| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKAMLIG skam3lig2 l. (numera mindre br.) SKAMMELIG skam3elig2, adj. -are ((†) superl. -st RA I. 2: 177 (1567: skamligste, pl.)). adv. = (†, Asteropherus 11 (1609), 3Saml. 7: 79 (1670: ofskamlig)), -A (†, G1R 1: 48 (1523: skammelige), Juslenius 125 (1745)), -EN (HH XIII. 1: 169 (1564) osv.), -T (Brasck FörlSon. L 2 a (1645) osv.).
a) om person: som (gm sina handlingar l. sitt leverne) ådrager sig skam l. har anledning att känna skam, lumpen, skamlös, skändlig, neslig; äv. i fråga om könsliv: osedlig, otuktig, liderlig. En klook tienare behaghar Konungenom wel, men en skamligh tienare lijdher han icke. Ordspr. 14: 35 (Bib. 1541; Bib. 1917: vanartig). Een skamligh quinna må liknas wid en hund. LPetri Sir. H 1 b (1561). Vthi denna församblingen woro folkett myckitt skamliga att löpa vth (under visitationsstämman). Lundström LPGothus 3: Bil. 30 (i handl. fr. 1641). Han var då lustig, Jacob! På Blenda blef han ond, men för dem, som varit så skamliga mot henne, hade han knappast ett skarpt ord ens. Bergman HNådT 155 (1910). Kanske är jag skamlig, men jag vill helst vara ifred och arbeta. MRichter i Form 1950, s. 33.
b) om ngt sakligt (handling l. leverne l. egenskap l. dyl.): som medför l. ådrager l. är värd skam l. ger anledning till skam, vanhedrande, skamlös, skändlig, neslig; äv. i fråga om könsliv: osedlig, otuktig, liderlig; stundom (ngt vard.) med förbleknad innebörd, väsentligen uttryckande den talandes känslor: förskräcklig, avskyvärd, gräslig, vidrig l. dyl.; äv. ss. adv. (se η). Skamligt beteende, leverne. Det var ett skamligt bovstreck! Skamlig flykt, död. Skamlig girighet, vinningslystnad. Att the skamliga okøpan motthe wtaff komma Som nw paa færdhe ær. G1R 1: 203 (1524). Thet är i sanning myckit ohöfweligit ja ganska skamlighit at låta .. (en som söker härbärge) .. stå länge vte och wenta baak om dörena. Muræus Arndt 1: 308 (1647). I et Rum såg jag qwicka Barn .. blifwa förgiftade af den skamliga Högfärden. Dalin Arg. 2: 19 (1734, 1754). Dem renom är ju allting rent. Men för dem, som hafva onda ögon, kunna de allra kyskaste föremål bli skamliga. NordRevy 1895, s. 327. Gud (gav) dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt. Rom. 1: 26 (Bib. 1917). Det finns människor som säger allting så att det verkar slipprigt och skamligt. Botwid Värna 136 (1932). Kronvrak var förr en skämtsam och nästan avundsvärd titel. Nu är den mera skamlig och föraktlig. Zetterström VärldHj. 166 (1942). Eva-Lotta .. rusade på .. (farbror Einar, som bundit fast en skramlande bleckdosa vid svansen på hennes katt, o. skrek:) Det är avskyvärt, å, det är skamligt, jag hatar farbror Einar! Lindgren MästBlomkv. 35 (1946). — särsk.
α) om ngt som säges l. skrives (ord l. tal l. rykte l. bok l. dyl.). Skamliga lögner. RA I. 2: 177 (1567; om skällsord). Jagh .. kunde .. (gm underlåtenhet att ersätta köpmännen för deras utlägg) få ett skamlichtt eftertall på min ähra och godhe nampn. JDelaGardie (1616) i OxBr. 5: 102. Lagerström Bunyan 3: 40 (1744; om böcker). Det är .. visst, att Tiberius med de skamligaste smädelser rasade emot .. (Agrippinas) minne. Kolmodin TacAnn. 1: 418 (1833). Thorén Herre 14 (1942).
β) (numera bl. tillf.) om mun (se MUN, sbst.1 4 d α). UpplDomb. 5: 196 (c. 1590). Jacob Mytir (hade) inkommit ”i capitlet .. och där brukat skammeligh mun”. BtÅboH I. 7: 93 (1635).
γ) [jfr fr. les parties honteuses] (numera bl. tillf.) i uttr. de skamliga (kropps)delarna, om könsorganen. Lindfors 2: 433 (1824). Meurman (1847).
δ) [jfr fr. maladie honteuse] (numera i sht skämts.) i uttr. skamlig sjukdom, venerisk sjukdom. Auerbach (1913). Fogelström FörvStad 245 (1966).
ε) om förslag l. begäran o. d. riktat (riktad) av en man till en kvinna: som innehåller moraliskt stötande anbud om könsumgänge. BrevStiernhielm 76 (1637; om begäran). Jag har varit full på gatan, / Jag har gjort en dam, som mött mig / skamliga förslag. Fröding Stänk. 27 (1896). Trenter Rop. 98 (1954).
ζ) (†) om klädesplagg som nedsmutsats l. hälsa som förstörts gm utsvävningar o. d., övergående i bet.: illa åtgången (på ett sätt som ger anledning att blygas). Et par hwita silkesstrumpor, som .. gifwa en sprättjunkers ben mycken heder och wördnad på gator och gränder, kunna aldrig bli så skamliga när en obarmhertig åkar-kärra aldeles öfwerstänker dem, som (osv.). Dalin Arg. 2: 288 (1734, 1754). CAEhrensvärd Brev 1: 2 (1768; om hälsa).
η) ss. adv.: på ett skamligt sätt; med skam; äv.: osedligt, otuktigt; stundom (ngt vard.) övergående i anv. ss. förstärkningsord: ordentligt, grundligt l. dyl. G1R 1: 48 (1523). (Fältherren led) vthi een Drabning emot Fienden .. Nederlagh, så at han moste skamligen fly tilbaka vthur Stridhen. Schroderus Os. 1: 504 (1635). At han i Prästegårds kök .. sin egen Moder .. skamligen utmålade och belackade. KulturbVg. 2: 79 (1764). Man ler .. i hemlighet (åt den vises förakt o. den ädles förtrytelse). Dessas antal, tänker man, huru stort är det väl emot de lätt förvillades? Emedlertid bedrar man sig skamligen. Leopold 3: 305 (1802, 1816). Säg till, att de kvinnorna alla / komma hitin, som ha skamligen left i den tiden, som varit. Lagerlöf HomOd. 276 (1908). Jag, som var skamligt okunnig om den store profetens lära och personliga liv. Rosen InshAllah 152 (1935). jfr OF-SKAMLIG. särsk. (†) i uttr. skamligt lyckas, misslyckas. Här går dijn (dvs. Cupidos) Konst och List dig intet an, / Titt vpsåt skamliga lyckas. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SKAM, sbst. 2; = SKAMSEN. Helsingius Dd 6 a (1587). The andre Höfwitzmännerna sedan the sågho Höffdingen mitt ibland Fienden, wordo the skamlighe. Schroderus Liv. 702 (1626). Dalin Arg. 1: nr 34, s. 6 (1733; om förvirring). Du mins denna platta, slickade pannan där några och tjuge väl taljade hårstrån kröpo skamlige att gömma sig i en högt uppknuten pung. Kellgren (SVS) 6: 137 (1784). De kungliga fiskare, alla de hundra, / Stå skamliga qvar uppå berget och undra. Nicander 1: 208 (1824).
1) till 1, om egenskapen l. förhållandet att vara skamlig, lumpenhet, skändlighet, neslighet; oanständighet, fräckhet; äv. konkret(are): skamlig handling l. skamligt handlingssätt l. skamligt ord l. uttryck l. dyl.; i sht förr äv.: skamligt usel beskaffenhet. Linc. (1640). Aggets illgrep och skamligheter. Dalin Arg. 2: 312 (1734, 1754). Det behöfdes ej mer än omkring 40 år, för att sänka wår Litteratur till den grad af förnedring och hela wår Nationalbildning till den skamlighet, som började wäcka utlänningens ömkan och hwar tänkande Swensk mans blygsel. Polyfem IV. 42: 2 (1811). Om jag, trots hans skamlighet mot Ann (som han hade förföljt med sina närmanden), hade velat hjälpa honom .. skulle (osv.). Renner Roberts Nordv. 498 (1938). En dikt som var fylld med skamligheter. Arnér Finnas 223 (1961).
SKAMLING, m.||ig. (mindre br.) till 1 a: skamlig (skändlig) person, niding l. dyl. Larsson Världskris. 89 (1920).
Spalt S 3477 band 26, 1970