Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRONONCIATION pronoŋ1siaʃω4n, äv. prω-, äv. -atʃ-, l. 10104, förr äv. PRONUNTIATION l. PRONUNCIATION, r. l. f.; best. -en; pl. (mera tillf.) -er.
(utom i fackspr. numera med ngt ålderdomlig prägel) uttal. Bureus Abcb. (1624; i boktiteln). Först, skal jagh medh godh Ration / Ehr lära pronunciation. Brasck FörlSon. E 3 a (1645). Hans (franska) pronunciation förblef oefterrättligt grof och bred. Palmblad Nov. 4: 158 (1851). Den mjuka prononciationen af d-ljuden. Fröding Eftersk. 2: 33 (1893, 1910). Beckman SprL 134 (1918).
-LÄRA, r. l. f. (numera föga br.) uttalslära, ljudlära. Moberg Gr. 20 (1815). Svedbom SvSpr. 181 (1824).
Spalt P 2044 band 20, 1954