| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEHAGLIG beha4glig, i Sveal. äfv. 032 (beha´gligt, adv. Weste; behàglig Almqvist), adj. -are ((†) sg. n. = J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 24 (1628). — (†) -ligest(e) (superl.) Rudbeckius Kon. reg. 327 (1617); -ligst(a) (superl.) G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 31 (1773, 1795)). adv. -LIGA (†, Serenius (1741), Schultze Ordb. 1705 (c. 1755)), -LIGEN (†, Tegel G. I 2: 54 (1622), Ågren Gell. 15 (1757), A. G. Silfverstolpe i SAH 2: 286 (1799) m. fl.), -LIGT.
Anm. Särsk. vid språkprof från ä. tid är det ofta omöjligt att med visshet afgöra, i hvilken betydelseskiftning ordet användts.
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. ä. t.; jfr äfv. t. gefällig] (numera med ngt ålderdomlig anstrykning) till BEHAG I 1, BEHAGA 1: som behagar (ngn) l. är (ngn) till behag, till nöjes l. till lags; angenäm (för ngn); välbehaglig; stundom: sympatisk; jfr TÄCK(ELIG); i allm. motsatt MISSHAGLIG. En Gud(i) behaglig gärning. Monge vthaff them wåro icke gudhi behagelighe. 1 Kor. 10: 5 (NT 1526; öfv. 1883: voro icke behagliga för Gud). Thetta (kunga-)valet .. var .. honom intet behageligit. L. Petri Kr. 96 (1559). At mitt leffuerne och alla mina gerningar, mågha tigh (Gud) behagelige wara. Kat. 1572, s. C 6 b; jfr Handb. 1894, s. 59. Gudi och menniskiom behagelig dygd. Swedberg Schibb. 309 (1716). Män, som i synnerhet troddes vara Athenarne behaglige. Höijer Thukyd. 2: 62 (1832). Här hade Franzén en uppgift, som var honom behaglig. Wirsén i 3 SAH 2: 769 (1887); jfr 3 a. jfr: (Att tjänarna) äro theras herrom vnderdånoghe, och vthi all ting behagelighe. Tit. 2: 9 (NT 1526; öfv. 1883: i allt dem till behag, gr. εὐαρέστους, Vulgata: placentes). — särsk.
a) (†) i förb. väl behaglig; jfr BEHAGA 1 b o. VÄLBEHAGLIG. En Konungh .. allom wäll behageligh. Hund 2 (c. 1605); jfr 2 a.
b) (numera knappast br.) i förb. låta (ngt) vara sig behagligt, låta (ngt) sig behaga; se BEHAGA 1 e. Lindfors (1815). Låta vara sig behagligt, hålla till godo, åtnöjas med; beqväma sig till. Dalin (1850).
c) († utom i α, γ) utan (uttryckligt) angifvande af den för hvilken ngn l. ngt är angenäm(t): välbehaglig; stundom närmande sig 2: gunstigt upptagen. Iagh (dvs. Gabriel) kommer .. til at vnderwijsa tigh, Ty tu äst behagheligh och teck. Dan. 9: 23 (Bib. 1541). Ps. 1695, 240: 4. Han upp i sjelfva slottet klifver, / Der en den bästa Fröken går: / Sin eld han djerft tillkännagifver, / Hörd, liden och behaglig blifver. Bergklint Vitt. 116 (1776). — särsk.
α) (ännu br.) i vissa uttr. i biblisk stil; åtm. för en senare tids uppfattning närmande sig l. öfvergående till 3 a. Predica herrans behageligit åår. Luk. 4: 19 (NT 1526; öfv. 1883: ett behagligt Herrens år, gr. δεκτόν, Vulgata: acceptum, Luther: angeneme). Iach haffuer bönhört tich vthi en behagheligh tijdh. 2 Kor. 6: 2 (NT 1526; Bib. 1541: j behagheligh tijdh, gr. καιρῷ δεκτῷ, Vulgata: tempore accepto, Luther: in der angeneme zeit); jfr 4 a. — [jfr ä. t. der wolgefellige und behegliche gottes willen] om Guds vilja. Gudz godhe behaghelighe och fulkomlighe wilie. Rom. 12: 2 (NT 1526; gr. εὐάρεστον, Vulgata: beneplacens, Luther: wolgefellige). Kat. 1572, s. B 5 b.
β) om åtgärd af öfverordnad; möjl. närmande sig 6: gunstig, nådig. Ridderskapet och Adelen erkenne medh störste würdning denne Kongl. Regeringens behagelige resolution. RARP 8: 89 (1660). Presterskapet .. begärade hos Konungen, at han täcktes göra här uti en behagelig ändring. Bælter Cerem. 830 (1760).
γ) [jfr fsv. gode och behagelige tidhende, behageligh swar] (numera föga br.) närmande sig 4 b, om underrättelse, svar o. d.: tillfredsställande, hugnesam, fägnesam, god; gynnsam; jfr ANGENÄM 1. Godhe behagelighe tidendhe. G. I:s reg. 2: 228 (1525). Her Steen .. war medh erchebiscop Göstaff til taals .. men han fick fögho behageligh swar aff honom. O. Petri Kr. 307 (c. 1540). Hugnelige och behagelige Tidender. RARP 3: 359 (1644).
d) [jfr mnt. dar it us beheghelek is] (numera i sht i biblisk l. kyrklig stil) öfverensstämmande med (ngns) vilja l. godtfinnande l. önskan; äfv:. önsklig, önskvärd; jfr BEHAG I 5. Så haffuer warit behaghelighit för (dvs. täckts) tigh. Mat. 11: 26 (NT 1526; gr. εὐδοκία, Vulgata: placitum, Luther: wolgefellig). Efter thet nu annerlunde hafver varit Gud behageligit. RA 3: 155 (1593). J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 24 (1628). Jag (dvs. Ulrika Eleonora) skulle icke finnas obenägen vid den tröttosamma Regementsbördan at framhärda, om Eder (dvs. ständerna) så behageligit synes. 2 RARP I. 1: 12 (1719). — (†) i förb. behaglig tjänst (jfr c). Vm wij någen behagelig tiänist aff tich haffwe kunne. G. I:s reg. 17: 31 (1545). Jagh bevisar honom gärna igen all behagelig tienst och trogen vänskap. Oxenst. brefv. 3: 496 (1635).
2) (†) som åtnjuter gunst l. ynnest l. bevågenhet (hos ngn); välbehaglig, väl upptagen, väl sedd, gärna sedd; omtyckt, älskad, kär; jfr TÄCKELIG; stundom: kärkommen, välkommen.
a) om person. Huru behagelig Drotning Christina war sine Ständer uti Ungdomen, kan skönjas af följande Inscription. Spegel Kyrkohist. 1: 72 (1708); jfr 1. Jag tror intet Hr L. .. skulle vara behagelig, om han komme til de andre Stånden ock proponerade detta. 2 RARP 3: 37 (1723). Thet lärer gjöra eder behagelig för hvarje man, das wird euch beliebt machen bey jedermann. Lind (1749). Hvad som giorde .. (Sverker) liksom hans Gemål .. hos de Andelige behageligast, var et Benedictin-Kloster .. hvarpå de begge användt stora medel. Dalin Hist. 2: 81 (1750). En sådan tro gjör, at Christus blir dig kär och behagelig i hjertat. Borg Luth. 1: 11 (1753); jfr 1.
b) om ngt sakligt. The .. cringhwerffde helghonens läghre, och then behagheligha stadhen. Upp. 20: 9 (NT 1526; Bib. 1541: elskeligha, öfv. 1883: älskade, gr. ἠγαπημένην, Vulgata: dilectam, Luther: geliebte). Krigskonsten var i gamle Norden särdeles behagelig. Dalin Hist. 1: 259 (1747). Denne växt (dvs. bindan) synes vara ett behagligt foderämne för Husdjuren. Fischerström 4: 443 (1792). — närmande sig 4 b. Vid detta tilfället, då et så behageligt misförstånd var upkommit emellan Hofvet och Upsala Erkebiskop, trodde den ärelystne (ärkebiskop) Birger (i Lund) vara hög tid at söka återvinna sit fordna anseende. Celsius G. I 26 (1746, 1792). Jag inbillar mig lättel(igen) at detta tillfälle varit behagligit. Leopold i 2 Saml. 6: 151 (1779).
3) som behagar l. är egnad att behaga l. eger behag (se d. o. II); angenäm; jfr LJUF, LJUFLIG; motsatt OBEHAGLIG.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.; jfr äfv. t. gefällig] som väcker (yttre) välbehag l. nöje; som erbjuder (vissa) behag l. eger angenäma sidor; angenäm, tilltalande, treflig, nöjsam; jfr BEHAG I 4, II 1, BEHAGA 1 c. Behaglig lukt, smak. Lukta, smaka behagligt. Det här tyget känns mycket mjukt och behagligt. En behaglig plats (att bo på). Göra ett (särdeles) behagligt intryck; jfr b. Han är behaglig att ha att göra med. Hösten brukar här vara den behagligaste årstiden. Hafva ett behagligt minne af ngt. En behageligh Wäderleek. Eichstadius Almanach 1643, s. A 6 a; jfr 4 b. Vinteren är väl icke just den årstid då man finner Landsbygden behageligast. Leopold i 2 Saml. 6: 80 (1774). Behagliga känslor. Boëthius Nat. sed. 4 (1782). Att föredraga det nödvändiga för det behagliga. Nordin i 1 SAH 4: 204 (1791). Han gladde sig .. öfver att arbetet gick så fort och behagligt. Cederschiöld Riehl 2: 78 (1878). Till akademiens, säkert icke behagliga, öfverraskning befans författaren vara en 15-årig skolgosse. Ljunggren SAHist. 1: 132 (1886). Med .. kyrkoherde Sven .. hade doktorn tillbragt en lugn och behaglig dag. Rydberg Vap. 294 (1891). jfr: Ath wij måghom leffua vthi it behaghelighit och rolighit leffuerne. 1 Tim. 2: 2 (NT 1526; Bib. 1541: rolighit och stilla, öfv. 1883: lugnt och stilla, gr. ἢρεμον, Vulgata: quietam). — särsk.
α) [jfr holl. zich behaaglijk maken] (mindre br.) närmande sig 1 c l. 2, i förb. göra sig behaglig, göra sig angenäm, ställa sig väl, ställa sig in. Göra sig behagelig och insmyga sig i menniskors sinnen. Dalin Arg. 1: 4 (1732, 1754). Dalin (1850).
β) (†) ljuf, ljuflig. En behaglig känsla af odödlighet. Lehnberg Pred. 2: 214 (c. 1800). Mången behaglig frukt, som hoppet hemtar från .. (den himmelska) sällhetens nejder. Därs. 219.
γ) [jfr t. in behaglicher ruhe] närmande sig bet. bekväm, maklig; ofta ss. adv. Han sträckte behagligt ut sig på sin soffa. Der (dvs. på muren) låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron. Runeberg 1: 21 (1832). Därs. 23. I trygghet och behaglig ro njuta frukterna af sin seger. Cederschiöld Sverre 185 (1901).
δ) om omväxling, oordning o. d., dels närmande sig bet. pittoresk, artistisk o. d., dels ironiskt l. skämts. En behaglig oordning. Klassikerna och Shakespeare, Kyrkofäderna och Byron, stodo (på bokhyllan) om hvarandra i en behaglig oreda. W. Hebbe i Nordstjernan 1847, s. 19. Gropar och stenar aflöste hvarandra (på vägen) i en behaglig omväxling. Wachtmeister Indien 2: 220 (1896).
b) [jfr d. en behagelig mand i selskaber, behageligt væsen, ä. holl. een behaaglyk man, t. ein behaglicher mann] gm älskvärdhet l. finhet l. smakfullhet o. d. egnad att behaga; intagande, tilldragande, vinnande; behagfull; täck, graciös; jfr BEHAG II 2; ej alltid skarpt skildt från a. Ett behagligt väsen, sätt. Hon är en bra behaglig företeelse. Han har något särdeles behagligt i sitt sätt. Hon är inte just vacker, men hon är så behaglig. (Æneas’) later äro behageliga. A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 114 (c. 1669). När orden med detta granna (dvs. fina) och rena I måtteligen beblandes, giör det språket sötare och behageligare. Hiärne Orth. 24 (1717). Thenne lärda och behageliga Mannen. Humbla 88 (1740). (Bjerkén) hade ett manligt och behagligt utseende. Rosenstein 1: 17 (1780); jfr a. Stilen i detta poem, alltid skön och behaglig, är ofta praktfull. Franzén Minnest. 3: 236 (1835). Denna mjölkflicka .., huru behagligt gänglig i sina rörelser! K. af Kullberg 66 (1842). En smärt och välväxt yngling, med ett behagligt yttre. Carlson Hist. 2: 396 (1856). En fåtonig, svårmodig och likväl behaglig sång. Rydberg Sing. 35 (1865). Sångare med en behaglig röst. De Geer Minnen 1: 2 (1892). Bäst lyckades debutanten med Zerlinas afklädningsscen, som utfördes behagligt. PT 1902, nr 97 A, s. 3. — särsk.
α) (numera föga br.) i tilltal: älskvärd. Behageliga Fé! den evig täckhet pryder! J. G. Oxenstierna 1: 241 (1784). Du är för mig en gåta, behagliga Flicka! Björn Den besynn. 69 (1792).
β) om natur, landskap o. d.: intagande gm blid o. harmonisk skönhet, täck (jfr a). En behaglig trakt l. natur. En vacker stad .. i det behagligaste läge. Geijer I. 3: 68 (1810). Icke altid går vägen genom behagliga och blomstrande nejder. Hagberg Pred. 2: 125 (1815). En täck och behaglig insjö med löfskog. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 122 (1831). Mellan .. (klipphällarna) insköto behagliga slätter. De Geer Minnen 1: 12 (1892).
4) [sannol. utveckladt ur 1, särsk. c] tillfredsställande, passande, lämplig, läglig, tjänlig, lagom; sådan som man skulle önska sig; i ä. tid sannol. närmare anslutande sig till bet. välbehaglig.
a) [sannol. utveckladt ur de under 1 c α anf. motsv. bibliska uttr.] om tid(punkt) (jfr 5 a).
α) i förb. i behaglig tid, i läglig, lämplig, rätt(an) tid; stundom oeg.: (just) i sista stund, i sista minuten; ”i grefvens tid”. Jag hafwer .. aldrig sedt någon ankomma uti behageligare tid. Österling Ter. 1: 169 (1699). I behaglig tid kommer döden och slutar vårt jordiska arbete. Hagberg Pred. 4: 151 (1818). (Coriolanus hade) blifvit anfallen, om icke Tribunerne, just i behaglig tid, hade stämt honom för rätta. Kolmodin Liv. 1: 226 (1831). Hemberg Gångarter 273 (1897).
β) (i sht i biblisk l. kyrklig stil) i annan anv. Vak upp! hör ropet skallar: / Nu är behaglig tid. Ps. 1819, 165: 4. Huru lätt äro de (späda) ej ledda .., endast den behagliga tiden ej fruktlöst går förbi! Wallin 1 Pred. 3: 308 (c. 1830). — jfr: Dessa unga sångare, dessa lyckliga hvilkas dagar kommit på behagligt avstånd från en Tegnér, .. en Runeberg. Wulff Värsbildn. 3 (1896).
b) (†) om ngt annat sakligt (jfr 2 b slutet); stundom närmande sig bet. tillfyllestgörande, tillräcklig. Wij kunnom .. bidia Gudh om en behagelig lijffzlängd. L. P. Gothus Likpred. öfv. O. Erici 9 (1615); jfr a. Diurom deelar han rundt behagligh Föda. Arvidi 163 (1651). Skulle man intet längre hålla sin ord, än så länge honom fattades behagelig förevändning til deras rubbande? Ehrenadler Tel. 809 (1723; fr. plausible). Vädret var behageligt, hvilket bådade en behagelig äring. Linné Ungd. 2: 91 (1732); jfr 3 a. (Getapelns) rötter äro helt gula och hårda, .. just behagliga til Knifskaft. Dahlman Humleg. 49 (1748). — [möjl. utveckladt ur 6] om vind: gynnsam. G. I:s reg. 9: 158 (1534). Skepet seglar medh godh och behageligh wind. Lex. Linc. (1640, under amicus).
5) som beror på den bestämmandes l. handlandes godtfinnande l. fria skön; efter godtfinnande l. behag l. godtycke; jfr BEHAG I 5.
a) i förb. med ordet tid (jfr 4 a).
α) [jfr fsv. pa eth behagh; jfr äfv. under α’] (i sht jur. o. kam.) i förb. på l. (numera bl. i bet. β’) till (förr ngn gg i) behaglig tid, på obestämd tid, tills vidare. G. I:s reg. 19: 349 (1548). Hvadh een haffver (i förläning) i behagelig tijdh och i lijffztijden. RP 6: 16 (1636). Han (skall) föras (som fånge) til Marstrand på behagelig tid. 2 RARP 3: 53 (1723). Alla förläningar, som till behaglig tid voro gifne. Hallenberg Hist. 2: 745 (1790). Dessa påbud af verldsliga makten, som på behaglig tid gälla till efterlefnad, och sedan upphöra eller förändras. Wallin Rel. 4: 114 (1822). Constitutorialer på behaglig tid. SFS 1830, s. 30. Geijer I. 7: 224 (1837). Bringas till knäböjande tillbedjan .. och hållas qvar i den ställningen på behaglig tid. Hedin Rev. qv. 216 (1879). — särsk.
α’) [jfr mnt. to ener tyd de en beheghelik is] (†) närmande sig 1 d, med bestämning som angifver den på hvars godtfinnande tidens utsträckning beror. Ith forlæninghe breff oss tiil en behagelig tiid paa nogher .. gotz. G. I:s reg. 3: 311 (1526). FH 1: 238 (1542). Forläne län .. doch till en behageligh tidh bäggie partherne och icke till evärdelighe äghe. RA 2: 22 (1558?).
β) kam. i förb. behaglig tids (ofta bildande ssg med det däraf bestämda ordet; jfr anm.) i fråga om ä. förh. samt i förb. behaglig tids vederlag o. förläningsspannmål. Lijffz(tids)- och behagelige Tijdz Frijheter. Instr. f. häradsskrifv. 16 Okt. 1689, mom. 9. Förordn. ang. upbörd som prestersk. i Skåne hafva at undfå 16 Okt. 1723, mom. 14. Den, efter Innehafvarenes afgång, inflytande behagelig tids Förlänings-Spannmålen. Alopæus Borgå gymn. 4: 521 (i handl. fr. 1814). Om vid (präst-)Lägenheten är någon behaglig tids förläning. Backman Lags. 1: 65 (1831; efter handl. fr. 1805). Hvarken genom frälseköpen .. eller vid lifstids- eller behagligtidsförläningarna gick (kronan) ohjelpligen miste om ett enda hemman. E. Carlson i Ill. Sv. hist. 4: 354 (1881). Då beslut fattats om indragning till kronan af (prästerskap osv. tilldelad kronotiondespannmål) .., men K. M:t genom särskildt bref medgifvit, att en viss tillträdande ecklesiastik tjensteman under sin tjenstetid skall få behålla anslaget, kallas detta behaglig tids förläningsspanmål. A. W. Kinberg i NF 5: 695 (1882). Gästnings- eller behaglig tids vederlag, anvisadt tillsvidare åt presten såsom lönefyllnad. Dens. Därs. 9: 132 (1885; anf. bland de s. k. afkortningarna å kronotionden). — Anm. Äfv. då det af denna förb. bestämda ordet skrifves särskildt, kan i själfva verket ssg föreligga, ss. vid cit. fr. Alopæus synes af den best. formen.
b) (i sht i officiell stil, †) om åtgärd o. d.; möjl. närmande sig bet. benägen (jfr 6). Hwilket doch lämnas til hwars och ens behagliga vndersökande. Peringskiöld M. upl. 292 (1710). Altså har Secrete Utskåttet funnit sig föranlåtit sådant til Riksens Ständers vidare behageliga förordnande at berätta. 2 RARP 4: 188 (1726).
c) (†) med klandrande bibetydelse: godtycklig; efter behag. Dhe från Ammiralitetet deputerede hafwa (vid båtsmansutskrifning) undertidhen, i ställe för denn förste duglige utnembde .., taget een annen och effter behaglig förwexling förtaget i så måte Frelssesmannen sin skiälige disposition heruthinnen. RARP 7: 12 (1660). Den andra (människan finner sin glädje i) .. sina lustars behageliga utöfning. Nohrborg 652 (c. 1765); jfr 3 a.
d) (†) närmande sig 4 b; jfr BEHAG I 5 f. Skjärpet fodras under med lärft, efter behagelig bredd. Manskläd. B 1 a (1778). Blanda en behagelig myckenhet Rofve- eller Kål-frö med 1/16 finstött Svafvel. GT 1788, nr 95, s. 3.
6) [jfr motsv. anv. i mnt.] (†) gunstig, benägen, bevågen; nådig; jfr BEHAG I 2. (Isl.) Romur .. Behagligt påhörande, handklappande. Verelius Ind. 209 (1681). Christus är allo folke huld och behagelig. Borg Luth. 2: 746 (1753). — ss. adv. -ligen: med välbehag; nådigt. Begärandes kärligen att han sådant Sölff behageligen och tacknembligen vndfå wille. Tegel G. I 2: 54 (1622). Att .. then Konunglige Regeringen sådant wår förebeholldh behageligen vptager. RARP 3: 263 (1642).
Spalt B 843 band 3, 1902