Publicerad 1923   Lämna synpunkter
BRUN brɯ4n, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(brunn 1562 c. 1585)
Etymologi
[fsv. brun (i bet. 13); jfr d. brun, isl. brúnn, fsax. brūn, holl. bruin, fht. brūn (t. braun), feng. brūn (eng. brown), äfvensom de från de germ. spr. lånade fr. brun, it. bruno; af en germ. stam ƀrūn-, till en rot bhrū, bhereu (jfr BJÖRN, BÄFVER, BRINNA, BRUNN); jfr BRYNA, v.2]
1) (†) i förb. brun brand, blankt svärd. Vnger Svenn drager sin brune brand, / Skijner som guldet röde. SvForns. 1: 297. Visb. 1: 131 (c. 1620).
2) om ngt i dess egenskap att hafva en af rödt, gult o. svart sammansatt färg, särsk. färg af de nyanser som förekomma på cigarrer, mogna nötter m. m.; äfv. i substantivisk anv., i sht i n. sg. obest. som benämning på ifrågavarande färg l. på färgämne som har l. gifver densamma. Gå klädd i bruna kläder. Hafva brun hy, brunt hår, bruna ögon. Vara brun i ansiktet, om händerna. Kläda sig i brunt. Lägga mera brunt i färgen. Bruna råttan, råttarten Mus decumanus Pall. Bruna bönor10 32, bönor af växten Phaseolus vulgaris nanus f. ellipticus Alef., resp. maträtt tillagad af dylika bönor; äfv. om nyssnämnda växt. (Tre) stycker skellert (dvs. ett slags skiftande taft) forste stycket brunt och gult. GR 8: 100 (1532); möjl. till 3. (Fru Dygd) war .. / Brun vnder ögon’, och bränd af Soolskijn, mager af hulde. Stiernhielm Herc. 279 (1648, 1668). Katrinas lockar gingo .. för mycket i brunt, för att riktigt kunna kallas röda. Almqvist Grimst. 8 (1839). Malt, torkadt vid 60 till 70 grader, kallas brunt malt och ger det mörkaste ölet. ArbB 42 (1887). Bruna höstlöf. Karlfeldt FlPom. 55 (1906). — jfr BARK-, BLEK-, CHOKLAD-, DJUP-, GRÅ-, GUL-, HAVANNA-, KAFFE-, KANEL-, KASTANJE-, KOPPAR-, LJUS-, MÖRK-, NÖT-, OLIV-, ROST-, RÖD-, SNUS-, SOT-, SVART-BRUN m. fl. — särsk.
a) i allittererande förb. med blå; se BLÅ 1 g γ.
b) om häst; äfv. (numera bl. i sammanhang hvaraf utan vidare framgår att fråga är om en häst l. hästar) i substantivisk anv. Rödhe, brwne och hwijte hestar. Sak. 1: 8 (Bib. 1541). En walsk brun. MeddSlöjdf. 1886, s. 20 (1548). De små bruna trafvade muntert på genom snödrifvorna. Humble Hem. 219 (1903).
c) om dryck l. dryckesvara: mörkbrun, mörk; äfv.: mörk o. stark; stundom (numera knappast br.) substantiviskt: glas mörk toddy o. d. Bruna toddar. Brun miödh. GR 28: 46 (1558). Kanske jag först öfver Norrbro bör kila, / Att inne på Opris mig taga en ”brun”. Sehlstedt 1: 132 (1853, 1861).
d) (†) om frukt: mörk (o. alltså föga lockande att se på)? Bruna Nötter haa sööta kiärnar. Grubb 56 (1665). Effter brwna bäär klijfwer man högt i Trää. Dens. 174.
e) [jfr t. bräune] (†) i n. sg. best. ss. benämning på (den mörka beläggningen af tungan o. svalget vid) ett visst slags halsinflammation. IErici Colerus 1: 199 (c. 1645).
3) (†; jfr dock anm.) röd; mörkröd; blåröd, gredelin, violett. Puniceus .. (dvs.) mörkrödh eller brwn. VarR 21 (1538). Bruun Lettegräs. Franckenius Spec. E 3 a (1638; om Serratula tinctoria Lin. med violetta blommor). Konungen gaf .. monga Frjslenska männs bruna blod wargom till dricks. Reenhielm OTryggv. 269 (1691; isl. texten: brunt .. Bloþ). Bruna Flickan. Ahlich 53 (1722; om växten Adonis autumnalis Lin. med mörkröda blommor) [efter t. braune(s) Mädchen; jfr eng. red maithes]. — jfr VIOL-BRUN. Anm. Hit höra etymol. sett vissa ännu lefvande ssgr, i hvilka dock den egentliga bet. numera icke är lefvande.
Ssgr (i allm. till 2): A: BRUN-ALG. alg tillhörande familjen Fucoideæ Ag. NF 5: 484 (1882).
-AND. anden Fuligula ferina (Lin.) Steph., rödhalsad dykand. 1Brehm 2: 523 (1875).
-BARKA, v. i fråga om hy (hud): göra brun o. grof; vanl. i p. pf. i adjektivisk anv. Kullberg SBer. 1: 14 (1847). Brunbarkade näfvar. Hedenstierna Bondeh. 14 (1885).
-BETSA, -ning. Brunbetsad ek.
-BLACK, adj. (†) svagt ljusbrun; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Hwit bruunblackt. Hiärne Förb. 57 (1706). Dahlman Humleg. 128 (1748).
-BLACKOT. (†) jfr -BLACK. (Javanernas) färg är brun-blackot. Wallenberg Gal. 234 (1771; uppl. 1921).
-BLEK. (Lappars o. judars) brunbleka hy. Högström Lapm. 48 (1747).
-BLOND. ljust gulbrun. (Axel Oxenstiernas) korta, uppstrukna hår, i ungdomen brunblondt, grånade .. tidigt. FinBiogrHb. 1628 (1901).
-BLÅ. blå med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Brunblåa bölja! Bellman 5: 380 (c. 1775). Långt i norr skymtade de i brunblått tecknade bokskogsränderna. Månsson Rättf. 1: 55 (1916).
-BLÄSIG. om häst: brun till färgen o. försedd med hvit bläs. Een brunblässigh hoppa (dvs. sto). VRP 1694, s. 98.
-BLÄSOT. (†) = -BLÄSIG. Rääf Ydre 3: 406 (i handl. fr. 1594). Cavallin Herdam. 3: 105 (i handl. fr. 1701).
-BOTTNAD, p. adj. särsk. om tyger l. kläder o. d.: som har brun botten. BoupptVäxiö 1790.
-BOTTNIG. jfr -BOTTNAD. SthmModej. 1850, s. 80.
-BRÄNNA, v. bränna brun.
1) i fråga om resultatet af en ren upphettningsprocedur: brunsveda. Lindfors (1815). Det fordras mycken försigtighet att ej filtrum .. blir brunbrändt. Berzelius Kemi 3: 368 (1818).
2) i fråga om process hvari hufvudsakligen ljuset har del; särsk. med afs. på hud; nästan bl. i p. pf. (i adjektivisk anv.): starkt solbränd; jfr -BARKA. Lindfors (1815). På ömse sidor om vagnen gå ett par brunbrända, bararmade svenskor. Beckman Främl. 44 (1885).
-BÄR. benämning på (de mörka bären af) en varietet af fruktträdet Prunus Cerasus Lin., morell(er). Körsbär: brunbär och klarbär. Abelin MTr. 67 (1902).
-BÄR-GRÄS. (†) = -ÖRT 2?; jfr BRUNELL-GRÄS. BOlavi 176 a (1578).
-BÄR-VATTEN. (†) dekokt på brunört?; jfr BRUNELLE-VATTEN. Giff barnet Brunbär watn vthi miölk til at dricka. BOlavi 177 b (1578).
-FLAMMIG. Luttropp Svarfk. 456 (1839). Brunflammig eller blåaktig ishafslera. Uppl. 1: 53 (1902).
-FLÄCKIG. Linné Ungd. 2: 240 (1734). Thomson Insect. 45 (1862).
-FLÄCK-SJUKA. af svamparten Phoma Hennebergii Kühn framkallad sjukdom i hveteax, yttrande sig däri att agnarna äro fläckvis besatta med små brunsvarta upphöjningar. LAHT 1890, s. 183.
-FOTAD, p. adj. i sht zool. som har bruna fötter. Dalin (1850). Brunfotade råttan (M(us) fuscipes). Stuxberg (o. Floderus) 2: 538 (1902).
-FÄRGA, -ning. Möller (1790).
-FÄRGAD, p. adj. brun till färgen; äfv.: färgad brun. En brunfärgad pulpet med lådor uti. Wrangel TessPal. 40 (i handl. fr. 1735).
-GARFVA, -garfning.
1) med afs. på läder: garfva brun. Retzius EtnolSkr. 224 (1856).
2) (hvard.) = -BRÄNNA 2. Koch Timmerd. 243 (1913).
-GLÄNSANDE, p. adj. —
-GLÖDGA, -ning. VetAH 1812, s. 239. UB 6: 134 (1874).
-GRÅ.
1) grå med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Rudbeck Atl. 3: 431 (1698). (Eld-)Husen .. stå gråa eller mörkt brungråa mot fäbodvallens frodiga gräs. Fatab. 1917, s. 198.
2) (tillf.) brun o. grå. Kindblad (1868).
-GRÖN.
1) grön med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. VetAH 1818, s. 56. En .. matt brungrön bladfärg. ArkBot. XI. 11: 73 (1912).
2) (tillf.) brun o. grön. Kindblad (1868).
-GUL. (brunt- GR)
1) gul med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. GR 2: 44 (1525).
2) (tillf.) brun o. gul. Kindblad (1868).
-GÖRA, -ing; -are. tekn. brunera (se d. o. 2). JernkA 1823, s. 371. 2UB 6: 399 (1904).
-HAFRE. (numera knappast odlad) varietet af hafrearten Avena sativa Lin. Gadd Landtsk. 3: 405 (1777). Grotenfelt LandtbrFinl. 72 (1896).
-HIRS. gräsarten Panicum sanguinale Lin. (med brunvioletta ax), blodhirs. Liljeblad Fl. 44 (1792). Torén Rebau o. Hochstetter 150 (1851).
-HVEN. gräsarten Agrostis canina Lin. (med rödbruna blomvippor), hundhven. Linné Vg. 9 (1747). UtsädT 1893, s. 205.
-HYAD, p. adj. —
-HYLLT, p. adj. som har brun hud; brunhyad. Scholander 3: 278 (1859). Brunhylta barn .. plaska i de grunda floderna. Hirn Hearn Exot. 1: 134 (1901).
-HYSSJIG. (†) brunspräcklig. Ripor, hvilka .. om sommarn äro brunhyssioga, men om vintern hvita. Lenæus Delsbo 145 (1764).
-HÅRIG. Sundevall Zool. 35 (1835).
-HÖ. (föga br.) landt. hö som bragts att torka väsentligen gm själfupphettning (i stackar). SFS 1859, nr 68, s. 43. 2UB 4: 98 (1899).
(2, 3) -JORD. (†) bolus. Then bäste Brwnjord eller Bolus är then som är bara rödh vthan andra färghor. Forsius Min. 5 (c. 1613).
-KALK. miner. mineral bestående af kolsyrad kalk, kolsyrad järnoxid o. talkjord. Retzius Min. 137 (1795). Björkman (1889).
-KLÖFVER. klöfverarten Trifolium spadiceum Lin. (med till en början gula, sedan kastanjebruna kronblad). Wahlberg Foderv. 239 (1835). MosskT 1893, s. 458.
-KOL.
1) till färgen brun l. svart fossil kolbildning, i ålder o. värde stående mellan stenkol o. torf. VetAH 1820, s. 114.
Ssgr: brunkols-brikett,
-brytning,
-bädd,
-flöts,
-grufva,
-lager, n.,
-stybb,
-tjära m. fl.
2) (mindre br.) tekn. i mila torkad (ofullständigt kolad) ved; ”brandigt” kol. JernkA 1842, s. 240. Svedelius Koln. 30 (1872; se under BRAND, sbst.1 I 6 b).
-KOLA, -ning. [jfr -KOL 2] (mindre br.) tekn. ofullständigt kola (ved i mila); i p. pf. i adjektivisk anv.: ofullständigt kolad. Försök att i Mila torrka ved, eller att brunkola ved som det i Frankrike kallas. JernkA 1842, s. 235. Därs. 1880, s. 545.
-KOPP, m. l. r. (†) = -NACKE 1. VetAH 1809, s. 198 (från Gottl.).
-KRUT. ett slags krut af brun färg med större mängd syre o. väte samt mindre svafvelhalt än det vanliga svartkrutet. SFS 1889, Bih. nr 21, s. 28. 2UB 9: 647 (1906).
-KULLA, r. l. f. orkidéen Nigritella nigra Rchb. fil. (Satyrium nigrum Lin.), som har svartröda blommor med rödbruna skärmblad. Serenius Kkkk 3 a (1757). Kindberg SvNamn 29 (1905).
-KÅL.
1) [jfr d. brunkaal] till 2: maträtt af brynt hvitkål.
2) [jfr anm. till 3] till 3: benämning på olika af violetta hufvuden karakteriserade varieteter af kålväxten Brassica oleracea Lin., rödkål; äfv. om maträtt af rödkål. Rålamb 14: 16 (1690). Blå- eller brun-kål brukas af bättre och sämre folk, både stufvad och hackad. VetAH 1783, s. 20. Östergren (1917).
-LACKERA, -ing.
-LAGD, p. adj. (numera mindre br.) i fråga om människors hudfärg: brunaktig, som går i brunt. Leopold 2: 441 (1789, 1815). En skär brunlagd hy. Ekmanson Sterne 1: 57 (1790).
-LASERA, -ing.
-LOCKIG.
-LÄDER. brungarfvadt läder. FFS 1861, nr 27, s. 14.
-LÄTT, äfv. -LETT.
1) (numera mindre br.) = -LAGD. Fast en Krigs-Man, brun-let är (osv.). Brenner Dikt. 1: 255 (1713). Lagerlöf Theokr. 64 (1884).
2) (†) till 3: (mörk)röd. Brunlätta Flickan (dvs. växten Adonis autumnalis Lin.). Ahlich 63 (1722).
-MELERAD, p. adj. Grått & brunmeleradt Strumpgarn. SDS 1897, nr 37, s. 1.
-MES. sångfågeln Accentor modularis Kock (Motacilla modularis Lin.), järnsparf. VetAH 1816, s. 28 (c. 1690).
-MOGNAD, r. benämning på det sista mognadsstadiet hos lin. Brunmognad, då frökapslarna (på linet) äro bruna och fullt mogna. 2NF 16: 562 (1911).
-MOSSA. benämning på mossarter tillhörande släktet Amblystegium Schimp. Uppl. 1: 110 (1902).
-MÅLA, -ning. Bellman 5: 178 (1781).
-NACKE, m. l. r.
1) (mindre br.) simfågeln Clangula Glaucion (Anas Glaucion Lin.), hvars hufvud hos honan o. ungfåglarna är mörkbrunt; knipa. Linné SystNat. 46 (1740). Dalin (1850).
2) simfågeln Anas Penelope Lin. (med hufvud o. hals rödbruna), bläsand. Nilsson Fauna II. 2. 2: 296 (1834; från Skåne).
-NÄBBA. = -NÄFVA. Nyman VäxtNatH 1: 362 (1867).
-NÄFVA, äfv. -NÄF. örten Geranium phæum Lin. (med mörkt brunvioletta blommor). Svensson Kulturv. 236 (1893). Kindberg SvNamn 20 (1905).
-OCKRA, äfv. -OCKER, r. l. m. brun järnockra. SthmPackhusVägaretaxa 1722, s. 1.
-PRICKIG. Nordforss (1805).
-RANDIG. Möller (1790).
-ROST. ett slags af chokladbruna fläckar karakteriserad sädesrost på råg o. hvete, framkallad hos det förra sädesslaget af svamparten Puccinia dispersa, hos det senare af svamparten Puccinia triticina; äfv. benämning på nämnda svamparter. Eriksson Sädesrost 19 (1896).
-ROSTA, -ning. Brunrostadt bröd. Mjöl, brunrostadt uti brynt smör. Sjöberg Singstock VIII (1832).
-ROT, sbst.1
1) apot. rotstocken af örten Scrophularia nodosa Lin. Lindgren Läkem. (1902).
2) ört af släktet Scrophularia Tourn., flenört. Franckenius Spec. E 3 a (1638). ÖoL (1852).
(2, 3) -ROT, sbst.2 [efter nt. brunrood, eg. brunröd; jfr anm. till 3] mål. järnoxidfärg, brun l. röd ockra l. bolus. OxBr. 11: 705 (1637). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 13. —
-RUTIG.
-RÖD.
1) röd med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. Helsingius F 5 b (1587). Färgen på hennes hår stötte i brunrödt. Almqvist Grimst. 8 (1839). särsk. i n. sg. ss. benämning på brunröd rödfärg (järnoxidfärg); jfr -ROT, sbst.2 Linder Färg. 37 (1720). 5,000 kg. Brunrödt (Caput Mortuum). SDS 1895, nr 69, s. 1.
2) (tillf.) brun o. röd. Kindblad (1868).
-RÖR. gräsarten Calamagrostis purpurea Trin. (med stundom helt rödbruna vippor). NormFört. 37 (1894). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 769 (1901).
-SKIMLOT. (†) brunskimlig. BtFinlH 3: 234 (1549).
-SKIMLIG l. -SKYMLIG. om häst: som är hvit l. ljus med tätt isprängda bruna hår; äfv. om djur i allm.: brunspräcklig. VRP 10/6 1738. (Gösen) är .. på sidorna strimmigt brunskymlig. LfF 1905, s. 232.
-SKIMMEL l. -SKYMMEL. brunskimlig häst. Nathorst LandtbrSk. 34 (1896).
-SKYMLIG, se -SKIMLIG.
-SKYMMEL, se -SKIMMEL.
-SKÄCK. brunskäckig häst. Florman HästKänned. 133 (1794).
-SKÄCKIG. hvit med isprängda stora bruna fläckar; i sht om häst. Dalin (1850). WoJ (1891).
-SKÄGGIG.
-SKÄRA, förr äfv. (jfr Lyttkens Växtn. 1, 2, 1611, 1629) -SKÄR l. -SKÄRDA l. -SKÄLA.
1) ört af släktet Bidens Tourn. (med brungula l. gula blommor); särsk. om arten Bidens tripartita Lin. Franckenius Spec. B 1 b (1659). Brunskär .. samlades då hon var mogen och gul, at dermed färga gulbrunt. Linné Sk. 240 (1751). MosskT 1891, s. 5.
2) örten Centaurea jacea Lin. Linder Färg. 89 (1720: Brunskälor). Lilja SkFl. 351 (1838).
-SOT. af svamparterna Tilletia Caries o. Tilletia lævis framkallad brand på hvete, stinksot; äfv. benämning på nämnda svamparter. TLandtm. 1881, s. 523. LB 2: 173 (1900).
-SOTIG l. -SOTOT. (-sotet VRP, -sotig Bouppt.) (†) om häst: svartbrun? VRP 1642, s. 1084. BoupptRasbo 1772.
-SPRÄCKLIG. Brunspräklig Marmor. Wallerius Min. 48 (1747). Morkullan .. är brunspräcklig. Sundevall Zool. 84 (1858).
-STARR. benämning på vissa starrarter med bruna axfjäll.
a) starrarten Carex disticha Huds. (Carex intermedia Good.). Wahlberg Foderv. 173 (1835).
b) starrarten Carex fuliginosa Schkuhr (Carex misandra R. Br.). Kindberg SvNamn 32 (1905).
c) starrarten Carex paludosa Good. (Carex acutiformis Ehrh.). Krok o. Almquist Fl. 1: 222 (1903).
-STEKA, -ning. äfv. bildl. Vara brunstekt i ansiktet af solen. Lät .. (löken) i en Panna och brwnsteek honom. Kockeb. B 5 b (1650). En brunstekt landsträcka. Nyblom Österut 16 (1908).
-STEN. miner. mangansuperoxid. Brunsten, brytes i Tijweden wid Wettern i stor myckehet. Hiärne Berghl. 449 (1687). Rosenberg OorgKemi 522 (1888).
Ssgr: brunstens-art,
-element,
-grufva,
-haltig,
-platta,
-pulver m. fl. —
-STOLLE, r. l. m. (föga br.) = -KULLA; vanl. i pl. Fischerström 3: 180 (1783). Nyman VäxtNatH 2: 323 (1868; från Jämtl.).
-STRIMLIG. (†) brunstrimmig. Oldendorp 1: 187 (1786). Nordforss (1805).
-STRIMMIG. Wikforss (1804; under braungestreift).
-SVART. svart med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. VarR 21 (1538). De tjärade, brunsvarta ladorna. Heidenstam Folkung. 2: 347 (1907).
-SVEDA, -ning. sveda (ngt) så att det blir brunt; nästan bl. i p. pf. i adjektivisk anv. Strand Tidsfördr. 2: 46 (1763). Hans ansikte var brunsvett av solen. Almqvist Comfort 328 (1913).
-SYRA.
1) örten Oxalis corniculata Lin. Krok o. Almquist Fl. 1: 104 (1900).
2) örten Rumex limosus Thuill. (Rumex palustris Sm.). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 583 (1901).
-TUPPOR, pl. = -ÖRT 2. Fries Ordb. (c. 1870).
-TÅG, r. örten Juncus castaneus Sm. (med svartbruna blomhufvuden). Nyman VäxtNatH 2: 366 (1868).
-VARM. tekn. om metall: upphettad till en brun färgton; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. GPolhem PVetA 1745, s. 13. Jernet .. kan upeldas under smidningen, ifrån brunvarmt til högrödt. Rinman Jernförädl. 228 (1772). Bergman Hofbesl. 68 (1905).
-VIGGE, m. l. r. (†) = -NACKE 1. Fischerström (1783). Weste (1807).
-VIOLETT. violett med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. LAHT 1892, s. 268. Tallarna få genom .. (gråbarrsjukan) en .. brunviolett .. anstrykning. SkogsvT 1909, s. 517.
-VÄPPLING. = -KLÖFVER. Liljeblad Fl. 263 (1792). Nyman VäxtNatH 2: 125 (1868).
-VÄRME. tekn. jfr -VARM. VetAH 1818, s. 26. Anlöpningen (af kanonerna) .. sker vanligen vid en temperatur af brunvärme eller börjande rödvärme. TSjöv. 1890, s. 56.
-ÅDRIG. Brunådrig marmor. Rinman 1: 21 (1788).
-ÖGA.
1) (tillf.) brunt öga. Hans flammande brunögon öfverforo laget. Högberg Vred. 3: 20 (1906).
2) skämtsamt l. smeksamt om person med bruna ögon. Nordforss (1805). Högberg Vred. 2: 337 (1906). jfr (†): Får jag följa dig snart til den lilla Brun-ögan? Dalin Arg. 2: 100 (1734, 1754).
-ÖGD, p. adj. som har bruna ögon. En brunögd flicka. Lind (1749; under bräunlich).
-ÖRT.
1) (†) = -ROT, sbst.1 2. Serenius (1734; under fig, sbst.).
2) ört af släktet Prunella Lin.; särsk. arten Prunella vulgaris Lin. (med brunaktigt blomax), skogshumle; jfr BRUNELL, sbst.1 Wahlenberg FlSv. 379 (1824; från Ångermanl.). MosskT 1893, s. 21.
B (†): BRUNT-GUL, se A.
Afledn.: BRUNA, v. -ade. [jfr t. braunen] (†)
1) blifva brun. PJGothus Tål. A 4 b (1601).
2) bryna. Salé 22 (1664).
BRUNAKTIG, adj. [fsv. brunaktogher] 1Sam. 16: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: ljuslätt). Brunaktigt hår. Weise 2: 13 (1771). Ullman FlickÄra 142 (1909).
BRUNERA, v., se d. o.
BRUNHET, r. l. f. Lind (1749; under bräune).
BRUNLIG, adj. (†) brunaktig. Brunlig hy. Wallin Bref 247 (1849).
BRUNSKA, sbst., se BRYNSKA.
BRUNSKA, v. -ade. (föga br.)
1) tr.: göra brun, brunbränna, bryna. Weste (1807; med hänv. till bryna). särsk. i pass. i intr. anv.: blifva brun. Två vindrufvor hade brunskats. GHT 1895, nr 283 B, s. 2.
2) intr.: blifva brun. VetAH 1763, s. 165. Heinrich (1814).
BRUNTE, m. l. r. smeksam benämning på brun häst. Holger blänkte på sin brunte. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740).
BRYNA, v.2, se d. o.
BRYNSKA, r. l. f. (brunska 1776) (föga br.) brunhet, brunaktighet. TBergman (1776) hos Troil Isl. 337. Nyblom Golfstr. 93 (1911).

 

Spalt B 4343 band 5, 1923

Webbansvarig