| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EMELLAN emäl3an2, äv. -mel3-, ngn gg (bygdemålsfärgat) -mil3– (uttalas med slutet e enl. Moberg Gram. 88 (1815)); l. (numera bl. starkt vard., i sht bygdemålsfärgat) imellan imäl3an2 osv., prep. o. adv.
— jfr MELLAN.
I. prep.
Anm. 1:o. Ss. prep. styrde ordet i fsv. regelbundet gen. Denna rektion möter stundom ännu i ä. nysv., t. ex. GR 6: 7 (1529: hånda emellom; se under HAND), Därs. 8: 58 (1532: edra emellam), Därs. 16: 673 (1544: manne emellen), Skråordn. 36 (1596: Emillan thera). Rätt långt ned i tiden kvarlever uttr. sin (sina, sins) emellan, se SINSEMELLAN. — 2:o. I äldre tid hade prep. (liksom fallet var i fsv.) sin plats omväxlande före o. efter sitt huvudord. I regel står numera prep. före; så alltid i bet. 2 o. 3. Efterställd är den ännu ofta i bet. 1 b (i sht i iterativ anv.: land och land emellan, man och man emellan o. d.) samt i bet. 4 (särsk. vid pron.: oss, dem, sig emellan osv. samt i bet. 4 c). I övriga fall har efterställning av prep. numera en ålderdomligt högtidl. prägel. — 3:o. Emellan växlar — ofta beroende på välljuds- l. rytmiska skäl — med MELLAN. Endast det förra kan dock användas efterställt o. användes nästan alltid efter adv. midt. Ss. första led i ssgr är MELLAN numera nästan ensamt brukligt.
1) i fråga om rum l. ordningsföljd.
a) för att i fråga om (ngns) plats l. (ngts) läge l. (ngns l. ngts) rörelse beteckna det förh. att (han l. det) på ömse sidor om sig har (l. kommer att ha) l. omgives av (l. kommer att omgivas av) osv. (det o. det); mellan. Vikbolandet kallas halvön emellan Bråviken o. Slätbaken. Tomten (gatan, gränden) emellan domkyrkan och rådhuset. Vi hade (sutto med osv.) Axel emellan oss. Solförmörkelse inträffar, då månen kommer midt emellan solen o. jorden. Solen tittar fram emellan molnen. Krypa emellan benen på ngn. Hålla ngt emellan fingrarna, emellan tummen o. pekfingret. Ha l. få sin plats (på förslaget osv.) emellan den och den. A. kommer i poängtal, i tur(en) osv. emellan N. och S. Emellom oss och idher (är) befestath it stoort swalg. Luk. 16: 26 (NT 1526). Han achtade sigh gå emellan Slottet och thet lägret i Clostret war. Svart G. I 31 (1561). (Kristus) som nu emellan himmel och jord hengde på korszet. Swedberg Sabb.-ro 39 (1700, 1710). Vår båt i qvällen glider / Emellan fjärdens skär. Wennerberg 4: 96 (1885). jfr MIDTEMELLAN. — särsk.
α) (†) med ena ledet av bestämningen underförstått. Then tompten som näst ligger then gatune emelle muren (dvs. emellan muren o. gatan ifråga). O. Petri (1526) i Sthms tänkeb. 1: 92. Knifwar, dem de hade .. emellan shiärppet .. instuckna. KKD 3: 224 (c. 1710).
β) (†) i uttr. emellan händerna l. (ngns) händer, l. händer l. handa l. hand(en) emellan o. d., se HAND.
γ) (numera knappast br.) med obestämdare lokal bet.: ibland; vanl. med koll. huvudord. Huar som tuå eller tree sammankomma i Gudz Nampn, ther ähr Gudh mitt Emillan thera. Skråordn. 36 (1596). Ett .. allarm emillan pöbelen. Ekeblad Bref 1: 421 (1655; rättat efter hskr.). Der rörs han emellan folket. Hahnsson (1888).
δ) i bildl. uttr. Tränga sig (o. d.) emellan barken och trädet, se BARK, sbst.1 1 b slutet. Vara (osv.) emellan två eldar, se ELD 5 b slutet. Komma (osv.) emellan hammaren och städet, se HAMMARE. Emellan skål och vägg, se SKÅL. Befinna sig l. tala (osv.) emellan fyra ögon, se ÖGA. En medelväg emellan (två) ytterligheter. Sväva emellan liv och död. Läsa (något) emellan raderna (dvs. tyda l. ana en outtalad mening i ngt). Wij sittia emellam twå och ätha mett jngenn (szom mann pläger szeije). GR 10: 235 (1535). At lefva emellan hopp och fruktan, gör människan munter och vaksam. Tessin Bref 1: 147 (1752). Romarfolket är länken emellan Antiken och medeltiden. Lysander Tre föredr. 29 (1855). Att lotsa sig fram emellan alla svårigheter. De Geer Minnen 2: 146 (1892).
b) i fråga om rörelse l. utsträckning l. avstånd: från (en person l. ett ställe osv.) till (en annan l. ett annat ställe osv.), mellan; ofta reciprokt (fram o. åter från den ene l. det ena stället osv. till den andre l. det andra stället osv.) l. iterativt (från man till man l. från ställe till ställe o. d.); stundom mer l. mindre bildl., närmande sig 4. Fara (fram o. tillbaka) emellan Stockholm o. Uppsala. Vi voro fem veckor på väg(en) emellan N. och S. Ryktet går man och man emellan. Avståndet emellan punkterna x och y. Bred emellan axlarna. Ha långt emellan ögonen. Formode wij ath j mellan edher och oss wel wardher budt och breeff gongendis. GR 2: 12 (1525). Att emellan krogerne å stråckvägen intett mehra bliffver än två mijll. RP 6: 29 (1636). At iag åfwanbe(mäl)te twenne Skeep skulle låta Creutza emillan Stewen och Falsterboo. HSH 31: 341 (1662). (Han) fick häst gratis gårdarna emellan. Vasenius Topelius 1: 142 (1912). — särsk. (†) med bestämning bestående av bl. ett ord i sg.: hand emellan, från hand till hand (se under HAND), hus emellan, från hus till hus, man emellan, från man till man, o. d. Denne fördes .. länge Byy emellan. Tranæus Medewij suurbr. 12 (1690). (De) haffwa .. mig huuss emellan burit på een bår. VDAkt. 1700, nr 310. Att guldsand eller stänger cirkulera man imellan. Allm. journ. 1814, nr 55, s. 2.
2) i fråga om tid, för att beteckna läge efter en o. före en annan (angiven) tidpunkt l. för att beteckna utsträckning i tid från en tidpunkt till en annan; mellan. Natten emellan söndag och måndag, emellan den 17 och 18 december. (Klockan) emellan 3 och 4 på morgonen. Långt (kort) emellan måltiderna. Jag har skri~ vit i ett sträck emellan frukost och middag. Det var blott några få dagar emellan det (att) han kom och det (att) han reste. GR 1: 325 (1524). Emillan Jwl och Trettonde Dagen. Brahe Oec. 99 (1581). Om någon af Regeringen Rijkzdagar emellan genom döden frånfölle. RARP 9: 194 (1664). Vintren emellan 885 och 886. Dalin Hist. 1: 531 (1747). Emellan middagen och supéen serverades kallskål. De Geer Minnen 1: 6 (1892). — särsk. med bestämning av singular innebörd; numera bl. ngn gg med iterativ bet.: under mellantiderna (emellan). (Bönderna) befaltes .. hempta (kalken) in Junio eller emillan anden. Murenius AV 272 (1653). (De hade) deltagit i ortens angelägenheter, emellan det de med mäktig .. hand ingrepo i rikets öden. TurÅ 1907, s. 8. — jfr DESS-, DÄR-EMELLAN.
3) för att beteckna att ngt (med avs. på beskaffenhet l. egenskaper, särsk. mått l. ålder o. d.) intager en mellanställning (i förh. till två l. flera andra saker l. förh. osv.), att ngt varken är helt det ena l. det andra l. är mindre än det ena, men större än det andra osv.; mellan. Jag har nu arbetat emellan 3 och 4 timmar. Han är emellan 70 och 80 år (gammal). Emellan tre och fyra meter lång. Dwala, och Dwalm, är ett medel (dvs. mellanting) emellan Lijfwet, och Döden. Stiernhielm Ut. (1668). Ett pulver, hvars färg är emellan grått, gult och grönt. Berzelius i VetAH 1813, s. 198. (Den preussiske kungen hade) ett gammalt, obetydligt ansigte, midt emellan korporal och länsman. Tegnér 6: 209 (1833).
4) för att beteckna ömsesidigt förh. l. ömsesidig(a) relation(er) (i fråga om personer l. saker); mellan. Vänskap, kärlek, sämja, enighet, ovänskap, groll, hat, oenighet, split, trätor emellan personer. Hon har stiftat ondt emellan dem. Ett samtal (l. en brevväxling) i frågan ägde rum emellan dem. Målet (l. rättegången l. saken) emellan N. N. och N. N. Striden emellan luteraner och kalvinister. Ett slag har nyligen utkämpats emellan den engelska och den tyska flottan. En förlikning ingicks emellan dem l. dem emellan. En evig fred staterna (l. folken) emellan är en utopi. Förbundet emellan Ryssland och Frankrike. Ett möte (kommer att anordnas) emellan de nordiska juristerna. Underhandlingar (föras) emellan parterna. De gjorde den överenskommelsen sig emellan (l. emellan sig), att … Det rådde ett livligt umgänge emellan oss l. oss emellan. Förhållandet, sambandet, motsvarigheten emellan (det och det). Jämförelse, skillnad, likhet emellan personer l. saker. Skilja emellan vän och smickrare. Dela l. fördela (ngt) emellan några (l. emellan sig l. sig emellan). Fälla dom emellan tvistande. Valet emellan ondt och godt. Jag tvekade (vid betygsättningen) emellan cum laude och non sine. (Att) Naagen söndringh eller obestaandt företaghas skwlle richen emillan. GR 1: 164 (1523). (Gud) giorde honom (dvs. sin son) till en medlare emellam sich och menniskior. O. Petri Men. fall C 8 a (1526). Iagh skal sättia fiendskap emellan tigh och qwinnona, och emellan tina sädh och hennes säd. 1 Mos. 3: 15 (Bib. 1541). Herren döme emellan migh och tigh. Därs. 16: 5 (Därs.). Ächtenskap emellan Syskonebarn. Kyrkol. 15: 9 (1686). Yppar sig ägotvist grannar emellan. JB 11: 7 (Lag 1734). Pannspröten synas hos myrorna tjena till organ för meddelanden individerna emellan. NF 12: 678 (1888). — pregnant. Hvad är det emellan er nu, hvad har du fått emot honom? Hallström Erot. 90 (1908). — särsk.
a) (†) med bestämning bestående av ett koll. i sg.: inom. En ordning på kiöpe godz Adelen emellen. RARP 2: 200 (1635). Irring och missförstånd Ståndet emellan. Därs. 6: 28 (1657).
b) i numera obr. uttr. o. förb. Pilatus och Herodes wordho vener emellom sigh på samma dagh. Luk. 23: 12 (NT 1526). War däm sängelagh kommit emellom. ÄARäfst 9 (1596). De haf(ve)r sig emillan 3. barn. VDAkt. 1701, nr 307. — särsk. i uttr. veta l. bekänna o. d. (ngt) emellan Gud och sig (l. sitt samvete) o. d. Ther i dog emellan Gud ock eder well Annerlunde wetta. GR 5: 167 (1528). (Jag) wet .. emillan gud och mitt samwet, att (osv.). VDAkt. 1699, nr 11.
c) i uttr. som avse att framhålla att ngt göres l. förekommer l. hålles l. inskränkes osv. inom en viss krets (av personer) l. grupp (av saker osv.) i motsättning mot andra: emellan (dem l. dem) inbördes, sinsemellan. Män emellan, kvinnor emellan. Det är (l. får bli) en sak emellan honom och dig (dvs. vidkommer icke ngn annan). Mat. 21: 38 (NT 1526). Thet gemeenskap fäderna j öknenne hadhe sig emillan, icke medh oss. O. Martini Pred. C 3 b (1606). Samma puncter ämna vij nu jämföra sig emellan. RP 8: 195 (1640). En lösen, som Krigsmän hafva hemligen sig emillan. Murbeck Catech. arb. 2: 6 (c. 1750). De undrade sig emellan, om (osv.). Topelius Evang. f. barnen 69 (1893). — jfr SINSEMELLAN. — särsk.
α) i uttr. oss emellan (förr äv. emellan oss) sagt (ofta förkortat till: oss emellan), (ngt) bliver l. stannar oss emellan l. emellan oss o. d., för att beteckna att ett yttrande (o. d.) göres i förtroende, att den talande önskar att det ej går vidare l. göres bekant för andra osv. Detta i förtroende oss emellan. Oss emillan sagdt. Ekeblad Bref 1: 229 (1653; rättat efter hskr.). (Jag) skrifwer honom till stundom på latin, på det sådant allenast måtte blifwa oss emillan. VDAkt. 1709, nr 200. Det var, oss emellan, misstänkt nog, at (osv.). Dalin Arg. 1: 220 (1733, 1754). Alltså, emellan oss, han är .. / Den största högmodsnarr som vandrar på vår jord. Remmer Den högf. 9 (1818).
β) i uttr. bröder l. vänner emellan, eg.: uppriktigt, ärligt (sagt l. erbjudet osv.), värkligen; stundom bl. ss. förstärkande uttr.; särsk. i fråga om köp o. d. för att framhålla att ngt utbjudes l. värderas till så lågt pris som möjligt: lägst, minst, fullt upp. Bröder (l. vänner) emellan är hästen värd sina sexhundra. Ett par stöflor kostade .. bröder emellan 30 plåtar. Roland Minnen 113 (c. 1748). Toddyn (kom) in, och vänner emellan var den god. Almqvist Skälln. 22 (1838).
1) i fråga om rum l. ordningsföljd; jfr I 1. Åkrar med gärdsgårdar emellan. Utsikten till parken är inte fri längre; det nya bankhuset ligger emellan. Ekeblad Bref 1: 89 (1651). Ett bord .. var serverat i inre rummet med dörren öppen emellan. Tersmeden Mem. 2: 65 (1735). De (ha) rest ett stängsel af spjälor utanpå (väggen) och fyllt några lass barr emellan. Berg Där kriget rasar 40 (1915). bildl. Lägga fingrarna emellan, se FINGER. — jfr FALLA, GÅ, KOMMA, LÖPA, SITTA, SLÅ, SPRINGA, STIGA, STÄLLA SIG, SÄTTA, TRÄDA EMELLAN m. fl.
2) i fråga om tid; jfr I 2. Sockerärter, rökt lax, vin emellan, och litet spritsbakelse efteråt. Almqvist Törnr. b. 3: 144 (1850). (†) (Det) förundrer oss .., att thu gör så longt emellen och intitt skriffwer oss till. GR 16: 669 (1544). — jfr GÅ, KOMMA EMELLAN. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. icke långt (förr äv. år l. veckor osv.) emellan, med kort(a) mellanrum (resp. med en mellantid av år l. veckor osv.), kort (resp. så l. så långt) efter vartannat. Stadhen Bressa, hwilken icke longt emillan bleff twenne reesor medh stormande Hand intaghen. Schroderus Os. III. 1: 21 (1635). Twå resor åhr emellan talade (jag) med henne. Swedberg Dödst. 567 (1711). (Man) möter .. icke långt emellan en mängd qvinnor. Sundblad Sed. o. br. 353 (1888).
b) (i sht i talspr.) i uttr. litet emellan (eg. = a), allt emellan, förr äv. då och då emellan l. bl. emellan, då o. då, icke sällan, allt emellanåt; en gång emellan, någon gång, understundom, en gång emellanåt. Om han ej då och då emellan, bränvin supit. Livin Kyrk. 92 (1781). Formsanden .. sprides ut i tunna lager, för att torka, och öfverfares litet emellan med en räfsa. Gundberg Tegel 29 (1860). (Han) Sjöng och sjöng en strof emellan. C. V. A. Strandberg 1: 320 (1864). Det (är) tyst och stilla. Blott en gång emellan slår en bofink en .. drill. Rosenius Naturstycken 7 (1897). (Det) händer .. allt emellan, att (osv.). Kjellén Nat. saml. 77 (1902, 1906).
3) motsv. I 3. Sanningen ligger midt emellan. En deel (äpplen äro) tröge och wrånge, en deel så mitt emellan. Palmcron Sundh. sp. 59 (1642).
4) (föga br.) motsv. I 4. I slogens, bröder unge, / och buren split imellan. Afzelius Sæm. E. 259 (1818). — jfr FÅ, GIVA, GÅ, KOMMA, LÄGGA SIG, STÅ, TRÄDA EMELLAN m. fl.
(II 1, 4) -GÅ, -ende. (†) gå emellan, intervenera. Gl. Ter. 12 (c. 1550). Serenius (1734; under interpose). —
(II 1, 4) -KOMMA.
1) (†) gå emellan, träda emellan, intervenera. Linc. (1640; under interveniens). 4 karlar .. söckte .. genom porten inkomma, hwilcket och skedt hadhe, om hans karlar eij hadhe emillankommit. ConsAcAboP 4: 345 (1676). SP 1780, s. 46.
2) (numera bl. i p. pr.) komma emellan, komma i vägen. LReg. 51 (1688). Emellankommande oförmodade händelser. Rydelius Förn. 219 (1722, 1737). På den andeliga följer den eviga döden, om ej nåd och bättring emellankomma. Franzén Pred. 2: 208 (1842). —
(II 1, 4) -KOMMANDE, n. (†) mellankomst (jfr -KOMMA 1). J. Cederhielm (1706) i KKD 8: 250. Celsius G. I 2: 306 (1753). —
(II 1, 4) -KOMST. (†) mellankomst.
2) jfr -KOMMA 2. Andhre wichtighe hindhers emellankompst. VDAkt. 1663, nr 423. Scherping Cober 1: 10 (1734). —
-SKOTT. (†)
2) till II 2: intermezzo, avbrott. Rätt som Svenska underhandlingen var i sin bästa gång, kom ett oförmodeligit emellan-skått. Nordberg C. XII 2: 77 (1740). —
(II 1) -SÄTTA. (†) sätta emellan, inskjuta. Helsingius H 5 a (1587). Detta emellansatte d (i perf. part. neutrum, t. ex. hördt). Hof Skrifs. 192 (1753). —
-ÅT, se d. o.
Spalt E 501 band 7, 1922