Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LJUSLIG, adj. -are; numera bl. ss. adv. LJUSLIGEN jɯ3sligen2 (Stiernman Riksd. 258 (1563) osv.), förr äv. -A (FörsprNT 4 a (1526), VMagEkonPolP 1850, nr 36) l. -E (Rääf Ydre 1: 328 (i handl. fr. 1581)) l. -T (SPF 1822, s. 175, Börjesson E14 91 (1846)).
Ordformer
(ljus- (lius-, livs-) 1526 osv. liuss- 1620—1694. liuus- 1563. -elig 1684—1732. -lig 1526 osv. -ligit, n. VetAH 1739, s. 164, Ambrosiani DokumPprsbr. 91 (i handl. fr. 1760))
Etymologi
[fsv. liusliker (SpecVirg. 568), liuslika, adv.; jfr d. lyslig, isl. liósligr, liósliga; avledn. av LJUS, adj.]
motsv. LJUS, adj. 6: klar, tydlig; otvetydig, obestridlig; numera bl. (i ålderdomligt spr.) ss. adv. ljusligen, klart, klarligen, tydligt osv.; särsk. i sådana uttryck som ljusligen visa, bevisa, ådagalägga ngt. Oorden j scrifftenne finnas stundom icke så liwsligha satt, ath man all ting clarligha förstår. FörsprNT 4 a (1526). Eusebius, som med sin förwirrade Orthographie haar welat wårt klara och liusliga språk til ett lastwärdigt mörcker återbringa. Hiärne Orth. 132 (1717). Menniskan .. / Kan ifrån sjelfsvåld frihet ljusligt skilja. Börjesson E14 91 (1846). Man märker ljusligen, att (osv.). Wieselgren SvSkL 4: 26 (1847). InnanBörj. 76 (1921).
Avledn.: LJUSLIGHET, f. (†) klarhet, tydlighet. Sylvius Mornay e 2 a (1674).

 

Spalt L 995 band 16, 1941

Webbansvarig