Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DU 4, obl. form dig, högtidl. (t. ex. i högstämdt tal, vid uppläsning af poesi l. högprosa) di4g, eljest däj4; pers. pron.; ngn gg substantiveradt; ss. sbst. n.; best. -et.
Ordformer
(nom. thu GR 21: 84 (1550), Holof. 34 (c. 1580). tu (tw) GR 1: 58 (1523), Swebilius Cat. 2: 31 (1689), Bremer Nina 282 (1835; arkaiserande). dhu GR 12: 118 (1538), Ludvigsson Norman 33 (c. 1550). du (dw) GR 6: 341 (1529) osv. ru Sandberg GHusH 7 (1897: Tror’ru; vulg.), Janson Gast. 128 (1902: må’ru; vulg.); u Koch Timmerd. 311 (1913: har u; vulg.). i äldsta tid ofta enklitiskt efter på -t slutande vbalform, hvarvid dennas slutkons. o. pron:s begynnelsekons. sammansmälte till ett ljud, t. ex.: weestu FörsprNT 3 a (1526), estu Cat. 1572, s. C 2 b. — obl. form tig(h) (tiig(h) tijg(h)) GR 1: 58 (1523), Messenius Sign. 50 (1612), Weste (1807; med hänv. till dig). tich OPetri (1526) i SthmTb. 1: 113, Dens. PEliæ C 4 a (1527). dig(h) GR 21: 84 (1550) osv. thegh GR 1: 79 (1523). teg(h) GR 1: 104 (1523), Därs. 119. deg(h) Visb. 2: 245 (c. 1600), EOxenstierna (1646) hos Horn Lefv. 187, Columbus Ordesk. 20 (1678). dej (dei(j), dey, däi(j) osv.) Kolmodinus Gen. B 8 a (1659), Boding Mick. 23 (1741), Lindqvist Herr. 53 (1917) m. fl. Anm. Beträffande uttalet af begynnelsekonsonanten i nysvensk tid torde ordet i allt väsentligt vara likställdt med DEN (se d. o. sp. 738, anm. 1:o). Med afs. på frekvensen af skrifningarna th, t, dh, d jfr DIN (sp. 1424, anm. 1:o))
Etymologi
[fsv. þu (thu), tu (obl. form þik (thik), tik, t(h)ich, t(h)ek, t(h)egh), motsv. d. du, isl. þú, got. þu, fsax. thū, mnt., holl. o. t. du, eng. thou, lat. tu, gr. τύ, fir. tú, fslav. ty osv.; se för öfr. Hellquist. Anm. 1:o. Beträffande det historiska förh. mellan skrifningarna med begynnande th, t, dh, d o. de däraf representerade ljuden se DEN (sp. 738, anm. 1:o). 2:o Öfverg. af k till gh (redan i fsv.) o. senare till j (åtm. från midten af 1600-t.) samt af i > e(ä) i den obl. formen (deg(h), dej, däj osv.) beror på ordets öfvervägande anv. i svagtonig ställning]
Anm. Du var urspr. det enda tilltalsord till en person som vårt språk kände. I den högre stilen, i sht den poet., är det ännu så godt som enarådande, liksom det alltid användes i tilltal till det högsta väsendet. I andra fall däremot har dess anv. så småningom lidit stora inskränkningar. Redan under medeltiden kom gm främmande inflytelser (närmast från t.) det plurala I i bruk, senare ersatt af l. växlande med det därur uppkomna NI; under den ä. nysv. började, likaledes gm påverkan från t., HAN o. HON att användas äfv. i tilltal, o. slutligen har de pronominella tilltalsordens anv. i hög grad utträngts af olika slag af titlar.
Du har numera i det bildade umgängesspråket framförallt prägeln af nära bekantskap l. förtrolighet. Det användes sålunda först o. främst mellan medlemmar af samma familje- o. släktkrets (dock mera sällan af barn till föräldrar) samt mellan (någorlunda jämnåriga) vänner o. kamrater. I detta afs. har en utvidgning af bruket af du ägt rum i senare tid. Ännu in emot midten af 1800-talet var det mindre vanligt än nu, att du användes inom familjen o. släkten eller mellan förtroliga vänner, där i stället tilltalsord sådana som BROR, KUSIN o. d. voro mycket gängse; särsk. har bruket af du emellan män o. kvinnor blifvit vanligare under senaste tid.
Mycket vanligt är alltjämt, att du användes af vuxna till (mindre) barn (äfv. utan närmare bekantskap); hit kan väl också föras det allmänt gängse bruket, att lärare o. lärarinnor kalla sina yngre elever (småpojkar o. småflickor) för du. Däremot har det förr regelbundna bruket af du från öfverordnade till underordnade (husbönder till tjänare, arbetsgifvare till arbetare, befäl till manskap, lärare till äldre elever osv.) l. från socialt högre till socialt lägre ställda (adelsmannen till bonden osv.) i samband med den demokratiska utvecklingen under de sista decennierna i hög grad inskränkts.
Särsk. bör kanske nämnas, att du vid stark affekt (vrede, förakt osv.) ofta användes, i sht af obildade personer, äfv. i tilltal, där detta tilltalsord eljest icke kunde komma i fråga. Ex. härpå föreligga redan från mycket gammal tid (jfr ex. 1625 under DUA).
För öfr. kan anmärkas, att bruket af du i icke ringa mån växlar i olika trakter o. inom olika samhällslager o. kretsar. I folkmål har du på sina håll en betydligt större anv. än i riksspråket. I Dalarna t. ex. användes du som allmänt tilltalsord i sg. liksom i fornspråket.
1) (jfr anm. ofvan) ss. tilltalsord för 2:dra pers. sg., vare sig vid verklig meddelelse med en person (i samtal l. bref osv.) l. i tilltal till ett djur l. dödt ting osv. l. (i sht i högre stil, särsk. poesi) i tilltal till person l. personifieradt ting osv. som af den talande fingeras vara närvarande l. behandlas ss. en närvarande person o. göres till föremål för yttrandet; stundom (i sht i barnspråk) i tilltal till den talande själf.
a) ss. integrerande del af satssammanhanget (subj. l. obj. i satsen). Tackar iak tiigh .. för then .. tiænest tw mek ok rikiith bewisth hafwer. GR 1: 58 (1523; till B. von Melen). Efter tigh Herre lengtar iagh. Psalt. 25: 1 (Bib. 1541). Landsens . Fader . / Gifve . Dig . Gud . / Ädelsinta . Laglydiga . och . Eniga . Barn. Dalin Arg. 1: 24 (1733, 1754). Han (dvs. Rääf) och du utgören just ett originelt par missnöjde. LHammarsköld (1811) i BrefNSkolH 328 (till C. Livijn). Dig jag sjunger en sång / du högtstrålande sol! Tegnér (WB) 2: 134 (1813); jfr b β α‘. (Fritjof till Ingeborg:) Hur lycklig jag till Valhall ginge / om min Valkyria vore du! Därs. 5: 43 (1825). Den tredje var du, Zacharias. Runeberg 1: 48 (1832; i episk apostrofering). Nätt, styr dig! Rydberg Vigg 5 (1875; till en häst). ”Tror du att han vill hålla af mig?” sade hon (till farbrodern). Benedictsson Peng. 83 (1885). (Prästen till torparen:) ”Hvad är du ute i för ärende?” JulhälsnLinköp. 1909, s. 53. — särsk.
α) i utvidgad anv., i tilltal där flera (l. många) personer på en gång åsyftas.
α‘) (i sht i vitter stil o. poesi) till läsaren af en skrift o. d., i det att förf. för att göra framställningen lifligare låtsar att läsaren själf är närvarande o. kan utbyta tankar med honom l. se l. bevittna de skildrade företeelserna l. händelserna osv. Här haffuer tu nw christelighe läsare thet nyia testamentzens böker på Swenskt måål. FörsprNT 4 a (1526). Säger tu; kam, gamle, så skrif så med. Swedberg Schibb. 4 (1716). Rikt var huset: hvarhelst som du skådade, mötte ditt öga / fyllda källrar, och proppade skåp, och rågade visthus. Tegnér (WB) 5: 21 (1825). Du kan tro, att där spisades! Gellerstedt Hult 52 (1906).
β‘) (i predikostil) till (den närvarande l. tänkte) åhöraren l. till församlingen i sin helhet o. d. Alltid är det något som en annan har bättre än du. Franzén Pred. 3: 117 (1843). (Herren) och du mötens i dessa dagar med hvarandra. Rudin OrdUngd. 2: 119 (1900). jfr Ödmann AnvPred. 95 (1807).
γ‘) i allmängiltiga uttalanden, ordspr., regler, bud, befallningar, råd o. d.; i sht förr ofta liktydigt med man (som numera föredrages utom i vitter stil o. poesi). I dag dig, i morgon mig. Ropa inte hej, förrän du är öfver bäcken! (ordspr.). Tu skalt icke binda munnen til på oxan som tröskar. 1Kor. 9: 9 (NT 1526). Thet skaltu äta fastande. BOlavi 51 b (1578). Detta moss är mjukt, faller ej hårdt i hop, då du lägger dig på det. Linné Ungd. 2: 63 (1732). Har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej. Tegnér (WB) 5: 111 (1825).
β) (numera i sht hvard.) efter en imperativ (i prosa numera nästan alltid omedelbart efter densamma) för att åt en uppmaning l. bön gifva en mildrande l. uppmuntrande l. bönfallande ton o. d. l. åt en befallning l. ett förbud större eftertryck (ofta med bibegrepp af missnöje l. hot o. d.). Kom du bara! Tala du (gärna) högt, det är inte farligt. Tro du mig, det blir nog bra med det. Tig du, när jag talar! Ludvigsson Norman 33 (c. 1550). K(äre) broder, förlåt tu migh! Asteropherus 26 (1609). Sköna Biktmor, hvad för dig jag biktat, / göm det du, liksom ett lyte göms. Tegnér (WB) 5: 213 (1826). Liten Karin, unge kungen ber dig: / Blif du min och Stockholms borg du får. Snoilsky 1: 166 (1874).
γ) (i sht hvard.) med försvagad innebörd (o. utan tonvikt) i vissa stående imperativiska uttr. i hvilka äfv. verbets bet. är mer l. mindre förbleknad o. som användas bl. ss. ett slags lystringsord; i förb. hör du (hvard.) äfv. fördubbladt (l. flerdubbladt). Hör du, Axel, titta hit ett slag! Nej, vet du, detta går verkligen för långt! Vet Du: när jag första gången hörde den (lilla sångdikten), (osv.). Dybeck Runa 1849, s. 40 (i handl. fr. 1847). Tänk du, om hon börjat misstänka något! Heidenstam Alienus 1: 211 (1892). ”Hör du, du, du,” sade syster min, ”vi ska till skogen i dag …” Fröding ESkr. 2: 235 (1896).
δ) (i poesi, †) framför en imperativ ss. subj. till denna. Arvidi 188 (1651). Dijne gerningar alla du grunda på Gudz bud. Stiernhielm Herc. 367 (1658, 1668). Din konst, ditt enda råd du af naturen tag. Wallin Vitt. 1: 8 (1805).
b) ss. fristående tillrop o. d. utanför det eg. satssammanhanget; ofta anteciperande l. återupptagande ett i satssammanhanget ingående du; (i sht hvard.) i vissa stående uttr., ss. ja, du! nej, du! tack, du! o. d. utan eg. innebörd af tilltal, bl. för att åt uttr. gifva större fyllighet l. eftertryck l. en vänlig l. förtrolig ton o. d. Du, min rätt goda vän, si huru di göra narr af din fästeman. Horn Lefv. 78 (c. 1657). Men Du, Du ser oss ej förbi. CVAStrandberg 1: 292 (1868). Åh, du, jag är den fegaste usling som fins på jorden. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 239. Hur står det till? — Jo tack, du. Åkerhielm GamlRoman 3 (1907). (Skulle jag yppa hemligheten?) Nej, du! Lagerlöf Holg. 2: 150 (1907). — särsk.
α) (hvard.; i sht i kvinnospr.) i uttr. kära(ste) du, bästa du, snälla du, söta du, stackars (lilla) du o. d. (i sht förr äfv. i mask. bäste du osv., i vissa trakter äfv. snälla dig osv.), äfv.: min kära du osv., min egen du, förr äfv.: min hjärtans du o. d. l. bl. min du, för att åt tilltalet gifva en bevekande l. förtrolig l. smeksam resp. beklagande ton o. d.; ofta ss. ingress i förtroliga bref o. d. Öppna dörren, snälla du! Ta det inte så allvarligt, kära du! Söta du! (vanligt damer emellan). Ach! skiönsta lilla du, kom, lät oss blifva vänner! Palmfelt Qvinn. 76 (1738). Säger du det, min du? Modée FruR 46 (1738). Ack hör, min hjertans du. Björn DygdYngl. 53 (1794; till fästmön). Min bäste du. Elof Tegnér (1802) hos Wrangel TegnSläktm. 231 (i bref till brodern). Kära du. Söderberg Främl. 194 (1892, 1903; inledn. till bref). Kära stackars du, förlåt. Hallström Erot. 7 (1908). — jfr (†): Ach hårda Tu. Wollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 119. Ach otacksamme Tu! Därs. 123.
β) i omedelbar förbindelse med ett efterföljande sbst. l. substantiviskt ord l. dyl.
α‘) framför sbst. l. substantiviskt ord som närmare betecknar hvem det är som tilltalas; ofta obetonadt. Tw Bethleem j Iudiske landit. Mat. 2: 6 (NT 1526). Du, gubbe, fäll din krycka ner; / Och du, du yngling, lyd min lag. Bellman 4: 50 (1791). Välkommen, du dag som länge dröjt. CVAStrandberg 1: 296 (1869). Du man, vad gör du? Andersson GrDram. 20 (1890, 1910).
β‘) (i sht i högre stil) framför (ngn gg efter) sbst. l. substantiviskt användt adj. som betecknar hvad den tilltalade (i den talandes tanke l. för den talande) är l. utgör o. d.; vanl. i uttr. af beundran l. vördnad l. tacksamhet l. tillgifvenhet o. d.; vanl. obetonadt. Du älskade, du kära! Du (min) lilla älskling! O herre Iesu Christe tu ewige gudh fadhers ordh, tu werldenes frelsare. OPetri Hb. E 2 a (1529). Farväl, du hälften af min själ! Tegnér (WB) 4: 23 (1822). Guds afbild du (dvs. människosläktet), hur träffande, hur sann! Därs. 5: 205 (1825). Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord, / Du tysta, du glädjerika sköna! Dybeck Runa 1865, s. 18.
γ‘) (i sht hvard.) framför (mera sällan efter) egennamn l. släktskapsord o. d. (stundom äfv. annat sbst.), för att uttrycka förtrolighet l. vänskap l. smeksamhet o. d.; ofta likvärdigt med: min; vanl. obetonadt. ”Bra, bra,” han ropte, ”bra, håll ut, min käcka gosse du.” Runeberg 2: 55 (1846). Du käre Viktor. Snoilsky (1891) hos Warburg Snoilsky 444. Beate, du, sade hon med en försiktig blick mot köket, han kommer inte. Åkerhielm GamlRoman 63 (1907). Husbonden började smeka .. (sin häst) ”Du hästen min, du hästen min!” sade han. Lagerlöf Holg. 2: 80 (1907).
δ‘) framför sbst. (förr äfv. adj.) med nedsättande bet.; i de flesta fall ersättligt med din, som föredrages hvard. o. i lägre stilarter. Du dumma nöt! Du åsna! Du stackare! Du Nar sielf. JMessenius (c. 1630) i 2Saml. 26: 105. Jag frågar tig tu giruger; huru går tu i kyrkio? Swedberg Cat. 329 (1709). Ingen underhandling, du fördömde tempelskändare! Rydberg Sing. 40 (1857, 1865). Tag i, du lätting. Hallström Sagodr. 172 (1910).
γ) (i sht hvard.) återupptagande (vid satsens slut) ett föreg. du för att gifva större eftertryck åt detta. Jo, du är god du! Du är inte dum du. Du är lycklig du, som får resa till Italien. Ja, du skrattar du. Tu äst inthet bäste Brodhren tu. VDAkt. 1681, nr 125. Du vet ej du hvad det gör godt att gråta. Tollin Dikt. 119 (1844). Du måtte visst vara dotter till Brobyprästen, du. Lagerlöf Berl. 1: 14 (1891).
δ) (i sht hvard.) efter en imperativisk sats; till innebörden ofta liktydigt med a β. Gå din väg, du, du besvärar oss. Björn Bill. 16 (1786). Stanna en stund du, sade hon. Hallström El. 168 (1906). Var inte rädd du! Lagerlöf Holg. 2: 284 (1907).
ε) [uttr. innebära eg. att Gud kallas till vittne på hvad som sker] (hvard.) i utrop i hvilka Guds namn l. ngn ersättning därför ingår, för att uttrycka förvåning, öfverraskning, förskräckelse, förargelse o. d. Du store Gud, hvad här ser ut! Du milde, sådan lymmel! ”O du Gud! Qvastmors yxa är förderfvad!” utbrast hon. Almqvist Grimst. 9 (1839). Du min värld, så jag skrattade! Agrell Sthm 69 (1892). Nej, men Du store. Strindberg HögreR 236 (1899).
2) i uttr. o. förb. som angifva l. åsyfta det förh. att tilltalsordet du användes. Det förtroliga du. (Dalfolkets) titel af du (till alla). Bergman SmSkr. 68 (1825). — särsk.
a) i uttr. säga du (till l. åt ngn), kalla (ngn) (för) du o. d. VRP 1625, s. 188. Så bekiändhe han coram Senatu sigh höra professorem Petræum kalla Qvæstorem öfwerliudt, bådhe du och hundsfott. ConsAcAboP 4: 284 (1675). Vi äro ju slägtingar .. Jag vill säga du. Bremer Sysk. 1: 27 (1848). Fadern kallade drängen och dalkullan du, samt titulerades af pigorna patron. Strindberg TjqvS 1: 5 (1886).
b) i uttr. vara l. bli(fva) du (med ngn), kalla (ngn) för du (o. kallas så af honom l. henne igen), resp. komma öfverens att kalla (ngn) för du (o. kallas så igen), ”lägga bort titlarna” (med ngn); (starkt hvard.) äfv.: (icke) vara du för ngn o. d., (icke) kallas du af ngn, (icke) tillåta ngn att kalla sig för du; förr äfv., i uttr. vara l. bli(fva) du (med ngn l. ngt) samt i uttr. känna sig l. göra sig du (med ngn l. ngt), i öfverförd anv.: vara l. blifva l. känna sig l. göra sig (innerligt) förtrogen l. intim med (ngn l. ngt). Ja’ e’ inte du för dej! Vi är du, men jag säger aldrig du till honom. Du kan du vara sjelf. Cederborgh JP 8 (1818, 1819). Känna sig du med alla människor och djur, som röra sig omkring oss. FBremer (1834) i Bremer 1: 208. Vi få lof att bli du, och goda vänner. Dens. Pres. 94 (1834). Den som med djefvulen är du, / Han bör ju icke sky för flamman. Rydberg Faust 69 (1876). Jag är du med alla menniskor. PT 1906, nr 167 A, s. 3.
c) (numera föga br.) i uttr. dricka du (med ngn), dricka duskål (med ngn). The Prester som .. dricka du och broderskap. KOF II. 1: 323 (1659). Då vi kommo på Lundagård, drucko vi du. SLBring (1845) hos Sylwan FyrtiotStud. 227. Wecksell SDikt. 288 (1861; bildl.).
3) (i sht filos.) substantiveradt, för att beteckna en från den talande l. från ”jaget” skild l. detsamma motsatt person l. varelse. Then förste Werlden hafver intet vetat af någon mig och tig. Giese Sprachm. 1—3: 366 (1730). Det menskliga jaget förutsätter ett du. Wirsén i 3SAH 14: 199 (1899). Larsson Id. 46 (1908).
Ssgr: DU-BRODER l. (i sht hvard.) -BROR. manlig person med hvilken man är du, ”bror”; förr äfv. i utvidgad anv.: (intim) vän, stallbroder, dryckesbroder. Vara l. blifva dubroder med någon. Vara l. blifva dubröder. En lustig stallbroder, en dubroder, en hiertans vän. Münchenberg Scriver Får. 94 (1725). Yxkull, .. gammal bekant och dubror med Broman. Tersmeden Mem. 3: 75 (1741).
-KYSS. (förr) kyss hvarmed duskapet bekräftades. Dunamn och Dukyssar, Kärlekens vanliga förelöpare, ha gett mig rätt att hoppas framför andra. Tegnér (1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 242. Vasenius Top. 2: 192 (1914).
-SKÅL. skål hvarigm man bekräftar öfverenskommelsen att säga du till hvarandra; ”brorskål”. SynodA 2: 4 (1583). (Agnes Geijer) har druckit duskål i lemonad och mandelmjölk med mer än en af de vackra .. flickorna. Solnedg. 2: 157 (1911). bildl., i uttr. dricka duskål med abborrarna, drunkna, dränka sig. Dagen 1897, nr 236, s. 3.
-SYSTER. kvinna med hvilken man är du; förr äfv. i utvidgad anv.: (intim) väninna. Vara l. blifva dusyster med någon. Vara l. blifva dusystrar. En fransöska, en dusyster .., som tu effter afftonsongen snackar med. Swedberg Dödst. 429 (1711). Zedritz 3: 166 (c. 1855).
Afledn.: DUSKAP, n. förh. att vara du (med ngn); ”brorskap”; förr äfv.: (intim) vänskap, förtrolighet, intimitet. Föreslå, uppgöra, öfverenskomma om, ingå (förr äfv. sluta l. svärja) duskap (med ngn). Att .. (prästerna) icke swäria duskap medh lösachtige och öfwerdådighe personer. SUFinlH 5: 192 (1617). De sluta duskap. Bremer Pres. 308 (1834). Denna känsla af duskap, som man stundom får med människor. Dens. (1835) i Bremer 1: 244.

 

Spalt D 2301 band 7, 1922

Webbansvarig