Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LAGOM la3gom2, adj. o. sbst. n.; ss. adj. med adv. = l. (numera företrädesvis i folkligt spr.) -T (Pfeif DeHabitu 142 (1713), Östergren (1931)). Anm. Ss. adj. användes ordet i regel oböjt, dels i predikativ ställning, dels ss. attr. i sg. l. pl. obest. (i sg. med l. utan föregående obest. artikel). Stundom förekomma dock (numera företrädesvis i folkligt spr.) böjda former, i n. sg. lagomt o. i pl. lagoma. I den numera (utom i folkligt spr.) mindre br. anv. ss. attr. i sg. l. pl. best. har ordet vanl. den böjda formen lagoma, men förekommer äv. oböjt. Ss. sbst. är ordet oböjligt.
Ordformer
(-om 1634 osv. -um 16641771)
Etymologi
[eg. dat. pl. av LAG, sbst.1; jfr fsv. laghum, efter lagens föreskrift, lagligen]
I. adj. o. adv.
1) som är som sig bör (för att passa för ett visst ändamål), lämplig, passande; ss. adv.: just på sådant sätt l. så mycket l. i så hög grad som det bör vara l. som behövs, varken för mycket l. för litet, utan överdrift; äv. i uttr. lagom för ngn l. ngt. Messe altare (skall) rijffuas omkull och medh laghom proportion muuras wid weggen. Murenius AV 9 (1637); jfr b. (Den blodrikes) Hull thet lagom är, ey blött, ey myckit hårt. Palmchron SundhSp. 390 (1642). Jomfrur, hwad I giör, / Så klän eer lagom som sig bör. Lucidor (SVS) 443 (1674). Punchen är lagom söt. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Att bereda hjelmens fjäderbuske en lagom svigt, då riddaren borde hälsa en kunglig person. Crusenstolpe Mor. 2: 179 (1840). När bären äro lagom mogna att plockas. Sandström NatArb. 1: 127 (1908). — särsk.
a) (†) ss. adv. i det bildl. uttr. lagom på båda axlarna, lika på båda axlarna; jfr AXEL, sbst.2 1 a β β‘. Schroderus Os. 1: 384 (1635).
b) i fråga om storlek l. mängd l. styrka o. d.: som har (för visst ändamål l. över huvud taget) lämpliga proportioner l. dimensioner, av den lämpliga storleken, längden, mängden, styrkan osv.; varken för stor (lång, bred, stark, mycket osv.) l. för liten (kort, smal, svag, litet osv.). Murenius AV 12 (1637). På ett lagomt afstånd. Åkerman Stångj. 110 (1839). Lagom satt gång ger lagom satt tackjärn. Odelstierna JärnM 321 (1913). Det är en lagom eftermiddagspromenad .. genom den vackra dalen. TurHb. 28: 44 (1922). Det blev jämnt och lagomt drag under hela tiden, nyingen brann. SvKulturb. 5—6: 266 (1930). — särsk. om klädesplagg o. d.: som har det rätta l. passande formatet (för ngn). Lind (1749). Så snart han .. fått på .. (sjumilsstövlarna), voro de så lagoma, som om de varit gjorda åt honom. Bäckström Folkb. 2: 66 (1848). Den rocken är alldeles lagom åt mig. WoH (1904).
c) övergående i bet.: en lämplig mängd l. den lämpliga mängden av (ngt); särsk. ss. bestämning till abstr. sbst. l. till ord som betecknar ämne; dels ss. attr., dels i substantivisk anv. (jfr II), särsk. i uttr. lagom av l. med (ngt). Ens Lycksaligheet (står) intet ther vthi, at hafwa thet Timmeliga öfwerflödigt, vtan thet är nog, när man hafwer lagom. Preutz Kempis 91 (1675). Hästen fick lagom och godt foder. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). Lagom lycka, lagom möda. Därs. I. 1: 18 (1742). När hunden jagar katten och katten mullvaden, då blir det lagom med kattor och lagom med mullvadar. Blanche Bild. 4: 74 (1865). Då jag någon gång druckit mera än lagom. De Geer Minn. 1: 41 (1892). Det var lagom av arbete och lagom av nöje (på herrgården). Lagerlöf Holg. 2: 418 (1907).
d) om tidpunkt: lämplig, rätt; äv. i uttr. det är (blir) lagom, den lämpliga tidpunkten (för ngt); ss. adv.: i rätta tiden l. stunden (för att kunna l. hinna göra ngt); (just) i rättan tid. I lagom tid, förr äv. stund. Wallquist EcclSaml. 1—4: 339 (1668). Ungefär för en månad sedan kom jag hit til London, just lagomt för se de myckna samlingar (som osv.). HGahn (1771) hos Linné Bref I. 6: 180. Godt! Jag blir qvar. Det här kom just i lagom stund. Leopold 1: 265 (1808, 1814). Arbetet blef .. färdigt i lagom tid. Svedelius Lif 568 (1887). Vi .. begåfvo oss ner till Stricklands stall för att där slå tiden ihjäl, tills det blef lagom för en ridtur. Cavallin Kipling Emir. 29 (1898). Nu tror jag det kan vara lagom att du lagar till lite mat åt oss. Dahlbäck Åb. 187 (1914).
e) (vard., skämts.) om person: tämligen berusad. När han sedan kom in i dansstugan var han redan ”lagom”, efter vad man kunde se. Moberg Rask. 16 (1927).
f) (numera mindre br.) om person: som uppträder måttfullt o. utan överdrifter, måttfull, icke överdriven. Svedelius Lif 299 (1887). Hon .. sade, .. att kronprinsen varit hygglig och lagom hela dagen utom vid middagsbordet, då han satt midt emot henne och såg oupphörligt på henne. De Geer Minn. 1: 123 (1892). Han är lagom i sitt sätt. Auerbach (1911).
g) i uttr. späkt och lagom, se LAG, sbst.1 1 f anm.
h) med försmädlig l. ironisk bibet. (jfr i, 3): god nog (åt ngn), just av den rätta sorten; äv. i uttr. det är (just) lagom (åt ngn), det är rätt l. lika godt (åt ngn), inte mer än lagom, inte mer än rätt; äv. i uttr. rätt och lagom. Thet var lagom åt honom. Lind (1749). Juden (Mardochai) satt vid Kungens trappa, / Släpte flickor in som klappa; / Lagom sysla för en Jude nog, / Jungfru-bur och krog. Bellman (BellmS) 2: 91 (c. 1765, 1790). Det var intet mer än lagom. Sahlstedt (1773). (Helen) fann .. det just rätt och lagom att den sturske herrn blev utskrattad. Bergman JoH 16 (1926).
i) (ngt vard.) ironiskt (jfr h, 3) i uttr. just lagom, just lämplig; just den rätte l. det rätta. Det vore just lagom att ni med era grofva näfvar förgrep er på ett finbildadt fruntimmer. Jolin MSmith 11 (1847).
2) med huvudvikten lagd vid förhållandet att ngt icke är (l. bör vara) för stort l. för mycket osv.: måttlig; äv. övergående i substantivisk anv. (jfr II). Tag lagom för tig. Säg icke mer än tu kant bestå. Swedberg SabbRo 129 (1704, 1710). Lagom skola kaplanerna hafva. Wingård Minn. 10: 78 (1849). Lagoma korfvar ä’ bäst, (dvs.) det är bäst att hålla måtta i allting. Dalin (1853). Det lilla lagoma äventyret. Hasselblad BergslVärml. 9 (1929).
3) (ngt vard.) ironiskt (jfr 1 h, i): klen, skral, ”måttlig”; ss. adv.: inte mer än jämnt, inte (så) värst l. så mycket, inte vidare, icke just, föga, knappast; äv. i uttr. så lagom, inte så mycket, äv. övergående i bet.: förvisso icke; inte mer än lagom (jfr 1 h), inte mer än nätt o. jämnt. RP 4: 144 (1634). Borgarna (i Köpenhamn) vill intet ha in .. (holländarna) och tro dem intet mer än lagom väl. Ekeblad Bref 2: 142 (1659). Man gör tryggast, när man sätter lagom tro til hvad stora Herrar säga. Lagerbring 1Hist. 1: 58 (1769). Gift dig, så dansar du så lagom, sa’ käringen om kalfven. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ynkliga och små och lagom pampiga .. hasade vi oss ned ur björkarna. Engström Jäs. 239 (1918). — särsk. i uppmaning l. utrop ss. uttr. för ogillande av en handling l. ett yttrande o. dyl. l. ett avböjande av framställda förslag l. krav. Lagom, min Svåger, betänk i hvad slätt tilstånd I var sjelf för några timar sen. Dalin Vitt. II. 5: 54 (1738). Åja, ta lagom ton. Engström 12Bok 56 (1919). Hoja lagom, du vallar inte en stut. Ljungquist NDacke 140 (1927).
4) (numera bl. i folkligt spr.) medelmåttig, medelstor, medelbred, medelgod osv., av normal storlek l. styrka osv., normal. Hampnar .. för laghom skijpp. OxBr. 9: 663 (1645). Ett lagom bränvins glas. Gyllenborg Sprätth. 68 (1737). Miölkkiällare .. icke högre än en lagom karl kan gå rak under biälkarna. Wettersten Forssa 117 (c. 1750). Boaormen, som icke är tjockare än en lagom stock. Berlin Lsb. 105 (1852). — särsk. (enst., †) om klimat: tempererad. De mäst civiliserade folkslag ser man ha bebodt de lagoma climater. CAEhrensvärd (SVS) 1: 243 (1782).
II. sbst. (jfr I 1 c, 2): måtta; måttligt, det måttliga. Lagom bäst. Columbus Ordesk. 26 (1678; uppl. 1908). Känsla för det mått, det lagom, som är det verkliga skönas norm och väsende. Tegnér (WB) 4: 113 (1824). Det finnes ett lagom midt emellan svalg och dryckenskap samt vattenfanatismen. Crusenstolpe Ställn. 11: 10 (1845). Svårt är .. mången gång ”att finna det rätta lagom”. Ljunggren SmSkr. 1: 85 (1868, 1872). Grimberg VärldH 2: 281 (1927).
Ssg (I 1 b): LAGOM-SATT, p. adj. metall. om järn l. masugnsgång: lagom satt. Keyser Kemien 2: 439 (1874).
Avledn. (till I 1): LAGOMHET, r. l. f. (†) förhållandet att i ngt hänseende vara lagom, varken för mycket l. för litet osv. Lugn, lagomhet och stillhet. Tessin Bref 1: 165 (1752). Boström 2: 38 (1838).

 

Spalt L 111 band 15, 1939

Webbansvarig