Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄRDOM 3r~dωm2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er RA I. 2: 296 (1569), Bolinus Dagb. 56 (1670)).
Ordformer
(lär- (lähr- o. d.) 1525 osv. le(e)r- 15241590)
Etymologi
[fsv. lärdomber; jfr d. lærdom, isl. lǽr(i)dómr; jfr äv. feng. lārdōm; avledn. av LÄRA, v.]
1) (utom i b numera i sht i västra Sv.) undervisning; jfr LÄRA, v. I 1. 2Tim. 4: 2 (NT 1526). Narren skiäms wedh lähra .. (dvs.) Dhet bijter ingen lärdom på honom. Grubb 565 (1665). Den lärdom, som meddelades i .. (katedralskolor), åsyftade nästan endast bildandet af .. Prester. Forsell Stat. 336 (1836). (Gumman:) Jag har inte gått i skola, jag, så att jag har aldrig fått någon riktig lärdom. Lagerlöf Holg. 2: 181 (1907). Östergren (1932; sälls.). (†) med gen.-attr. betecknande det vari undervisning meddelas. Af försummelse icke sättiandes .. (barnen) til någon redelig nährings lärdom. Thyselius HdlLärov. 1: 85 (1625); jfr a. Om godhe seders lährdom i gemeen. Schroderus Comenius s. 200 (1639; rubrik). — jfr BARNA-LÄRDOM. — särsk.
a) praktisk undervisning i utövning av vissa yrken, i sht handtvärk; praktik; förr äv. i uttr. hålla ngn till lärdom, hålla ngn till lära; taga ngn till sig på lärdom, taga ngn i lära; stå i lärdom, gå i lära; jfr LÄRA, sbst. 1 b. Han hade tagiett samma drengh til sig på lerdom. SkrGbgJub. 6: 203 (1590). Hvarje yngling, som .. icke .. står i lärdom af något redligt handverk. Rietz SkolvH 143 (i handl. fr. 1625). Alle the .. hos Masmästare til lärdom hållas, skola (osv.). Bergv. 1: 105 (1638). Schmedeman Just. 476 (1667). Jag har varit på lärdom i prostgården i två år (sade bonddottern). Lagerlöf Sten. 36 (1914). Elev får plats i kappsömnad. Bra lärdom. GHT 1936, nr 38 A, s. 26.
b) (fullt br.) (erfarenheter o. d. som ngn meddelar i form av) förmaning(ar), goda råd, anvisningar; numera nästan bl. i pl.; jfr 7. OPetri MenFall H 7 b (1526). De gamla med de Unga / Dem I med lärdom, Straff, förman- ok tröst-rijk Tunga / Så tidt hugswalat ha. Lucidor (SVS) 139 (1671). (Furstar o. konungar) ingen lärdom achta. Ps. 1695, 23: 2. När min Fader dog, lämnade han mig desse kårta lärdomar till Arfs. Frese AndelD 67 (1726). (Han) behandlade .. mig och andra ungdomar såsom fullväxta karlar och .. gaf många nyttiga lärdomar för lifvet. De Geer Minn. 1: 35 (1892). 1Kor. 11: 2 (Bib. 1917).
c) (†) avsnitt av ngt som inläres (ss. läxa), lärostycke, ”stycke”, läxa; jfr 5. Lärdom om ett nöchtert lefwerne. Carl IX Cat. Cc 4 b (1604; rubrik). Hwar söndagh .. under wijser (kaplanen) ungdomen i catechismi lärdomer. Bolinus Dagb. 56 (1670). (Lärjungarna böra) en gång hvarje vecka examinerade varda uti the lärdomar som på föregående dagar varit afhandlade. Skolordn. 1724, s. 26.
2) (†) lära (se LÄRA, sbst. 2), lärosystem; teori, hypotes. Doch kan man slijkt omskifft’ ey ewig Andring kalla, / Taag Sool och wärman bort, så lär ok Grundsteen falla, / På then slijk lärdom mäd heel swaga fötter står. Lucidor (SVS) 373 (1674). (Man har) gjort sig vissa lärdomar deraf (dvs. av sina rön), som kallas Reglor, Principer och Grundsatser. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 24 (1775).
3) (†) troslära, dogm, lära (se LÄRA, sbst. 3); tro; äv. i uttr. falsk lärdom, falsk lära, falska läror. G1R 1: 254 (1524). Then ewangeliske lærdom, som .. (Hans Brask) lutthers kættherij kallar. Därs. 2: 138 (1525). OPetri MenFall G 3 a (1526: falsk). At her brukes oc prediikes annen lerdom æn thet helge Ewangelium. G1R 3: 314 (1526). Luthers lerdom. Svart G1 166 (1561). Scholemestare som Ungdomen vthi Christeligh Lärdom .. öfwa kunde. Girs G1 65 (c. 1630). Kätterske Lärdomar. PH 9: 872 (1772). Hb. 1811, s. 47. — jfr BI-, DJÄVLA-LÄRDOM. — särsk. övergående i bet.: förkunnelse (av ngn troslära); jfr 1. När Iesus lychtadhe thetta talet, wart folkit förskräckt öffuer hans lärdom. Mat. 7: 28 (NT 1526; Bib. 1917: förkunnelse). At uti kirkerne både om lärdom och ceremonier motte hålles enighet. RA I. 3: 2 (1592). Präst upbyggelig är, som lärdomen enliga lefver. Nicander GSann. 38 (1766). Rosenius FaderVår 10 (1858).
4) († utom i LÄRDOMS-IDKARE, -LUST) inhämtande av (bokliga) kunskaper l. färdigheter; (bokliga) studier; utbildning; jfr LÄRA, v. II 1. Man finner fåå foräldrar, som j tijdh hålla theras barn til lärdom eller arbete. LPetri 1Post. M 2 b (1555). Wijsdoms Fader och Moder är’ Arbet, och Lärdom. Stiernhielm Herc. 420 (1658, 1668). Till hans Studiers och Lärdoms fortsättiande. ArvskifteSthm 18/10 1669. Ynglingar .., som idka lärdom. Roman Holbg 4 (1746). Hierta-Retzius ArbStug. 219 (i handl. fr. 1895). — jfr HAND-NÄRINGS-LÄRDOM.
5) i sg., förr äv. i pl., om det som ngn inhämtat gm (bokliga) studier; (bokliga) kunskaper; i sg. äv.: egenskapen att vara lärd; numera i sht om grundliga o. omfattande, gm djupgående studier förvärvade kunskaper. Besitta djup, grundlig, mångsidig, vidsträckt lärdom på ett visst område. Huru lenge wilie .. the galne hata lärdom? Ordspr. 1: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: kunskap). Diäknerne (skola) .. Trij Åhr .. blifue wid huar Skoole, .. och .. seden till andre Skolor eller Academier, medh Skolemesterens Bref och bewijs på theres Lärdom .. Commenderes. Thyselius HdlLärov. 2: 11 (1595). Mycken lärdom hafwer bracht tigh (dvs. Paulus) til raserij. Gezelius Bibelv. Apg. 26: 24 anm. (1711; NT 1526: stwdering; Bib. 1541: konst). En man af stor lärdom. Serenius (1741). Kunskaper, dem hans flit insamlade och hans tankestyrka bragte i sammanhang till mogen lärdom. 2SAH 3: 133 (1802). (A. T. Gellerstedts) diktning (är) .. fri från bokdamm och inläst lärdom och abstraktioner. Vetterlund Skissbl. 252 (1914). — jfr BOK-, HALV-, JOURNAL-, KAMMAR-, KVASI-, PAPPERS-, SKOL-, SKRIFT-LÄRDOM m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Lärdomen är icke tunger at bära, men hård vppå gåå. SvOrds. B 5 a (1604). Lärdom främiar Dygden. Grubb 487 (1665). Lärdom vthan seeder, är til föga heeder. Därs. Lärdom vthan brwk, är Eld vthan wärme. Dens. 830. Lärdom är bra, men lagom är bäst. Landsm. XI. 2: 13 (1896).
b) om inbegreppet av lärda studier o. lärt vetande inom ett visst land, en viss tid o. d.; vetenskap(en); i sht i sg. best. Pallas .., wijshetens, Lärdomens och krijgs Gudhinna. Forsius Fosz 430 (1621). Lärdomen aftager i ett land, der den icke hedras och belönas. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Vara väl bevandrad i alla lärdomens särskilta grenar. Dalin (1853). Latinet har ju varit lärdomens språk. Ydun 1870, s. 76. Förresten mödar sig nog lärdomen förgäves när den tar sig för att (osv.). GHT 1934, nr 143 A, s. 11. särsk. (†) pregnant, i sg. best., om det andliga ståndet. G1R 6: 144 (1529).
6) om ngt varav ngn kan inhämta (nyttiga) kunskaper o. d.; manande l. varnande exempel; ”läxa”, ”tankeställare”; äv. i pl. OPetri MenFall I 7 b (1526). Nu du osz wara skal / Till lärdom, första Moor, at högmod går för fall. Columbus BiblW A 4 a (1674). Uttydningen (av katekesen) skal åhörarena så förehållen blifwa, at the .. weta at lämpa sig then samma til Lärdom, Tröst och förmaning. Kyrkol. 2: 10 (1686). Thet skal tjena tig til lärdom. Lind (1749). Dänna lärdom skall du alltid hava för ögonen. Schultze Ordb. 2538 (c. 1755). Om man beaktar .. historiens lärdomar. 3SAH 2: 81 (1887). Upptäckten innebar en lärdom: allt är icke så, som det först synes. Rydberg Varia 287 (1890, 1894). Fahlbeck HandPol. 61 (1892). särsk. (†) om exempel (ss. liknelse o. d.) i en predikan. Bureus Suml. 29 (c. 1600). Lärdomarna (i predikningarna) moste ingalunda wara fremmande, fierran tagne och twungne, uthan sådana som flyta af sielfwa texten. KOF II. 2: 21 (c. 1655). Evangelium .. (skall) predikas och medh sine nödige lärdomar uthföras. Därs. II. 1: 109 (1659).
7) erfarenhet (som ngn förvärvar gm upplevelse l. iakttagelse); särsk. i sådana uttr. som draga l. taga lärdom av ngt, låta ngt bli en erfarenhet, låta ngt bli l. ta ngt till ett lärorikt l. varnande exempel (jfr 6); äv. i pl. Tag lärdom af en så bedröflig Händelse. Ehrenadler Tel. 18 (1723). Att fördomsfritt lyssna till förflutna tiders .. erfarenhet, samt deraf draga lärdom. Oscar I Straff 3 (1840). De lärdomar, som förvärvades vid fjolårsevakueringen, ha varit föremål för ingående studium. UNT(A) 1941, nr 138, s. 3.
Ssgr (i allm. till 5): A (†): LÄRDOM-GUDINNA, se B.
B: (1) LÄRDOMS-ANSTALT~02 l. ~20. (högre) läroanstalt. Universitetet är Statens högsta lärdomsanstalt. Tegnér (WB) 5: 341 (1826).
-APPARAT. i sht i (vetenskaplig) skrift: (vanl. i form av noter bifogade) upplysningar om de källor (tryckta skrifter, olika läsarter i en handskrift o. d.) som ligga till grund för en framställning. Hammarsköld SvVitt. 1: 169 (1818).
-ARISTOKRAT. jfr aristokrat 4. Schück SvLitH 212 (1886).
-ARISTOKRATI. jfr aristokrati 4 slutet. SydsvD 1870, nr 202, s. 2.
-ARISTOKRATISK. jfr -aristokrat. Wieselgren ÖAtl. 106 (1876).
-BANA, r. l. f. om levnadsbana som ägnas åt lärda studier o. d., den lärda banan; förr äv. om ynglingars utbildningstid i lärdomsskola o. vid universitet, studieår, studiebana, studier. Den Ungdom, som ärnar använda sin framtid antingen i Preste Ståndet, eller på den egenteliga Lärdoms Banan. HFinSkolvH 2: 226 (1803). (Bengt Oxenstierna blev) till berömda utländska lärosäten i Dorpt och Wittenberg försänd, att .. sin lärdomsbana fullborda. Afzelius Sag. VIII. 2: 92 (1857).
-BETYG. (i fackligt präglat spr.) jfr betyg I 2 b. VDAkt. 1789, nr 338. SFS 1908, nr 135, s. 17.
-BEVIS. särsk. om (vetenskaplig) o. d. skrift som utgör prov på ngns lärdom. Ekblad 90 (1764).
-BLOSS. (†)
2) = -ljus 2. Nordenflycht (SVS) 2: 411 (c. 1755).
(1) -BOK. (†) lärobok. VarRerV 33 (1538).
-DEL. (†) forskningsområde, vetenskapsgren; vetenskap; läroämne; äv.: fakultet. De .. lärdoms delar, der grekiska auctorerne i synnerhet visa sin nytta. Annerstedt UUH Bih. 4: 51 (i handl. fr. 1751). Weise 1: 112 (1769; om fakultet). De till hans profession hörande lärdomsdelar. Annerstedt UUH Bih. 5: 17 (i handl. fr. 1777). Äger .. en yngling, som till Academien afgår, godkända .. insigter uti alla de Lärdomsdelar, som i Skol-Ordningen stadgas. BerRevElLärov. 1824, s. 99. LoW (1862).
-EXAMEN. (mera tillf.) om universitetsexamen. Wieselgren Bild. 147 (1889; om filosofie kandidatexamen). PedT 1903, s. 101 (om filosofie licentiatexamen).
(1) -FADER. (†) lärofader. Möller (1790). 2SAH 32: 168 (1859).
-FORSKARE. (†) vetenskapsman; forskare. CPBlomberg (1779) hos Björnståhl Resa 6: 64. 2VittAH 9: 456 (1804, 1811).
-FÅFÄNGA~020. jfr -högfärd. Annerstedt UUH II. 1: 364 (1908).
-FÄLT. (†) forskningsområde; studieområde. VDAkt. 1768, nr 315. 2SAH 32: 39 (1859).
-FÖRTJÄNST. = -merit; i sht i pl. Boström 3: 444 (1847). SFS 1914, s. 426.
-GRAD. jfr grad, sbst.1 4 d. Polyfem IV. 37: 2 (1811).
-GREN. forskningsgren, vetenskapsgren; förr äv. särsk.: fakultet. Nordenflycht Fruent. 28 (1761). De högre Faculteterna (Lärdoms-Grenarna). Weise 1: 209 (1769).
-GRILLER, pl. fantasier l. grubblerier som (anses) bero på (för stor) lärdom. Schönberg Bref 1: 272 (1778).
-GRUBBEL. jfr -griller. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 1, s. 4.
-GUDINNA. (lärdom- 1650, 1668. lärdoms- 17281765) (i vitter stil, numera bl. tillf.) gudinna som (representerar o.) beskyddar lärdom o. snille; särsk., i pl., om muserna; jfr lär-gudinna. The Nijo Jovis och Mnemosynes Döttrar, Lärdom och Wijsheetz Gudinnor. Stiernhielm Virt. 5 (1650, 1668). Lundberg Paulson Erasmus 10 (1728; om Pallas Athena). Ekelund Fielding 386 (1765).
-HIMMEL. (i vitter stil) bildl.; jfr himmel 2 e. På svenska Lärdomshimmelen lyste flera bloss af första rangen. 2SAH 7: 7 (1813).
(5 b) -HISTORIA. vetenskapens l. de enskilda vetenskapernas utvecklingshistoria; särsk. om den allmänna vetenskapshistorien, som skildrar det vetenskapliga livet i dess helhet o. inre sammanhang; förr äv. om ett (akademiskt) läroämne som gav en inledning till studiet av de enskilda vetenskaperna; förr äv. (ss. motsvarighet till nylat. historia litteraria) ss. sammanfattande beteckning för den lärda o. den vittra litteraturens historia; äv. konkret, om lärobok i lärdomshistoria. Inledning Til Den Philosophiska Lärdoms-Historien. Wallenius Lodtman (1762; boktitel). GT 1788, nr 10, s. 6 (om lärobok). 2VittAH 5: 195 (1796). (De) som med namnet Poeter på 1600-talet hofvera i vår lärdomshistoria. PoetK 1816, s. IX. (År 1741) antogs .. (Olof Celsius d. y.) till Docens i Lärdoms-Historien. Hammarsköld SvVitt. 1: 307 (1818). Med bibliothecarietjensten förenades under detta tidskifte alltifrån 1753 en ny lärostol i lärdomshistoria. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 266 (1876). Att maurinernas vetenskapliga verksamhet är ett i lärdomshistorien enastående fenomen. 2NF 17: 1301 (1912). UUKatal. 1933, v.-t. s. 24. —
-HISTORIKER. Söderhjelm Runebg 1: 67 (1904).
-HISTORISK. Lärdomshistoriska samfundet, stiftat i Uppsala 1934. Atterbom Minn. 92 (i senare bearbetat brev fr. 1817).
-HJÄLTE. (†) person som är mycket överlägsen andra i fråga om lärdom. Nordenflycht QT 1748—50, s. 5. 1Saml. 1—6: 530 (1774).
-HÄRD. (i högre stil) jfr härd, sbst.1 4. Högberg JesuBr. 2: 270 (1915). Redan på 600-talet var Irland en lärdomshärd utan like väster om Grekland. Nordenstreng EurMänRas. 140 (1917).
-HÖGFÄRD~20 l. ~02. högfärd över (värklig l. förment) lärdom. Melin JesuL 3: 121 (1849).
-HÖGFÄRDIG~020. jfr -högfärd. Svedelius Lif 176 (1887).
(4) -IDKAN. (†) studier. SColumbus Vitt. 97 (c. 1670).
(4) -IDKARE. (i sht i högre stil) person som ägnar sig åt (bokliga) studier; vetenskapsidkare; förr äv.: studerande; förr äv.: vitterhetsidkare, författare. Björnståhl Resa 4: 116 (1782). Stenhammar 262 (1798; om författare). Lärdomsidkare, som icke låta sig .. hindras att arbeta i en så nyttig vetenskap (som den historiska). Alopæus BorgåGymn. 4: A 2 a (1816). Roos Skolg. 1 (1868; om gymnasister).
-KLASS. (förr) benämning på till trivialskolan hörande, med apologistklass parallell avdelning vars lärjungar undervisades i bl. a. sådana ämnen (ss. latin, grekiska) som voro erforderliga för högre (akademiska) studier. BerRevElLärov. 1832, s. 31.
-KRAM, n. jfr kram, sbst.1 3 slutet. Kolmodin QvSp. 2: 436 (1750). En .. med allehanda lärdomskram utsirad undervisning. SvFlicksk. 27 (1888).
(jfr 4) -KURS. (†) lärokurs. Leopold 1: 281 (1808, 1814). Lindquist Tank. 114 (1842). Blanche Tafl. 3: 286 (1849, 1857).
-LJUS, n. bildl.
1) (numera bl. tillf.) (lysande) lärdom; jfr ljus, sbst. 11 c. GFGyllenborg Vitt. 1: 112 (1762, 1795). Ert lärdomsljus, herr Peder, / Har skaffat kyrkan seger mången gång. Hedberg Dagen 22 (1863). jfr: I Sverige var Dalin den, som först flyttade ut lärdomsljuset från vetenskapsmännens studerkammare. Grimberg SvH 393 (1908).
2) om person; jfr ljus, sbst. 13 b. Dalin Arg. 2: 238 (1734, 1754). Den 25-årige Johan Skytte .. var ett av det dåtida Sveriges lätt räknade lärdomsljus. Ahnlund GA 30 (1932).
(4, 5) -LUST. (i sht i högre stil) studiehåg. Liljestråle Fid. 968 (1797). PedT 1890, s. 177.
-MERIT. bestående i dokumenterad lärdom; i sht i pl. BerRevElLärov. 1843, Bil. S, s. 112. —
-PEDANT. Järta 2: 548 (1835).
-PEDANTERI.
-PEDANTISK. TT 1902, Dek. s. 23. —
-PROV. abstr. o. konkret. Rudbeck Bref 39 (1666). Livijn 1: 287 (1822). Landsm. III. 1: 14 (1881; om akademisk avhandling).
-PRÅL. bildl. Frey 1843, s. 347. ”Alexandrinsk diktning” har .. råkat i misskredit såsom ett tomt lärdomsprål. NoK 97: 158 (1930).
-REPUBLIK. [jfr t. die republik der gelehrten] (numera föga br.) bildl., om sammanfattningen av de lärda (inom ngt visst område). Den Svenska Lärdoms-republiken. SvLitTidn. 1814, Bih. sp. 29. Svedelius Lif 509 (1887; om Uppsala resp. Lund).
-RIKE. särsk. (†) i sg. best., om den lärda världen; äv. i fråga om skönlitteraturen: bokvärlden, ”författarvärlden”. Bergklint Vitt. 178 (1768). Salvii tidningar redogjorde .. för hvad som tilldrog sig inom lärdomsriket, anmälte utkomna skrifter och meddelte äfven mindre vitterhets-stycken. 2SAH 36: 85 (1862).
-SAMFUND~20 l. ~02. särsk. (†) = -republik. Möller (1790). 2SAH 5: 159 (1809). Heinrich (1828).
-SKATT. (i sht i högre stil) bildl., om lärdom betraktad ss. en stor tillgång; äv. om bok l. boksamling av stort värde, bokskatt, litteraturskatt; i sht i pl. SvMerc. 1765, s. 453 (om bokskatt). Att flytta lärdomsskatterna ur de språk, .. hvari de äro nedlagda, öfver till modersmålet. TLär. 1846—47, s. 74. Heidenstam End. 187 (1889).
-SKOLA, r. l. f. (numera bl. i Finl. officiell) benämning på skola som meddelar förkunskaper för akademiska l. därmed likartade studier; särsk. om gm 1820 års skolordning införd, till 1849 bestående skola (bestående av lägre, högre o. högsta lärdomsskolan, den senare ungefär motsv. det nuvarande gymnasiet); jfr apologist-skola; äv. i uttr. lärdoms- och apologistskola, om elementarlärovärk som omfattade såväl lärdomsskola som apologistskola. FörslSkolordn. 1817, s. 1 f. Frågan om folkskolans förhållande till lärdomsskolan. Verd. 1883, s. 12. Jönköpings högre lärdomsskola. Rydberg Varia 261 (1890, 1894). Vid de gamla lärdoms- och apologistskolorna var det icke ovanligt, att (osv.). BtRiksdP 1892, 8Hufvudtit. s. 64. SvD(A) 1933, nr 36, s. 3. FinlStatskal. 1941, s. 166.
-SKRYT. (ngt vard.) jfr -högfärd. LittT 1796, s. 108. 2VittAH 27: 30 (1873, 1876).
-SKRÅ. (ngt vard.) om det lärda skrået. Järta 2: 322 (1824). En (bok) som syftar till att låta folk utanför lärdomsskrået få njuta frukter som annars sitta för högt för att av var man kunna plockas. Fatab. 1927, s. 196.
-SLÄKT. släkt med många för stor lärdom kända medlemmar. Böök ResSv. 106 (1924).
-SPRÅK.
1) (†) tänkespråk; jfr lärdom 1 b. Linc. (1640; under sententia). Murbeck CatArb. 1: 603 (c. 1750).
2) till 5: språk som särskilt användes i vetenskapliga arbeten; särsk. om latinet. Rogberg Pred. 1: 344 (1825). Verd. 1892, s. 80.
-SPÅN. (mera tillf.) lärospån; jfr lärdom 7. Saima 1845, nr 51, s. 2. STSD(A) 1935, nr 256, s. 14.
-STAD. särsk. om universitetsstad. Rundgren Minn. 1: 25 (1851, 1870; om Uppsala).
-STYCKE. (†)
1) till 3, = läro-stycke, sbst.1 Emporagrius Cat. G 1 b (1669).
2) till 5: vetenskapsgren, forskningsgren. 1VittAH 1: 125 (1755). Annerstedt UUH Bih. 4: 114 (i handl. fr. 1759). SPF 1828, s. 405.
-SVEN. (numera bl. ngn gg i vitter stil) skolpojke; student. Hagberg Shaksp. 6: 183 (1849). LoF 1873, s. 100. Hallström Shakespeare Lust. 1: 169 (1922).
-SYSTER. (†) jfr -gudinna. Phœbus och de nio lärdoms Systrar. Dalin Arg. 1: 136 (1733, 1754). Dens. Vitt. 3: 279 (1736).
-SÄTE. lärosäte. JGOxenstierna 1: 198 (1770, 1805).
-VÄDER. (i sht i religiöst spr., numera knappast br.) bildl., om innehållslös l. skenbar lärdom; äv. i mer l. mindre utförd bild, särsk. med syftning på att vindarna (ofta o. lätt) växla riktning. Lybecker 185 (c. 1715). Att galaterna kringdrefvos af sin tids många lärdomsväder. Sundberg Tal 32 (1879). Wirsén Vis. 128 (1899).
-VÄG. (numera föga br.)
1) i uttr. i lärdomsväg(en), i fråga om lärdomen. Lanærus Försök 72 (1788). Schulzenheim SvSprSkrifs. 48 (1807). Sundén (1886).
2) lärdomsbana; äv. i uttr. gå lärdomsvägen, gå läsvägen. Chydenius 27 (1765). (Ett stipendium) till hjälp och understöd på Lärdoms vägen för medellösa .. Studerande. VDAkt. 1779, nr 84. Frey 1843, s. 378 (: ). Hagström Herdam. 2: 161 (1898).
-VÄRK, n.
1) (†) till 1: undervisningsanstalt; äv. koll.: undervisningsväsende. Björnståhl Resa 1: 132 (1770; koll.). De särskilta lärdomsverk, som lägga grunden till den akademiska bildningen. 2SAH 6: 104 (1811).
2) till 5, om vetenskapligt, förr äv. (skön)litterärt värk. Wulf Köppen 2: 107 (1799). FinBiogrHb. 1849 (1902).
-VÄRLD. (i sht i högre stil) i sht i sg. best.: ”den lärda världen”; jfr -republik. Möller (1790). Personer, som i dåtidens (dvs. den rudbeckska tidens) lärdomsverld egde största ryktet. Atterbom Minnest. 1: 185 (1847). I den kinesiska lärdomsvärlden aktades hans personlighet och grundlighet mycket högt. 2NF 7: 1214 (1907).
-YRKE. (†) (utövning av) yrke l. sysselsättning som kräver lärda studier; vetenskapligt arbete; äv.: vetenskap; kunskapsgren, läroämne; vetenskapsgren; äv. konkret, om skrift i lärda ämnen. Det är lika beskaffadt med mathematiken som med andra lärdomsyrken, at få äro rätta mästare. 1VittAH 5: 77 (1780, 1788). Björnståhl Resa 4: 246 (1782; konkret). Detta lysande väsende, detta lynne i lärdoms-yrken (under drottning Kristinas regeringstid) fortfor under .. Carl Gustaf. HSH 9: 90 (c. 1800). KrigsmSH 1803, s. 39 (om läroämne). Lärdoms-yrket är i allmänhet taget något onaturligt för det veka könet. Törneros Bref 2: 124 (1826). Dalin (1853).
-ÄLSKANDE, p. adj. (i sht i högre stil) som ägnar sig åt l. gynnar lärda studier l. vetenskapligt arbete. Hammarsköld SvVitt. 1: 264 (1818). NF 9: 864 (1885).
-ÄLSKARE. (i sht i högre stil) jfr -älskande. 1VittAH 2: 167 (1773, 1776). Wieselgren Bild. 234 (1882, 1889).
-ÄMNE. (†)
1) läroämne; vetenskapsgren. Boström 3: 438 (1846). Svedelius Lif 475 (1887).
2) om skolbarn. De små lärdomsämnena (i en flickskola). Wetterbergh SamhKärna 2: 158 (1857).
-ÖVNING. (†)
1) undervisning; lektion; föreläsning l. praktisk övning i ngn vetenskapsgren; äv. konkret, om skrift i lärda ämnen; jfr lärdom 1. Wollimhaus Ind. (1652). Lärdoms-Öfning, Afdelad uti Sedoläran, Lagfarenheten och Statskunskapen, Sveriges Ungdom til tjenst. König (1745; boktitel). Alopæus BorgåGymn. 200 (1807; om lektion i skola). Med sina föreläsningar synes .. (J. Upmarck) äfven hafva förbundit praktiska lärdomsöfningar. 2SAH 40: 533 (1865).
2) studier; jfr lärdom 4. (Jag) begynte .. vid Scholan i Vexiö mina lärdoms öfningar. VDAkt. 1750, nr 242. Svedelius Lif 184 (1887). särsk. konkretare, om kunskapsgren l. ämnesområde (som är föremål för ngns studier). Sedan jag .. sökt göra mig skickelig i de lärdoms öfningar .. som till det Heliga Prädiko Ämbetet fordras. VDAkt. 1779, nr 368.
3) i pl.: skriftställarskap; jfr lärdom 5. Sådane lärdoms-öfningar, som egenteligen förstås med Vitterhet. 1VittAH 2: 79 (1773, 1776).

 

Spalt L 1714 band 16, 1942

Webbansvarig