Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PAIAN paja4n l. PÄAN päa4n l. PEAN pea4n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) (i fackspr. l. vitter stil) forngrekisk högtidlig sång (urspr. besvärjelsesång) l. hymn (särsk. till Apollons l. andra gudars ära); äv. allmännare: böne- l. seger- l. jubel- l. lovsång. Envallsson (1802). Smickrarens pean. Wallin Vitt. 1: 6 (1805). Den art av paianer, som företrädesvis utbildades i (den forngrekiska) litteraturen, var en med dans förenad bön- l. lovsång till Apollon. 3NF (1931).
2) [efter motsv. anv. i lat. o. gr.; peoner voro vanliga i paianer] (föga br.) metr. peon. SvUppslB (1934).
Spalt P 47 band 19, 1952