| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESTIALITET bäs1tial1ite4t, äfv. bes1-, stundom –a1li- (——tét Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] egenskap(en) att vara djuriskt rå o. brutal (o. oförnuftigt dum), djuriskhet; äfv. om handling af djurisk råhet. Göra sig skyldig till en grof bestialitet. Vi få här (i Petronius’ skälmroman) bevittna en orgie, som i bestialitet troligen öfverträffar allt hvad den franska smutslitteraturen kunnat prestera, och som ger oss en fullkomligt hemsk inblick i antikens liderlighet. Schück Världslitt. 1: 605 (1900). ”Vetenskapen går framåt, men bestialiteten står qvar”. Wirsén i PT 1904, nr 210, s. 3 (efter J. Claretie). — (†) om djuriskt låg, outvecklad ståndpunkt. Efter denna teckning fanns hos drotsen (Wachtmeister) något helt annat än den i menniskogestalt framträdande bestialitet, som Arndt tillägger honom. H. Reuterdahl i SKN 1841, s. 75.
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr. samt mlat. bestialitas (Tomas från Aquino)] (föga br.) könsumgänge af människa med djur, tidelag. Strindberg Giftas 2: 78 (1886). Bedrifva bestialitet eller andra onaturliga laster. Westermarck Äkt. 367 (1893).
Spalt B 1639 band 3, 1906