| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PIPA pi3pa2, v.1 -er, pep pe4p, pepo pe3pω2, pipit pi3pit2, äv. (numera bl. ngn gg i bet. 4) -ade. vbalsbst. -ANDE (1Mack. 9: 41 (Bib. 1541) osv.), -NING (tillf., Lind (1749), Auerbach (1913)).
1) om (små) djur, särsk. fågelungar o. möss: frambringa ett (tämligen svagt, fint) läte som ligger högt på tonskalan; äv. i fråga om insekters (med vingarna l. på annat sätt frambragta) ljud (se a); i sht förr äv. i fråga om sångfåglars melodiska läten: spela, kvittra, sjunga. Bureus Suml. 65 (c. 1600; om orm). Hiärpen skriker intet, utan Pipar rätt grant. Broman Glys. 3: 410 (c. 1740). En pipande läderlapp. Heidenstam Vallf. 43 (1888). De små (sval-)ungarna pepo och kvittrade. LbFolksk. 29 (1890). Krusenstjerna Pahlen 3: 86 (1931). jfr (tillf.) tr.: Låt Nektergalen .. få pipa sina toner, / I pomerans-berceau’r. Leopold 2: 386 (1815). — särsk.
a) om ljud från vissa insekter; förr särsk. om surr av bin, humlor o. d. Bien pipa ibland blomstren. Biberg Linné Oec. 20 (1750). I en murspringa pep en syrsa. Hertzberg Reijonen 158 (1885). Pipande myggors dans. Heidenstam Dikt. 1 (1895). Hedberg Dan 278 (1948).
b) i opers. konstr. (jfr 3). Knappt piper det i svalbon och lundar. Karlfeldt FridLustg. 107 (1901). SDS 1909, nr 324, s. 8.
c) i oeg. anv., ss. p. pr. -ande, om ljud l. läte l. dyl. (jfr 3): som utgör l. liknar ett pip. Retzius Djurr. 18 (1772). Ett pipande läte. Sundevall Zool. 80 (1864). jfr: Snabbflugor, som .. hafva en .. pipande flygt. VetAH 1810, s. 281; jfr a.
2) om person: (med röstorganen) frambringa ljud som påminna om fågelungars pip; tala l. sjunga (svagt) i falsetten; förr äv.: vissla. IErici Colerus 2: 199 (c. 1645). Fruarne söngo, eller fast mer, pepo hela natten. Ödmann MPark 142 (1800). (Sv.) pipa .. (lat.) labiis sonum ciere. Lindfors (1824). Min .. gosse! Pip lite, så pappa hör hvar du ä’! Hedenstierna Jönsson 128 (1894). Akta er ni som är på taket, pep hon. Siwertz Sel. 1: 16 (1920). jfr (arkaiserande): Folket begynte pipa mellan fingrarna (åt pilgrimen Birgitta). Heidenstam Birg. 115 (1901); jfr 4. — jfr EFTERPIPA. — särsk.
a) i ordspr. Som the gamle siunga, så pipa the vnga. Scherping Cober 1: 357 (1734). Di små pipa som di store tuta. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (mera tillf.) tr. Hagberg Shaksp. 2: 148 (1847). (N. N.) pep den tyranniserade dotterns repliker. SvD(A) 1935, nr 175, s. 11.
c) i utvidgad anv., om röst l. tal o. d. (jfr 3); särsk. ss. p. pr. -ande, särsk.: svag o. liggande i falsetten. Crusenstolpe Mor. 2: 391 (1840; p. pr.). Är de’ du far! — pep en bekant röst ifrån en enbuske. Strindberg Skärk. 181 (1888). (Mefistos) röst .. / .. piper ljufligt i falsetten. Fröding Guit. 94 (1891). Svahn LbMuntlFöredr. 211 (1903).
d) (numera bl. skämts. o. vard.) övergående i bet.: klaga gnällande, jämra sig, kvida; äv.: gråta, ”hyla”; särsk. i sådana uttr. som pipa och gnälla, jämra sig, klaga; äv. ss. vbalsbst. -ande, gnäll, jämmer o. d. BrölBesw. 324 (c. 1670). När tiggiarena (i den brinnande ladan) således gnullo och pepo. Swedberg Lefv. 104 (1729). Jemt .. piper .. (riksdrotsen) om brist och nöd i landet. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 125 (1808). Hon pep och gnällde öfver fänrikens förlofning. Braun Calle 171 (1843). Krusenstjerna Fatt. 1: 137 (1935). särsk. [jfr liknande anv. i d.] (†) i vissa uttr. som beteckna att ngn måste göra ngt med l. mot sin vilja l. trots protester l. klagan samt i därmed likartade anv.; särsk. i uttr. hur han än (l. antingen han) piper eller gnäller, särsk.: hur han än protesterar; antingen han piper eller sjunger, antingen han vill l. inte. Brahe Kr. II (i handl. fr. 1592). Att I .. lathe inmane .. (dem), så lagendes, att the icke undslippe, oanseedt hwadh the pipe eller gnälle kunne. RA I. 4: 875 (1598). Fast tu nu wil Pijpa eller wreesa, / Så skalt tu medh til Domaren reesa. Chronander Bel. K 2 b (1649). Jag moste, hvad jag pep eller sang, mig vppåtaga begge husens förmynderskap. Swedberg Lefv. 156 (1729). At då Hus pröfvas vara farligt för eld, bör det .. nedrifvas ..; Husägaren må låta eller pipa. Posten 1768, s. 34. Weste (1807).
3) med sakligt subj. (jfr 1 c, 2 c, 5) l. i opers. konstr. (jfr 1 b): ljuda (tämligen svagt o.) högt på tonskalan (likt pip av fåglar l. ljudet av visselpipor o. d.); äv.: vina, vissla. Watnet .. (i sjön har) sudhit, pijpat och gnullit. PPGothus Und. a 2 a (1590). Tag .. (kärlet med det i en viss pulverblandning lagda stålet) af (från glöden), innan det begynner hväsa och pipa. Bruno Gumm. 194 (1762). (Potatisen) låg ock pep på den heta järnugnen. Landsm. VIII. 2: 7 (1891). Pipning i (ballong-)ventilen. SvD(A) 1930, nr 321, s. 10. — särsk.
a) i fråga om ljud av vindar o. d.; särsk.: vina. Sylvius Mornay 278 (1674). Blåsten pep kring husknutarna. Söderberg Glas 55 (1905). När det blåste pep hela baracken. Johnson Nu 187 (1934).
b) (numera bl. mera tillf.) om kulor från eldvapen (l. om pilar) o. d.: vina, vissla; äv. opers. Bergman VSmSkr. 4 (1816). Kulor / Pepo som getingar tätt kring mitt hufvud. Runeberg (SVS) 3: 254 (1841). Strindberg SvÖ 2: 142 (1883; opers., i fråga om pil). Heidenstam Karol. 1: 244 (1897; opers.). Knöppel SvRidd. 104 (1912).
c) i fråga om ett (fint) visslande ljud i samband med vissa besvär i andningsorganen. Tranæus Medewij 26 (1690). (Sylt av) Citron-Rot .. är godt .. när det piper i bröstet. Oec. 58 (1730). Andhämtningen ljöd .. obehagligt pipande. Numers Bergl. 132 (1902). särsk. i uttr. pipande kvickdrag, se KVICK-DRAG; jfr LUNG-PIPNING.
d) (†) i fråga om vissa hörselförnimmelser i samband med sjukdom l. åkommor (i öronen); särsk. i uttr. det piper för öronen. Pijpande öron. BOlavi 23 a (1578). Månsson Åderlåt. 65 (1642; opers.).
e) (vard.) i vissa uttr. som beteckna att ngt går mycket fort; särsk.
α) det går så att det piper om det (bygdemålsfärgat i vissa trakter äv. piper efter), ”det går så att det visslar”. Landsm. VIII. 3: 198 (1899: efter). Framåt gick det, så det pep om det. Nordström Amer. 173 (1923).
4) (numera bl. ngn gg arkaiserande) spela på pipa l. flöjt l. liknande blåsinstrument, blåsa i pipa. Wij haffuom pipat för idher, och j willen intit dansza. Mat. 11: 17 (NT 1526; Bib. 1917: spelat). 1Kon. 1: 40 (Bib. 1541). Lucidor (SVS) 124 (1669). Strindberg SvFolk. 1: 438 (1882). TurÅ 1915, s. x. — särsk.
a) i ordspr. Fåfängt pijpa, när ingen wil dantza. Grubb 225 (1665). Gott dantza när lyckan wil pijpa. Dens. 476. Kan en vara med och pipa, / så får en vara med och lipa. Granlund Ordspr. (c. 1880).
5) [jfr PIPA, sbst.1 1 d] (i sht i vissa trakter) om lokomotiv, fartyg o. d.: ge ljud med ångvissla l. pipa, vissla; jfr 3. Jensen SerbMonten. 76 (1891). Tåget hade pipit två gånger. PT 1906, nr 176, s. 3.
6) [jfr motsv. anv. av BLÅSA, v.2 7, o. fr. souffler] (med prägel av slangspr.) lägga vantarna på (ngt), lägga sig till med l. stjäla (ngt). Åter ett rop 51 (1913).
PIPA TILL10 4. till 1, 2: pipa plötsligt; (då o. då) frambringa ett kort pip. Almkvist Turgenjef 7: 150 (1886). Landsm. VIII. 3: 327 (c. 1900). —
(4) -DÅN l. -DÅ, förr äv. -TÅ. [möjl. till pipa, sbst.1; jfr plister] växten Galeopsis tetrahit Lin.; stundom äv. om G. speciosa Lin., hampdån. Linné Fl. nr 523 (1755). Lyttkens Ogräs 41 (1885; om G. speciosa). Ursing SvVäxt. Faner. 222 (1944). —
(2 d) -ELLA ~äl2a, f. [efterleden är kvinnonamnet Ella] (vard., numera mindre br.) piplisa. Rydqvist SSL 5: 227 (1874). FoU 15: 101 (1902). —
(1) -GRODA. [djuren ha ett karakteristiskt (pipande) läte] zool. groda av släktet Leptodactylus Fitz. 4Brehm 11: 369 (1928). —
-GRÅTA, se d. o. —
(4) -GRÄS, sbst.2 (pip- 1892—1896. pipe- 1694) [möjl. till pipa, sbst.1; jfr plister] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växt av släktet Lamium Lin. l. Galeopsis Lin., särsk. om G. tetrahit Lin. o. G. versicolor Hfn. Bromelius Chl. 53 (1694; möjl. om Galeopsis speciosa Mill.; jfr blindnässla Anm. 2:o). BotN 1892, s. 264 (fr. Bogsta i Södermanl.; om G. tetrahit o. speciosa). Därs. 1896, s. 6 (fr. Finl.). —
(1) -HARE. [djuren ha ett pipande läte] zool. djur av det bl. a. i Centralasiens o. Nordamerikas bärgstrakter inhemska släktet Ochotona Lonk. (Lagomys C.) bland gnagarna; särsk. i pl., om släktet l. om familjen Ochotonidæ. Thorell Zool. 2: 135 (1861). 2SvUppslB (1952). —
(1) -KRUMS ~krum2s, m. l. r.; best. -en; pl. -ar. [fågeln har ett fint pipande läte; efterleden möjl. ytterst till krum, adj., krokig] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; förr äv. zool.) bändelkorsnäbb. Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 109. 1Brehm 2: 5 (1875). —
(2 d) -LISA ~li2sa, f.; best. -an; pl. (tillf.) -or. [sv. dial. pipelisa; efterleden är kvinnonamnet Lisa] (vard.) gnällig o. sjåpig flicka (l. kvinna). Jolin Mjölnarfr. 63 (1865). —
-LJUD. särsk. (numera mindre br.) med. till 3 c: pipande ljud som (med stetoskop) höres i andningsorganen. LGBranting 3: 44 (1851). Hygiea 1854, s. 642. —
(1) -LÄRKA.
1) fågel av släktet Anthus Bechst. Gravander Buffon 4: 68 (1807). Piplärkorna .. låta .. vid uppflygandet höra ett fint pipande läte. Carlson Fågl. 59 (1894). jfr fält-, träd-, ängs-piplärka. särsk. zool. i sådana uttr. som rödstrupiga (äv. rödhalsade) piplärkan, A. cervinus Pall.; stora piplärkan, A. Richardi Vieill. Holmgren Fogl. 206 (1867). (Stuxberg o.) Floderus 1: 641 (1901). Uppl. 1: 140 (1901).
2) (mera tillf.) oeg., mer l. mindre nedsättande, om person som gnäller l. piper l. dyl. Dahlbäck Åb. 231 (1914). Gernandt-Claine Vag. 27 (1929).
3) [med anslutning till sv. dial. pipa, pippa, ha samlag (se pippa, v.1)] (i vulgärt spr.) oeg.: prostituerad kvinna. Thesleff Förbrytarspr. 74 (1912).
-hane.
-hona.
-unge. —
(4) -NÄSSLA. [möjl. till pipa, sbst.1; jfr plister] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (växt av) släktet Galeopsis Lin. (o. Lamium Lin.); särsk. om G. speciosa Lin. Juslenius 276 (1745). Wiström VäxtnDal. 3 (1907). ASFFlF XL. 4: 20 (1915; fr. Åland). —
(2 d) -SILL, m.||ig. (pip- 1856 osv. pipe- c. 1900—1911) [sv. dial. pipesill; möjl. ordlekande (jfr pipe-sill, sbst.1 sp. 931); jfr dock lip-sill o. lt. en piepen sielk, svag o. gnällig flicka] (vard.) barn, stundom äv. äldre person, som gärna gråter l. gnäller. Bremer Hertha 55 (1856). Laurin 1Minn. 69 (1929). —
(4) -SÖR. [jfr plister; möjl. till pipa, sbst.1; med avs. på efterleden jfr sv. dial. (Hälsingl.) sör, smuts, ogräs, fsv. sör (jfr sörja, sbst.)] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om (växt av) släktena Galeopsis Lin. o. Lamium Lin.; särsk. om G. tetrahit Lin., pipdån. Broman Glys. 3: 59 (c. 1730). Celsius Alm. 1732, s. 29. Wiström VäxtnDal. 3 (1907). —
B (bygdemålsfärgat): PIPE-GRÄS, -SILL, sbst.2, se A.
Spalt P 931 band 20, 1953