Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPOTSK spot4sk, adj. -are. adv. -T; förr äv. SPOTTISK, adj.
1) om person l. sak: (överlägsen o.) hånfull l. skymfande l. smädande l. föraktfull; äv. (o. numera bl., i sht i högre stil): stolt trotsig l. förnämt trotsig, överlägsen l. övermodig (o. föraktfull), arrogant; i sht förr äv. utan tanke l. närmare tanke på stolthet l. förnämhet: stursk, nackstyv. När man sägher Raka til (sin nästa) .. teslikes och när man segher til honom Thin dååre, thet är allahandra spottesk och försmädeligh ord. OPetri 1: 17 (1526). RA I. 1: 465 (1546: spotzske scrifvelser). Hans Munck .. sprang opå golfvett hijtt och tijtt och öffverföll migh medh månge hånige och spotzke ord medh malediesser och förbannelser. OxBr. 12: 437 (1622). See, hwilcken spottsker hundh dett är, tager han icke ordett vthur munnen på migh, att jagh icke får talla. BtÅboH I. 13: 117 (1638). Ingen Pijga så spotzk, hon låter sigh en gång beqwäma. Grubb 400 (1665). (Mannen) gaf honom en spåsk min. Weise 25 (1697). (Cupido) skrattade då han mig såg, men hans löije war argt, spåtsk och obarmhertigt. Ehrenadler Tel. 135 (1723). Men Pontius, som ser på blotta utan-skalet, / Ther intet kongligt fins, än thet som hörs af talet, / Tiltalar Jesum spotskt: så ästu Kung äntå? Brenner Pijn. 63 (1727). En spotsk slår näsan i wädret. Tessin Bref 1: 40 (1751). Spåtsk .. (dvs.) som högfärdas och föraktar andra. Schultze Ordb. 4834 (c. 1755). Allt det spotska, satiriska i hans sätt var som bortblåst. Hedenstierna FruW 48 (1890). Lidman Blodsarv 119 (1937; om läppar). — särsk. (†) i vissa uttr.
a) bruka sin spotska mun emot ngn, tilltala l. svara ngn (överlägset o.) hånfullt. Ingen skall bruka sin onöttige eller spotzke mun emoot Admiralen. SvFlH 1: 509 (i handl. fr. 1570).
b) få spotsk mun, få (överlägset o.) hånfullt svar. Iagh får intet annat än spotsch mun (då jag nämner min fordran). BtÅboH I. 9: 141 (1637).
c) göra sig spotsk, uppträda (överlägset o.) hånfullt l. föraktfullt. (En musa:) Hon (dvs. Avund) rusar osz til lijfs, och slijter, skakar, skänder, / Ther hon sijn tand kan fästa: äliest går hon Lönsk, / Och glupar vnder musk; och gör sig spotsk och hönsk / På baken, huar hon kan. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Brask Pufendorf Hist. 452 (1680).
2) (†) som medför l. förtjänar (hån o.) skam l. löje; neslig, skymflig; löjeväckande; äv. i uttr. hålla ngt spotskt, anse ngt löjeväckande. SalWijsh. 12: 26 (öv. 1536; om straff). Bengt Biugg medh thet krigxfolk han hade på Biscops gården, (hwilket ther kunne wara till 100 man till hest och 3 roter knechter) hölle fast olickt oc spotzkt, att the skulle någen fara haffua aff thenna Swenska hären. Svart G1 32 (1561).
Spalt S 9973 band 29, 1985