Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRÄNGA spräŋ3a2, v.1 -er, -de, -t, -d. ((†) imper. -a Salander Gårdzf. 119 (1727: bespränga)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med spränga ss. senare ssgsled, Loenbom SvArch. 2: 61 (1624: utsprängelser, pl.), Lind 1: 73 (1749: afsprängelse)), -ERI (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med spränga ss. senare ssgsled, Bromell Berg. 37 (1730: bergsprengeri), Rinman 2: 787 (1789: bergsprängeri)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(spräng- (-e-, -nn-) 1538 osv. sprängt (-e-, -dt, -tt), sup. o. p. pf. n. sg. 1538 (: besprengt) osv. spränkt (-e-, -cht, -ckt, -tt), sup. o. p. pf. n. sg. 1526 (: bespränckt)1644 (: spränckt uth), 1658 (: Jspränk kläde; sannol. felaktigt för Jspränkt). -a 1614 osv. -ia 15721621 (: sprängie))
Etymologi
[fsv. sprängia; jfr fd. sprenge (d. sprænge), fvn. sprengja, nor. dial. sprenga, mlt. sprengen, mnl. sprengen, fht. sprengen (t. sprengen), feng. sprengan (ä. eng. sprenge); kausativum till SPRINGA, v. — Jfr SPRÄNG, sbst.2, SPRÄNGA, v.2, SPRÄNGLING, SPRÄNKLA]
I. tr.; äv. dels refl., dels (jfr II) utan obj. (se 5 b γ slutet, 7).
1) [jfr motsv. anv. i t.] jäg. om (jakt)hund; eg.: komma (djur) att springa; (skrämma o. därigm) driva ut (djur ur gryt). I det stora hela taget kan taxen lösa sin uppgift (vid grytjakt) på .. olika sätt .. (t. ex.) genom att drifva ut eller som det heter spränga det vilda. SvKennelklT 1903, s. 34. Jakten på räf bedrifves i vårt land mest som stöfvarjakt; dessutom skjutes räf för utlagd åtel .. eller utgräfves ur lyan, hvarvid tax eller foxterrier ofta användas; stundom behöfver man då ej tillgripa gräfning, utan räfven utmotas (”spränges”) af hunden. 2NF 24: 45 (1916). Jakten 139 (1951).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) låta (ngn) ränna omkring (o. utföra sysslor). Thz tör iagh säya öffwerliudh, / Att han skulle migh thenna resan spränga / Fram för alla sina hoffdrängier. Rondeletius 42 (1614).
3) [jfr motsv. anv. i t.] spelt. i biljardspel: stöta till (motståndares boll) så kraftigt att den hoppar upp på l. över vallen på biljardbordet. Weste (1807). HbiblSällsk. 2: 100 (1839). 2SvUppslB 3: 1104 (1947; i p. pf., i adjektivisk anv.).
4) få l. komma (ngt) att springa l. tränga fram o. d.; numera bl. ss. förled i ssg (se b).
a) (†) få l. komma (blod) att springa l. tränga fram (ur ansiktet). Ur deras anlet dessa (dvs. getingar o. bromsar) blodet sprängde. Böttiger ItStud. 2: 61 (1853).
b) ss. förled i ssgn SPRÄNG-VATTEN.
5) [jfr motsv. anv. i t.] stänka l. beströ o. i anv. som ansluter sig härtill.
a) (fläckvis) stänka l. gjuta (vätska o. d. i l. på l. över ngt); äv. med obj. betecknande fast ämne (t. ex. salt): (lätt) strö (i l. på l. över ngt); äv. bildl., särsk.: inmänga l. blanda (ngt i ngt); utom ss. senare led i ssgr numera bl. ngn gg i bildl. anv. i vitter stil). Tagh Persilie Fröö .. och vppå thet Ställe tu wilt såå thet, skal tu leggia småstött osleckt Kalck .. och sidst sprängia Watn ther på, så kommer Persilian innan 4 Timmars förlopp grönskandes. Hildebrand MagNat. 231 (1650). Han spränger salt på kött. Schultze Ordb. 4817 (c. 1755). (Hattpartiet har) plundrat och tagit för sig hvar de kunnat, och då Contrapartiet knorrat deröfwer, hafwa de rest up en buse, som kallades Commission, hwilken utan sky, brukat Bödelsyxan och sprängt Blod öfwer hela Riket. Tilas Ant. 1: 290 (1766). De (dvs. folkets tysta böner) smyga kring ditt (dvs. den 50-årige O. II) änne, / liksom de smälta tänkt / Den första frost, som åldern i dina lockar sprängt. Snoilsky 2: 279 (1881). — jfr I-, IN-SPRÄNGA.
b) bestänka (ngt med ngt); beströ (ngt med ngt) o. d.
α) (†) bestänka (ngt med ngt; se BESTÄNKA 1); äv. med refl. obj. Han (dvs. den falske Dimitri) affskaffade många Muskowitiske Ceremonier, .. som är at korsa sigh, nigha och bucka för beläten, sprängia sigh medh wigdt watn (osv.). Petreius Beskr. 2: 157 (1614). Spräng (de avtagna rosorna) .. medh franskt Wijn, som lijtet Salt är smält uthi. Rålamb 14: 51 (1690). Spränga något med tårar. Schultze Ordb. 4817 (c. 1755). (Sv.) Sprenga .. (lat.) conspergere. Ihre (1769); äv. att hänföra till β. — jfr AN-, BE-, ÖVER-SPRÄNGA.
β) (lätt) beströ (ngt med ngt); särsk. (kok.) i utvidgad anv.: (lätt) beströ l. ingnida (kött) med salt, lätt salta; numera bl. i fråga om matlagning: (lätt) gnida in (fågel, stundom äv. annat kött l. fisk) med salt, socker (o. salpeter) o. låta den ligga ett l. några dygn innan den kokas (ofta (särsk. i namn på maträtter) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.). Sprängd gås, anka. Sprengde med Salt, gifwa de (dvs. trädgårdssnäckor) en Salwa som stillar Blod. Roberg Beynon 227 (1697). Köttet är sprängt med salt. Schultze Ordb. 4818 (c. 1755). Möller Jordbr. 112 (1881; i p. pf., om änder). En man kom och bjöd ut sprängd ur, den vackra röda fisk, som vi kalla kungsfisk. GHT 1936, nr 182 B, s. 4. Gås eller anka gnides någon gång in med salt, socker och eventuellt salpeter och får ligga några dagar, varefter den kokas. Sådan fågel kallas sprängd. StKokb. 413 (1940). AlltMat 1981, nr 7, s. 44 (i p. pf., om rostbiff). SDS 7/2 1984, s. 19. — jfr BE-, SALT-, ÖVER-SPRÄNGA.
γ) [specialanv. av α (o. β)] i fråga om att förse ngt med stänk l. (i sht i oeg. l. bildl. anv.) stänk- l. fläck- l. prickformiga inslag med annan färg; bestänka, stänka; i pass. övergående i deponentiell anv.: förete inblandning av ngt här o. där (stänkvis l. fläckvis); utom i slutet numera företrädesvis i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (i sht ss. senare led i ssgr): som har (sådan l. sådana) stänk l. (fläckformiga l. strimmiga) inslag, bemängd. Den andra (av två oxar) af naturn war färgad himmels blå / Med hwita fläckar sprängd, som stjernor härligt stå. Browallius Holbg 90 (1744). Han var, efter tidens bruk, tarfligen ekiperad och högtidsklädningen, trånga pantalonger med nära fotsid frack, var ljusgrå, sprängd åt blått. Leijonhufvud Minnesant. 27 (1837). Beståndet (av timotej o. rödklöver) spränges af ymnig ängsröe, temligen ymnig rödsvingel och sparsam fjellgröe. MosskT 1893, s. 104. — jfr ASK-, BE-, BLÅ-, GRÅ-, GRÖN-, KRUT-, RÖD-, SILVER-, SVART-, VIT-SPRÄNGD m. fl. — särsk. (i fackspr.) förse (ngt) med färgfläckar l. färgstänk; särsk. (bokb.) förse (boksnitt l. för inbindning avsett skinn l. papper) med ett medelst fina stänk från borste över (galler av) ståltrådsnät åstadkommet färgmönster (jfr MARMORERA a); äv. utan obj. Spränga (färga) en bok på bladen. Lind (1749). Ett .. sätt att spränga är medelst en lagom mjuk borste, som strykes öfver i en träram spända, starka metalltrådar, så att dropparne nedfalla fint och lätt. Thon o. Kirsch 63 (1856). En .. metod att spränga består deruti, att snittet först färgas rödt eller gult och, sedan detta är torrt, spränges med ett flytande blått eller grönt. Därs. 64. Man spränger på snittar och på skinn. BokbOrdl. (1899). I vindsvåningen försiggick marmorering och sprängning af kalfskinn på gamla välkända metoder. SvSlöjdFT 1908, s. 89. Snittena kunna nu (sedan pärmarna formerats) färgas eller sprängas. Key Amatörbokb. 56 (1916). Vi avbilda dels en takbelysning, dels kupor av pergament vilka dekorerats genom ”sprängning”. Form 1933, Ann. s. 124. Sprängda bokband. SvHandordb. (1966).
δ) [bildl. anv. av α (o. β)] (†) i uttr. spränga ngn full med ögon, med pluralt subj., i fråga om att många personer riktar sina blickar mot ngn, ”överösa” ngn med blickar. Många af nyfikenhet nu in i kammaren tränga, / Och hjelpa mannelig till med ögon Bruden full spränga. Strand NeliSuec. 38 (1753).
6) [jfr motsv. anv. av t. aussprengen] (†) utsprida (ngt). Frågade (hertig Karl) .. om thet war ährligen giordt, att sprängie .. lögneskrifter emoth (honom). HSH 19: 228 (1600). — jfr UT-SPRÄNGA.
7) (medelst stöt l. slag l. tryck l. stark värme l. kyla l. gm att fylla ngt till bristningsgränsen o. d.) komma l. få (en fast kropp) att gå sönder l. i bitar l. brista l. spricka l. bräckas l. lösgöras l. förstöras o. d.; särsk.: (medelst sprängämne o. d.) bringa (ngt) att explodera l. springa i luften l. gå i bitar o. d.; äv. (medelst slag osv. l. medelst sprängämne o. d.) slå in l. bryta upp l. öppna l. genombryta l. sönderdela (ngt); äv. med saksubj. betecknande is l. frost l. buller o. d.; äv. i pass. närmande sig deponentiell anv.: explodera l. gm explosion brista l. explosionsartat l. häftigt gå i stycken o. d.; äv. abs., särsk.: (medelst sprängämne o. d.) lösgöra sten ur berg o. d. Spränga berg. Spränga en fästning, en port, en bro, ett kassaskåp, en mina, en torped. Spränga med krut, dynamit. Spränga målsnöret. Kraftigt buller kan spränga trumhinnan. Frost kan spränga berg. Grofft skytt till ath beskiute och sprenge murer med. G1R 28: 525 (1558). (Han) hafuer .. alla torner så väll sosom portten medh kruut sprängdt. OxBr. 5: 442 (1627). Scheffer ChemFörel. 16 (c. 1750; i pass., om kärl). Vinet frös och sprängde fatet. Möller (1790). (Under färden på Donau) var vår Meijer i .. fara at med afslagna ben blifva kastad i vatnet genom en afbruten åra, som sprängdes, då fartyget .. stötte emot en påle. Runeberg ÅmVetA 1798, s. 10. Ett laddadt gevär måste så bäras, att jord, snö eller annan orenlighet ej kommer i loppet, emedan pipan derigenom kan sprängas. Källström Jagt 125 (1850). Som minor vanligen anordnas så, att de sprängas, om ett fartyg stöter emot dem, kan (osv.). VFl. 1906, s. 92. Trädens blad höllo på att spränga knopparna. Lagerlöf Holg. 2: 200 (1907). Man sprängde i Söders berg. Fogelström Minns 13 (1964). — jfr AV-, BE-, FROST-, FÖR-, GALL-, IN-, KRUT-, MIN-, NED-, SEGEL-, UPP-SPRÄNGA o. O-, SLÄT-SPRÄNGD samt BERG-, MIN-, SALT-, SKUT-, SLÄT-, SOL-SPRÄNGNING m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) med avs. på böld l. blemma o. d.: klämma sönder l. (med nål o. d.) sticka hål på l. öppna; äv. bildl. The .. wilia icke lidha, at man sprenger theras synders Pestilentiska boldar och blemor. PErici Musæus 2: 247 b (1582). Sprängh Bölden medh een Sömnål, och en yllen Trådh ther vthi. L. Paulinus Gothus Pest. 92 a (1623). Widegren (1788; med avs. på blemma). Heinrich (1828).
b) (mindre br.) i fråga om handtillverkning av papper: vid guskningen åstadkomma spricka l. rämna i (pappersark); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om pappersark: som fått en spricka osv., sprucken; jfr c. Ambrosiani DokumPprsbr. 389 (1923).
c) tekn. åstadkomma spricka l. sprickor i (järn o. stål o. d.); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med spricka l. sprickor, sprucken; jfr b. VetAH 1741, s. 161. De tjockare ställen taga (lätt) lönliga sprickor uti sig (vid stångjärnssmide). När nu detta sker för groft, kallas det spränga järnet, efter sprickan blir synbar. Polhem Test. 25 (c. 1745). Genom täta och lätta hammarslag, blifwer altid jernet eller stålet mera tätt och fast, samt smidet nättare och wackrare, än under en tung hammare, som gemenligen förordsakar otätt och sprängt, eller illa tilämnat arbete. Rinman Jernförädl. 147 (1772). Om en tunn Stålstång skall slås till fyrkant, är den benägen att wika sig och gifwa sprängt Stål. Dens. JärnH 960 (1782). Sprängt kallas det stångjärn, som har öpna rämnor längs efter stången. Dens. 2: 792 (1789).
d) glas. avskära l. avskilja (glas o. d.); särsk.: avskilja (kappa på glaskupa) med ritsning medelst diamant l. skärtrissa o. därefter upphettning (varvid glaskupan spricker o. kappan kan avlyftas); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Skärning af glas kan (förutom med diamant) äfven verkställas genom dess partiella upphettning eller som det kallas medelst sprängning. Almström KemTekn. 1: 672 (1844). Det sprängda glaset .. får sin fulländning i en särskild verkstad .. der genom sinnrika, men enkla anordningar kuporna å glasen afsprängas vid bestämd höjd. Key-Åberg GlasindSv. 23 (1899). En yngre metod än drivningen är sprängningen (av glaset). Kulturen 1953, s. 187. Hermelin Glas 69 (1966). — jfr GLAS-SPRÄNGNING.
e) (†) i uttr. spränga åker, i fråga om att plöja i mycket torr o. hård åkerjord. SamlRönLandtbr. 1: 246 (1775).
f) med obj. betecknande resultat; särsk. gm sprängning medelst sprängämne åstadkomma (väg l. hål o. d. i l. genom berg l. in i o. d.); äv. i uttr. spränga sig väg, gm sprängning bana sig väg (särsk. bildl.: med kraft l. våld o. d. bana sig väg); äv. med saksubj. betecknande is l. vatten o. d. Isen sprängde sig väg bland timmerstockarna. (Man) spränger slussar in i sielfwa bärget. Polhem Bet. 2: 16 (1721). Sprängd väg. Weste (1807). Spränga hål i en mur. Meurman (1847). Berömda äro de stora s. k. inkagatorna, som stundom blifvit sprängda genom berg och byggda öfver afgrunder på väldiga jordbankar. NF 1: 622 (1875). Schulthess (1885: sig väg). Då ingen undsättning afhördes, måste Osman pascha .. sträcka gevär, dock först sedan han sökt att med till buds stående krafter spränga sig väg genom den ring, fienden slutit omkring honom. KrigVAT 1891, s. 481. (Från Kvarnsjön) följer en i berg sprängd kanal till Långsjön och Värhultasjön samt ytterligare en grävd kanal till Hjälmaren. TT 1940, Allm. s. 26. SvGeogrÅb. 1952, s. 20 (med avs. på tunnel). — jfr FRAM-, GENOM-, IN-, NED-, PALL-, UT-SPRÄNGA.
g) med obj. o. predikativ l. adverbiell bestämning betecknande resultat l. riktning i vilken obj. förflyttas; särsk. i sådana uttr. som spränga ngn (äv. sig) l. ngt i luften, spränga iväg ngn l. ngt, spränga ngn l. ngt i bitar o. d., gm sprängning (särsk. medelst sprängämne) åstadkomma att ngn (resp. man) l. ngt slungas l. flyger (mer l. mindre högt) upp i luften l. att ngn l. ngt slungas l. flyger iväg l. att ngn l. ngt går sönder l. i bitar osv.; äv. bildl. Spränga ett skepp, ett palats i luften. (E. XIV) ville (vid tumultet då han tillfångatogs) .. kasta sig .. in i stora Slotts-Tornet Tre Kronor, samt der i nödens stund hällre än gifva sig spränga sig i luften. HSH 3: 65 (c. 1800). Sjelfva metallen spränges i kras (av kölden), och kläder på kroppen / Styfna. Adlerbeth Buc. 101 (1807). (Hamlet:) Hårdt skall det stå om jag ej gräfwer mig / En smula djupare än deras (dvs. de falska reskamraternas) minor / Och spränger dem till månen. Hagberg Shaksp. 1: 382 (1847). Nu höjde biskopen rösten så att taket höll på sprängas iväg. Högberg Utböl. 2: 107 (1912). Ingvars (vikinga-)tåg omkr. 1040, som kanske avsåg att åter spränga vägen (i österled) fri (för handel), slutade med ett nederlag. SvFolkH I. 1: 250 (1914). Fransmännen sprängde kyrkan i luften. Lagergren Minn. 4: 106 (1925). Vi trodde inte på Gud, vi ville spränga kungen i luften påstod man om oss. Kræmer Brantings 40 (1939). (Det föreföll) som om han vore beredd att offra hela sej själv, spränga sej själv i bitar om det skulle behövas. Sjögren TaStjärn. 85 (1957). — jfr FRAM-, LÖS-, NED-, SÄR-, SÖNDER-, UPP-SPRÄNGA. — särsk. i uttr. spränga loss l. lös ngn l. ngt, gm sprängning lösgöra l. frigöra ngn l. ngt (jfr h). Weste FörslSAOB (c. 1817: lös). De ytliga berglagren i högfjällen har sprängts loss (gm frostsprängning). Selander LevLandsk. 72 (1955).
h) i uttr. spränga ngt ur l. från ngt, gm sprängning (särsk. medelst sprängämne o. d.) avlägsna l. lösgöra ngt ur l. från ngt (jfr g slutet); äv. bildl. Spränga stycken ur klippan. Weste (1807). Oss (dvs. 80 granitpelare) man dristat ur hällar spränga, / Mejseln mot oss ej skoning bar. Wirsén NDikt. 60 (1880). Du sprängt lås och reglar / från min andes hus. Heidenstam Dikt. 183 (1895). (Mannen) får in gevärsmynningen mellan .. (isbjörnens) käkar och spränger med ett enda skott hjärnan ur dess skalle. Janson Segr. 348 (1913). Genom (trä-)kilarnas svällning (då man hällde vatten på dem) sprängdes flisorna från berget. ActaOel. 5: 15 (1933). — jfr AV-, BORT-, FRÅN-SPRÄNGA.
i) (numera föga br.) refl., med saksubj.: explodera l. gå sönder o. d. Om (mas-)ugnen är ny och bruket för lenge continueres, så hender ibland at then sprenger sig. NoraskogArk. 4: 225 (1719). En granat över Sydvästkvadranten slår ned i någon dagöppning och spränger sig i en dovt bullrande åska under grändvalven. Högberg JesuBr. 2: 150 (1915).
j) närmande sig l. övergående i bet.: klyva l. spräcka sönder (ngt); numera företrädesvis ss. förled i ssgrna SPRÄNG-KIL, -SKENA. Schroderus Dict. 252 (c. 1635). Cannelin (1921).
k) (†) med avs. på ärter: sprita (se SPRITA, v.3 II 2). Fyra à fem kannor åkerärter, som ej äro för mycket matade, sprängas och aktas att inga maskätna eller annat fnask må följa med. Zetterstrand Kokb. 261 (1863). Därs. 262.
l) (†) i inf. ss. obj. övergående i substantivisk anv.: sprängande l. sprängning. När (vid svenskarnas belägring av Ivangorod) Petardmästaren skulle bruka sprängia medh Petard, tå brast Mörszaren i tw, ifrån ofwan och til nedan, och slogh honom Armar och Been vthaff. Widekindi KrijgH 247 (1671).
m) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.
α) om resultatet av sprängning med sprängämne: fördjupning l. insprängning l. spricka i berg o. d.; äv. bildl. Sist .. bildar elfven ännu ett fall vid Flottbergsströmmen, vid hvars östra sida man ser sprängningen för den tillämnade Elvii Sluss. Thomée Sv. 136 (1857). Vid Skultorp går vägen genom en 700 fot lång och 20 fot djup sprängning. Dens. IllSv. 131 (1866). (Hamnbanan i Helsingfors) utlöper från järnvägsstationen, .. skär Lappviksgatan i en djup sprängning och når Gräsviken. Ramsay VägvFinl. 20 (1895).
β) (numera mindre br.) spricka o. d. (Det) blef .. en sådan sprängning mellan honom och de andre herremännen .. i nejden, sedan han brutit med deras och sina vanor. Wieselgren Hvirfl. 2: 8 (1891). — jfr BERG-SPRÄNGNING.
n) (i vitter stil, numera bl. tillf.) i utvidgad anv., i uttr. spränga gnistor ur stenhäll o. d., om häst, gm att springa fort över stenhäll osv. åstadkomma gnistor. Af Skånes våta lera / Hans (dvs. Stenbocks kurir) drägt är fullbestänkt, / Ur Smålands gråstenshällar / Hans fåle gnistor sprängt. Snoilsky 2: 59 (1881).
o) oeg. l. mer l. mindre bildl. (äv. i hyperbolisk anv. l. därmed närstående jämförelse); särsk. dels.: tillintetgöra l. omintetgöra l. spoliera (ngt) o. d., dels: splittra l. spräcka l. klyva l. bryta (se d. o. 30) (ngt); i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.) särsk.: sönderbrusten l. söndersliten l. kluven o. d.; jfr a, f, g, h, m o. 8, 9. Huvudet värkte som om det ville sprängas. Spränga broarna l. alla broar bakom sig, avbryta förbindelserna, bränna sina skepp (se BRÄNNA, v. I 1 g). Spränga banken, se BANK, sbst.3 1 b o. 3 a γ. Haffuer tu någhor ord hördt, så lät them döö hoos tigh, och war til fridz, ty thet sprenger tigh icke. LPetri Sir. 19: 10 (1561). Den ene står och gnolar i det Choret, en annan i et annat; andre åter spränga kyrkorna med deras wrål. Borg Luther 1: 285 (1753). Jofurs vigg ur sprängda skyn / Till Tartarn giganter slungar. Wallin (SVS) 1: 403 (1805). Det var något sönderslitet, något sprängdt i detta ansigte, och man tyckte sig i honom se en ruin af någon stor skapelse. Bremer Dal. 150 (1845). Tusenåriga band sprängdes, och väl klagade samtiden, när Lund ej mera var danskt och Konghäll ej norskt. Weibull LundLundag. 143 (1882). Det är tredje gången ni kastar bort ruterknekt. Ni har nyss sprängt sviten. PT 1906, nr 185 A, s. 3. Likt en sten som plumsar ner i vattnet sprängde han tystnaden. Koch GudVV 2: 71 (1916). När det nya året gått in, ha flockarna (av korsnäbbar) sprängts, och fåglarna ha skilt sig i par för att sätta bo. Rosenius SvFågl. 2: 78 (1921). Den starka lyckokänslan fanns kvar inom mig .. Det kändes som om jag skulle sprängas av glädje. Eriksson ÖmhHung. 113 (1948). Han sprängde den finska trion och löpte in som andre man. DN(A) 1963, nr 237, s. 1. — särsk.
α) spelt. med avs. på band (se BAND, sbst.1 25) i brädspel: slå (se SLÅ, v. I 40 a) ut för motspelare. Ställer man (i brädspel) upp mer än fem band i rad, har .. motspelaren .. rättighet att spränga det band, som står honom i vägen, det vill säga han slår alla de brickor som bilda det. Norman GossLek. 177 (1878). Östergren (1944).
β) (numera bl. tillf.) med avs. på ring av jägare l. jaktnät o. d., om djur: bryta sig ur l. loss från. Jäg. 1897, 2: 232 (1803).
p) [jfr motsv. anv. i d.] i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk o. utvidgad anv.; delvis övergående i rent förstärkande bet.: kraftig l. väldig l. våldsam l. stormande l. översvallande l. jublande o. d.; äv. ss. adv.; jfr n, o, q. Krutets sprängande kraft. VetAH 1783, s. 275. Hon blef i ett ögonblick så sprängande glad, såsom man blir, när det inträffat, som man önskat så tyst. Lindberg AnnLis 100 (1901). Som om hennes hjärta ännu var allt för sprängande fullt af hvad det så länge i hemlighet burit på, upprepade hon (osv.). Wahlenberg NDag 116 (1904). Han kände en stor och sprängande lycka. Fogelström Somm. 34 (1951). En annan (diktare) är född med skal, till en början ganska tomt men småningom fyllt med ett sprängande innehåll. Ekelöf i 3SAH LXVII. 1: 35 (1958). Alla förbandschefer stod rakt upp i sprängande givakt när .. (överstelöjtnanten) kom. Olsson Mittåt 196 (1963).
q) [jfr motsv. anv. av d. spræng- (t. ex. sprængfed) o. nor. spreng- (t. ex. sprengfull); anv. utgår från ssgr ss. SPRÄNG-ELDA, -FET, -FULL] ss. förled i ssgr, närmande sig l. övergående i rent förstärkande bet.: väldigt l. mycket l. kraftigt l. smällande l. ”språngande”, smäll- o. d.; stundom i emfatisk anv. o. särskrivet; jfr n, o, p o. 11.
8) [eg. specialfall av 7] med avs. på de olika individerna i ett kollektiv: skingra (se SKINGRA, v.1 1) l. sprida l. splittra o. d.; med avs. på kollektiv: skingra l. upplösa; särsk. med avs. på armé l. här o. d.: (anfalla l. dyl. o.) skingra l. riva upp l. splittra l. bringa i oordning o. d.; äv. med obj. betecknande by l. organisation o. d. (se c). (Orm kvad om nederlaget:) Bränder är all marken / Och wijda Heedar, / Sprengt är alt Landzfolk / Med mannablode. Verelius Herv. 172 (1672). (Fältvakterna) böra .. ej inlåta sig på ett så hårdnackadt försvar, att de sjelfve blifva sprängde eller kringrände. TjReglArm. 1867, 4: 107. Föräldralösa små spriddes kring landet och syskonkretsarne sprängdes (på grund av kolerans härjningar). Hellberg Samtida 1: 33 (1870). En seger för tyskarne skulle alldeles sprängt franska armén. Rappe Nordarm. 112 (1874). Regementet sprängdes, så att den ena sqvadronen fäktade skild från den andra. Carlson i 2SAH 61: 387 (1884). Kvartetten som sprängdes. Sjöberg (1924; boktitel). Höglund Branting 2: 206 (1929; i p. pf., om hem). När Egils vittnen skulle träda inför domstolen sprängdes tinget av drottningens män .. och domarna .. drevos bort. Fornv. 1944, s. 29. — jfr FÖR-SPRÄNGA. — särsk.
a) (numera föga br.) i pass. närmande sig deponentiell anv., om sällskap: upplösas. Vid Djurgårdsslätten sprängdes det middags-sällskap, i hvars krets vi infört läsaren. Crusenstolpe CJ 1: 20 (1845). Dens. Tess. 2: 138 (1847; om middagssällskap).
b) jäg. med avs. på (de enskilda individerna i en) djurkull o. d., i sht om (jakt)hund: (skrämma l. dyl. o. därigm) skingra (se SKINGRA, v.1 1); äv. i uttr. spränga (ett djur) ur hjorden, (skrämma l. dyl. o. därigm) bortdriva l. skilja (ett djur) från hjorden; stundom äv. refl., om djurkull: skingras. Leijonflycht (1827). Blifva .. (rapphönsen) flera gånger efter hvarandra uppskrämde, skingra de sig förr eller senare och flyga åt olika håll. Kullen säges då vara sprängd. Hahr HbJäg. 402 (1866). Drifvande hundar äro .. farliga att nyttja, då de lätt förorsaka en sprängning af hjortstånden. Balck Idr. 2: 80 (1887). Kullen sprängde sig, om jag ej såg felt, där inne i hagen emellan hasselbuskarna. Norlin Jaktstig. 52 (1892). Vargens taktik består i att ur hjorden försöka spränga en eller helst flera renar. Munsterhjelm TavSkog. 87 (1932). Barnen tryckte i halvmörkret på golvet som kycklingar från sprängd kull. Nilsson HistFärs 69 (1940).
c) bringa (parti l. organisation o. d.) att splittras (i mindre grupper o. d.) l. upplösas (o. därigm komma organisationen osv. att helt l. delvis upphöra); äv. med avs. på by. Enskiftet är på Seland nära 50 år äldre än i Skåne och har sprängt alla byar. Geijer I. 3: 91 (1825). Stanhope var död, hans ministère sprängd, en ny måste bildas. Malmström Hist. 1: 165 (1855). En .. inträdande köld mellan hofven i Petersburg och Köpenhamn ingaf (G. III) .. förhoppning, att det rysk-danska förbundet skulle kunna sprängas. Odhner i 3SAH 6: 198 (1891). Spångberg StMän 1: 139 (1917; med avs. på regering). Den anglikanska kyrkans sprängning .. är (icke) någon för all framtid otänkbar möjlighet. Hildebrand KristnPersp. 96 (1935). 1676 hade Hadorph utnämnts till sekreterare i arkivet, som därigenom sprängts i två avdelningar. Schück VittA 4: 1 (1935). En finsk medborgare .. efterspanas över hela landet såsom misstänkt medlem av den nyligen sprängda vapensmugglarligan i Norrköping. DN(A) 1964, nr 355, s. 1. — jfr PARTI-SPRÄNGNING. — särsk. i uttr. spränga ngra från varandra, skilja l. avlägsna ngra från varandra. Man .. må hoppas att kyrka och skola icke i Sverige må sprängas från hvarandra. PT 1883, nr 272 A, s. 3.
d) i utvidgad anv., med avs. på växtlighet o. d.: splittra l. utsprida o. d.; stundom närmande sig bet.: undantränga o. d. De förändringar i naturförhållandena, som framkallat den nu påpekade sprängningen af denna kustflora, äro (osv.). Andersson Växtv. 53 (1896). Med granens framträngande norr ifrån sprängdes bokskogarne och försvunno mestadels från den egentliga utmarken. BotN 1910, s. 41.
e) i utvidgad anv., i fråga om organiska molekylers förvandling från bindning i ring till bindning i öppen kedja; i ssgn RING-SPRÄNGNING.
9) [eg. specialfall av 7] med avs. på kroppsdel l. muskel o. d.: komma att brista l. gå sönder l. spricka, i pass. liktydigt med brista; ofta hyperboliskt. Hiärne Suurbr. 40 (1679; i pass., om ådror). Jag skulle heldre spränga mina senor / Och bryta af mig ryggen, än du skulle / Så nedrig syszla (dvs. att trava ved) sköta och jag sitta / Och se derpå. Hagberg Shaksp. 11: 340 (1851). Hans knän svigtade, och alla hans muskler voro nära att sprängas. Lysander Faust 8 (1875). GHT 1895, nr 233 A, s. 3 (med avs. på benmuskel). När han äntligen fick .. (kattungen) tillbaka, var det nära, att han sprängt den lilla kattmagen med färskströmming. Sjödin StHjärt. 205 (1911). — särsk. i utvidgad (l. bildl.) anv. (jfr 7 o).
a) (gm fysisk l. psykisk överansträngning) tillfoga (ngn l. ngt) skada l. fördärva l. överanstränga (ngn l. ngt); särsk. refl., särsk. dels: överanstränga sig l. förta sig l. arbeta sig fördärvad o. d., dels (jfr 11 a) i sht om djur: äta (l. dricka) sig fördärvad, föräta sig (l. dricka för mycket) (o. dö); äv. med bestämning inledd av prep. på, vars huvudord betecknar mat. Man skal .. grant ackta boskap, som först släppas .. (på klövern), at han ej spränger sig. Broocman Hush. 2: 215 (1736). Om .. (kalvar) få dricka efter behag, sker det med omåttlighet, så at de spränga sig inwärtes. VästmFmÅ 13: 21 (1772). Det latin som .. (enligt A. Kiellands roman Gift läses i skolan) är så primärt, att den individ, som däraf skulle förgås, säkert också i arithmetiken blefve sprängd redan af quatuor species. NordT 1883, s. 544. Underklassen har hittills sprängt sig i sin fåfänga äflan att stiga till öfverklass. Strindberg Utop. VII (1885). Om han inte planlagt sina företag så försiktigt, skulle han ha sprängt sig. Spångberg StMän 3: 114 (1924). Jag anser .. att man icke får ”spränga” spelarna i för stora och för svåra uppgifter. IdrBl. 1935, nr 96, s. 1. Nischette nästan sprängde sig på köttbullar och annat gott. Rudenschöld MHund. 46 (1936). Hon sprängde sig (då hon fotvandrade till kyrkan), och det var efter den dagen hon blev sängliggande. Aspenström Bäck. 126 (1958).
b) i fråga om överansträngning av röst l. strupe o. d.; äv. hyperboliskt, om fågel, med avs. på strupe, i fråga om att sjunga så intensivt l. högt l. ihärdigt, att strupen överansträngs o. nästan tar skada. Denna timmes ansträngning, för att under fri himmel kunna höras af flera tusen omkring honom samlade åhörare, sprängde hans röst, hvilken sedan aldrig återfick sin förra styrka och klang. Topelius 23: 343 (1883). Han kunde spela på bleckflöjt också, tills hans kanariefågel nästan sprängde sin strupe i täflan med honom. Hallström Brilj. 79 (1896). Där (dvs. i en slottsträdgård) ljöd det sång / .. näktergalen / i täflan sprängde strupen utanför. Dens. Sagodr. 182 (1910).
c) med avs. på rid- l. lastdjur, särsk. häst: (överanstränga o.) fördärva, rida l. köra fördärvad l. till döds o. d. Det andra paret (oxar) voro så illa slagne medh stakar och yxehambrar (o.) så illa sprengde att dee döde dher aff. VRP 1638, s. 730. (Kung Rolof) war .. så tung, att ingen häst förmåtte bära honom hela dagen, at han icke störte eller sprängdes under honom. Verelius Gothr. 95 (1664). Då Skjutsbonden .. icke fått följa med .. släppes den svettige och skälfvande, om ej sönderbrutne eller sprängde Hästen, efter slutad skjutsning, merendels handlös under bar himmel. LBÄ 16—17: 87 (1798). Om ni kör hästen så hårdt, spränger ni honom. Weste FörslSAOB (c. 1817). Andningen (vid kvickdrag) är .. försvårad (hästen säges vara sprängd), utandningen är långsammare än inandningen. Juhlin-Dannfelt 323 (1886). Det är mycket lätt att spränga en sådan (dvs. en ensam dragren), varvid den helt plötsligt knall och fall ligger där. NordKult. 10: 66 (1947). — jfr FÖR-, GORR-SPRÄNGA.
10) pressa l. tränga l. trycka (ngt på l. in i ngt) o. d.; särsk. dels i uttr. spränga ngt på ngt, dels i de särsk. förb. SPRÄNGA IN, PÅ o. ssgn PÅ-SPRÄNGA. Sitter bygeln (på ett ur) osäkert, emedan skrufven ej tar, så tager man ifrån bygeln .. och gör en ny, passande skruf. Derpå sammanböjer man bygeln något medels en trähammare och spränger honom å nyo på behängknappen, hvarvid man med fördel kan använda en särskild bygeltång. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 4 (1881). — särsk.
a) i fråga om att dager o. d. bryter l. tränger in; i den särsk. förb. SPRÄNGA IN.
b) i fråga om att göra ett insnitt på klädesplagg; ss. förled i ssgrna SPRÄNG-SÖM, -VECK.
11) [jfr 9] i fråga om att proppa ngn l. ngt full(t) l. komma (ngt) att spännas ut l. svälla; särsk. dels i a, dels i den särsk. förb. SPRÄNGA UPP, dels (i sht ss. senare led i ssgr) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: proppfull l. överfull o. d. (i sht i utvidgad l. bildl. anv. betecknande att ngn är full av l. väl bevandrad i ngt l. att ngt är behäftat l. angripet av ngt). 2Saml. 35: 220 (1662; om penningpung). Tänk hur’ han (dvs. penningpungen) tyner utaff, som förr war sprängder och stinner (dvs. när man skall gifta sig). CupVen. C 5 b (1669). — jfr BIBEL-, BLOD-, BOK-, DI-, ETTER-, GRILL-, LAG-, RÖT-SPRÄNGD. — särsk.
a) (vard.) i fråga om för mycket ätande (l. drickande) (jfr 9 a); särsk. refl.: proppa sig full med mat (l. dryck) (så att man är sprickfärdig), äta (l. dricka) för mycket, föräta sig; äv. med bestämning inledd av prep. med l. på, förr äv. av, vars huvudord betecknar mat (l. dryck); i sht förr äv.: proppa (ngn l. ngns mage) full med mat. Gossen sprängde sig på sin älsklingsrätt, fläskpannkaka och sylt. Aff ferskt kött monde han (dvs. vargen) sigh ther (dvs. i visthuset) så sprengie, / At han aff hålet (i visthusväggen) sigh ey kunde trängie. Forsius Fosz 122 (1621). Man måste intet äta fort, ey heller snålt, af frucktan at icke spränga sig och förarga Sälskapet. SwFrOrdeB 168 (1703); jfr 9 a. Hwad giäller om du såfwa finge / På miukste etterdun, och dricka wid hwart måhl / Renskt wijn, så mycket som du tåhl, / .. Hur skulle du då magen spränga / Och bedia Gud din dagar at förlänga! ÖB 67 (c. 1712). Spränga sig, ngn med mat. Meurman (1847). Spränga sig (äta för mycket). ÖoL (1852). Spränga sig med mat, (dvs.) proppa magen full med mat. Dalin (1854). Cannelin (1921).
b) [delvis till 5 b] (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., i pass. övergående i deponentiell anv., om öga o. d.: abnormt fyllas med blod (så att ådrorna framträder skarpt). Hans öga sprängs med blod. Josephson GRos. 71 (1896). Vitorna i hans ögon sprängdes med blod. Essén HExc. 199 (1916). — jfr BLOD-SPRÄNGA o. BLOD-SPRÄNGD.
12) [jfr motsv. anv. i t.; sannol. utgående från en bet.: låta (ngt) skjuta l. springa fram (bågformigt), åstadkomma (bågformigt l. bågformiga) utsprång, (kvarhållande) omspänna; jfr SPRINGA, v. I 3, (8)] ss. förled i ssgr betecknande dels: spännverk (se SPRÄNG-VERK), dels: springbåge l. springvåg (se SPRÄNG-BÅGE, -VÅG), dels: säkringsring (se SPRÄNG-RING).
II. intr.; äv. (jfr I) med sekundärt utvecklat obj. (se 3 a).
1) [jfr motsv. anv. i t.] rida l. köra med häst o. vagn i stark fart l. i full karriär o. d.; äv. i sådana uttr. som spränga i galopp l. i sporrsträck; numera företrädesvis i förbindelse med adverbial betecknande riktning l. rum; äv. med subj. betecknande häst: springa l. galoppera i stark fart osv.; äv. bildl. Ryttaren sprängde i väg för lösa tyglar. Spränga i galopp över fältet, mot fienden. Han stormar till häst i sin brusande harm, / Och spränger i sträck ut åt fältet. Leopold 2: 223 (1810, 1815). Gif akt, der spränger en smärt och lång / Gestalt, som fienden känner. Snoilsky 2: 55 (1881). På sin bruna häst han spränger / öfver grafven i galopp. Fallström VDikt. 1: 226 (1889, 1899). Till byn jag i galopp med hästen genast sprängde. Jensen BöhmDiktn. 59 (1894). Från kullen, hvarest han höll, såg Jim Cox en skara ryttare spränga i fatt regeringstrupperna och inom kort försvinna bland kavalleriets leder. Janson CostaN 2: 240 (1910); jfr FATT, oböjl. ord 2 a. De vita hästarna sprängde vidare över ängarna, och snart var vi framme vid min fader konungens rosengård. Lindgren Mio 184 (1954). — jfr AN-, AV-, BORT-, FRAM-SPRÄNGA. — särsk.
a) i uttr. spränga lös l. löst mot ngn, rida l. galoppera i full karriär mot ngn (i syfte att anfalla). (Sv.) Spränga lös emot fienden, (t.) auf die Feinde los sprengen. SvTyHlex. (1851). Harlock (1944).
b) i utvidgad anv., i fråga om att (på annat sätt än vad som anges i huvudmomentet) snabbt förflytta sig; särsk. i den särsk. förb. SPRÄNGA BORT.
2) motsv. I 5, i fråga om att (stänkvis l. fläckvis) förete inblandning av färg o. d.; i den särsk. förb. SPRÄNGA IN.
3) i fråga om att ngt pressar l. pulserar l. tränger på l. utsätts för tryck (o. därvid inger en känsla av att det l. den som utsätts för pulserandet osv. förefaller kunna spricka l. brista l. sprängas). Att häraf (dvs. av den stöt som uppstår när en vattenmassa tvärt hejdas i sin rörelse) måste uppkomma en högst betydlig sprängning på trummornas alla insidor är obestridligt. JernkA 1863, s. 131. Aprilsolen steg och snön smälte på landhöjderna omkring Mälaren; åarne svälde och sprängde, störtade ner mot sjön och lyfte istäcket, som dånade och knakade tills det sprack. Strindberg SvÖ 2: 1 (1883). Han hade ett fullkomligt olidligt uttryck av välmåga och ett hull som sprängde i kläderna. Sörlin FruV 107 (1933). Nu lövades .. skogen. Det började susa och spränga i mark och mull. Lo-Johansson Stat. 2: 329 (1937). — särsk.
a) i fråga om värk l. smärta l. sår l. kroppsdel o. d.: värka ihållande o. våldsamt; i sht opers.; vanl. med bestämning inledd av prep., vars huvudord anger den kroppsdel o. d. som är utsatt för värken; förr äv. i uttr. spränga ngn uti hans lemmar, om sjukdom, i fråga om äldre uppfattning: tillfoga ngn smärta l. värk i hans lemmar. Det spränger i örat, i tanden, i bölden, i bröstet. Sprängande huvudvärk. (En okänd sjukdom) sprängde så menniskian vti alla sina lemmar, vti fingrar och tää, så att näglanar föllo aff på en part för än han doo. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 78 (1597). Weste FörslSAOB (c. 1817). Det är fasligt hvad mitt hufvud spränger. Wetterbergh Penning. 558 (1847). Åh hvad det sved och sprängde i det sjuka bröstet! Hedenstjerna FruW 147 (1890). Han kände en sprängande smärta i vänstra armen. Krusenstjerna Pahlen 3: 121 (1931). På vår fjärde väntans dag värkte och sprängde ärret i min panna som om det nyss vore inbränt med glödande järn. Malm Roberts Arund. 262 (1939). I morgon spränger knutor i armhålor och ljumskar. Kanske svartnar vi till död (genom pest) redan i morgon. Salje NattBröd. 331 (1968). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare: sprängande värk o. d.; i sht förr äv.: susning l. brusande o. d. (Sv.) Sprängningar för örat, (t.) das Klingen der Ohren, Brausen in den Ohren. Möller (1807). År 1833 började en gång i veckan (?) stark h(u)f(vu)dvärk samt ”sprängningar” i halsen. LGBranting 2: 16 (1840). (Vid stenar i urinblåsan) har man i detta parti (dvs. manslemmen) en viss känsla af sprängning, och denna ökas vid lopp och vid all slags rörelse. Odenius 2Celsus 82 (1906).
b) i fråga om sinnesrörelse o. d.; särsk. liktydigt med dels: slå l. bulta l. pulsera häftigt l. våldsamt o. d., dels: värka ihållande l. våldsamt o. d., dels: pressa på; i sht opers.; i sht med bestämning inledd av prep. med huvudord angivande den kroppsdel o. d. som utsätts för sinnesrörelse o. d. Patronessan darrade .. af rörelse, tryckte hårdt med handen mot bröstet, ty det sprängde derinne, som om hjertat velat brista. Wetterbergh Penning. 551 (1847). Hon delade rum med mor och hade således aldrig någon minut för sig själf, då hon kunde få vara naturlig och ge utbrott åt den omätliga sorg, som ständigt sprängde inom henne. Lundquist Konstn. 106 (1890). De hade brusat ut som man mot man, / och fadern kände ännu hur det brann / och bultade och sprängde i hans blod. Silfverstolpe Vard. 19 (1926). Hirschfeldt blev grå i synen och blodet sprängde i hans ögon. Siwertz Låg. 130 (1932). Hans hjärta började spränga av vild glädje. Ericsson MannDöd. 55 (1932). En annan kvinnas själ måste verkligen smugit sig in i min. Huden sprängde av det. Krusenstjerna Fatt. 1: 94 (1935).
4) bryta l. tränga sig (fram l. över ngt) o. d.
a) motsv. I 10, i fråga om att ngt med våld l. kraft o. d. tränger in i ngt; i den särsk. förb. SPRÄNGA IN.
b) (i vitter stil, tillf.) spricka fram (ur ngt). Små nyutspruckna horn, hur stolt I sprängen / ur smala pannan (på geten) i er näpenhet! Asplund FrVers 19 (1927).
c) allmännare, om ord, skratt o. d.: bryta l. tränga fram; särsk. i den särsk. förb. SPRÄNGA FRAM; äv. i fråga om att bryta l. tränga sig över gräns o. d. (i den särsk. förb. SPRÄNGA ÖVER). Råa ord och dånande skrattsalvor spränga genom rummet. Koch Arb. 194 (1912).
5) [sannol. utgående från en bet.: skjuta l. springa upp o. sprätta tillbaka; jfr SPRINGA, v. I 3] ss. förled i ssgn SPRÄNG-FJÄDER.
Särsk. förb.: SPRÄNGA AN10 4. särsk. till II 1; förr särsk. i uttr. spränga ngn an, rida i full karriär mot ngn, storma mot ngn. Ehuru väl att .. (landsryttarna) någre åthskillige gonger sprängde dem an och ville trängia dem ifrån boskapen, så (osv.). AOxenstierna 2: 492 (1622). jfr anspränga.
SPRÄNGA AV10 4. jfr avspränga.
1) till I 7: gm sprängning (i sht med sprängämne) få (ngt) att gå av l. avlägsna l. frånskilja (ngt av ngt). (Gas-)Rör af asfalterad plåt .. hafva den fördelen att ej sprängas af genom sättningar i den öfverliggande jordfyllningen. NF 5: 916 (1882). Spränga av stycken av en klippa. Östergren 1: 213 (1915).
2) till II 1: rida åstad i sporrsträck o. d.; äv. i sådana uttr. som spränga av i galopp l. i sporrsträck. Sin sabel sågs han skaka, / Sprängde af med stolt förakt. Runeberg 2: 85 (1847). Hon sprängde stolt av i full galopp. Siwertz Ung 244 (1949).
SPRÄNGA BORT10 4. jfr bortspränga.
1) till I 7; äv. bildl. Stenar (i åkern) brännes eller sprenges bort. Rålamb 13: 6 (1690). Hos en mognad man måste större hinder undanröjas, redan ingrodda fördomar sprängas bort. Sylwan Kellgren 91 (1912). Spränga bort en bergknalle. SvHandordb. (1966).
2) till II 1; äv. i utvidgad anv., motsv. II 1 b. Ingefrid ropade efter dem: ”Arnljot! Arnljot!” Men han hörde henne inte, utan sprängde bort (på skidor) i vinande fart. Heidenstam Svensk. 1: 103 (1908). Gränsle i sadeln sprängde hon bort med susande fart. Därs. 2: 121 (1910).
SPRÄNGA EFTER10 32, äv. 40. till II 1: (i hög fart) sätta efter (en flyende l. en fiende o. d.). Björkman (1889).
SPRÄNGA FRAM10 4. jfr framspränga.
1) till I 7, refl., i uttr. spränga sig fram, särsk. om växt(del): spränga blomhölje o. dyl. o. sticka fram l. växa fram; äv. bildl. ”Aloëblomman har sprängt sig fram!” En verkligt underbar förändring har föregått i hennes inre. Bremer Brev 1: 206 (1832). Sturzen-Becker 2: 59 (i handl. fr. 1857; bildl., om vilja). Högberg Utböl. 1: 58 (1912).
2) till I 7 f: gm sprängande (med sprängämne) föra l. leda (ngt) framåt l. fram (gm ngt l. till en viss punkt o. d.). Den stora huvudgatan genom stadsdelen, Karl-Johansgatan, har på ett hårdhänt vis sprängts fram genom bergen. TurÅ 1917, s. 17.
3) till I 7, i uttr. spränga fram ngt ur ngt, gm sprängande lösgöra l. avskilja ngt ur ngt. Hemberg Kola 156 (1902).
4) till II 1. Fyra väpnare med fart / Nu sprängde fram. Arnell Scott Sjöfr. 163 (1829). Hästarna .. tycktes undra, varför ingen brödbit vinkat mot dem, när de i afton kommo sprängande fram ur småskogen. Sjödin StHjärt. 29 (1911).
5) till II 4 c: bryta l. tränga fram; framträda. (Flickan blev förlägen.) Plötsligt sprängde de små heta glöden fram på hennes något utstående kindben. Ullman FlickÄra 61 (1909). Då sprängde en viskning fram på djupet i henne. Sjöman Lekt. 34 (1948). Geniet bör fritas från den romantiska föreställningen att han skall spränga fram plötsligt ur intet. DN(A) 16/1 1965, s. 3.
SPRÄNGA FÖRBI10 04. till II 1: i stark fart o. d. rida l. storma l. galoppera förbi (ngn l. ngt); äv. abs. Raska husarer spränga förbi. Hedenstierna Kaleid. 56 (1884). KrigVAT 1890, s. 474.
SPRÄNGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. jfr genomspränga.
1) till I 7: gm att spränga (med sprängämne) åstadkomma öppning l. väg l. passage o. d. igenom (berg l. mur o. d.); äv. refl., i uttr. spränga sig igenom (ngt), gm att spränga bana sig väg l. ta sig igenom (ngt). Spränga igenom en mur, en tunnel. Spränga sig igenom et berg. Weste (1807). Spränga sig igenom. Berndtson (1880).
2) till II 1: i stark fart o. d. rida igenom (fiende o. d.); äv. utan obj.; äv. refl., i uttr. spränga sig igenom fiende o. d., gm att rida i sporrsträck o. d. bana sig väg igenom (fiendens linje o. d.). Spränga igenom fiendens linjer. BrefKrigFinl. 39 (1808). Spränga sig igenom fienden. Meurman (1847). Spränga igenom. Björkman (1889).
SPRÄNGA IN10 4. jfr inspränga.
1) till I 5.
a) till I 5 a: inblanda l. inmänga (ngt i ngt) här o. där, äv. (med anslutning till 4) refl., i uttr. spränga sig in i ngt, blanda sig in i ngt; i pass. närmande sig deponentiell anv.: stänkvis förete inblandning av ngt (i ngt). Öster om staden spränges en gul fläck in i barrgrönskan. Det är inte böljande sädesfält .. utan virkesupplagen. Johansson RödaHuv. 2—3: 157 (1917). (Filosofen V. Norströms) genomgående skaldiska läggning spränger alltid in en mängd konkreta bilder i framställningen. Liljedahl Norström 1: 223 (1917). Katatona stereotypier och manér .. m. m. spränga sig under det vidare sjukdomsförloppet in i symtombilden. Wigert PsykSj. 2: 78 (1925).
b) till I 5 b: bestänka l. beströ l. övergjuta (ngt med ngt); särsk. bildl. Torneträsk blev synligt .. som ett hav i vasablått likt en nedramlad ännu darrande himmel, som snöfjällen sprängde in med isglans. Didring Malm 1: 266 (1914).
2) till I 7, särsk. till I 7 f: gm sprängning med sprängämne o. d. åstadkomma (hålighet l. väg o. dyl. som går in) i berg o. d.; gm sprängning osv. åstadkomma hålighet o. d. som går in i berg o. dyl. o. däri anlägga (fästning, fort, sluss o. d.) (äv. i uttr. spränga (fästning osv.) in i berg o .d.). Spränga in en väg i berget. Dockan skulle sprängas in i sielfwa berget. Polhem Invent. 32 (1729). Anläggningen, som delvis skall sprängas in i berget, påbörjas (osv.). SvD(A) 1935, nr 292, s. 3. särsk. refl., i uttr. spränga sig in i l. genom berg o. d., gm att spränga bana sig in i l. genom berg osv. Man har sprängt sig in 36 fot i berget, som här är långslutt. Iduna 7: 79 (1817).
3) till I 10: (med kraft l. våld o. d.) driva l. köra l. tränga in (ngt i ngt). Spränga in en kil i ett plank.
4) till I 10, särsk. till I 10 a, refl., i uttr spränga sig in i l. genom ngt (jfr 1 a), bryta l. tränga sig in i l. genom ngt. Längst bort, mot gafvelväggen, sprängde dagern sig in genom hål och springor i träväggen (på vinden). Norlind Hell. 1: 241 (1912).
5) till II 1: i stark fart o. d. rida in (ngnstädes); äv. i uttr. spränga in på fienden o. d., spränga lös mot fienden o. d. Ekendahl Goethe Walfrändsk. 17 (1813). Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas’ stad. Rydberg Dikt. 1: 25 (1876, 1882). (Sv.) spränga in på fienden (t.) in die Feinde einsprengen. Auerbach (1913). Kuriren sprängde in på borggården. SvHandordb. (1966).
6) till II 2, om färg: (stänkvis l. fläckvis) förete inblandning. B(ak)-gr(und) tunn, rödgrå, m(ed) dragn(ing) åt krapplack, som spränger in. Kjellin Troili 2: 238 (1917; i beskrivande katalog över U. Troilis oljemålningar).
7) till II 4 a: med kraft tränga in (i ngt). Somliga hava sett huru skrotet sprängt in i människokött och slitit sönder det (vid fronten). Blomberg Överg. 214 (1915).
SPRÄNGA ISÄR10 04, äv. SÄR4. jfr särspränga.
1) till I 7; äv. bildl. TT 1873, s. 92. Stockarna hade så trasslat in sig med varandra, att flottningskarlarna omöjligt kunde röra dem ur fläcken. Till sist måste man använda dynamit för att spränga dem isär. Sandström NatArb. 2: 46 (1910). Han höll på att spränga isär mitt förstånd med sin utklädsel, som om han hade lagt dynamit under det. Lagerlöf Körk. 51 (1912).
2) till I 8: skingra (en här o. d.). Andersson MickelR 105 (1900).
SPRÄNGA ISÖNDER, se spränga sönder.
SPRÄNGA ITU10 04, äv. TU4. till I 7; äv. hyperboliskt. Nå, innan mjälten rent är sprängd itu på mig, / Så, med förlof, hvart för du mig, Euripides? Thomander 3: 336 (1826). Just som han kom dit var den helgjutna jerndörren genom några kraftiga stötar med spetsarne af tvenne jernstörar midtpå, sprängd itu. Palmstjerna Snapph. 2: 158 (1831). Somliga (av mina fickor) voro utvidgade till det oändliga därigenom att man sprängt itu ficksömmen. Fröding ESkr. 2: 38 (1891).
SPRÄNGA NED10 4 l. NER4. till I 7: sönderspränga (ngt, t. ex. byggnadsverk o. d.) så att det rasar; gm sprängning (i sht med sprängämne) lösgöra l. avlägsna (ngt) så att det faller ned; äv. motsv. spränga, v.1 I 7 f: åstadkomma (en fördjupning l. ett hål o. d.) l. bereda rum för (lokalitet o. d.) gm att spränga en därtill avsedd fördjupning osv. i marken l. i berg o. d.; äv.: gm sprängning sänka (ngt till ett visst djup o. d.). Borgen sprängdes ned av fienden. Maskinen sprängdes ned i berget. Ett af blocken, som frosten sprängt ned från fjällväggen. Lagerlöf Länk. 141 (1894). (Arkitekten) har helt enkelt sprängt ned en om entréerna till de befästa medeltida städerna erinrande trappanläggning från torget direkt mot Kärnan. TT 1898, Byggn. s. 126. Man måste (vid arbetet med Göta kanal) på ett ställe torrlägga myrar, på ett annat spränga ned kanalbädden i berg. Sandström NatArb. 1: 282 (1908). jfr nedspränga. särsk. refl., i uttr. spränga sig ned (i marken l. i berg o. d.), gm att spränga bana sig väg ned (i marken l. berg o. d.). Järta 2: 408 (1824; i bild). Ingen har tid att spränga sig ned i den frusna marken för att begrafva .. (de döda) nu. Berg Krig. 144 (1915).
SPRÄNGA OPP, se spränga upp.
SPRÄNGA PÅ10 4. till I 10: (med kraft l. våld o. d.) tränga l. pressa (ngt) på ngt. Björkman (1889). WoH (1904). jfr påspränga.
SPRÄNGA SÄR, se spränga isär.
SPRÄNGA SÖNDER10 40, äv. ISÖNDER040. jfr sönderspränga.
1) till I 7 (h): gm sprängning (med sprängämne l. upphettning o. d.) komma (ngt) att gå sönder l. itu l. spricka o. d.; äv. dels med saksubj. betecknande frost o. d., dels i pass. närmande sig deponentiell anv.: gå l. brista sönder o. d. G1R 28: 473 (1558; med avs. på kanon). Om jag skulle bruka så trånga kläder, sprängde jag sönder dem. Weste FörslSAOB (c. 1817). Man har exempel på, att en bomb, som sprängts sönder tätt öfver ett slutet fältverk, dödat och sårat 30 man. Hazelius Artill. 139 (1833). Frosten sprängde sönder dem (dvs. bergen) i stenar och grus. Sandström NatArb. 2: 88 (1910). Genom upphettningen sprängas cellhinnorna sönder, och fettet kan då skiljas från övriga beståndsdelar. Bolin VFöda 46 (1933). särsk. oeg. l. bildl. (äv. hyperboliskt); förr äv. med indirekt obj., i uttr. ngt spränger ngn hjärtat sönder, ngt kommer ngns hjärta att brista. Försmädhelse sprenger migh hiertat sönder. LPetri Psalt. 69: 21 (1560). Min panna spränges sönder, om jag längre stannar här. Jolin MSmith 89 (1847). Stroferna (i Creutz’ Sommarkväde) sprängas icke sönder utan hållas ihop som helheter. Castrén Creutz 126 (1917).
2) till I 8: splittra l. upplösa (ngt). En allmän regel vid detaschering är att man dels bör detaschera så liten styrka som möjligt och dels ej onödigtvis spränga sönder bestående truppenheter. NF 3: 1109 (1879). KyrkohÅ 1958, s. 148 (med avs. på samfund).
SPRÄNGA TILL10 4. till II 3 a, b: värka l. sticka till. Så fort hon böjde sig sprängde det till på ett vasst sätt i brösten. Aronson FjärdeVäg. 34 (1950).
SPRÄNGA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04. till II 1. Berndtson (1880).
SPRÄNGA TU, se spränga itu.
SPRÄNGA UNDAN10 32, äv. 40. jfr undanspränga.
1) till I 7: gm sprängning avlägsna (ngt), spränga bort (ngt); äv. bildl. Bååth EgilS 183 (1883; bildl.). Spränga undan en fördämning. SvHandordb. (1966).
2) till II 1. Wirsén Ton. 30 (1893).
SPRÄNGA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppspränga.
1) till I 7: gm sprängning med (sprängämne l. tryck l. våld o. d.) bryta upp l. öppna l. riva upp (ngt) l. komma (ngt) att gå sönder o. d.; äv. med saksubj. betecknande frost o. d. Braun Dikt. 1: 6 (1837; med avs. på dörr). (Åsk-)afledning i vattenledningar af jern (har ej) visat sig bra, alldenstund vid ett iakttaget fall den 9 Juli 1849 i Basel en sådan vattenledning sprängdes upp på en större sträcka. TT 1873, s. 128. Man sprängde upp kassaskåpet. Almqvist Comfort Routl. 111 (1913).
2) till I 7 f: gm sprängning åstadkomma (väg o. d.) l. göra (ngt) större l. bredare o. d.; äv. refl., i uttr. spränga sig upp, gm att spränga åstadkomma väg l. passage o. d. (Finnarna) voro .. de skickligaste att med eld spränga upp vägen till det järn, som sedan lastades på fordon och sändes ut kring landet. Heidenstam Folkung. 2: 3 (1907). Strandman glömde icke bort, att man kunde behöva dynamit, stubintråd, stenborrar och släggor för att i värsta fall spränga sig upp genom trapphålan. Högberg Utböl. 2: 241 (1912). Jag skulle vilja spränga upp den här korridoren, sade Levin .. Den är som en tarm. Krusenstjerna Pahlen 2: 38 (1930).
3) till I 7: gm sprängning (med sprängämne o. d.) förflytta (ngt) upp (till en högre belägen plats). Laddningens storlek (vid sprängning av stubbar) avpassas så, att stubben spränges upp utefter huvudrötterna, men den bör ej vara så stark, att veden splittras och kastas omkring på hygget. SvSkog. 1350 (1928).
4) (†) till I 7: spränga (ngt) i luften. Serenius D 3 b (1734). (Sv.) Spränga up et hus .. (eng.) To blow up an house. Dens. (1741).
5) till I 8 (c), med avs. på rövarband o. d.: driva l. jaga upp o. skingra. En beriden patrull .. med order att .. rida spikrakt på Loren .. samt spränga upp de rövarband som möjligen samlats där nere. Otter Officer 341 (1930).
6) (numera föga br.) till I 11, om blod, med avs. på kind: spänna ut, göra stinn. (Bygdens kvinnors) prydliga parure består i de mycket stärkta hwita hufwudkläderne, som så starkt åtdragas, att blodet spränger upp kinderne, hwilket ger dem ett ”frimodigt utseende”. Crælius Nås 32 (1837).
7) till II 1: i galopp o. d. rida upp (på l. till en plats o. d.). Ilbudet for, en sekund förlopp, / Och en ryttare syntes igen; / Som en blixt han sprängde till trappan opp. Runeberg 2: 76 (1848). När Sonja efter en uppfriskande ridt på hela tre timmar .. sprängde upp på slottsgården såg hon (osv.). Idun 1890, s. 137.
8) till II 1: i galopp o. d. rida o. komma upp (bredvid ngn o. d.). Hon sprängde upp jämsides med vänsterhästen, vann ett par längder med sporrarna och trängde sig in i flocken. Berg Krig. 16 (1915).
SPRÄNGA UT10 4. [fsv. sprängia ut] jfr utspränga.
1) (†) till I 6: utsprida (rykte, underrättelse o. d.); äv. med att-sats ss. obj. Wij haffue fått tidender .. att Grentze bönderne sprenge vtt kundskaper, lijke såsom Ryszen skulle hafue någet i sinnett emott osz. SUFinlH 2: 162 (1604). Gustaf II Adolf 133 (1616; med avs. på rykte). Skinbrakorna här i staden sprängia wt, att pästilentzien skal ha begijnts i stokholm. Ekeblad Bref 1: 345 (1654; rättat efter hskr.).
2) till I 7: gm sprängning (med sprängämne o. d.) lossgöra o. föra (ngt) ut l. utåt (till en plats o. d.); äv.: gm att utöva tryck l. våld o. d. komma (ngt) att lossna o. falla ut; äv. (motsv. SPRÄNGA, v.1 I 7 h) i uttr. spränga ut ngt ur l. från ngt, gm sprängning osv. komma (ngt) att avlägsnas ur l. från ngt; äv. med saksubj. betecknande frost o. d.; äv. dels med obj. betecknande resultat (se a), dels refl. i uttr. spränga ut sig, hyperboliskt, om ögon: avsevärt skjuta l. pressas ut (så att ögonen förefaller vilja tränga ut ur ögonhålorna). Linné Gothl. 328 (1745; med avs. på malm). Dessa springor (i klippan) observera .. (stenhuggarna), när de med sina kilar och yxor spränga ut stenen. Dens. Stenr. 19 (c. 1747). Block, som af vinterfrosten sprängas ut ur klipporna, störta ned. Hedin Transhim. 3: 355 (1912). Han hade själv fått rynksvackor i pannan så ung han var, hans ögon hade liksom sprängt ut sig. Moberg Nybygg. 352 (1956). särsk.
a) motsv. spränga, v.1 I 7 f: gm sprängning (med sprängämne o. d.) åstadkomma (hålighet o. d.); äv. med saksubj.: tränga l. pressa o. d.; särsk. refl.: gm sprängning (med sprängmedel) åstadkomma väg l. passage ut, med saksubj.: gm tryck o. d. pressa l. tränga sig ut o. d. De instängda gruvarbetarna fick spränga sig ut ur berget. När knifwen trädes in i Muszlan, tyckes som denne Mjölka eller Råmm wille spränga sig ut igenom brädden, af de förmälte grå bladen. König LärdÖfn. 6: 45 (1747). Längre fram kommo vi genom gallerier, sprängda ut genom berget och bildande stora, väldiga hvalf, där vi gingo såsom i en tunnel. Wallin Bref 188 (1849).
b) oeg. l. bildl. De gamla hyresgästerna flytta till andra, mindre dyrbara gator på nedre Norrmalm eller sprängas ut till periferierna. GHT 1898, nr 55, s. 2. Alltid kunna vi starta vårt bolag och spränga ut aktierna på några tusen händer. Janson CostaN 1: 210 (1910). Striden om försoningen, som kommit väsen åstad och sprängt ut Brödraföreningen här i stan från Lutherska missionsföreningen. Månsson Rättf. 1: 258 (1916). särsk. (†) i uttr. spränga ut ögonen åt l. på ngn, ss. uttryck för att ngn vill göra ngn avundsjuk l. förvånad o. d. (med tanke på att ögonen på den avundsjuke osv. förefaller vilja tränga ut ur ögonhålorna). (Sv.) Spränga ut ögonen åt någon .. (t.) einem die Augen aus dem Kopfe schlagen. Möller (1807). Jag ärnar begifva mig till hofvet och sträcka mig i en vagn, för att spränga ut ögonen på tusende afundsfulla, som jag redan förvärfvat mig. Stiernstolpe DQ 4: 200 (1819).
3) till II 1: i galopp o. d. rida l. fara ut (ngnstädes l. genom ngt o. d.); äv. dels med häst ss. subj.: i stark fart springa l. galoppera ut (ngnstädes osv.), dels med subj. betecknande vagn: i hög fart köra ut (ngnstädes osv.). Vi sprängde hurtigt ut på gatan och af till södra stadsporten. Palmblad Nov. 2: 44 (1818, 1841). Jag (hörde), med lättadt hjerta, vagnen spränga ut på gatan i den mörka, hällregnande natten. Braun Dikt. 2: 202 (1838). (Hästen) fnyser och frustar, rycker i betslet, vill spränga ut genom stadsporten. Sjöstrand Vint. 49 (1963).
SPRÄNGA ÅSTAD10 04. till II 1. Berndtson (1880).
SPRÄNGA ÖVER10 40. jfr överspränga.
1) (†) till I 5 b β; i uttr. spränga ngt över med ngt, beströ (ngt) med ngt. Tå .. (ankorna) äre reene giorde, (skall man) speckia them medh tunt Flesk, sprängia them öfwer medh Miöl, och låta them spräckias medh Smör vthi Pannan. Salé 37 (1664).
2) till II 1: med häst sätta över (dike o. d.) i full fart. ÖoL (1852).
3) (tillf.) till II 4 c: tränga över traditionell gräns mellan ämnesområden o. d. Genom denna tendens att spränga över gränsen mellan komedi och tragedi är .. (Euripides) en förelöpare till det moderna dramat. Schück AllmLittH 1: 111 (1919); möjl. icke särsk. förb.
Ssgr (i allm. till I 7): A: SPRÄNG-APPARAT. apparat för sprängning. TT 1873, s. 91 (om kokapparat för framställning av pappersmassa). SkogsvT 1911, s. 347 (för bortsprängning av stubbar). 2NF 18: 563 (1912; innesluten i mina).
(I 7 q) -ARBETA~020. (mera tillf.) arbeta hårt l. intensivt (på ngt). Jag har just nu avspärrat mig för att sprängarbeta på Karolinerna. VvHeidenstam (1898) hos Böök Heidenstam 2: 132. —
-ARBETARE~0200. (numera bl. mera tillf.) person som utför sprängarbete l. har sprängarbete som yrke, sprängare, bergarbetare. TT 1893, Allm. nr 28, s. 3.
-ARBETE~020. [jfr t. sprengarbeit] sprängningsarbete. Holmberg Artill. 2: 130 (1882).
-ATTENTAT. särsk. motsv. attentat 3. Wahlöö Uppdr. 130 (1963).
-AVDELNING~020. mil. avdelning som utför sprängning(sarbete) o. d. Östergren (1944).
-BATTERI. jfr -apparat. VFl. 1930, s. 126.
-BEREDSKAP~020 l. ~002. Att medverka vid ordnandet av spräng- och minberedskapen vid infartsvägar över gränser. HbHemvärn. 1: 6 (1950).
-BIT. särsk. om bit l. stycke av sprängprojektil, splitter; jfr -stycke. Holmberg Artill. 1: 64 (1881).
-BLOCK. tekn. om utsprängt stycke av berg, som utgör ett block. Högberg JesuBr. 2: 253 (1915).
-BLÅSA. tekn. om gasblåsa i stål o. d., uppkommen gm expansion inne i stålmassan efter överytans stelnande. JernkA 1907, s. 55. Därs. 58. —
-BLÄSTER. (†) Sprängbläster kallas den bläster vid smedshärdar, som åstadkommes genom hjulets starka pådragning och hastiga omlopp. Rinman 2: 792 (1789).
-BOJ. sjömil. mindre mina (se mina, sbst.1 4) som är utlagd i anslutning till minering o. avsedd att spränga sönder fientliga fartygs minsvep. SvD(A) 6/9 1941, s. 5.
-BOMB. vap. bomb med (starkt explosiv) sprängladdning; numera i sht om flygbomb med brisant sprängämne, som åstadkommer både tryck- o. splitterverkan; äv. bildl. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Få av Goethes samtida) hade en aning om de tankeomstörtande och trosrevolterande sprängbomber han förstuckit i de välsvarvade satsfogningarna. Fröding ESkr. 2: 171 (1894). FlygHb. 20 (1921).
-BORR. [jfr t. sprengbohrer] (numera föga br.) borr (se borr, sbst.1 1) avsedd för sprängning i jord l. berg o. d., bergborr. Blanche Engelbr. 8 (1846). SvD 1899, nr 169 A, s. 3.
(I 5 b γ slutet) -BORSTE. bokb. borste avsedd för sprängning av boksnitt o. d.; jfr -pensel. SvSlöjdFT 1908, s. 97.
(I 7, 10) -BULT.
1) i sht förr använd bult (se bult, sbst.1 11) som är avsedd att med bultpistol inskjutas i betong o. som är försedd med uppslitsad lägg (se lägg, sbst.1 2 c α) som delar sig vid inskjutningen. Varulex. Byggn. 2: 172 (1955).
2) tekn. förbindande l. sammanhållande bult försedd med sprängladdning som initieras elektriskt (o. som används när ngt snabbt skall avlägsnas l. öppnas o. d.). STFIngUtbSystSäkerh. 1978, 5: Övn Uppg. s. 1.
(I 12) -BÅGE. (numera föga br.) = spring-båge 1; jfr -våg. Wrangel HbHästv. 415 (1885). Mellan vagnen och hästarna (finner man) .. Springvåg, springbåge eller sprängbåge, (ett) vinkelrätt mot tistelstången i framvagnen fastgjort stycke av trä eller järn, avsett till fäste för svänglarna. Cronquist Ekipage 25 (1952).
-CENTRUM. centrum för sprängning. SvFlH 3: 395 (1945).
-DEG. tekn. om ett med mineralolja uppblandat sprängämne som anbringas på föremål som skall sprängas o. som i sht används vid sprängning av järnkonstruktioner, betongkonstruktioner o. sten. HbHemvärn. 1: 173 (1950).
-DJUP. särsk. om djup under vattenytan, på vilket torped o. d. är avsedd att detonera. TSjöv. 1905, s. 390.
-DOSA. (i sht förr)
1) dosa för l. med bomullskrutsladdning avsedd för sprängning av järnvägsskenor o. d. HbArtillBef. 14: 78 (1884).
2) (vard.) bildl., ss. skämtsam benämning på arméns reservportion bestående av konserv förvarad i en burk som till formen liknar en sprängdosa (i bet. 1). Fridegård ÄrHjält. 195 (1938).
-DÅD. jfr dåd 3 o. -attentat. DN 6/3 1984, s. 1.
-EFFEKT. jfr -verkan 1. Wetterdal Grufbr. 159 (1878).
(I 7 q) -ELDA, -ning. elda (se d. o. 5) mycket kraftigt; äv. motsv. elda 6: elda (i spis l. kakelugn o. d.) mycket kraftigt. TT 1900, Allm. s. 342. Det hjälpte inte att sprängelda (kakelugnarna) när det blåste så. Östergren (1944). (Fångarna) försökte vrida vattnet ur de tunga rockarna och sprängeldade för att hålla sig varma. Sandgren Furst. 125 (1962).
-EXPERT. sprängningsexpert. SvD(B) 1946, nr 163, s. 14.
(I 5 a, b α) -FAT. (spräng- 16721700. spränge- 1640) [jfr t. sprengfass] (†) om ett slags kärl med stril, avsett för bevattning av trädgårdsväxter o. d.; jfr -kärl. Itt Sprengefaat, som brukas i kryddegårdar at watna krydder medh. Linc. O 3 b (1640). Sprängfaat eller watukanna. Hamb. (1700).
(I 7 q) -FET. (vard.) som nästan håller på att sprängas l. spricka, mycket fet, smällfet. Bergman OllaPodr. 89 (1905).
(II 5) -FJÄDER. (†) = spring-fjäder. Kiöpt en Spräng fiäder till ett Skåp uti Kongl(ig)e kiöket. HovförtärSthm 1768, s. 333.
-FOGNING. tekn. om sammanfogande av två metaller medelst sprängning; äv. konkretare, om den teknik l. metod som sådant sammanfogande innebär. I princip går sprängfogning till så att man placerar två metallplåtar på ett litet avstånd från varandra. På den övre plåten breds sprängämnet ut i ett relativt tunt skikt. Vid detonationen kastas övre plåten med våldsam kraft mot den undre. ÖgCorr. 1969, nr 93, s. 26. (Man) har .. använt sprängfogning vid framställning av rostfri-syrefast plåt. SvD 1969, nr 103, s. 25.
-FORMA, -ning. tekn. i fråga om formande av figur l. namnteckning o. d. på plåt medelst sprängning. Sprängformning klarar skärning, fogning, prägling och härdning. TeknInform. 1966, nr 6, s. 42. Man har hittills med lyckat resultat kunnat sprängforma rostfritt, olegerat och låglegerat stål, koppar, mässing och aluminium. NTeknik 1970, nr 41—42, s. 20. Sprängformningen (av plåt) tillgår så att man lägger ut det önskade mönstret, en figur, en namnteckning e. d. med själva sprängämnet på plåtens översida. Därefter detoneras sprängämnet, och den riktade stötvågen tas upp av en energiupptagande dyna. Därs.
-FRI. som icke kan sprängas, sprängsäker. Essén HExc. 205 (1916; om kassaskåp).
(I 7 o) -FRÅGA. fråga som innehåller sprängstoff. Larsson Spinoza 397 (1931).
-FRÖ. [betr. anledningen till benämningen jfr språkprovet 1880] (i fråga om folkliga föreställningar, i sht i äldre tid) om linfrö som strös kring boningshus för att förhindra död person att gå igen; i sht i pl. Lovén Folkl. 202 (1847). Många menniskor .. samla upp det linfrö, hvilket af sig sjelf faller ur linknoppen ute på marken. Detta först mogna frö kallas sprängfrö, och strör man något deraf vid dörrtröskeln, .. så kommer gengångaren ej längre än dit. Wigström Folkd. 1: 106 (1880).
(I 7 q) -FULL. (ngt vard.) full till bristningsgränsen l. mycket full l. proppfull (av l. med ngt). Den lilla flickan proppades sprängfull med mat. Han är sprängfull av förbluffande kunskaper. SD(L) 1904, nr 303, s. 2. Just nu, när han kände sitt hjärta sprängfullt av allt han ville ge uttryck för, nu satt han här och stammade som en tiggare. Andersson Hemlösa 164 (1918). Olsson Mittåt 119 (1963; om portfölj).
(I 7 q) -FYLLD, p. adj. (ngt vard.) jfr -full. Ett med latin och logik sprängfyllt anförande. Essén Brilj. 213 (1918). Sprängfylld av hemligheter. Krusenstjerna TonyVäx. 16 (1922). Juvret (på kon) var sprängfyllt. Mjölken droppade. Stackars kreatur. Salje NattBröd. 93 (1968).
-FÄRDIG. färdig att sprängas; ofta bildl., särsk. om person: sprickfärdig (av ilska l. vrede). Angered-Strandberg Prär. 163 (1898). Anna satt och laddade sig med ilska. Hon blev till sist ganska sprängfärdig. Johansson MödrFästm. 151 (1939). Knopparna var sprängfärdiga nu. Fogelström BorgTr. 87 (1957).
-FÖRMAN~02 l. ~20. (mera tillf.) förman för sprängarlag; jfr sprängnings-förman. Martinson Nässl. 286 (1935).
-FÖRMÅGA. UNT 23/4 1938, s. 5.
-FÖRSÖK. sprängningsförsök. SFS 1876, Bih. nr 1, s. 14.
(I 7 q) -GALEN3~20, äv. (emfatiskt) 4 32 (äv. skrivet i två ord). (vard.) mycket l. språngande galen (se d. o. 2). För öfrigt låter det nu så illa i sta’n, att jag tror att menniskorna blifvit spräng galna. Ridderstad Samv. 3: 573 (1851).
(I 5 b γ slutet) -GALLER. bokb. vid sprängning av boksnitt o. d. använt redskap bestående av ett galler (se galler, sbst.2 2) som utgörs av en träram försedd med ståltrådsnät o. d. varöver färg stänkes l. strykes med borste l. pensel för att dropparna skall åstadkomma ett (fint) färgmönster på det under gallret liggande boksnittet osv. MarmorerBoksnitt. 10 (1895).
-GAS. (i fackspr.) gas som bildas vid krevader, särsk. vid sprängning av brisanta laddningar; äv. bildl. (Hanslian o.) Bergendorff 27 (1923). Plötsligen rann sinnet på mig. Alla de spränggaser, som hopats i min bröstkorg under dessa dagars ”sociala studier” exploderade i en skräll. Hellström Malmros 179 (1931).
-GELATIN. [jfr t. sprenggelatine] (i fackspr.) av A. Nobel år 1875 uppfunnet sprängämne erhållet gm upplösning av nitrocellulosa i nitroglycerin till en ljusgul, geléartad massa som har kraftigare sprängverkan än vanlig dynamit o. är okänsligare för slag o. stötar än denna; jfr -gummi. Holmberg Artill. 2: 133 (1882).
(I 7 d) -GLAS. [jfr t. sprengglas] glas. om blåst glas som efter plötslig avkylning o. viss behandling springer sönder med en knäpp; särsk. (motsv. SPRÄNGA, v.1 I 7 d) om blåst glas gjort för sprängning; äv. om glas med sprängd kant; förr äv. om springglas. Weste (1807; med hänv. till springglas). På ett sprängglas är kanten skarp och hård sedan kappan borttagits. Kulturen 1953, s. 192. Den vid formblåsningen uppkomna kappan borttages på sprängglaset först efter kylningen genom ritsning med diamant eller (osv.). Hermelin Glas 68 (1966).
-GRANAT. [jfr t. sprenggranate] mil. granat (se granat, sbst.3) som innehåller brisant sprängämne o. som är försedd med tjocka stålväggar som söndersprängs i splitter o. skrot o. d. vid sprängladdningens detonation o. som har viss tryckverkan; förr äv. i uttr. enkel spränggranat, om spränggranat med tunt gods för att bereda utrymme för stor sprängladdning, sammansatt spränggranat, om spränggranat med tjockt gods; äv. bildl. Weste FörslSAOB (c. 1817). Holmberg Artill. 3: 18 (1883: enkla). Därs. (: sammansatta). Huru de enskilde medlemmarne af ministären Hagerup skola ställa sig i det fall att stortingets vänster skulle vilja kasta en sådan spränggranat (dvs. att man helt ändrat ståndpunkt) in i förhandlingarna, kan man .. ej veta. GHT 1895, nr 257 A, s. 2. jfr gas-spränggranat.
Ssgr (mil.): spränggranat-eld. jfr eld 9 b. Holmberg Artill. 1: 58 (1881).
-skott. Nordenskiöld Vega 1: 510 (1880).
-GRAVYR. gravyr (se d. o. 2) framställd medelst sprängning med dynamit. DN 1968, nr 32, s. 9.
-GRIPARE. sjömil. inrättning avsedd att fatta tag i minas ankarwire. SvFlH 3: 396 (1945).
(I 7 f) -GROP. grop som uppstår vid sprängning. Hazelius Bef. 333 (1836).
-GRUPP. (mera tillf.) grupp med sprängning(sarbete) o. d. som specialitet; jfr -avdelning. Ombord å ett nutida stridsfartyg är en mindre del av besättningen avdelad såsom spränggrupp, avsedd att under striden undanrödja nedfallande föremål, vilka kunna bliva till hinder för artilleriets användning. VFl. 1922, s. 127.
-GUMMI. [jfr t. sprenggummi] (numera mindre br.) = -gelatin. Cleve KemHlex. (1883). 2SvUppslB (1953; med hänv. till spränggelatin).
-HANDGRANAT~002, äv. ~200. mil. handgranat som innehåller brisant sprängämne o. har både splitter- och tryckverkan. SoldIInf. 1930, s. 85.
-HATT. (numera föga br.) om mindre rör med däri ingående högexplosivt ämne o. som bringar sprängmedel till detonation vid antändning, tändhatt; jfr hatt 3 i. TT 1890, s. 90.
(I 7 q) -HET. jfr -kall. Inifrån brast min sprängheta själ. Wohlin Oro 49 (1903).
-HYLSA. hylsa (se d. o. 1 e) innehållande sprängladdning. SvD(A) 22/11 1939, s. 22.
-HÅL. borrat hål (i sten o. d.) för anbringande av sprängladdning; äv. (motsv. spränga, v.1 I 7 f) om hål uppkommet gm sprängning. (Maskinkraften bör) begagnas vid borrning af spränghålen samt för de lössprängda, större blockens klyfning. TT 1871, s. 91. Jorden (var) söndersargad av skyttegravar, granat- och spränghål. SvGeogrÅb. 1928, s. 119.
(I 9) -HÄFTA. (†) enl. äldre uppfattning, om sjukdom hos kreatur som består i förstoppning l. oförmåga att kasta vatten så att djuret sprängs. Spränghäftan. Sjelfwa namnet ger här tilkänna, at kreaturet spricker af häfta, nämligen en sådan, då kreaturet hwarken får träcka eller låta sit watten. Dahlman HushRön 3: 39 (1750).
-HÖJD. (numera föga br.) om det lodräta avståndet från krevadpunkt till markytan, brisadhöjd. Spak HbFältartill. 190 (1873).
(I 7 o α) -JAN. spelt.
1) i fråga om brädspel, om spelare som fått ett band sprängt o. fler brickor slagna än han har möjlighet att slå in o. därför förlorar spelet; särsk. i uttr. göra ngn till sprängjan. HbiblSällsk. 2: 19 (1839). (Prästen Mangelson) är så snäll att han bara tror på det goda. — Utom då jag gör honom till Spräng-Jan tre gånger i rad vid brädbordet. Widding 1812 234 (1970). särsk. i uttr. bliva sprängjan, göra ngn sprängjan; äv. uppfattat ss. adj. Sprängjan blir man (i brädspel), om man har band stående i brädet, der motspelaren skall slå in sig, och de öfriga kilarne i brädet upptagas af motspelarens blottor. Wilson Spelb. 278 (1888). Göra ngn sprängjan. IllSvOrdb. (1955).
2) om sättet att vinna l. förlora ett brädspelsparti genom att göra ngn till sprängjan (i bet. 1) resp. bli sprängjan (i bet. 1); särsk. dels om förhållandet att den ene av deltagarna fått ett band sprängt o. fler brickor slagna än det finns kilar att komma in på, dels om brädspelsparti som slutar på detta sätt. Spela på sprängjan, dvs. med syfte att göra motståndaren till sprängjan. Rädda sig från sprängjan. Att göra sprängjan är det högst skattade sättet att vinna. 2NF 4: 409 (1905). Vinst genom sprängjan är värdefullaste vinstsätt, och många spelare spela uteslutande å jan och sprängjan. 2SvUppslB 5: 161 (1947).
-JOURNAL. Sprängjournal .. (dvs.) protokoll över utförd sprängning. TNCPubl. 73: 153 (1979).
(I 7 d) -JÄRN. [jfr t. sprengeisen] järnredskap avsett att avspränga glas o. d. med; särsk. förr om en med skaft försedd järnring som glödgad träddes över kolvhals (se d. o. 3) o. d. varefter det upphettade stället avkyldes med vatten o. sprängdes av; numera särsk. om (kall) järnkniv använd vid avknackning av glasföremålet från glasblåsarepipan. Rinman 2: 792 (1789). Hermelin Glas (1966; om järnkniv).
(I 7 q) -KALL. (ngt vard.) mycket kall l. isande kall l. smällkall o. d. Sprängkall vinter. Dalin (1854). Hem ville jag inte gå, och ute var sprängkallt och mörkt. Hemmer Förvandl. 26 (1918).
(I 8 c) -KANDIDAT. vid val: kandidat som uppsättes för att uttränga en annan av samma politiska färg för att därigm sprida förvirring o. splittra motståndarnas parti(er) o. förrycka resultatet; jfr ler-gök 2 slutet. GHT 1896, nr 217, s. 2.
(I 8 c) -KANDIDATUR. jfr kandidatur 1 o. -kandidat. SocDem. 1898, nr 228, s. 1.
-KAPSEL. (i fackspr.) om en i sprängbomb l. spränggranat o. d. ingående metallhylsa fylld med sekundärt sprängämne o. därpå anbringad tändsats av initialsprängämne som utlöser explosionen; jfr -patron. KrigVAT 1894, s. 142. Bolin OrgKem. 180 (1925).
(I 7 j) -KIL.
1) kil (se kil, sbst.2 II 1) avsedd att indrivas i en förefintlig spricka l. springa i ngt för att klyva l. spräcka l. spränga detta; förr särsk. om sådan kil använd vid gruvbrytning. Lindroth Gruvbrytn. 1: 524 (i handl. fr. 1774). Sprängkilar kallas stadige järnkilar, som vid gråstens huggning nyttjas, emellan skråbleck, til stens sprängning uti schram. Rinman 2: 808 (1789). Det gick inte att klyva stubben på annat sätt än att han drev in en sprängkil. Östergren (1944). Lindroth Gruvbrytn. 1: 525 (1955).
2) bildl., om ngt l. ngn som förorsakar splittring; särsk. i fråga om politisk fråga l. politiskt handlande o. d. som splittrar ett parti l. en union o. dyl. l. skiljer bundsförvanter från varandra o. d.; jfr sprängnings-kil. Besök hos L. O. Smith för ett långt resonemang om politiska ”sprängkilar”. Johansson Dagb. 2: 253 (1888). (Vi) anade inte, att vi fått en sån sprängkil in i släkten. Bergman Farmor 236 (1921). Där varest älven blir kluven i tu av Hisingens sprängkil. Lundström Sjöfr. 106 (1929). Frågorna om Österrikes ställning till det nya riket (dvs. ett enat Tyskland), om kyrkornas fri- och rättigheter, om förhållandet till de bestående staterna, .. verkade (1848) som nya sprängkilar och söndersleto partier, som nyligen bildats i någon annan fråga. Almquist VärldH 8: 46 (1938). Driva in, slå in en sprängkil mellan två vänner. SvHandordb. (1966).
-KILNING. (förr) jfr kila, v.1 1 o. -kil 1. Lindroth Gruvbrytn. 1: 525 (1955).
-KISTA. med lås försedd kista med l. för sprängmedel, sprängmateriel o. d.; särsk. (om ä. förh.) dels om sådan kista fylld med krut avsedd för sprängning av föremål, dels om sådan kista som fylld med vatten sprängdes i luften för släckande av eld vid eldsvåda; jfr -tunna. PH 4: 2785 (1748). Greyls påfund, att släcka eld genom en sprängkista fylld med watten, gjorde för många år sedan mycket upseende nästan öfwer hela Europa, men miszlyckades. Aken Eldsl. 8 (1797). En sprängkista .. antänd under vattnet, undansprängde .. en nedsänkt styckepråms hela akterspegel. SvBL 2: 29 (1859). En sprängkista som tillhör vägförvaltningen och placerats vid ett grustag i Sörfors länsades natten till onsdagen på inte mindre än 15 kg nitrolit, 195 tändhattar, 15 ringar stubintråd (osv.). SvD(A) 1959, nr 280, s. 10.
(I 7 d) -KOL. [jfr t. sprengkohle] (förr) till sprängning av glas avsett stift framställt väsentligen av kolpulver, dragant o. bensoe, som antänt fördes mot en i glaset gjord skåra l. rits som på grund av volymutvidgningen blev till en spricka som kunde ledas i önskad riktning o. därigm avspränga glaset. Berzelius Kemi 3: 346 (1818). BonnierKL (1927).
-KOMMANDO. (numera mindre br.) för sprängning av fientliga broar l. järnvägar o. d. uttagen o. avdelad (mindre) truppstyrka; jfr kommando 3 a. AB 1/5 1918, s. 9. Estlander 11Årt. 5: 80 (1930).
-KORN. [växtens fruktkapslar sprängs vid mognaden] (†) om frö av ricinväxten, ricinfrö; äv. ss. ämnesnamn; äv. med medicinsk (laxerande) anv.; jfr spring-korn 2. Landsm. VII. 2: 23 (1886). (Sv.) Sprängkorn (lat.) Semen Ricini. Lindgren Läkem. (1902).
-KORT. (i fackspr.) om ett i tio år gällande intyg som visar att innehavaren har sådan kompetens i sprängning(sarbete) som enl. arbetarskyddsstyrelsens spränganvisningar krävs av sprängarbas l. i detta sammanhang med sprängarbas jämställd person. ArbSkyddsstyrCirk. 23/12 1959.
-KRAFT. [jfr t. sprengkraft] (i fackspr.) om ngts kraft l. förmåga att spränga; kraft som utvecklas l. kan utvecklas vid sprängning; äv. bildl. Hettans sprängkraft (verkar) mera på en hög, än en låg ugn. VetAH 1815, s. 219. (Då en drivmina äger flytförmåga) åstadkommer sprängningen af en sådan mina jämförelsevis ringa skada å det påstötande fartyget, enär sprängkraften till större delen bortgår i luften. 2NF 18: 562 (1912). Ett sprängämnes sprängkraft bestämmes av den värmemängd det utvecklar, dess brisans och laddningstäthet. Kjellin (1927). Idéer med stor sprängkraft. IllSvOrdb. (1955).
-KRAFTIG. [jfr -kraft] som har sprängkraft. SFS 1949, s. 629 (om tändmedel).
-KROPP. (i fackspr.) projektil innehållande (kraftigt) sprängämne; jfr kropp, sbst.1 5 d. UB 7: 431 (1875). När sprängtekniken under vattnet först kom till användning kallades varje sprängkropp, som på något sätt bringades till explosion under vattnet för torpedo eller torped. SvFlH 3: 97 (1945).
(I 5 a, b α) -KRUKA. [jfr t. sprengkrug, sprengkruke] (†) om ett slags kärl o. d. avsett för bevattning. Comenius OrbPict. 93 (1683).
-KRUT. svart (mindre salpeterhaltigt) krut avsett för sprängning, bergkrut; äv. bildl. Weste FörslSAOB (c. 1817). Muskötkrut är gröfre (än bösskrutet), derefter kanonkrut eller styckekrut, och gröfst är bergkrutet eller sprängkrutet. Berlin Lsb. 315 (1852). (De yngre sofisterna) göra det klart, vilket tankens sprängkrut som ligger i den historiska relativismen. Ahlberg FilosH 1: 100 (1925).
-KULA. (spräng- 16241928. spränge- c. 16761790) [jfr t. sprengkugel] (numera bl. i skildring av ä. förh.) kula (se kula, sbst.3 2) med sprängladdning, explosivkula. ArkliR 1624, avd. 15. Hwar Bomb, som sprang, war laddad med et duszin Spräng- och tagg-kulor. Loenbom Stenbock 4: 281 (1765). (Ingenjör R. Fulton) konstruerade en sinnrik undervattensbåt, beväpnad med sprängkulor, som han benämnde ”torpedos”. NF 5: 496 (1882). HammFackl. 1: 66 (1928; om förh. 1617).
-KURS. kurs (se d. o. 7) i sprängning. SvD(A) 1960, nr 75, s. 19.
(I 7 q) -KÅT. (starkt vard.) kåt (se kåt, adj. 3) så att man håller på att spricka, mycket kåt. Palm Dikt. 197 (1976).
(I 5 a, b α) -KÄRL. (†) om ett slags vattenkanna med stril, avsedd för bevattning av trädgårdsväxter o. d.; jfr -fat. Möller (1807).
(I (7 q o.) 9 c) -KÖRA, -ning. köra (se köra, v. 7) (häst o. d.) fördärvad l. nästan fördärvad l. ytterst hårt; stundom äv. oeg. l. bildl., med avs. på motorfordon; stundom äv. om person, med avs. på subjektets hjärta l. lungor o. d.: spränga l. fördärva gm att presssa sig l. ”köra” för hårt. ”Poësi? O du salbrutne, sprängkörde Pegasus!” utbrast Magnus. Snellman Gift. 1: 116 (1842). En gång kom .. en av våra bästa tävlingsåkande skidlöpare till mig .. och berättade, att nu slog hans puls ej jämna slag, nu hade han sprängkört sitt hjärta. Wallquist Doktorn 223 (1935). Widegren Släkt. 10 (1940; med avs. på bilmotorer). Vid jordafärden till Simonstorps kyrka sprängkördes hästarna på den krokiga skogsvägen för att hindra den onde att komma ifatt ekipaget. ÖgCorr. 1966, nr 16, s. 10.
-LADDA. [jfr -laddad] (numera bl. mera tillf.) förse (projektil o. d.) med sprängladdning. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 1, Bil. 4 b, s. 15. —
-LADDAD, p. adj.
1) om vapen l. ammunition o. d.: försedd med sprängladdning; äv. med bestämning inledd av prep. med, vars huvudord anger vad sprängladdningen består av. Sprängladdade granater, minor. Lavén Sjökr. 115 (1854; om handgranater). 57-mm. kanonen har endast tvenne projektilslag, tackjerns- och stålgranat, båda sprängladdade med vanligt svart jagtkrut. TSjöv. 1891, s. 387. SFS 1949, s. 634 (om ammunition).
2) [delvis med anslutning till spränga, v.1 I 7 q] (ngt vard.) bildl.; särsk.: dels: full (med l. av ngt) l. välförsedd (med ngt) l. sprängfull (med l. av ngt) osv., dels: fylld av (andlig) spänning l. nervositet l. energi o. d. Extratåget var sprängladdat med en förfärlig massa folk. Wilhelmson Liv 69 (1896, 1944). Hon var sprängladdad av det slags hat, som bara kan spira ur fruktansvärda upplevelser. Silfverstolpe Boleslawski o. Woodward PolskRytt. 96 (1933). Då vi tänker tillbaka på den verklighet vi själva har upplevt, är det inte främst vardagen vi minns, utan feberkriserna och de sprängladdade minuterna. Selander Pegas. 107 (1942, 1950). På den yttersta vänsterflygeln är stämningen mer sprängladdad än på borgerligt håll, där man visserligen är djupt bekymrad över läget men dock söker bevara lugnet. SvD(B) 1946, nr 51, s. 6.
-LADDNING. [jfr t. sprengladung] (i fackspr.) konkret, om laddning av krut l. annat sprängämne som utlöser explosionen vid sprängningen o. som anbringas i projektil l. mina o. dyl. l. på l. under l. i ngt (t. ex. berg, bro, betongkonstruktion) som skall sprängas. Sprängbomber och spräng-granater fyllas med en sprängladdning, hvilken af ett isatt brandrör antändes i det ögonblick kastkroppen nedfaller. Hazelius Artill. 51 (1833). Torped .. (dvs.) en genom vattnet, på visst djup, genom egen maskinkraft framdrifven cigarrformad kropp, försedd med sprängladdning och därigenom afsedd att verka ödeläggande på ett fartygs botten. 2NF 29: 427 (1919). Genom ett fönster .. hade (dynamitarder) .. tagit sig in i lokalen och anbragt en kraftig sprängladdning i nyckelhålet till stationens kassaskåp. DN(B) 1931, nr 199, s. 6. Hela sprängladdningen uppgår till ca 900 kg. TT 1943, Bergsv. s. 19. särsk. bildl. Det dröjde inte många minuter förrän en hel sprängladdning malagassiska svordomar och skällsord exploderade där uppe. Essén HExc. 179 (1916). Strax därpå kom första världskriget och satte sin sprängladdning under mitt lilla hemliga kulturreservat (på redaktionen). Även jag slungades motståndslöst ut i den bistra aktualitetsstormen. Siwertz Pagoden 45 (1954).
(II 4 b) -LIN. (numera föga br.) springlin. Lundequist Landtbr. 352 (1840).
-LINA. (förr) på äldre typ av luftballong: lina varmed sprängvåd lösgjordes (för hastig tömning av gas). Genom ett kraftigt ryck i spränglinan lösgöres sprängvåden, varpå gasen hastigt utströmmar ur ballongen. Grenander LuftskFlygm. 16 (1910). 2NF 16: 1281 (1912).
(I 8 c) -LISTA. lista vid val, som (tillkommit ss. kritik mot partiledningens officiella valsedel o.) för fram andra kandidater än dem som officiellt nominerats av vederbörande parti. Rydberg Brev 1: 214 (1871). Vi möter varje aktivitet som syftar till att engagera vår ungdom i det politiska arbetet med positivt intresse, säger ordföranden i Högerns ungdomsförbund .. som kommentar till den spränglista som högerungdomen i Stockholm släppt ut och som bara upptar nya namn. DN(A) 1964, nr 235, s. 8.
(I 7 o) -LJUD. [jfr t. sprenglaut] (föga br.) om var särskild av de tonlösa klusilerna p, t, k (motsats b, d, g) som uppkommer gm att kontakten mellan de hårt spända artikulerande organen bringas att upphävas medelst en exspirationsstöt. Noreen VS 1: 368 (1905). 2NF (1917).
-LOD. (spräng- 1938 (om ä. förh.). spränge- 1567) (numera bl. i skildring av ä. förh.) projektil innehållande brisant sprängämne; jfr lod, sbst.4 2. ArkliR 1567, avd. 25. Under rubriken ”Iholige lod eller granater” uppräknas i 1624 års arkliräkenskaper: sprängkulor .. samt avlånga spränglod. Jakobsson BevBeklädn. 268 (1938).
-LÅDA. jfr -kista. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 307 (1886).
(I 7 q) -LÄRD, p. adj. (ngt vard.)
1) oerhört l. mycket lärd l. beläst l. boksynt l. kunnig o. d.; stundom (o. i synnerhet förr) med bibetydelse av överdriven l. onödig l. onyttig o. d. lärdom; förr äv.: uppblåst l. viktig över sin lärdom. En spränglärd teolog, professor. Grubb 309 (1665). När Bonden gick ut (från en dissektion där de äldre läkarna inte ville sätta tro till de yngres rön) tackade han Gud, att han hade intet blifwit Spränglärd. Rudbeck Atl. 1: 890 (1679). (Sv.) Spränglärd .. (t.) auf seine Wissenschaften stolz, aufgeblasen. Dähnert (1784). Det är klart, att icke alla kunde vara spränglärda i grekiska och latin. Söderhjelm ItRenäss. 284 (1907).
2) med sakligt huvudord: som har avseende på l. är förknippad med l. utmärkes av l. vittnar om stor lärdom l. av (högre bokliga) studier l. vetenskap o. d. (Ibland framträder jag med en skrift i medicin) med största enfaldighet, effter the förstånd och pund, som Gud mig nådeligen förlänt hafwer. Man får fuller ändå hålla sig framme, fast thet intet är så spränglärdt. Lindestolpe Matk. 3 (1714). Schönberg Upfostr. 81 (1770; om beläsenhet). Spränglärda skrifter, anmärkningar, noter. Weste FörslSAOB (c. 1817). Lindroth i 3SAH LXXIX. 2: 120 (1971; om avhandling).
Avledn.: spränglärdhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara spränglärd. Nordforss (1805).
(I 7 q) -LÄSA. (ngt vard.) mycket intensivt läsa l. studera l. driva studier i (ngt); äv. dels utan obj.: läsa mycket intensivt l. driva mycket intensiva studier o. d., dels i uttr. sprängläsa på tentamen o. d. Jag begär inte att du skall sprängläsa; kan du ta’ medicine-licentiaten på en sju eller åtta år, så är det bra! Hedberg Odåga 36 (1867). Jag sprängläste nu tyska, franska och engelska om vartannat. Ansikten 212 (1932). Sprängläsa på tentamen. Östergren (1944).
-MANSKAP ~02 l. ~20. (mera tillf.) manskap (se d. o. III 3) som är avdelat för sprängning(sarbete). InfRegl. 1945, 1: 81.
-MANTEL. (numera föga br.) om täckande hölje av (stora, i jordtäcke o. d. inbäddade) stenblock o. d., som omger ett skyddsrum l. befästningsverk o. d. ss. skydd mot spränggranateld o. d. (Ovanpå betongmassan) upplägges en väldig jordfyllning och i denna inbäddas en sprängmantel af grofva granitblock murade i cementbruk. Busch Fästn. 31 (1888). KrigVAT 1923, s. 208.
(I 9) -MASK. (†) om giftig skalbagge som då den äts av boskap kommer denna att svullna upp invärtes o. dö. Schroderus Dict. 86 (c. 1635). Juslenius 400 (1745).
-MASKIN.
1) [jfr t. sprengmaschine] (numera bl. i skildring av ä. förh.) maskin avsedd att spränga med; särsk. liktydigt med: sprängmina; jfr sprängnings-maskin. Kruhs UndrV 89 (1884; om sprängmina). (I Marseille) häktades i dag en individ, i hvars nattsäck man fann flere sprängmaskiner. NPress. 1894, nr 77, s. 3. Förslag om användande af sprängmaskiner under vattnet. KatalFlottUtst. 1897, Bih. s. 51.
2) [jfr t. absprengmaschine] tekn. om karusellroterande maskin i vilken sprängglas ritsas o. medelst heta nålvassa bensin- l. gasollågor upphettas o. sprängs, så att kappan kan avtagas. Hermelin Glas (1966).
-MASSA. massa (se massa, sbst.2 3) innehållande sprängämne. SvGeogrÅb. 1952, s. 18.
-MATERIAL. jfr material, sbst. 1. LD 1958, nr 124, s. 7.
-MATERIEL. jfr materiel 1 o. sprängnings-materiel. SFS 1919, s. 1608.
-MEDEL. (i sht i fackspr.) medel (se medel, sbst. 13 b β) som genom yttre påverkan (t. ex. slag l. stöt l. eld) kan bringas att detonera o. som ingår i sprängladdning i projektiler o. dyl. l. är avsett för bergsprängning o. d., explosivt medel. Sprängmedel erfordras och användas för mångahanda ändamål såsom: i minor till lands och sjös, i sprängprojektiler, för bergsbruk, vid väg- och vattenbyggnader m. m. Holmberg Artill. 2: 127 (1882). Vanliga sprängmedel äro trotyl och pikrinsyra för projektilsprängladdningar, dynamit och spränggelatin för sprängningsarbeten. SvUppslB 25: 1006 (1935).
-MINA. (numera mindre br.) om transportabel, med ett hölje (vanl. av metall) med tändanordning försedd sprängladdning som vid sin explosion är avsedd att verka förstörande på den omedelbara omgivningen l. på föremål i närheten o. som är avsedd antingen att nedgrävas i marken l. att förankras på visst, medelst särskilda anordningar reglerat, djup under vattenytan l. att läggas ut som bottenmina i grundare farled; äv. bildl.; jfr sprängnings-mina. Någon mera allmän användning för sjökriget i Europa erhöllo sprängminorna först under åren 1854—1859. Kruhs UndrV 89 (1884). Skepticismen, som påpekade det verkligas relativitet och därmed lade en sprängmina under föreställningen om en ”absolut verklighet”. Liljedahl Norström 2: 282 (1918). (Hanslian o.) Bergendorff 67 (1923).
(I 7 o) -MÅLTID~02 l. ~20. (†) överdådig måltid (som nästan spränger den ätande). Nordforss (1805). ÖoL (1852).
(I 7 q) -MÄTT. (ngt vard.) ytterst mätt, proppmätt. Holmberg 2: 800 (1795).
-NIT. tekn. nit i vars ena ände en sprängladdning anbringats o. vid vars detonation en stukning av nitens sluthuvud åstadkommes. HbVerkstTekn. 1: 384 (1944). 2SvUppslB 21: 73 (1951).
-OFFER. offer (se d. o. 3 e) vid sprängning(sarbete). Sprängoffer i gruvolycka. SvD(A) 1961, nr 67, s. 3 (rubrik).
-OLJA. [jfr t. sprengöl] (i fackspr.) nitroglycerin i flytande form. FörhLäkS 1865, s. 135. Vi kunna (i Nobelstiftelsens minnesskrift) följa Alfred Nobel från hans första trevande försök med framställning och användning av nitroglycerinet, den Nobelska sprängoljan som 1864 ledde till grundandet av det första industriföretaget. TT 1927, Allm. s. 57.
Ssgr: sprängolje-fabrik. (numera föga br.) nitroglycerinfabrik. IllSv. 1: 366 (1882).
-leverantör. Dædalus 1948, s. 129.
-OLYCKA~020. sprängningsolycka. SAOL (1950).
(I 8 c) -ORGANISATION. om organisation som splittrar l. avser att splittra en organisation l. ett parti o. d. Förbundet 1910, nr 8, s. 2.
(I 7 q) -PACKAD, p. adj. (ngt vard.) packad till bristningsgränsen, proppfull. TurÅ 1894, s. 15 (om kont).
-PANNA. (†) = fängpanna. En gl: Hagelbössa En gl: dito med sprängPanna. ÅgerupArk. Bouppt. 1747.
-PATRON. [jfr t. sprengpatrone] (i fackspr.) jfr patron, sbst.2 4 slutet, o. -kapsel. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 386 (1886). Tändningen fortplantas .. (från tändsatsen) till projektilens sprängladdning via en sprängpatron. SkjutlArm. 1946, s. 54.
-PATRULL. mil. jfr -avdelning. InfRegl. 1939, 2: 280 (1942).
(I 5 b γ slutet) -PENSEL. [jfr t. sprengpinsel] bokb. jfr -borste. Thon o. Kirsch 125 (1856).
-PLAN. (i fackspr.) beskrivning av sprängningsarbete (med uppgift om bl. a. borrhåls placering o. riktning, typ o. mängd av sprängämne). BergsprängnTekn. 9 (1973).
-PLATS. sprängningsplats. SDS 1911, nr 76, s. 8.
(I 8 c) -POLITIK. politik som avser att åstadkomma splittring inom parti o. d. DN 1896, nr 9651 A, s. 2.
-PREPARAT. jfr preparat 2 o. -medel. Som brisant sprängladdning användes spränggelatin och liknande sprängpreparater samt bomullskrut. KrigVAH 1888, s. 129.
-PROJEKTIL. (numera mindre br.) projektil innehållande sprängladdning, avsedd att sprängas sönder då den träffar målet, spränggranat. KrigVAH 1851, s. 5. SvFlH 3: 40 (1945).
-PROV. jfr prov 1. SvTeknUppslB 2: 701 (1939). TT 1973, nr 16, s. 22.
-PRÄGLAD, p. adj. som är präglad medelst sprängning med dynamit. SvD(A) 1967, nr 338, s. 15 (om mönster på litografi).
-PRÄGLING. abstr.: prägling (se d. o. 2) medelst sprängning med dynamit. SvD(A) 1967, nr 338, s. 15.
-PUNKT. krevadpunkt; äv. bildl. Spak HbFältartill. 190 (1873). SvD 1976, nr 93, s. 3 (bildl.).
-RADIE. om en sprängnings räckvidd; jfr radie 2 c. Tigerhielm 49 (1867).
(I 7 q, 9 c) -RIDA. rida (häst) fördärvad l. nästan fördärvad l. mycket hårt; äv. bildl., särsk. i fråga om att driva l. pressa ngn (äv. sig) hårt; jfr -köra. Langlet Ryssl. 315 (1898). Det var i alla fall en härlig tid, då man innehade ungdomens privilegium att kunna sprängrida sig själv i sitt arbete, utan att man kände trötthet. Heidenstam Brev 139 (1900). Jag var som en sprängriden löpningshäst, / som ej orkar de andra följa. Gripenberg VidV 29 (1904).
(I 7 q) -RIK. (ngt vard.) mycket rik. Scholander VisLut. 227 (1933).
-RING.
1) (förr) till I 7, särsk. I 7 d: ringformigt böjd järntråd som glödgades o. träddes över glasföremål o. drogs åt varefter järntråden borttogs o. det upphettade stället avkyldes o. sprängdes av. UB 4: 533 (1873).
2) [jfr t. sprengring] (i fackspr.) till I 12: på hjul till järnvägsvagn o. lokomotiv: stålring som valsas (förr hamrades) in i ett spår i hjulringen för att säkra denna vid hjulstommen, säkringsring, låsring. TT 1891, s. 121. (1890 började) hjulringarna .. fästas med s. k. sprängringar. SJ 3: 282 (1906). Lufthammare, anordnad för inslagning af sprängringar å vagnshjul. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 503. Gullberg SvEngFackordb. (1977).
(I 7 q, 9) -RO. (ngt vard.) ro hårt l. kraftigt o. d.; särsk. refl.: ro så att man spränger sig l. (nästan) fördärvar sig. Färsk mat skulle hon få, om han också skulle sprängro sig på kuppen. Sparre SkeppLärk. 23 (1918).
(I 7 q) -RODD. (ngt vard.) mycket hård l. häftig rodd. TIdr. 1886, s. 23.
-ROT. bot. (rot av) sprängört (se d. o. 1). Wahlenberg FlSv. 180 (1824). Lindman NordFl. 3: 199 (1903).
(I 7 q) -RÖD. [jfr t. sprengrot] (ngt vard.) mycket röd. Lundquist Jensen HimmH 310 (1907; om ansikte).
-RÖR. [jfr t. sprengröhre] (i fackspr.) (i mina l. projektil o. d. ingående) rör (se rör, sbst.3 3 b) innehållande brisant o. stötkänsligt sprängämne jämte anordning för att bringa detta till detonation. 2NF 18: 563 (1912; till mina). Sprängrör till sjunkbomb detonerade. UNT 7/5 1943, s. 6.
-SATS. [jfr t. sprengsatz] (i sht i fackspr.) (sats av) sprängladdning l. sprängämne; äv. bildl.; jfr sats 6 a. Tholander Ordl. (1872). De spränginrättningar, som skyddade hamnen i Venedig 1859, hade bomullskrut såsom sprängsats. Kruhs UndrV 91 (1884). Placerandet af den lösa stenfyllningen (i dammen) tillgick .. sålunda, att man först å lämplig ofvanför liggande bergknalle anbragte en kraftig sprängsats på sådant sätt, att den uttagna bergmassan till så stor del som möjligt vid sprängningen direkt nedföll å dammläget. TT 1903, V. s. 85. Inför bärgspredikan(.) Dessa tankar voro sprängsatser, / som sprängde sönder en värld. Mörne Morgonstj. 41 (1928).
-SKARVNING. tekn. Principen för sprängskarvning är att låta ett detonerande sprängämne komprimera en metallhylsa runt armeringsjärnens ändar. NTeknik 1973, nr 29, s. 4.
(I 7 j) -SKENA. (förr) jfr skena, sbst.2 1, o. -kil 1. Lindroth Gruvbrytn. 1: 524 (i handl. fr. 1774).
-SKISS. (i fackspr.) skiss i perspektiv som vill åskådliggöra hur de olika delarna i en konstruktion o. d. fungerar l. hur de (lämpligast) skall monteras l. demonteras; äv. i utvidgad anv., om skiss varpå interiör l. det inre av byggnad l. bil l. annat föremål frilagts. Sprängskissen visar hur bakre universalknutens gaffel skall sitta. DN(A) 22/6 1961, s. 5 (av flygterminal). Därs. 4/12 1975, s. 6 (av flygplan).
-SKJUTA, -ning. (numera bl. i skildring av ä. förh.) med avs. på (eldrör i) nykonstruerad kanon l. särskild kontrollpjäs, i fråga om att med (visst antal) skott l. laddningar med (successivt) förhöjt tryck (o. ökad projektilvikt) provskjuta (för att pröva eldrörets hållfasthet), varvid provskjutningen pågick tills eldröret sprängdes; stundom äv. i fråga om provskjutning av gevär; äv. allmännare: skjuta sönder (kanon); jfr sprängnings-skjutning. KrigVAT 1838, s. 64. Hvarje pjes (dvs. kanon) borde undergå prof- och kontrollskjutning, och, om de dervid höllo, slutligen spräng-skjutning. KrigVAH 1844, s. 186. Vid sprängskjutningen sprang den ena (kanonen) i 5:te och den andra i 6:te skottet. Därs. 188. RiksdP 1867, 1 K 2: 450 (allmännare). Då ett parti mindre eldrör skola besigtigas, (bör) ett uttagas och sprängskjutas efter en bestämd serie af ökade laddnings- och kulvigter; hållfastheten hos detta eldrör får då vara en borgen för hållfastheten hos de andra. Billmanson Vap. 49 (1882). Vid utförda sprängskjutningar uthöllo .. endast 2 (kanoner) .. profvet nemligen Helvigs 6 ℔:ga af hårdt jern och Klerckers 6 ℔:ga kanon. Holmberg Artill. 3: 239 (1883). KrigVAH 1887, s. 64 (med avs. på gevär). SFS 1889, Bih. nr 63, s. 55.
-SKOTT.
1) [jfr t. sprengschuss] (i fackspr.) om laddning av krut l. dynamit avsedd för sprängning av berg o. d.; äv. om avfyrande av sådan laddning. Fock 1Fys. 609 (1855). För antändning af sprängskott användas .. ofta elektriska urladdningsgnistor. 2UB 2: 389 (1901). (Den gamle rallaren) var blåstänkt i ansiktet efter olyckliga, felgångna sprängskott, surögd, mager och låghalt. Törnblom Barnaoff. 30 (1911). Det är lätt at bända ut stora block .. (ur sandstenen), utan sprängskott, med blotta spettet. Lewenhaupt Pyren. 210 (1914). Om nätterna kan man höra sprängskotten i timmermassan. Johnson Nu 182 (1934).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -skjuta. KrigVAH 1844, s. 189. De skott utöfver 153, som kontrollpjes uthåller, kallas sprängskott och utgöra det medel, hvarigenom jernets beskaffenhet, uttryckt genom pjesens hållbarhet, slutligen pröfvas. SFS 1889, Bih. nr 63, s. 12.
-SKRUV. (förr) om (vid sprängning av stubbar o. d.) använd järnskruv fungerande ss. förladdning (se d. o. 2) i ett borrhål. Lundequist Landtbr. 134 (1840).
-SKÄRVA. jfr -bit, -stycke. Knöppel VildmBild. 51 (1916).
-SLÄCKNING. släckning av brand medelst sprängning; särsk. om sådan släckning som företas medelst ett långt plaströr fyllt med krut vilket från helikopter rullas ut o. sprängs över större brand som därigm slocknar. Jersild Grisjakt. 136 (1968).
(I 5 b γ slutet) -SNITT. bokb. sprängt boksnitt. Thon o. Kirsch 62 (1856).
-STARK. stark (o. lämplig) att spränga med. Janson Lögn. 323 (1912; om bomber).
-STAV. mil. Sprängstav m/46 utgörs av pressad, rosafärgad pentyl i pappershölje. Sprängstaven initieras med en sprängpatron. SoldIMtrl 1969, s. 140.
-STEN.
1) (i fackspr.) vid bergsprängning (ngn gg äv. vid jordbävning o. d.) erhållet utsprängt, skarpkantigt stycke av berg(artsmaterial); vanl. koll. Wettersten Forssa 24 (c. 1750). Tegel och ohuggen sprängsten äro vanligen hufvudmaterialerna, som man begagnar vid utförandet af de flesta industriela bygnader. TT 1875, s. 99. På den jämnade och vältade vägbottnen ställes snett och dikt intill varandra skarpkantad sprängsten, så att ett 15—25 cm s. k. packstenslager erhålles. HantvB I. 3. 1: 305 (1935).
2) (förr) motsv. spränga, v.1 I 7 d, om tunn, vass, roterande skiffersten med vilken tunn skåra inskars på glas för sprängning av kappa o. d. Seitz Glas. 15 (1933). Hermelin Glas 69 (1966).
Ssgr (i fackspr.; till -sten 1): sprängstens-flisa. TT 1879, s. 148.
-mur. mur av l. delvis bestående av sprängsten. Stål Byggn. 1: 325 (1834).
(I 7 q) -STINN. (ngt vard.) mycket stinn; äv. bildl. En sprängstinn ko som förätit sig i den saftiga trädgården. Schildt Regnbåg. 53 (1916). Essén Prim. 76 (1919; om sensationsrubriker).
-STOFF. jfr -ämne; särsk. mer l. mindre bildl. Ingen revolutionsmakare .. har .. gjutit in så mycket .. farligt sprängstoff i samtid och eftervärld som hans excellens geheimerådet v. Goethe. Fröding ESkr. 2: 172 (1894). Stycket (dvs. teaterpjäsen) är .. politiskt sprängstoff. DN(A) 1964, nr 96, s. 10.
-STYCKE. särsk. stycke som bildas av granats väggar då dessa sprängs sönder vid detonation, splitter (jfr -bit); stycke av ngt söndersprängt. Fries Krutl. 103 (1869). Efter fullbordad sprängning och sprängstyckenas undanskaffande fördes (osv.). 2UB 9: 385 (1905). Splitterverkan .. (dvs.) den verkan, som en granat utöfvar genom kringslungade sprängstycken. 2NF (1917).
-STYRKA. (i fackspr.)
1) om den energi per massa som utvecklas av sprängämne vid detonation. Den första franska atombomben som hade en sprängstyrka på 60—70 kiloton sprängdes den 13 februari 1960 från toppen av ett högt torn. SvD(A) 1966, nr 176, s. 8.
2) om det största tryck som kan anbringas vinkelrätt mot ytan av ett prov av papper l. papp utan att provet brister. HantvB I. 5: 307 (1937). TNCPubl. 74: 248 (1980).
(I 7 q) -STYV. (i sht i fackspr.) mycket styv; i sht om tåg, lina o. d. Oxenstierna Vanderdecken 21 (1865). Med en gång får jag ett våldsamt slag i ryggen, klämmes in mellan några sprängstyva tampar och släpas med så att vattnet sprutar om bröstet. VFl. 1926, s. 87.
-STÄLLE. ställe där sprängning ägt rum l. skall äga rum; jfr sprängnings-ställe. 2UB 9: 385 (1905).
-SÅR. jfr -skada. Hylin Munn. 2: 103 (1933).
-SÄKER.
1) som ej kan sprängas. Dyrkfria Sprängsäkra Brandfria Kassaskåp. DN(A) 11/6 1919, s. 7 (i annons).
2) (ngt vard.) [delvis med anslutning till I 7 q] bildl.: absolut säker l. bergsäker o. d. Är du så sprängsäker på det? Östergren (1944).
-SÄKRING. (i fackspr.) säkerhetsanordning för skydd mot sprängning; särsk. om sådan anordning på kassaskåp o. d., bestående av en fjäderbelastad stång som hålls tillbaka av trådar o. d. vilka går sönder vid sprängning, varvid stången skjuter in i ett hål i karmen på karmskåpet o. låser skåpet. SvByggkatal. 1950, s. 405.
-SÄKRINGSLÅS. sprängsäkert lås. SvByggkatal. 1955, s. 762.
(I 10 b) -SÖM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10344). sömn. jfr -veck. (Kappan) har en söm mitt bak i ryggen och fram är vidden intagen i en sprängsöm på var sida, vilken slutar i den stora fickan. MärthaskolHb. 74 (1941).
-TEKNIK. vid sprängning använd teknik; jfr sprängnings-teknik. SFS 1887, Bih. nr 24, s. 6.
-TEKNIKER. tekniker som yrkesmässigt sysslar med sprängning; jfr sprängnings-tekniker. Östergren (1944).
-TEKNISK. som har avseende på l. samband med l. rör sprängteknik. Minör .., benämning på i sprängtekniska och i minkriget förekommande arbetens utförande särskildt utbildad ingenjörsoldat. 2NF 18: 631 (1912).
-TJÄNST. i sht mil. verksamhet l. tjänstgöring som gäller (utbildning i) sprängning o. d. Minbranschen omfattar .. (bl. a.) sprängning af stängsel, broar m. m. (sprängtjänst) samt stångmintjänst. TSjöv. 1904, s. 31. Den åtalade arbetsledaren .. (hade) blott .. en dags utbildning i sprängtjänst. Östergren (1944).
(II 3) -TRUMMA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i turbin: trumma utsatt för kraftigt vattentryck; jfr -tub. JernkA 1863, s. 130. PT 1902, nr 149 A, s. 1.
-TRYCK. tekn. tryck vid vilket ngt går sönder l. brister o. d. SvTeknUppslB 2: 701 (1939; hos papper). Sprängtryck (dvs.) det inre kortvarigt verkande tryck vid vilket en (gummi-)slang brister. TNCPubl. 39: 98 (1968).
(II 3) -TUB. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -trumma. 2UB 2: 498 (1901).
-TUNNA. [jfr t. sprengtonne] (förr) tunna med l. för sprängmedel (särsk. granater) o. d. avsedd att användas ss. bomb l. att spränga murar med vid bestormning o. d.; jfr -kista, storm-tunna. Möller (1790). Sprängtunna .. (dvs.) Sprängkista som brukas att spränga murar vid bestormningar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jakobsson ArtillK12Tid. 228 (1943).
-UTREDNING. (†) utrustning som behövs för sprängning(sarbete). Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 307 (1886). SD(L) 1897, nr 236, s. 3.
-VATTEN. (spräng- 1789 osv. spränge- 1738)
1) bokb. till I 5 b γ slutet, om av sprit o. tvål o. destillerat vatten bestående vätska som används till sprängning av boksnitt o. d. Key Amatörbokb. 24 (1929).
2) (förr) till I 4 b, om vatten i ränna o. d. i vattenverk, som står högre än utloppet o. pressar detta genom utloppshålet med en hastighet motsvarande den överliggande vattenkolumnens höjd l. tryck. Lindroth Gruvbrytn. 1: 611 (i handl. fr. 1738).
3) (tillf.) till II 4: springvatten. År 1903 grävdes och lades stockledning för s. k. sprängvatten till gården. Hälsingerun. 1975, s. 25 (1969).
(I 10 b) -VECK. sömn. om ett slags insnitt (för figuranpassning) på klädesplagg; jfr -söm. Det ska vara ett ryggstycke och två markerstycken och två sidstycken och två framstycken (till klänningsliven), och på framstyckena ska det vara två sprängveck, som är så förfärligt krångliga. Lagerlöf BarnM 108 (1930). (Efter axelsömmen) nålas och tråcklas eventuella sprängveck samt övriga sömmar på livet. StSyHandarbB 42 (1972).
-VENTIL. (i skildring av ä. förh.) i lagerrum för film: ventil avsedd att minska det övertryck som uppstår vid brand l. explosion. BrandteknOrdl. 34 (1927). SFS 1932, s. 302 (i lagerrum för film).
(I 12) -VERK. [jfr t. sprengwerk]
1) (numera föga br.) spännverk. Möller 2: 960 (1785). Uppsättningen af (järnvägs-)bron försiggick på vanligt sätt på fasta ställningar .. (som) blefvo .. uppbyggda på mot bergväggarne stödjande sprängverk, hvartill .. de trappformiga afsatserna särdeles lämpade sig. TT 1904, V. s. 30.
2) (†) om med bågformiga utsmyckningar försett gallerverk. Möller (1790). Heinrich (1828).
-VERKAN.
1) vap. verkan av sprängämne; särsk. om den verkan en sprängladdning i en projektil o. d. har då den inträngt i marken l. i ett beskjutet föremål o. d., vanl. med inbegrepp av den därvid samtidigt erhållna verkan gm kringslungade sprängstycken (skrot- l. splitterverkan) o. av de vid brisaden alstrade förbränningsgaserna (gastrycksverkan). KrigVAH 1844, s. 59 (1843). (Krutets gasutveckling får) ej blifva så utomordentligt häftig att skjutvapnen ej kunna motstå gasens sprängverkan. Fries Krutl. 2 (1869). Uthållighet är en synnerligen vigtig egenskap hos ett gevär; pipan måste ega full hållbarhet mot krutkraftens sprängverkan. EldhandvSkjutsk. 2: 3 (1877). Den förstörande och antändande verkan på målet åstadkommes .. hufvudsakligen af projektilernas sprängverkan. UFlott. 3: 234 (1906). För detta ändamål (dvs. sprängning av tjärstubbar) finnas särskilda slag av säkerhetssprängämnen utexperimenterade, som ge en lämplig grad av sprängverkan och som framställas till relativt billiga priser. SvSkog. 1350 (1928). särsk. i uttr. riktad sprängverkan, om sprängverkan med stor genomslagskraft, åstadkommen gm att sprängladdningen är konformigt urgröpt på den sida som är vänd mot den yta som skall slås igenom, varvid materialet vid detonationen bildar en smal stråle som tränger in i målmaterialet. JernkA 1949, s. 199.
2) om den söndersprängande verkan som åstadkommes av is l. vattentryck o. d. Betong utsatt för vattentryck med växlande riktning kommer .. säkerligen att få uthärda sprängverkan av frysande vatten. TT 1927, Allm. s. 145. Vattnets sprängverkan är så stor, då det övergått till is, att såväl motorblock som kylare kan spräckas. BilskolLb. 303 (1959).
-VIDD. jfr -radie. Björkman (1889).
-VIKT. (föga br.) sprängladdningsvikt. KrigVAH 1922, s. 29 (1921).
(I 7 q) -VITAL. (ngt vard.) mycket vital. Han är 79 år, sprängvital i viljan men bräcklig i skalet. RöstRadioTV 1961, nr 38, s. 14.
(I 7) -VÅD. [då gas släpptes ut genom sprängvåden såg det ut som om ballongen sprängdes i bitar] (förr) om anordning bestående av en tygremsa tillslutande en smal, slitsformad öppning i höljet på äldre typ av gasfylld luftballong o. i vars övre ända spränglinan var fäst. (En ballong) brukar .. vara försedd med en anordning, kallad sprängvåd (genom vilken gas vid behov kan utsläppas). Grenander LuftskFlygm. 15 (1910). Blixtsnabbt slet han upp sprängvåden och ballongen halvt föll, halvt slungades ned i en grupp med småbjörk. Siwertz Sel. 2: 89 (1920).
(I 12) -VÅG. [jfr t. sprengwage] (†) = spräng-båge; jfr spring-våg, sbst.1 Sättes unghästen framför en parvagn, bör denna vara försedd med fast sprängvåg. Balck Idr. 1: 329 (1886).
(II 3 a) -VÄRK. [delvis med anslutning till I 7 q] (ngt vard.) ihållande l. intensiv värk l. smärta o. d. En stoor Sprängwärck i hufwudet. VDAkt. 1697, nr 376.
(II 3 a) -VÄRKA. [delvis med anslutning till I 7 q] (ngt vard.) värka ihållande l. intensivt; ofta opers. Tholander 1Ordl. (1850). När han satt där på kärran, och det sprängvärkte i tummen, skrattade han till då och då tyst för sig själv. Browallius Byväg. 112 (1934). Tanden sprängvärker. IllSvOrdb. (1955).
-ZON. jfr -radie. VFl. 1916, s. 153.
-ÄMNE. ämne l. blandning av ämnen som gm stöt l. friktion l. uppvärmning l. antändning o. d. kan bringas att explodera o. som vid explosionen på kort tid utvecklar stor värme- o. gasmängd o. som används för sprängningsändamål l. för framdrivning av projektiler i skjutvapen o. dyl. l. för initiering (se initiera 4 slutet), explosivt ämne. Brisanta sprängämnen. Enkla sprängämnen, dvs. sprängämnen som utgörs av ett ämne. Sammansatta sprängämnen, dvs. sprängämnen som utgörs av en blandning av två l. flera sprängämnen. AB 1869, nr 127, s. 2 (om dynamit). JernkA 1880, s. 382 (om nitroglycerin). (Stenrös och jordstenar) skulle bort, och det var ej så lätt på den tid, då sprängämnet hette bergkrut. Lagergren Minn. 1: 22 (1922). I många fall äro även moderna sprängämnen, i likhet med det gamla svartkrutet, blandningar av brännbara ämnen och oxidationsmedel (de senare ofta själva explosiva). Starck Kemi 288 (1931). Under långa tider var det gamla svartkrutet det enda sprängämne, som fanns att tillgå. Det uppfanns eller infördes, man vet ej riktigt vilket, i Europa i början av 1300-talet. SvTeknUppslB 1: 305 (1937). jfr initial-, klorat-, primär-, sekundär-, säkerhets-sprängämne m. fl., särsk. bildl. Wisén Tal. 24 (1881). Det kändes, som om hjärtat grävts ur ens bröstkorg och tomrummet fyllts av ångest och förtvivlan som tätpackade gaser, ett kaos av sprängämnen. Hellström Malmros 175 (1931). Naturligtvis var det galet att förgå sig i klassen, men det hade samlat sig sprängämne i honom under månader, och så måste det explodera, när det kom en gnista. Swensson Hoffm. 154 (1935).
Ssgr: sprängämnes-blandning. sprängämne som utgörs av en blandning av två l. flera ämnen. 2NF 19: 554 (1913).
-fabrikation. (fabriksmässig) tillverkning av sprängämne. EkonS 1: 236 (1891).
-förbrukning. JernkA 1880, s. 439.
-företag. jfr företag 4. Dædalus 1948, s. 120.
-förordning. 2NF 26: 831 (1917).
-förråd. Estlander 11Årt. 5: 246 (1930).
-förvaring. TNCPubl. 73: 155 (1979).
-industri. jfr industri 3. 2NF 26: 831 (1917).
-ingenjör. Bergström Bohem. 129 (1939).
-inspektion. i sg. best., om en år 1895 bildad, sedan 1981 självständig o. central förvaltningsmyndighet med uppgift att meddela föreskrifter o. anvisningar om explosiva o. brandfarliga varor samt att utöva tillsyn av o. handlägga därmed sammanhängande ärenden. BtRiksdP 1919, 7Huvudtit. s. 251.
-inspektör. inspektör med uppgift bl. a. att handha tillsyn av tillverkning o. förvaring av explosiva varor; numera bl. om chefen för sprängämnesinspektionen. Tillsyn å efterlefnaden af lagen om arbetarskydd .. skall i afseende å tillverkningen .. af explosiva varor .. utöfvas af en specialinspektör, benämnd sprängämnesinspektören. SFS 1912, s. 639. Därs. 1957, s. 575.
-kurs. jfr kurs 7. SvD(A) 2/11 1933, s. 6.
-källare. källare för förvaring o. d. av sprängämnen. JernkA 1883, s. 427.
-lära. jfr lära, sbst. 2. SFS 1898, nr 20, s. 7.
-område. jfr område 3. SvD(A) 9/6 1938, s. 1.
-preparat. SFS 1917, s. 1565.
-teknik. TT 1887, s. 72.
-tekniker. 2NF 26: 276 (1917).
-tillverkare. JernkA 1880, s. 443.
-tillverkning. (-ämne- 1888. -ämnes- 1892) Balck Idr. Suppl. 244 (1888).
-upplag. förråd l. lager av sprängämnen. RiksdP 1940, 2 K nr 30, s. 9.
(I 9) -ÖRT.
1) [växten är mycket giftig; om anledningen till benämningen se språkprov 1733 (anfört nedan efter övriga språkprov)] bot. växten Cicuta virosa Lin. (förr äv. kallad giftig l. vanlig sprängört); förr äv. använd ss. förebyggande skyddsmedel mot sjukdomar; förr äv. om den därmed besläktade giftiga växten Conium maculatum Lin., odört; jfr spräng, sbst.1 Linné Bref I. 1: 332 (1733). Cicuta spräng ört .. är, så mycket jag wet, i alla wærdenes tider hållen för en förgiftig samt dödande krydda, men under en resa i wåras up till Tavastland, blef jag först underrættadt, att äfven denna så skadeliga wäxt wore et förtræffeligit preservatif för Fænad i wariehanda Faarsoter. AArgillander (1753) Därs. 3: 91. AHB 5: 74 (1858; om odört). Lilja SkånFl. 177 (1870: Giftig). Thedenius FlUplSöderm. 126 (1871: Vanlig). Den giftiga sprängörten reser sig ståtlig i stranden med sina uppblåsta bladslidor. TurÅ 1951, s. 262. jfr (ett av förf. i efterhand struket avsnitt): [.. Ol. Celsius .. har observerat henne (dvs. Cicuta virosa) på några ställen här i Upland och kallas vulgo sprängört, emedan då hon ätes af boskapen, blifwa the ad crepaturam usq. inflati.] Linné Bref I. 1: 332 (1733).
2) (†) om växten Polygonatum odoratum (Mill.) Druce, getrams som liksom sprängört (i bet. 1) är giftig. VetAH 1774, s. 255. Retzius FlOec. 183 (1806).
Ssg (till -ört 1): sprängört-släkte(t). bot. växtsläktet Cicuta Lin. ArkBot. II. 1: 32 (1904).
-ÖVNING. övning i att spränga, övning i sprängning; jfr sprängnings-övning. UNT 15/3 1943, s. 6.
B (†): SPRÄNGE-FAT, -KULA, -LOD, -VATTEN, se A.
C: SPRÄNGNINGS-ARBETE~020. arbete (se d. o. 5 (b), 6) bestående av sprängning (särsk. av berg o. d.); jfr spräng-arbete. SPF 1858, s. 18. jfr berg-sprängnings-arbete.
-EXPERT. expert på sprängning; jfr spräng-expert. Lindroth Gruvbrytn. 1: 499 (1955).
-FÖRMAN~02 l. ~20. (numera föga br.) sprängförman. GHT 1898, nr 58, s. 3.
-FÖRSÖK. jfr försök 1 o. spräng-försök. KrigVAT 1838, s. 61.
(I 7 j) -KIL. särsk. bildl.: sprängkil (se d. o. 2). Driva in en sprängningskil i partiet. Östergren (1944).
-LEDARE. jfr ledare 1. SvD(A) 1960, nr 342, s. 13.
-LINJE.
1) (numera bl. mera tillf.) om streckliknande spricka som uppstår då kanonrör sprängs (t. ex. av för stor laddning); jfr linje 1. Palmstierna Artill. 61 (1872).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i pl.: i granathöljet gjorda linjeliknande spår längs vilka granaten splittrades vid brisad. Holmberg Artill. 3: 18 (1883).
3) (tillf.) jfr linje 1 c. Jernkonstruktioner sprängas endast med dynamit, lagdt i fria minor, hvarvid alla .. delar af konstruktionen i den för sprängning afsedda sektionen (sprängningslinien) böra afslås. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 390 (1886).
-MASKIN. (numera bl. i skildring av ä. förh.) sprängmaskin (se d. o. 1). TalKrigVA 1830, s. 120.
-MATERIEL. sprängmateriel. SFS 1902, Bih. nr 10, s. 20.
-METOD. jfr metod 1. NaturvForsknRådRed. 1946—47, s. 29.
-MINA. (numera mindre br.) sprängmina. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 153 (1880).
-OLYCKA. olycka inträffad vid sprängning(sarbete); jfr spräng-olycka. SvD(A) 31/3 1915, s. 5.
-PLATS. plats där sprängning äger rum l. har ägt rum; jfr spräng-plats. TT 1890, s. 90.
-PROV. jfr prov 1 o. -försök. KrigVAT 1845, s. 248.
-REDSKAP. Hedin Pol 1: 448 (1911).
-RESULTAT. resultat av sprängning. Fast och fuktig mark .. kräver mindre laddning (vid sprängning av stubbar) än lös och torr mark. Fördenskull uppnås bästa sprängningsresultatet om hösten, då marken är svagt tillfrusen. HbSkogstekn. 738 (1922).
-SKJUTNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) sprängskjutning (se spräng-skjuta). KrigVAH 1833, s. 106. KrigVAT 1838, s. 63.
-SPRICKA. spricka förorsakad av sprängning med dynamit l. gm frost o. d. Fornv. 1948, s. 299. Förmodligen uppstår det vid frysningen (av fröna) en del sprängningssprickor, som låta vattnet lättare tränga in till embryot. FoFl. 1954, s. 19.
-STÄLLE. sprängställe. KrigVAT 1838, s. 66.
-SÄTT. jfr -metod. VetAH 1769, s. 284.
-TEKNIK. sprängteknik. Lindroth Gruvbrytn. 1: 507 (1955).
-TEKNIKER. sprängtekniker. DN(B) 1957, nr 336, s. 20.
-VERKAN. jfr spräng-verkan 2. Kumlien Oljem. 55 (1946).
-VERKMÄSTARE~0200. verkmästare för ledning av sprängning(sarbete). SvD(A) 1966, nr 115, s. 34.
-ÄNDAMÅL~002, äv. ~200. Dædalus 1948, s. 117.
-ÖVNING. sprängövning. UNT 8/7 1942, s. 2.
Avledn.: SPRÄNGARE, om person l. djur m., om sak r. l. m. [jfr d. sprænger, t. sprenger]
1) till I 1, om hund som jagar ut räv ur gryt; i ssgn räv-sprängare.
2) (†) till I 5: person som stänker ngt på ngt l. bestänker ngt med ngt. (Sv.) Sprängare .. (lat.) qui spargit. Schultze Ordb. 4817 (c. 1755).
3) till I 7: person som (yrkesmässigt) utför sprängning; särsk. (tekn.) dels om bergsprängare, dels (motsv. spränga, v.1 I 7 d) om glassprängare. (Sv.) Sprängare .. (lat.) Qui rumpit. Schultze Ordb. 4817 (c. 1755). Sprängarne vid hamnberget företogo sig .. att affyra sina skott, innan de begåfvo sig till middagsmåltiden. Topelius Vint. III. 1: 123 (c. 1865, 1896). 1—2 man — sprängare — kasta koncentrerade laddningar eller handgranater .. mot drivbanden (på stridsvagnen). InfRegl. 1939, 2: 363 (1942). Efter avsyning tas prima glas om hand av sprängaren, som i önskad höjd på glasets skål gör en rits med en diamant och ställer glaset på en roterande platta, där en spetsig gaslåga träffar skålen i höjd med ritsen. SvYrkeslex. 2: 163 (1969). jfr klot-, sten-sprängare.
4) till I 7, om vapen l. fartyg o. d. som spränger sönder ngt; numera bl. i ssgn port-sprängare. (Sv.) Sprengare .. (eng.) Mine-ship. Serenius 282 (1741).
Ssgr (till sprängare 3): sprängar-, äv. sprängare-bas. (vard.) bas (se bas, sbst.3 1) vid bergsprängning o. d. med uppgift att leda bergsprängningsarbete, ta vård om sprängmedel o. d. Siwertz Ekotempl. 42 (1930).
-lag. (vard.) jfr lag, sbst.3 14 c. ArbSkyddsstyrAnv. 3: 11 (1957).
-verkstad. glassprängares verkstad. Key-Åberg GlasindSv. 23 (1899).
SPRÄNGBAR, adj. [jfr t. sprengbar, d. sprængbar] till I 7: som kan sprängas, explosiv. Grundämnen som numera visat sig sprängbara. Östergren (1944).
Avledn.: sprängbarhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara sprängbar. SvD(A) 29/11 1925, s. 19.

 

Spalt S 10309 band 29, 1985

Webbansvarig