Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OUPPARBETAD3~0020, p. adj.
1) (numera mindre br.) icke bearbetad l. upparbetad; äv. bildl.; jfr 2. En människa, hvars förstånd är helt och hållit ouparbetadt. Oldendorp 1: 345 (1786). De flesta läroämnen (äro) ännu till större eller mindre del af sitt område oupparbetade ur metodisk synpunkt. Verd. 1884, s. 262.
2) (†) om material till ngt: som icke gått åt; ofta svårt att skilja från 1. Att thet salttpetter, som kom ifrån Spiringh, skulle sändas tillbaka, så mycket som oopparbetat var. RP 5: 67 (1635). HovförtärSthm 1733, s. 18. Lind 1: 1724 (1749). —
OUPPBJUDEN3~020, förr äv. OUPPBUDEN, p. adj.
OUPPBLANDAD3~020, p. adj. icke uppblandad, oblandad; i sht med tanke på att ngt icke är uppblandat med ngt sämre l. mindervärdigt: ren; ofta bildl. Murberg FörslSAOB (1791). 2SAH 7: 174 (1815; bildl.). Högberg Utböl. 1: 161 (1912). särsk.
b) om persongrupp, befolkning o. d.: som icke blandat l. beblandat sig med andra personer l. befolkningsgrupper o. d. Emanuelsson Plut. 3: 29 (1843). Östergren (1934). —
OUPPBRUKAD3~020 (oupbru´kad Weste), p. adj. (numera mindre br.) om jord, landområde o. d.: icke uppodlad, ouppodlad; äv. allmännare, om råvara, tillgång o. d.: icke gjord till föremål för ekonomiskt utnyttjande l. industriell bearbetning l. dyl., icke exploaterad. Rudbeck Atl. 2: 498 (1689). Trakter med rika, men ouppbrukade naturliga tillgångar. 2NF 31: 181 (1920). särsk. (†) bildl.; särsk. dels om ngns förstånd o. d.: ouppodlad, outvecklad, dels om urkund: icke vetenskapligt bearbetad l. utnyttjad. Men Menniskorna mäst så blinda gå ur tiden, / Som när de kommo hit, med oupbrukadt vett. Nordenflycht QT 1748—50, s. 114. Björnståhl Resa 1: 431 (1772; om språk). Att allmängöra ouppbrukade urkunder. Cygnæus 1: 43 (1848). —
OUPPBRUTEN3~020, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) om ngt som är försett med lås, t. ex. dörr, kista: icke uppbruten. 2SthmTb. 4: 456 (1573).
2) (numera bl. i skriftspr., mindre br.) om förseglad l. tillsluten skrivelse o. d.: vars försegling icke brutits, obruten, oöppnad. Om H. K. M:t samma breff att förfahra dess innehold skall upbrytha, eller oupbrutit skicka tilbakar igen. RA II. 2: 3 (1616). Är pluraliteten redan vunnen, bör den aflagde sedeln oupbruten genast förstöras. RO 1810, § 53. SFS 1908, nr 61, s. 9.
3) (numera knappast br.) om jord, landområde o. d.: icke uppodlad, ouppodlad. LBÄ 11—13: 59 (1798). Palmblad SophSorg. 396 (1840). —
OUPPBRYTLIG3~020, adj. (föga br.) om insegel, metallband o. d.: som det icke är möjligt att bryta resp. bryta upp. Sparre Findl. 1: 29 (1835). Johansson HomOd. 8: 275 (1844). —
OUPPBYGGD3~02, p. adj.
1) (tillf.) icke uppbyggd (i eg. anv.). Murberg FörslSAOB (1791). Meurman (1847). Dalin 2: 162 (1853; utan angiven bet.).
2) (†) om ort: icke bebyggd, som (ännu) icke har ngn bebyggelse. HC12H 1: 108 (c. 1734). Meurman (1847).
OUPPBYGGLIG l. OUPPBYGGELIG (oupby´ggelig Weste), adj. (†) om predikan, tal o. d.: icke uppbygglig; äv. i utvidgad anv., för att beteckna ngns liv l. handlingssätt ss. fördömligt. Ett oupbyggeligit lefwerne. VDAkt. 1706, nr 64. Oupbyggeliga predikningar. Därs. 1750, nr 178. Björkman (1889). —
OUPPBÄDDAD3~020, p. adj. om säng o. d.: icke uppbäddad. Murberg FörslSAOB (1791). Siwertz Mälarp. 67 (1911). —
OUPPEHÅLLEN l. OUPPHÅLLEN, p. adj. (oupp- (ovp-) 1579—1829. ouppe- 1644—1889) (†) icke uppehållen l. hindrad l. hejdad. 2SthmTb. 6: 77 (1579). Att navigationen och commercierne härefter blijffua .. frij, ohindrett, ouppehollen och oturberet i Öresundh. AOxenstierna 1: 601 (1644). Björkman (1889). —
OUPPFATTBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) omöjlig att uppfatta. Grebst Korea 335 (1912). —
OUPPFATTLIG3~020, adj. (-elig 1845. -lig 1819—1894) (numera föga br.) omöjlig att uppfatta; förr äv.: ofattlig, ofattbar, obegriplig. SvLittFT 1834, sp. 819. Persson saknar talförmåga, men söker, då han tilltalas, lemna svar med några ouppfattliga ljud. SödermNyh. 1894, nr 1, s. 2. —
OUPPFODRAD3~020, p. adj. (i skriftspr.) icke uppfodrad l. försedd med foder. Auerbach (1913). Östergren (1934). —
OUPPFORDRAD3~020, p. adj. [jfr t. unaufgefordert]
1) (i skriftspr.) icke uppfordrad l. anmanad, oombedd; ss. adv.: utan anmaning, självmant. Murberg FörslSAOB (1791). Det (var) vådligt att ouppfordrad tala ett ord med den höge herrn. Cederschiöld Riehl 1: 23 (1876). Östergren (1934).
OUPPFOSTRAD3~020, p. adj. icke bibragt ngn uppfostran (i allm. l. i särskilt avseende); vanl. pregnant: icke väluppfostrad, illa uppfostrad; äv. närmande sig bet.: självsvåldig, drummelaktig o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Det (är) ofta svårt att skilja en ouppfostrad döfstum med normala själsgåfvor från en döfstum idiot. UVTF 26: 7 (1880). En ouppfostrad och brackig pojke. Hedberg Dan 239 (1948). —
OUPPFOSTRAN3~020. (i skriftspr., mera tillf.) dålig uppfostran; äv. närmande sig bet.: självsvåld, drummelaktighet o. d. Kræmer Oss 12 (1931). SvD(B) 1943, nr 175, s. 7. —
OUPPFYLLBAR3~002 l. ~020, adj. (i sht i skriftspr.) om önskan o. d.: omöjlig att uppfylla. Bolin Statsl. 2: 314 (1871). Östergren (1934). —
1) (†) om plats: icke upptagen l. besatt, tom. 2SAH 8: 319 (1818). När Riksdagen öppnas får ingen plats inom hofvet vara ouppfylld. Sparre Findl. 2: 75 (1835).
2) om plikt, bud, löfte, krav, önskan, förhoppning, förutsägelse o. d.: som icke fullgjorts resp. uppfyllts l. hållits l. tillfredsställts l. gått i uppfyllelse o. d., icke uppfylld. Borg Luther 2: 532 (1753). En ouppfylld önskan. Schwartz Pos. 182 (1863). Ouppfyllda äro orden, / att Kristusväldet komme snart till jorden. Rydberg Dikt. 2: 41 (1891). Ouppfyllda löften. Persson Björnh. 199 (1918). —
OUPPFYLLELIG3~0200, adj. [jfr d. uopfyldelig] (numera knappast br.) icke möjlig att uppfylla l. fylla. Helsingius (1587). Schultze Ordb. 1373 (c. 1755). särsk.
2) om krav, fordran o. d. Ett ouppfylleligt villkor. Sturzen-Becker TvVändp. 100 (1855). Vannérus WundtPsyk. 475 (1896). —
OUPPFÖRBAR3~002 l. ~020, adj. [jfr t. unaufführbar] (i skriftspr., tillf.) om teaterpjäs: omöjlig att uppföra. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 502 (1916). —
OUPPFÖRD3~02, p. adj. (tillf.) icke (ännu) uppförd. Schultze Ordb. 1256 (c. 1755). Palmstedt Res. 18 (1778; om byggnadsvärk). Östergren (1934; om teaterpjäs). —
OUPPGIVBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) som man icke kan l. får uppgiva l. avstå från o. d., oförytterlig. 2NF 9: 485 (1908). Ett ouppgifbart mål. KyrkohÅ 1914, s. 350. —
OUPPGIVEN3~020, p. adj. icke uppgiven. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (i skriftspr.): varom ingen uppgift lämnats, varom uppgift saknas. (Agardh o.) Ljungberg 4: 239 (1863). —
OUPPGIVLIG3~020, adj. [jfr d. uopgivelig]
1) (i skriftspr., mera tillf.) om hopp, strid l. annan värksamhet: som man icke kan (l. får) giva upp l. avstå från l. upphöra med. SvD(A) 1926, nr 34, s. 5.
OUPPGJORD3~02, p. adj.
1) (†) icke bearbetad (till färdigt skick) l. (färdig)beredd l. dyl. Oopgiord Blaggarnswäff. BoupptSthm 23/2 1659.
3) som man icke gjort upp, icke uppgjord l. avklarad o. d.; särsk. om räkning, skuld, mellanhavande. VgFmT II. 6—7: 158 (1830). Ouppgjorda räkningar. NerAlleh. 1871, nr 96, s. 3. Ouppgjorda affärer. Böök ResSv. 193 (1924). —
1) (i vitter stil, numera föga br.) om dag, tidevarv o. d.: som ännu icke tagit sin början, kommande. Ouppgångna sälla tidehvarf. Wallin Vitt. 1: 248 (1812). Dens. 2Pred. 3: 96 (1819).
2) (tillf.) om gränslinje o. d.: som man (ännu) icke utstakat (gm att gå upp den). 2VittAH 20: 258 (1852).
OUPPHINNBAR 3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., tillf.) icke möjlig att upphinna l. uppnå, ouppnåelig. Östergren (1934). —
OUPPHINNLIG3~020 l. OUPPHINNELIG3~0200, adj.; adv. -en (†, Melin JesuL 1: 55 (1842)), -t. (-elig 1810 osv. -lig 1881 osv.) ouppnåelig. Phosph. 1810, s. 223. Det bästa är oupphinnligt. Hellström Malmros 278 (1931).
OUPPHJÄLPLIG, adj. (-elig 1704. -lig 1696—1791) [jfr d. uophjælpelig] (†) omöjlig att hjälpa upp, ohjälplig. TRudeen Vitt. 151 (1696). Murberg FörslSAOB (1791). —
OUPPHUNNEN3~020, p. adj. icke upphunnen l. uppnådd, ouppnådd; företrädesvis bildl. Phosph. 1813, s. 378 (bildl.). Grimstahamns nybygge, en snart sagdt oupphunnet förträfflig teckning ur folklifvet. NF 1: 518 (1875). —
OUPPHÄVD3~02, förr äv. OUPPHÄVEN, p. adj. icke upphävd; särsk. om lag, bestämmelse o. d. Murberg FörslSAOB (1791). 1686 års kyrkolag har en mängd oupphäfda stadganden. Thomander 2: 337 (1853). —
OUPPHÄVLIG, adj. (-elig 1750—c. 1814. -lig 1791—1818) [jfr t. unaufheblich] (†)
2) som man icke kan l. får upphäva l. avskaffa; oundgänglig. En ouphäfvelig skyldighet. FHasselquist (1750) hos Linné Bref I. 7: 39. Vissa .. oupphäfveliga .. behof. Biberg 1: 118 (c. 1814). —
OUPPHÖRD, p. adj. (†) som icke upphört, som fortfarande pågår l. äger bestånd l. förefinnes; oupphörlig, (be)ständig; ss. adv.: oupphörligt, utan uppehåll. Rosenfeldt Vitt. 199 (1686). Et beständigt och ouphördt förtroende. PrästP 2: 104 (1723). Så rasar, oupphördt, den grymma drabbningen, / Till dess att dagens ljus å nyo börjar råda. JGOxenstierna 5: 237 (c. 1817). —
OUPPHÖRIG, adj. (†) oupphörlig, (be)ständig. HSH 31: 267 (1667; adv.). Genom det ouphörige Supande, hinner Magen intet upwarma och koka Drycken. Fernander Theatr. 363 (1695). Spegel 201 (1712). —
OUPPHÖRLIG3~020, ngn gg 1040 l. uttalat ss. två ord, med huvudton på såväl första som tredje stavelsen (ouphö´rlig Weste; o´upphö´rlig Kock Akc. 2: 72 (1884)), adj.; adv. = (†, Runius (SVS) 1: 110 (c. 1710)), -a (†, Serenius (1741)), -en (OxBr. 12: 68 (1638) osv.), -t. [jfr d. uophørlig, t. unaufhörlich]
1) ss. adj.: som fortgår utan uppehåll l. utan att upphöra l. avstanna l. ta slut; oavbruten, oavlåtlig; som ständigt inträffar l. återkommer, ständigt o. jämt upprepad; (be)ständig; ändlös, ”evinnerlig”; numera nästan bl. ss. attributiv bestämning dels till vbalsbst., dels till pluralt huvudord. Gustaf II Adolf 116 (1615). Staden (blev) genom oupphörliga dödsfall utblottad på invånare. Kolmodin Liv. 1: 365 (1831). Det oupphörliga slåendet, ringandet och klämtandet från alla kyrktorn. Ödman UngdM 1: 62 (1873, 1881). Vetenskapernas oupphörliga utveckling. Annerstedt UUH II. 1: 19 (1908). särsk.
a) (numera knappast br.) i predikativ anv.; äv.: ständigt rådande, konstant. (Gud) vil ei .. at vår sorg skal vara ouphörlig. Mörk Ad. 2: 320 (1744). Desse omsorger (om riket) äro oupphörlige. Gustaf III 1: 160 (1792). Adlerbeth Buc. 100 (1807).
b) (utom i β numera knappast br.) ss. attributiv bestämning till ett singulart huvudord som icke är l. klart uppfattas ss. ett abstrakt vbalsbst.; äv.: ständigt rådande, konstant. AOxenstierna 1: 598 (1644). Dhet ouphörlige Rägn, som icke mindre i åhr än i fiol faller. Schück VittA 2: 387 (i handl. fr. 1672). Det ena minnet gränsar här intill det andra i oupphörlig kedja. Atterbom Minn. 446 (1818). Franzén Minnest. 3: 458 (1841). särsk.
β) (numera bl. tillf.) ss. attributiv bestämning till ett konkret huvudord i konstr. som motsvarar en konstr. med adv. som står ss. bestämning till satsens predikat (jfr 2). Tino (dvs. Guds) helga Namne siunga / Cherubim och Seraphim, med en ovphörlig tunga. Kolmodin Rök. 100 (1728). Han .. hade oupphörliga glädjetårar i sina ögon. Atterbom Minn. 149 (1818). Han irrade omkring som en försvarslös person, .. ett oupphörligt offer för illusionernas falska löften. Ahlin Jungfr. 32 (1947).
2) ss. adv.: (fortgående) utan uppehåll l. utan att avstanna; oavbrutet, oavlåtligt; ständigt o. jämt, ideligen, ”i ett”; utan slut, i oändlighet; stundom närmande sig bet.: oförtrutet. OxBr. 12: 68 (1638). Trätosamma Prester, som ouphörligen liggia i oenigheet och kijf medh sina medhbröder. KOF II. 1: 326 (1659). (Tron) är ouphörligen värksam i det goda. Nohrborg 497 (c. 1765). Jeremias .. rådde Judakonungen oupphörligen till fred. Agardh ThSkr. 1: 10 (1842, 1855). ”Det är en pöbeltidning”, .. ”det är egnadt att väcka pöbelsympathier” o. s. v. — så låter det oupphörligen ofvanifrån. BEMalmström 7: 395 (1845). Då de sett, hur lefnadskostnaderna oupphörligen stiga. Berger SvAmMed. 31 (1916). särsk.
b) (†) övergående i bet.: för l. i alla tider; för all framtid. Brenner Dikt. 2: 66 (1719). Den ouphörligt ryktbara retraiten ifrån Prag verkstäldtes den 16 Decemb. 1742. Schönberg ÅmVetA 1771, s. 24.
c) (tillf.) övergående i bet.: överallt. Att Norges vestra kust är ouphörligen söndersplittrad af hafsfjordar. Svedelius Statsk. 1: 165 (1868).
Avledn.: oupphörlighet, r. l. f. (föga br.) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara oavlåtlig l. ständigt fortgående l. återkommande, oavlåtlighet, beständighet. Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1934). särsk. (†) i uttr. i oupphörlighet, i oändlighet, ”i evighet”. JGOxenstierna 4: 369 (1815). —
OUPPKLARAD3~020, p. adj. [jfr t. unaufgeklärt]
1) icke helt utredd l. uppklarad, dunkel. Mycket är ännu ouppklarat i denna sak (dvs. Broxviksdramat): om förgiftning föreligger eller ej; om (osv.). GHT 1897, nr 290 A, s. 2. Martinson Kvinn. 60 (1933).
2) om mellanhavande, affär, räkning o. d.: som icke klarats upp l. ordnats l. reglerats. Östergren (1934). —
OUPPKÖRD3~02, p. adj. (tillf.)
OUPPLAGD3~02, p. adj. [jfr t. unaufgelegt] särsk. (ngt vard.): som icke är i humör, icke ”upplagd”. Hasselblatt Mann Trist. 42 (1918). Hallström Händ. 323 (1927). —
OUPPLEVD3~02 l. OUPPLEVAD3~020, p. adj. (-levad 1791 osv. -levd 1932 osv.) som man (ännu) icke upplevt l. varit med om; stundom: oprövad. Murberg FörslSAOB (1791). Lifvet låg ännu framför henne, vinkande, lockande med oupplefvade möjligheter. Lundegård LaMouche 131 (1891). Hellström RedKav. 292 (1933). —
OUPPLYSNING. (†) brist på upplysning, andligt mörker. Thorild (SVS) 4: 34 (1794). Porthan BrCalonius 588 (1799). —
OUPPLYST3~02, p. adj.
1) i eg. anv.: icke upplyst l. belyst. Dähnert 177 (1746). Månans ouplysta del. GT 1788, nr 73, s. 3.
2) (numera föga br.) om sakförhållande o. d.: varom man icke upplysts; outredd; förr äv. närmande sig bet.: obekant. (En viss) omständighet (kan) ej länge blifva oupplyst. Rosenstein 3: 273 (1787). Genom friheten och mångfaldigheten af de politiska undersökningarna blir nu ingen sida af staternas författning och förvaltning oupplyst. 2SAH 19: 240 (1838). Klint (1906).
3) (numera bl. tillf.) om person: som icke upplysts om ngt (visst sakförhållande), som icke fått l. äger kännedom l. kunskap om ngt; äv. i uttr. oupplyst om ngt. Adlerbeth Æn. 69 (1804). (Eva säger:) Hvad fruktar, eller hvad förstår jag frukta: / Jag, oupplyst om ondt och godt. JGOxenstierna 4: 319 (1815). Meurman (1847).
4) om person l. tidsepok o. d.: som lever i okunnighet l. andligt mörker, som saknar upplysning, icke upplyst; äv. om ngns sinne l. förnuft o. d. Det är .. omögeligit, at fatta denna läran uti et ouplyst förnuft. Borg Luther 1: 483 (1753). Så oupplyst var den tiden, och således äfven Elin, att hon trodde (osv.). Wetterbergh Sign. 234 (1843). Den oupplysta massan. Lidforss OndMakt. 159 (1909). —
Spalt O 1625 band 19, 1951