Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BECK bek4, stundom bäk4, sällan (i sht i bet. 1 b o. i bygdemålsfärgadt tal) be4k (beck (med) sl(utet) e Weste; rättast: békk, men vanligast: bä´kk Almqvist; béck (uttalas af somliga: bä´ck) Dalin; jfr Hof Skrifs. 202 (1753)), n. (m. Fröding N. dikt. 44 (1894: beken; i bygdemålsfärgad framställning)); best. -et.
Ordformer
(beck 2 Mos. 2: 3 (Bib. 1541), B. Olavi 191 b (1578) osv. bek B. Olavi 121 a (1578), Livin Kyrkost. 67 (1781; i ssg) m. fl. beek Lex. Linc. (1640, under pico), Törning 11 (1677). bäck Lælius Res. 1: 66 (1588), Tegnér 4: 218 (1840; Böttigers uppl.) m. fl. bick Spegel Gl. 51 (1712). peck OSPT 1686, nr 26, s. 8, Spegel Gl. 51 (1712). pick Spegel Guds verk 195 (1685; i ssg))
Etymologi
[fsv. bik, bäk, pik, motsv. ä. d. big, pæg, d. beg, nor. bik, beek, bæk, isl. bik, fsax. pik, mnt. o. holl. pek, pik, fht. peh, beh, mht. pech, bech, t. pech, ags. pic, eng. pitch, fr. poix, af lat. pix. Det begynnande b’et i fht. o. mht., hvilket sannol. från högtyskan inkommit i mnt. o. därifrån i de nord. spr., förklaras däraf, att ordet i fht. lånats från lat. på en tid, då i följd af den fht. ljudskridningen begynnande p öfvergått till motsv. affrikata, på grund hvaraf det lat. p’et ersattes med närmast stående fht. ljud; jfr Wilmanns Deutsche gr. 1: 41 (1893). Med afs. på växlingen mellan b o. p jfr BAGAGE, BANKETT, sbst.1, BANKRUTT, BARDISAN, BERGAMOTT, BUTELJ, PANDUR, PASCHA m. fl.]
1) svart l. svartbrun massa som erhålles vid inkokning af tjära, hvarvid tjärans mera flyktiga beståndsdelar, hvilka bilda beckolja, bortgå; äfv. om dyl. massa vunnen på annat sätt. Koka beck. (Moses moder) toogh .. ena kisto aff röör, och beströök henne medh leer och beck, och ladhe barnet ther vthi. 2 Mos. 2: 3 (Bib. 1541). OSPT 1686, nr 26, s. 8. Potaska, Beck, Tjära säljas ifrån skogslanden. Linné Sk. XIV (1751). Därs. 56. Beck (är nyttigt) .. at dermed anstryka Fartyg och bevara dem ifrån röta. Rothof 29 (1762). Beck .. nyttjas mot reformar och skorf: är dragande, och mognar hårda svullnader. Fischerström 1: 404 (1779). Tjäran är .. en blandning af luktande olja och harts .. Oljan kallas beckolja, men hartset som är svart kalla vi beck. Berlin Läseb. 182 (1852, 1866). Det vanliga becket erhålles företrädesvis som återstod, då tjära kokas. Uppf. b. 5: 398 (1874). Det beck, som återstår i retorterna efter destillation af stenkolstjära. Cleve Handlex. 31 (1883). Försatt med ringa mängd talg användes Beck af skomakare .., hvilka dermed bestryka tråden för att göra denna starkare och varaktigare. Ekenberg (o. Landin) (1894). jfr: Swart Beck. Stiernman Com. 4: 1126 (1688; i en apotekartaxa) samt Obbarius Skogsvet. 2: 207 (1846; se under 2 b). jfr DRIF-, FAT-, KRON-, SKEPPS-, SKOMAKAR-BECK m. fl. — särsk.
a) i jämförelser, ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. The (dvs. mammonsträlar o. vällustingar) .. lodha som beck widh thetta liffuet, och döö öffuer alla måtta nödigt (dvs. ogärna). P. Erici 1: 178 b (1582) [jfr t. es klebt wie pech, fr. cela tient comme poix]. Segh som beek. Lex. Linc. (1640, under piceus). Beek och tiära är Båtzmans ähra. Törning 11 (1677). Peck smittar hwem thet rörer. Spegel Guds verk 291 (1685). Mörckret är swart som Beck. Rudbeck Atl. 3: 180 (1698) [jfr fsv. svart som pik, d. saa sort som beg, isl. svartr sem bik, t. schwarz wie pech, eng. as black as pitch]. Den, som rör vid beck, smetar ner sig. Hagberg Shaksp. 2: 65 (1847; eng. they that touch pitch will be defiled) [jfr Syr. 13: 1 samt d. den som rører ved beg besmitter sig, mnt. we dat pek roiret, de werd darvan bevlecket, t. wer pech angreift, der besudelt sich damit].
b) ss. förstärkande adverbial framför adj. mörk, svart; jfr BECK-MÖRK, -SVART samt BECKANDE. I salongen .. var beck mörkt. Cramær Skämt. 69 (1845).
2) om vissa (liksom vanl. 1) från barrträdskåda härrörande ämnen.
a) [jfr t. weisses, burgundisches pech, nylat. pix burgundica] i förb. hvitt l. burgundiskt beck. Möller (1745, under poix). Berzelius Kemi 5: 1237 (1828). Hvitt eller Burgundiskt beck är ren furukåda, smält och silad. Düben Vextr. 218 (1841). Den hvita kådan eller hvitt beck .. erhålles om den utpressade (smälta), ännu varma, (barrträds-)kådan slås uti vatten och väl omröres. Obbarius Skogsvet. 2: 208 (1846). Ekenberg (o. Landin) 399 (1894). — jfr BURGUNDER-BECK.
b) [jfr t. gelbes pech] (knappast br.) i förb. gult beck: harts. Den först (ur en säck) utpressade (smälta gran-)kådan är gul och klar, hvarför den ock kallas gul kåda eller gult beck. Den som sedan utpressas är mindre ren och kallas derföre svart kåda eller svart beck. Obbarius Skogsvet. 2: 207 (1846).
c) [jfr nylat. pix græca] (†) i förb. grekiskt beck, kolofonium. B. Olavi 123 b (1578). jfr Dens. 121 a.
3) [jfr motsv. anv. i t.] om egentlig l. naturlig asfalt; i sht i ssgrna ASFALT-, BERG-, JORD-, JUDE-BECK. Vid elden luktade denna sten likasom (Döda) Hafvets beck. Hasselquist Resa 139 (1751). jfr: It slags seegt Leer eller Bek .. vthi thet döde hafwet. Lex. Linc. (1640, under bitumen). jfr äfv. J. M. Gråberg i VetAH 2: 254 (1733, 1741).
4) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] tarmbeck, barnbeck; jfr MODER-BECK. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 289 (1697). Meconium eller bäcket. Acrel Præs. i VetA 1750, s. 32. Denna färska mjölk är afförande, och är tillräckelig till det så kallade Beckets afsöndring. Schulzenheim Intr. i VetA 1760, s. 12. Sjöstedt Husdj. 2: 185 (1862).
Anm. I vissa delar af Sv. har be(c)k öfvergått till adj. i uttr. i be(c)ka mörkret [jfr uttr. i kola mörkret]. — jfr BECK-MÖRKER.
Ssgr [de flesta med motsvarighet i d. o. t.] (i allm. till 1): A: BECK-AKTIG3~20.
1) till 1: som liknar beck, beckig, becklik, klibbig. Pechichte oder klebrichte Sachen, beckaktige eller vidlodande ting. Lind (1749). Cavallin (1875).
2) (†) till 3: bituminös. Beckaktiga stenkol. Heinrich (1814).
-AKTIGHET—00~2, äfv. ~200. egenskap(en) att likna beck. (†) konkret: beckliknande ämne. Et slags kåda eller bekaktighet. Dalin Hist. 1: 112 (1747).
-ARTAD~20. Almqvist (1842). Dalin (1850).
-BALSAM. (†) sannol. = -OLJA. Ehrencrona (c. 1730).
-BARK~2. (numera föga br.) barklåda o. d. med beck i l. att hälla beck i; jfr -HO, -SKRUF. Taxa öfv. sjötullen 26 April 1739, s. A 1 a. (Gran-)Barken brukas mycket .. til Beckbarkar och dylikt. Retzius Fl. oec. 509 (1806). Kindblad (1867).
-BEREDNING~020. Obbarius Skogsvet. 2: 206 (1846).
-BLOMSTER~20. [namnet föranledt af stjälkens klibbighet] (i vissa delar af Sv.) växten Viscaria vulgaris Roehl, tjärblomster. Linné Flora (1745). Liljeblad Flora 180 (1798; angifvet ss. br. i Småland). Fries Ordb. (c. 1870).
-BLÄNDE. [jfr d. begblende, t. pechblende] (†) miner. uranit, uranin, uranpeckerts; jfr PECK-BLÄNDE; äfv. om andra mineral med liknande fysiska egenskaper. Hiärne 2 Anl. 330 (1706). Wallerius Min. 249 (1747). Cronstedt Min. 158 (1758). Sv. o. t. handlex. (1851, 1872).
-BRACKA. (†) = -BYXA, särsk. i bet. 2. Hon tager en beckbracka til man. Lind (1749).
-BRUK~2. J. Faggot i VetAH 2: 25 (1741). Beck-Bruk .. värderas lika med andre Bruk och Inrättningar. Sv:s r:s ständers bevilln. 18 Aug. 1812, s. 31. Topelius Fält. 4: 54 (1864). De större tjärhofven (i Finl.) äro vanligen förenade med beckbruk, der den sandiga, orena och tjocka tjäran förädlas till beck. C. Degerman i Tidskr. f. skogshush. 1891, s. 11.
-BRUN~2. jfr -FÄRGAD. Marklin (1818). Thomson IX (1862).
-BRÄNNANDE~200, n. Stiernman Com. 3: 715 (1668).
-BRÄNNARE~200. = -KOKARE. Stiernman Com. 2: 530 (1648). Topelius Vint. II. 2: 92 (1845, 1882).
-BRÄNNERI~002.
1) (†) beckbränning. Stiernman Com. 2: 529 (1648). Beckbrännerietz idkande. Därs. 3: 784 (1669).
2) (numera knappast br.) beckbruk. Stiernman Com. 2: 530 (1648). Därs. 3: 784 (1669). Dalin (1850).
-BRÄNNING ~20. Meurman (1846). K. Hildebrand i Stockholm 1: 133 (1897).
-BYXA~20.
1) beckad byxa. Båtsmansmaneren måste bortseglas tillika med beckbyxorna. J. Wallenberg 268 (1771). jfr: Beckbyxa i saklig mening är fem(ininum), men som sjöman är beckbyxan han. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 236 (1891); jfr 2.
2) [benämningen föranledd däraf, att sjömän förr använde beckade kläder till skydd mot väta] skämtsam benämning på (kofferdi-) sjöman; jfr -SUDD 2, -TRÖJA 2. Bellman 3: 206 (1790). På den gula sandudden patrullerade en ”gast” invid Ariadnes lilla julle och på yawlens skans sysslade en annan beckbyxa med ändar och taljor. E. Hemberg i SDS 1896, nr 599, s. 2.
-BYXAD~20, adj. (skämts.) En beckbyxad skeppare. J. Wallenberg 77 (1769).
-DOP~2. (knappast br.) tekn. doppning i beck. Dalin (1850). Larsen (1884).
(3) -ERTS. [jfr t. pecherz] (†) miner. kopparmalm med inblandadt bergbeck; jfr PECK-ERTS. Beckerts .. Kupferpecherz, Minera cuprea picea. Möller (1790). Heinrich (1814).
-FABRIKATION~0002. Obbarius Skogsvet. 2: 206 (1846).
-FACKLA~20. Dähnert (1784). Kolmodin Tac. 1: 187 (1833). Lundegård Titania 227 (1892).
-FASKIN~02. bef. (fordom till antändning af föremål använd) liten faskin kokad i beck l. smälttygssats. Isander Artill. 2: 323 (1825). Hazelius Bef. 152 (1857, 1864).
-FINGRAD~20. [jfr d. begfingret, han har beg paa fingrene, t. er hat pech an den fingern, ä. fr. poissard] (föga br.) eg.: som har beckiga fingrar; vanl. bildl.: som har fingrar vid hvilka främmande gods klibbar fast, tjufaktig, långfingrad; jfr -HÄNDT. Rhodin Ordspr. 71 (1807). Tjärblomstren voro långfingrade och beckfingrade, sades det (i sagan). Bäckman Sjöjungfr. 2: 96 (1851).
-FLÄCK~2. Tjär- och beckfläckar böra uppmjukas med terpentin eller sprit. AB 1898, nr 23, s. 4.
-FULL. (†) Lex. Linc. (1640).
-FÄRG~2. —
-FÄRGAD~20. jfr -BRUN, -SVART b. Zetterstedt Sv. lappm. 1: 105 (1822). Thomson 43 (1862).
-GRAF~2. (knappast br.) = följ. Wikforss (1804, under pechgrube).
-GROP~2. (knappast br.) grop i hvilken beck kokas. Wikforss (1804, under pechgrube).
-GRYTA~20. jfr -KITTEL. DA 1824, nr 7, s. 3. Caravello (1893).
-HALT~2. —
-HALTIG~20.
1) till 1.
2) (†) till 3: bituminös. Widegren (1788).
-HANDEL~20. Stiernman Com. 2: 526 (1648). Publ. handl. 2: 1536 (1739).
-HATT~2. = -LUFVA. Swalin Ordl. (1847).
-HO~2. (föga br.) jfr -BARK. J. Stolt i Bidr. t. vår odl. häfder 34 (1879).
-HOF~2, n. (knappast br.) beckbruk; jfr TJÄR-HOF. Tuneld 2: 547 (1757, 1773).
-HUFVA ~20. [jfr nor. bikhuva, t. pechhaube] = -LUFVA. Dalin (1850). Hallin Hels. 2: 640 (1885).
-HUS~2. (föga br.) hus där beck kokas. Topelius Vint. II. 2: 100 (1882).
-HYTTA~20. (numera föga br.) mindre beckbruk. Möller (1785, under pechhütte). Kindblad (1867).
-HÄNDT l. -HÄND~2. [jfr sv. dial. bekhändt, d. beghændet] (föga br.) eg.: som har beckiga händer. Möller (1790). Weste (1807). vanl. bildl.: tjufaktig; jfr -FINGRAD, BECKOT 1 slutet. Han är beekhänder .. (dvs.) Han är tiuffachtigh. Grubb 307 (1665). Större delen af dem (dvs. handtverkarna) äro beckhändte, så at gerna något vil följa med dem, hvilket de allenast hålla för lofliga behändigheter. Boije Landthush. 393 (1756). Heinrich (1814).
-HÄST. (†) i poesi: fartyg, båt; jfr BARUHÄST, SJÖ-HÄST. Wår bekhäst war så lam, / At wij ej förn andra dagen / Efter fyra beten fram, / Hinte (från Sthm till Dalarö). Runius Dud. 3: 72 (1712). Dalin Vitt. 5: 243 (1752).
-HÄTTA~20. = -LUFVA. Weste (1807). Swalin Ordl. (1847). Lundell (1893).
(jfr 1) -JORD~2. (föga br.) ett slags svart, leraktig jord. Bekjorden låter sent tilreda sig om våren ..; hon kubbar sig mycket i hårda klimpar. Linné Sk. 194 (1751). Kindblad (1867).
-KITTEL~20. kittel att koka beck i. Röding 2: 256 (1796). Rejmers Om kolning 29 (1868).
-KOKARE~200. person som kokar beck; jfr -BRÄNNARE, -SJUDARE. Almqvist (1842). Lundell (1893).
-KOKNING~20. Dalin (1850). Söderhjelm Tillverkn. af terpentin 26 (1869).
(3) -KOL~2. svart, glänsande varietet af stenkol l. brunkol; gagat. Orrelius Köpm.-lex. (c. 1790). Wahlenberg Sv. jord. 85 (1824). Den varietet af brunkol, som kallas ”beckkol”. E. W. Olbers o. C. J. Lindeberg i Gbgs o. Bohusl. Hush.-sällsk. handl. 1864, s. 60. Beckkol, ett tätt, sammetssvart, fettglänsande (sten-)kol. Juhlin-Dannfelt 378 (1886).
-KRANS~2. (fordom, hufvudsakl. till antändning af föremål använd) krans kokad i beck l. smälttygssats. N. Av. 8 Febr. 1656, nr 2, s. 3. Några Chalouper, som .. medelst beck-krantzar och dylik redskap satte eld på främsta skeppen. Nordberg 2: 246 (1740). De Svenske försökte fåfängt att med beck-kransar skjuta eld på Staden; ty Ryssarne passade på och släckte dem. Hallenberg Hist. 2: 571 (1790). De angripande möttes af från tornen nedkastade beckkransar, granater, stenar och bjelkar. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 120 (1879).
-KRANS-RING—0~2. Grundell Artill. 217 (1705).
-KULA~20.
1) (†) kula af beck m. m., särsk. till antändning af föremål. Fyrkulor, som med watn intet släckias kunne, jemväl en annan art peckkulor, som utkasta en förtärande eld. OSPT 1686, nr 13, s. 5.
2) tekn. halfklot på hvars plana yta man medelst beck fäster metallplåt som skall drifvas. Wikforss (1804, under pechkugel). Almroth M. tekn. 410 (1839).
-KVAST~2. sjöt. i ena ändan med borst af kabelgarn försedd l. med fårskinn öfverklädd käpp till beckning af bordläggningsnåt o. d. Möller 1969 (1790). R. Nissen i NF (1876).
-LAPP~2.
1) beckad lapp. Rääf Ydre 1: 76 (1856). ngn gg bildl., om efterhängsen person.
2) lapp att hålla beck med l. med beck i. —
(jfr 1) -LERA~20. ett slags svart, seg lera. G. Hedin i VetAH 15: 111 (1754). N. Olsson i Tidskr. f. landtm. 1885, s. 243.
-LIK~2, adj. Retzius Min. 176 (1795). Kindblad (1867).
-LIKNANDE~200. —
-LUFVA~20. (förr mot ondskorf använd) på insidan med beck bestruken mössa (hvilken fasttrycktes på hufvudet o. efter ngn tid hastigt bortrycktes, hvarvid hår o. rufvor följde med); jfr -HATT, -HUFVA, -HÄTTA, -MÖSSA samt SKORF-LUFVA. Serenius (1734, under pitchcap). Haartman Sjukd. 279 (1765). Lundell (1893).
-LUKT~2. Dalin Arg. 2: 274 (1734, 1754). Dalin (1850, under beck).
-LÅDA~20, förr vid elektriska experiment använd till isolering. När en person stående på en becklåda aflåssat den laddade flaskan, finnes hos honom icke den ringaste electricitet. Klingenstierna Præs. i VetA 1755, s. 14. Duræus Naturk. 59 (1759).
(jfr 1 b) -MÖRK~2. [jfr d. begmørk, t. pechdunkel, pechfinster] alldeles mörk, kolmörk. Weste (1807). Det är .. alldeles beckmörkt. Carlén Repr. 242 (1839). Qvällen var beckmörk: inga lyktor brunno i denna utkant af staden. Böttiger 6: 59 (c. 1875). Wirsén Ton. o. sägn. 72 (1893).
-MÖRKER~20. fullständigt mörker, kolmörker. Det var beck-mörker, och det fattades blott blixt och dunder, för att göra uppträdet romantiskt. Rydqvist Resa 266 (1838). Det skulle vara .. omöjligt att här i det svarta beckmörkret hitta ut ur denna labyrint. Retzius Nil. 205 (1891).
-MÖSSA~20. = -LUFVA. Wikforss (1804, under pechmütze). Rietz 32 (1867).
-OLJA~20. Stiernman Com. 4: 1122 (1688). Taxa öfv. sjötullen 26 April 1739, s. A 1 a. Berlin Läseb. 182 (1852, 1866; se under BECK 1). Beck .. erhålles genom trätjärans upphettning, hvarvid de flyktiga oljorna uppsamlas och bilda beckolja (tjärolja). Cnattingius 14 (1873, 1894). Lindgren Läkem. (1891).
-PANNA~20.
1) panna att koka beck i. Norberg Vial 109 (1782). Becket (stannar) i beckpannan, hvaremot den lätta oljan och tjäran öfvergå till kylaren. V. Sandström i Tidskr. f. skogshush. 1874, s. 91.
2) (fordom) panna med beck, hvilket påtändt tjänade till belysning. Dalin (1850). Vaxljuset, liksom belysningen medelst facklor och beckpannor (trädde) under antiken .. tillbaka för lampbelysningen och .. förbehölls (hufvudsakligen) offer- och kultusändamål. Adler Meyer 393 (1895). särsk. för krigsändamål. Möller (1745, under lampion). Beckpanna .. Lampion à parapet. Weste (1807). Beckpanna att lysa vid belägringar. Deleen (1819, under lampion). Caravello (1893).
-PENSEL~20. Uggla Sjölex. (1878, under pitch-mop).
-PLÅSTER~20. Publ. handl. 11: 283 (1777). Beckplåster, af 2 (delar) gult vax, 3 terpentin och 5 Beck strykes på svullna knölar, för att dessa skola resorberas. Juhlin-Dannfelt 27 (1886). Lindgren Läkem. (1891).
-POTTA~20. Konow (1887).
-PRÅM~2. särsk. om vid skeppsvarf förtöjd pråm afsedd för beckkokning. Naut. ordb. (1840). Caravello (1893).
-RISP~2. [jfr sv. dial. bekrisp (Rietz 530)]
1) (i bygdemålsfärgad framställning) = -TRÅD. Knorring Skizz. II. 1: 2 (1845).
2) (i vissa delar af Sv.) i pl. beckrisper: tjärblomster, beckblomster. Fries Ordb. (c. 1870; angifvet ss. br. i Småland).
-SJUDARE~200. = -KOKARE. Gyllenius 357 (1667). Lindfors (1815). Dalin (1850).
-SJUDERI~002. beckbruk. C. Ahlborn i Tekn. tidn. 1871, s. 42. Lundell (1893).
-SJUDNING~20. beckkokning. Tjärubränsell, becksudning. Landtm. förf. 2: 167 (1691). Dalin (1850).
-SKED~2. jfr -SLEF. Caravello (1893).
-SKO. (†) = -SÖMS-SKO. Schulzenheim Præs. i VetA 1799, s. 79.
-SKOPA~20. Beckskopa .. att nyttja vid beckkokning. Uggla Sjölex. (1878, under pitch-ladle). Lundell (1893).
-SKRUF. (†) sannol.: barkstrut med beck i l. att hälla beck i. jfr Dalin (1850).
-SLEF~2. slef till skummets aftagande af det kokande becket; jfr -SKED. Möller (1785, under pechkelle). Caravello (1893).
-SNÄRT. (†) = -ÄNGEL. Förmätne usle Becksnärt. C. I. Hallman 59 (1775).
-STARR~2. [namnet föranledt af axens svartbruna färg] växten Carex saxatilis Lin. Linné Flora 273 (1745).
-STEN. [af t. pechstein] (†) Becksten, Pissolithus .. så kallad af den becklika glans, som några (hithörande mineral) .. hafva. Retzius Min. 176 (1795). Deleen (1807, under pitchstone).
-STJÄRT. [jfr ä. d. begstjært, om skomakare] (†) jfr -SUDD 2. Och hafua skiält huar andra för fåra bogz knecht och båtzmans lort och beekstiert. Växiö rådstur. prot. 1646, s. 138.
-STOFFS-STÅL. (†) Beckstoffsstål kallas det (garfstål), som är klöflagt, eller har järn på sidorne och stålet emot eggen. Rinman 1: 993 (1788).
-SUDD~2.
1) skeppsb. sudd af dref använd till beckets utbredande vid fartygs kalfatring. Norberg Vial 103 (1782). Kindblad (1867).
2) öknamn på (kofferdi)sjöman; jfr -BYXA 2. Weste (1807). Håll du din mun, becksudd! Mellin Nov. 1: 492 (1831). Becksudd .. Ung, oerfaren sjöman. Almqvist (1842). Schulthess (1885).
(jfr 1 b) -SVART~2. [jfr d. begsort, nor. biksvart, t. pechschwarz] svart som beck. Asphalt .. är ett becksvart .. ämne. Åkerman Techn. 2: 260 (1832). särsk.
a) alldeles svart, kolsvart. Spegel Guds verk 195 (1685). En korp .., becksvart, något blåaktig på ryggen. Linné Ungd. 2: 280 (1734). Eja, ut, min drake god! / bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod. Tegnér 1: 120 (1825). I becksvarta mörkret. K. af Kullberg 114 (1847). Becksvart hafvet sin bölja häfver. Tavaststjerna Morgonbris 164 (1884). mer l. mindre bildl. Jag var i mörkret född, i beksvart hedna kula, / Hvars väggar otrons sot och slemhet giorde fula. Kolmodin Qv.-sp. 2: 253 (1750). Teologer af alla färger, med undantag af de becksvarta i Upsala. Tegnér 6: 247 (1834).
b) (i fackspr.) brunsvart; jfr -BRUN. Becksvart, piceus, med inblandadt brunt. Marklin 84 (1818). Arrhenius Term. 205 (1842).
-SÖM~2. söm sydd med becktråd. Weste (1807). Lundell (1893).
-SÖMS-ARBETE—0~020, äfv. ~200. Resol. 7 Aug. 1766, s. 1. —
-SÖMS-SKO—0~2. (gröfre) sko hvars sula är fastsydd med becktråd direkt vid öfverlädret utan ”rand”. Resol. 7 Aug. 1766, s. 1. De (dvs. professorerna i Uppsala) äro sig lika med becksömsskor och svarta skinnbyxor. Tegnér 5: 323 (1823). Jo, jo! en fästman i becksömsskor och knäbyxor är ofta ej en bit bättre, än våra seigneurer i Stockholm. Blanche Tafl. 2: 45 (1845, 1856). Till fotbeklädnad nyttjades (bland allmogen i Värmland) becksömsskor med tjocka näfverbottnar. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 17 (1865).
-SÖMS-STÖFVEL—0~20. jfr föreg. SFS 1836, nr 21, s. 3. Såsom en bonde kommer framplumpande i ett par becksömsstöflar. Fryxell Ber. 8: 99 (1838). Runeberg 2: 68 (1848). Jernskodda becksömsstöflar. N. P. Ödman Minnen 2: 225 (1881).
-TALL~2. trädet Pinus rigida Mill. Alnarps prisförteckn. 1892, s. 53.
-TILLVERKNING~020. Beck- och Tiäru Tillwärckningen. Stadga 14 Mars 1699, s. 1. Becktilverkningen stiger i Sverige öfver 10000 tunnor. Möller (1790). Dalin (1850, under beck).
(3) -TORF. [jfr ä. t. pechturf] (†) bituminös torf; äfv. om torf som liknar dylik. Wallerius Min. 196 (1747; anf. ss. en art bergbecksjord). Torf .. Tät och hårdnande i luften ..(:) Becktorf. Cronstedt Min. 246 (1758). Becktorf är en tät, svart och i luften hårdnad Torf, som nyttjas i Eldstäder .. Ser svart ut som beck .. men hyser intet Bergbeck. Rinman (1788). jfr: Nedersta lagret (i hvitmossarna) är svart ..; en passande benämning vore becktorf. S. Müller i Mosskulturfören. tidskr. 1887, s. 25.
(3) -TORFVA. (†) jordbeckhaltig torfva. Sodomae och Gomorrhae .. land ligger i bektorffuor, och askohögar. Forsius Esdr. 80 (1613).
-TRÅD~2. (beke- Florinus (1695), Förordn. 6 Dec. 1727) beckad tråd, vanl. använd till hopsyende af läder. Florinus 172 (1695). Syhlväska, med Syhl, Pryhl och Beketrå. Förordn. 6 Dec. 1727, s. 6. ”Der var knuten” — sa’ skomakaren, tog loppan på becktråden. Sa’ han 22 (1876, 1880). Becktråden göres af starkt hampgarn .. Becket skyddar tråden mot väta och gör den äfven starkare. Arbetets bok 71 (1887).
-TRÄD. [jfr lat. picea, tall, af pix, beck] (†) träd hvaraf beck tillverkas. Beckträd .. picea; abies; pinus. Lindfors (1815). Almqvist (1842).
-TRÖJA~20.
1) beckad tröja. Ragnar .. som i rustningen af sin ludna becktröja strider emot vilddjuret. Leopold 5: 164 (c. 1820).
2) = -BYXA 2. Brass-Matte var en gammal becktröja, en väderbiten matros af den äkta sorten. Topelius Läsn. f. barn 5: 48 (1880). Dens. Planet. 2: 6 (1887).
-TUNNA~20.
1) tunna (af en viss storlek) fylld med beck l. att förvara beck i. Stiernman Com. 2: 528 (1648). Beck och tiäru tunnorne måge .. ey (vara) under fyratio otta kannor. Förordn. 29 Maj 1739, s. A 3 b. Schybergson Finl. hist. 1: 137 (1887).
2) tunna som innehållit beck, använd till belysning; jfr TJÄR-TUNNA. Almqvist (1842).
-UGN~2. ugn för beckbränning. Möller (1790). Rejmers Om kolning 49 (1868).
(jfr 3) -VÄPPLING. [namnet föranledt af bituminösa ämnen i växtens inre, särskildt i bladen] (†) växten Psoralea bituminosa Lin. Trifolium bituminosum. Beckwäpling, Kådewäpling. Rudbeck Hort. bot. 112 (1685).
-ÄNGEL~20. (i vissa delar af Sv.) öknamn på skomakare; jfr -SNÄRT.
B (†): BEKE-TRÅD, se A.

 

Spalt B 550 band 3, 1901

Webbansvarig