: 22 (Bib. 1541; i jämförelse). särsk. abs., om fågel.
a) flyga upp på nattpinnen resp. nattkvisten; i sht om höns. Serenius Bbb 1 a (1734).
b) flyga upp från sin sittplats, lyfta. Nilsson Fauna II. 1: XIV (1858).
2) till 5. särsk.
a) till 5 a: ila upp, (hastigt) fara upp. Tegnér (WB) 5: 74 (1825). Hjertat flög henne upp i halsgropen. Benedictsson Peng. 273 (1885). Den ena handen (i skolklassen) flög upp efter den andra. Oterdahl Skolfl. 269 (1924). särsk.
α) om person som häftigt reser sig (under inflytande av ngn sinnesrörelse). Hvarpå den tredie .. flög op i sådan jfver, så at han slog sönder Glaset med Armbogen. SedolärMercur. 2: nr 18, s. 2 (1731).
β) i överförd anv. Priset flög upp. Björkman (1889).
b) till 5 b. Dörren flög upp. En knijf, som hon .. kastade så hårdt i bordet, så han flijg op i taaket. VDAkt. 1679, nr 92. särsk.
α) om flagga, segel l. dyl.: hastigt hissas. Seglet flyger upp. Hemberg ObanStig. 235 (1896). Det dröjde en stund, innan en signal flög upp på briggen. Högberg Frib. 327 (1910).
β) (†) i uttr. flyga upp i luften l. i vädret, flyga i luften; jfr FLYGA 5 b α. (Turkarna läto en mina springa) hwar igenom någre af de Belägrade flugo up i Lufften. Dryselius Måne 324 (1694). Meurman (1846).
γ) (†) abs.: flyga i luften. Skildt-vackten flög op och två andre karlar .. blefvo blesserade (vid explosionen). Nordberg C12 1: 164 (1740). Nordforss (1805).
FLYGA UR10 4, förr äv. UTUR. särsk.
a) till 5 a, i överförd anv. ”Men han är ju gift!” flög det ur tant Vivi. Lundegård Tannh. 1: 152 (1895).
b) till 5 b. Knappen flög ur. ConsAcAboP 2: 320 (1661).
FLYGA UT10 4. [fsv. flygha ut] jfr UTFLYGA. särsk.
1) till 1. 1Mos. 8: 7 (Bib. 1541). särsk. i bild. Familjens fullvuxne son har flugit ut ur boet. Tegnér HemOrd 26 (1881).
2) till 5. särsk. till 5 b. Livin Kyrk. 135 (1781). (Svärd-)Fästet träffade denne på käkbenet och tvänne oxeltänder flögo ut dervid. Fryxell Ber. 1: 50 (1823). 4) till 6. Flyg, fana! flyg ut under himmelens sky! Nicander 1: 100 (c. 1830).
Sammansättningar. Anm. Beträffande ssgrna till 2 se PHolm i NordT 1914, s. 419 ff.
A: FLYG-APPARAT.
1) till 1. Nilsson Fauna II. 1: 257 (1858).
3) bot. till 3; om anordning på ”flygande” frö l. frukt; jfr -FRUKT. UVTF 25: 32 (1880).
(3) -ASKA. [jfr t. flugasche] tekn. aska som sättes i rörelse av draget i en eldstad o. medföljer förbränningsgaserna; jfr FLOG-ASKA. UB 4: 565 (1873).
(2) -AVDELNING~020. flygmil. särsk. i sv. flygvapnet: viss mindre formation av flygplan. VFl. 1914, s. 63.
(4) -BLAD. tryckt blad l. dyl. som meddelar nyheter; numera oftast: tryckt blad l. ark som utgives tillfälligt ss. inlägg i ngn aktuell fråga; ströskrift; jfr flygande blad (se FLYGA 4 c β) o. FLOG-BLAD. Antimilitaristiska flygblad. Hammarsköld SvVitt. 2: 261 (1819).
(2) -BOMB. flygmil. projektil avsedd att nedsläppas från flygfartyg. Ångström KrigLuft. 61 (1915).
(3) -BRAND.
1) eldbrand som föres av vinden från ett brandställe; jfr FLOG-BRAND 3. Dalin (1851).
2) bot. om vissa arter av brandsvampsläktet Ustilago Link. Bohm Husdj. 4 (1902).
3) landt. viss av brandsvamp förorsakad växtsjukdom. LAHT 1907, s. 380.
(jfr 3) -BRYGGA, r. l. f. (numera föga br.) i sht mil. färja (över en flod) som drives av strömmens egen kraft, svängfärja. Hazelius Bef. 228 (1836). 2NF 9: 300 (1908).
-BÅT.
1) [jfr t. flugboot] flygv. till 2: flygplan som är försett med flottörer l. båtkropp, så att det kan gå ned på vattnet o. röra sig där, hydro(aero)plan, vattenflygplan. Flygbåten såsom praktisk uppfinning är icke fullt ett år gammal. SvD(L) 1913, nr 12, s. 2.
2) (†) till 5 a: ett slags snabbseglande indisk båt, ”proa”. Dalin (1851; med hänv. till proa).
(2) -CERTIFIKAT. flygv. (officiellt) intyg om (ngns) behörighet att föra flygplan. NordT 1914, s. 429.
(2) -DIVISION. flygmil. särsk. i sv. flygvapnet: formation av 2 à 3 flygeskadrar jämte chefsflygplan. 2NF 35: 883 (1923).
(1) -EKORRE~020, äv. ~200. zool. flygande ekorre. Nilsson Fauna 1: 398 (1847).
(3) -ELD.
1) (numera mindre br.) = FLOG-ELD 1; jfr FLOGA, sbst.1 VetAH 1781, s. 177 (1627; om norrsken). Schulthess (1885; med hänv. till irrbloss).
2) (i sht i fackspr.) eld som med vinden föres från ett ställe till ett annat. Dalin (1851). Ahlström Eldsl. 88 (1879).
(2) -ESKADER. flygmil. särsk. i sv. flygvapnet: formation av 2 à 3 flygavdelningar jämte chefsflygplan. SD(A) 1916, nr 351 A, s. 10.
(2) -FART. flygv. flygtrafik. —
(2) -FARTYG~20 l. ~02. flygv. luftfartyg, luftskepp. PT 1912, nr 37 A, s. 2.
(1) -FISK. om vissa fiskar vilkas stora fenor sätta dem i stånd att sväva över vattenytan större l. mindre sträckor (l. om fiskar som till det yttre likna dessa). särsk.
a) namn på vissa arter av släktet Exocœtus Lin., i sht Exocœtus volitans Lin., svalfisk. Linné SystNat. 52 (1748; uppl. 1740: Flygande Fisk).
b) (bland fiskare) fisken Trigla hirundo Bl., storgnoding. Linné SystNat. 53 (1740). Nilsson Fauna 4: 59 (1852).
c) (bland fiskare) fisken Callionymus lyra Lin., sjökock. BFFries hos Wright Fisk. 101 (1838).
(2) -FLOTTA. större samling av flygplan; ett lands samtliga flygplan. VFl. 1914, s. 63.
(1) -FOT. zool. fot med flyghud. —
(2) -FOTOGRAFERING. fotografering från flygfartyg. FlygHb. 29 (1921).
(2) -FOTOGRAFI.
1) fotografi som tages från flygfartyg. FlygHb. 32 (1921).
2) flygfotografering. BKonvLex. (1924).
(3) -FRUKT. bot. frukt som är försedd med vingar, fjun l. dyl., så att den kan föras långt bort av vinden. Lindman NordFl. 3: 2 (1901).
(3) -FRÖ. bot. jfr -FRUKT. Lindman NordFl. 3: 57 (1901).
(2) -FYR. flygv. fyr som är avsedd att vägleda flygare. Den af öfveringenjör Dalén konstruerade flygfyren. SDS 1919, nr 98 B, s. 3.
(1) -FÅGEL. (i fackspr.) motsatt: springfågel (l. simfågel). Hagdahl Kok. 597 (1879). Ramsay GeolGr. 300 (1909).
(1) -FÄ. jfr FLOG-FÄ.
1) (numera bl. föraktligt l. nedsättande) om vingad insekt. GbgMag. 1759, s. 48. Wallensteins läger besvärades af en ovanlig mängd flygfä och annan ohyra. Fryxell Ber. 6: 442 (1833).
2) (föga br.) fjäderfä. Nordforss (1805; med hänv. till fjäderfä). TLandtm. 1897, s. 272.
(2) -FÄLT. område som utgör start- o. landningsplats för landflygplan. PT 1912, nr 25 A, s. 2.
-FÄRD.
1) till 1. Scholander I. 2: 180 (c. 1870; i fråga om diktade varelser).
2) till 2. VerdS 169: 33 (1910).
-FÄRDIG. särsk. till 1.
a) som är i stånd att flyga; i sht om fågelunge vars vingar nått full utveckling; jfr FLOG-FÄRDIG o. FLYGG. (Svanarna) begåfvo sig icke til hafvet med ungarne, förr än ungarne blifvit flygfärdige. Linné Sk. 187 (1751). bildl. (Prästerna skola) icke .. vare flate för sine barn, som vilja för hastigt vara flygfärdige. KyrkohÅ 1902, s. 112 (1643). Hedenstierna Jönsson 49 (1894).
b) (mindre br.) som är beredd l. står i begrepp att flyga. Håll dig flygfärdig! Lagerlöf Holg. 1: 220 (1906; yttrat till en and). bildl. Här .. har jag alla mina historier och anecdoter ständigt flygfärdiga på tungan. Törneros Bref 1: 358 (1833).
(1) -FÖR, adj. (knappast br.) = -FÄRDIG 1; jfr FLOG-FÖR. Wikforss 1: 566 (1804). bildl. Tessin Bref 1: 205 (1752).
(2) -FÖRARE. flygv. förare av ett flygplan. SkånD 1910, nr 6982, s. 2. FlygHb. 7 (1921).
-FÖRMÅGA.
1) till 1. Nilsson Fauna II. 1: VIII (1835).
2) till 3. BotN 1873, s. 22.
(1, 2) -FÖRSÖK. särsk. till 2. UB 2: 128 (1873).
(5 a) -GALOPP. (†) ridk. ökad galopp. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 63 (1836).
-GENI. (föga br.) person med snabb, hastigt arbetande intelligens; stundom närmande sig bet.: ytligt tänkande person; jfr FLYGA 5 a α δ’. SvLittFT 1833, sp. 90. Berndtson (1880). Verd. 1886, s. 166.
(4 a) -GIKT. (föga br.) giktvärk l. reumatism som hastigt flyttar sig från ett ställe till ett annat; jfr flygande gikt o. -VÄRK samt FLOG-VÄRK. Collin Ordl. (1847). Lundell (1893).
(2) -HAMN. flygv. start- o. landningsplats för flygplan; vanl. för flygbåtar; jfr -FÄLT o. -STATION. Upsala 1917, nr 275, s. 7.
(3) -HAVRE. [jfr d. flyvehavre, t. flughafer; namnet trol. givet på grund av att växten snabbt sprider sig] gräset Avena fatua Lin., landhavre; jfr FLOG-HAVRE. VetAH 1749, s. 187. Hos alla nordiska folk uprepas ännu talet, att den onde utsått och utsår Flyghafren. Dybeck Runa 1849, s. 9.
(5 c α) -HETTA. (numera knappast br.) plötsligt uppstående o. hastigt försvinnande (känsla av) hetta i kroppen; jfr flygande hetta. Hwasser SmSkr. 1: 225 (1839). UpsLäkF 1867—68, s. 403.
(2) -HJÄLM. flygv. av flygare använd, hjälmliknande huvudbetäckning av läder, kork, (lätt) metall l. dyl. Knöppel Barb. 8 (1916).
(1) -HUD. zool. hos vissa flygande djur, i sht flädermöss: mellan extremiteterna o. kroppen utspänt hudveck som tjänstgör vid flykten. Marklin Illiger 184 (1818). Lilljeborg Däggdj. 93 (1870).
(1) -HUND. zool. flädermus tillhörande underordningen Pteropodidæ; jfr flygande hund. NF 4: 1508 (1881).
(1) -HÅL. (i sht i fackspr.) hål varigm insekt l. fågel flyger in o. ut från sin bostad l. sitt bo; i sht på bikupor: fluster; jfr FLOG-HÅL. Schultze Ordb. 1757 (c. 1755).
(3) -HÅR. bot. om hår på frukt l. frö medelst vilka den (det) kan hålla sig svävande i luften. Sernander SkandVeget. 220 (1901).
(2) -KOMPANI. flygmil. 2NF 27: 1183 (1918).
-KONST(EN). särsk. till 2. At denne flygkonst skal kunna blifva fullkomligare, äfven i anseende til at någorlunda styra kosan, det lär ej heller böra hållas för omöjeligt. Gadolin PVetA 1786, s. 5. PT 1909, nr 202, s. 2.
(2) -KROPP. flygv. ett flygplans långsträckta huvuddel i vilken förare, passagerare o. last äro placerade. LD 1911, nr 199, s. 2.
-KÅR.
1) flygmil. till 2: kår tillhörande flygvapnet; i sht i fråga om utländska förh. Dahlbeck Att flyga 41 (1912).
2) (numera knappast br.) mil. flygande kår; jfr FLYGA 5 a α α’. Rappe Nordarm. 66 (1874).
(2) -LINJE. rutt för flygplan. SvD(B) 1919, nr 10 B, s. 2.
(2) -MASKIN. apparat varigm man kan höja sig upp i luften o. röra sig där (oberoende av vinden); numera så godt som uteslutande om flygapparater som äro tyngre än luften o. i sht om flygplan. Swedenborg RebNat. 1: 257 (1716). Gynther ConvHlex. (1846; om med vingar försedd luftballong). Motordrifna aëroplan, d. v. s. verkliga flygmaskiner. 2NF 8: 671 (1907).
-MASKINS-MOTOR. flygv. VerdS 168: 15 (1910).
(2) -MATERIEL.
(2) -MEKANIKER. flygv. mekaniker som handhar vården o. skötseln av flygplan, särskilt deras motorer. SDS 1914, nr 152, s. 5.
(2) -MOTOR. flygv. flygmaskinsmotor. VerdS 168: 23 (1916).
(1) -MYRA. med vingar försedd myra (i motsats till de ständigt vinglösa arbetsmyrorna); jfr FLOG-MYRA. Linné i VetAH 1741, s. 38.
(2) -OFFICER(ARE).
(2) -OLYCKA~020. (Han) Dog af skadorna vid flygolyckan. Upsala 1913, nr 235, s. 5.
-ORGAN.
1) zool. till 1. Thorell Zool. 1: 244 (1860).
2) bot. till 3; jfr -FRUKT. UVTF 25: 33 (1880).
(4 c β) -PAPPER. (†) flygskrift, flygblad. LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 371. Ett flygpapper för dagen. Wieselgren SvSkL 5: 133 (i handl. fr. 1829). Rydqvist SSL 4: 475 (1870).
(2) -PARK. flygmil. om samling av flygmateriel. NDA 1918, nr 80, s. 5.
(2) -PATRULL. flygmil. särsk. i sv. flygvapnet: flygavdelning som utför patrulltjänst; jfr JAKTFLYG-PATRULL. 2NF 35: 883 (1923).
(2) -PERSONAL. flygv.
(2) -PLAN, n. flygv. flygmaskin av förnämligast metall o. trä vilken föres fram gm luften medelst av motor drivna propellrar o. vars bärighet därvid åvägabringas gm luftens motstånd mot vingar o. andra bärplan, aeroplan; äv. (under de senaste åren) om dylik flygmaskin utan motor (segelflygplan). GHT 1913, nr 218, s. 12. Flygmaskinerna — eller som vi hädanefter vilja kalla dem flygplanen. SD(A) 1916, nr 351 A, s. 10. jfr LAND-, SEGEL-, SJÖ-FLYGPLAN m. fl. —
(2) -POST. postbefordran gm luften, i sht medelst flygmaskin; luftpost; äv. om det befordrade. Flyg-Posten (1876; namn på tidning). SvD 1911, nr 248, s. 8.
(1) -PÄNNA. (numera föga br.) i sht zool. hos fåglar: vingpänna; äv. om de långa o. styva fjädrarna i stjärten. PhysSH 1: 154 (1781). Hes. 17: 3 (öv. 1898).
(1) -REDSKAP~02, äv. ~20. (flyge- 1715) i sht zool. Peringskiöld Vilk. 70 (1715; om en fjäderhamn). Frambenen (äro hos flädermössen) ombildade till flygredskap. Nilsson Fauna 1: 1 (1847).
(3) -RÖNN.
2) = FLOG-RÖNN 2. Lilja SkFl. 439 (1838; anfört fr. Skåne). Nilsson Ur. 2: 23 (1862).
(3) -SAND. (fly- HushBibl. 1756, s. 460, Ferner PVetA 1765, s. 24. Anm. Formen fly- torde möjl. vara att föra till FLY, adj.) ytterst finkornig sand som saknar sammanbindande inblandningar o. därför kan förflyttas av vinden (o. hopas i drivliknande upphöjningar); jfr FLOG-SAND samt DRIV- o. KVICK-SAND. Loenbom Stenbock 2: 259 (efter handl. fr. 1709). (Sandstarren) är allmän i Skåne i flygsanden, som den fäster och binder genom fibrerna af sina långa perenna rötter. Fischerström 4: 280 (c. 1795). Det var inte nog med att flygsanden förstörde åkrarna: det var ingen ände på den otrevnad den medförde. Lagerlöf Troll 1: 41 (1915).
-SANDS-FÄLT. (-sand- 18411922) VetAH 1769, s. 266.
-SANDS-PLANTERING. SFS 1838, nr 12, s. 1.
-SAPP. [jfr t. fliegende sappe, fr. sape volante] (numera föga br.) mil. sapp l. löpgrav som åstadkommes gm samtidigt arbete utefter en längre sträcka; motsatt: helsapp; jfr FLYGA 5 a ϑ. Hazelius Bef. 324 (1836).
(1) -SIMPA. zool. fisk av släktet Dactylopterus Lacép., i sht arten Dactylopterus volitans Lin., som medelst sina stora bröstfenor kan företaga flygande rörelser i luften. Thorell Zool. 2: 275 (1861).
(2) -SKEPP. luftskepp; i sht om zeppelinare. KatalKonstIndUtstSthm 1897, s. 203.
(2) -SKOLA. flygv. skola för utbildning av flygare. PT 1912, nr 25 A, s. 2.
(1) -SKOTT. jäg. flyktskott. Bergström HbJagtv. 69 (1872).
(4) -SKRIFT. mindre, för vidsträckt spridning avsedd skrift som utgör inlägg i ngn aktuell fråga; ströskrift; jfr -BLAD. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Odhner G3 1: 72 (1885).
(3) -SNÖ. (föga br.) yrsnö. NorrlS 46 (c. 1770). Düben Lappl. 106 (1873).
(3) -SOT, r. l. m. [jfr t. flugbrand; namnet givet på grund av att sotstoftet blåser bort med vinden, emedan kärnskalet brister före sädens bärgande] landt. o. bot. sjukdom hos säd, förorsakad av vissa svamparter av släktet Ustilago Link., svartsot, sot, sotbrand; äv. om själva svamparna. Arrhenius Jordbr. 2: 72 (1888). UtsädT 1895, s. 289.
(2) -SPANARE. flygmil. militärperson (i Sv. vanl. officer) med särskilt åliggande att från flygplan utföra spaningstjänst. Christiernsson Med Mack. 114 (1915).
-SPANAR-SKOLA. flygmil. 2NF 27: 1183 (1918).
(2) -SPANING. flygmil. jfr -SPANARE. SvD(A) 1913, nr 275, s. 8.
(3) -SPRÅNG. idrott. språng över ribba med överkroppen först vid ribbans passerande. IdrBok 2: 73 (1906). 5Olymp. 1912, s. 960.
(2) -STATION. flygv. station för flygplan. Hildebrand Folk 9 (1915).
(2) -TEKNIK. flygv. TT 1895, Allm. s. 178. Flygteknik är .. en sammanfattande benämning på såväl tillämpad aërodynamik (läran om luftens rörelse och luftmotstånd) och flygmotorlära som konstruktion och tillverkning av flygplan. BKonvLex. (1924).
(2) -TEKNIKER. flygv. jfr -TEKNIK. 2NF 10: 1468 (1909).
(2) -TEKNISK. flygv.
-TID.
1) till 1.
a) zool. tid under vilken en fjärilsart flyger. Thomson Insect. 141 (1862).
b) i sht jäg. tid under vilken en fågel brukar flyga. (Alfågeln) skjutes .. för vettar under flygtiden, som i början är inskränkt till kl. 5—8 f. m. 2NF 1: 565 (1903).
2) flygv. till 2: tid under vilken ett flygplan befinner sig i luften. Ångström KrigLuft. 50 (1915).
(2) -TJÄNST. i sht flygmil. VFl. 1914, s. 47.
(2) -TRAFIK. lufttrafik. SvD 1919, nr 97 A, s. 3.
(2) -TÄVLAN. Världens första flygtäflan med luftskepp af de nya typerna tog sin början i går i Rheims. SvD 1909, nr 220, s. 3.
(2) -TÄVLING. jfr -TÄVLAN.
(2) -VAPEN. i sht i sg. best., koll. om för militärt bruk avsedda flygfartyg jämte för deras användning o. vård nödig personal o. materiel; jfr FLYG, sbst.1 1. Det marina flygvapnet. Upsala 1914, nr 54 A, s. 3.
(2) -VARV. (mindre br.) flygv. anläggning för tillvärkning av flygbåtar. SD 1912, nr 226, s. 5. KrigsVAT 1922, s. 10 (om finska förh.).
-VINGE.
1) zool. till 1: vinge använd att flyga med. Marklin Illiger 206 (1818). särsk. hos insekter, motsatt: täckvinge. Sundevall Zool. 95 (1835).
2) bot. till 3: om vingliknande flygapparat hos frukter o. frön. Sernander SkandVeget. 21 (1901).
(4 a) -VÄRK. (numera i sht i folkligt spr.) om reumatiska smärtor som hastigt flytta sig från ett ställe till ett annat (l. för övrigt hava ombytlig karaktär); jfr flygande värk. Möller (1790). Wretlind Läk. 9—10: 102 (1901).
(2) -VÄSEN l. -VÄSENDE. särsk. sammanfattande benämning på ett lands (l. en armés l. en flottas) flygfartyg o. för deras användning nödiga inrättningar. PT 1912, nr 37 A, s. 2. 2NF 35: 905 (1923).
(1) -ÖDLA.
1) ödla tillhörande den utdöda kräldjursgruppen Pterosauria som var försedd med flygorgan; särsk. om (individ l. art av) släktet Pterodactylus. Thorell Zool. 2: 209 (1861).
2) (föga br.) zool. (individ l. art av) det ”flygande” ödlesläktet Draco Lin. NF 3: 1420 (1880).
B (†): FLYGE-REDSKAP, se A.
Avledn.: FLYGARE, se d. o.
FLYGELIG, adj. (flygelig(h) 16401700) (†) till 1, 3: flygande; jfr FLYKTIG, adj.2 1, 2. Flygeligh, (lat.) Volatilis, volaticus. Linc. (1640). Hamb. (1700).

 

Spalt F 902 band 8, 1925

Webbansvarig