Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LAUDATUR la͡uda3tur2, äv. la͡ω-, äv. 040 (- – dàturr Dalin), n.; i best. anv. utan slutart.; pl. =, stundom äv. (i sht i Finl.) -er la͡u1datɯ4rer osv.
beteckning för den högsta betygsgraden för (i tentamen l. examen o. d.) visade insikter l. färdigheter o. d., (betyget) berömlig, (stort) A. Få, ha, ta, läsa på, tentera till laudatur. FörslSkolordn. 1817, s. 44. Tentamen gick verkligen utmärkt bra, och jag fick mitt laudatur. Svedelius Lif 306 (1887). (Cygnæus anhöll) att .. på grund af sina i kandidatexamen erhållna sex laudaturer erhålla ett af öfre klassens publika stipendier. ENervander (1892) hos Cygnæus 11: 98. SvD(B) 1926, nr 275, s. 8. — särsk.
b) (i sht skämts.) i oeg. anv., i fråga om uppskattning av andra prestationer. SvLittFT 1835, sp. 737. I nästa upplaga af ”boken” (dvs. Sv. turistföreningens resehandbok) måste Långå (gästgivaregård) ha laudatur, ty maken till goda sängar, god mat.. (osv.) ha vi icke funnit på någon gästgifvaregård. TurÅ 1914, s. 210.
-KARL. (ngt vard.) lärjunge l. examinand som erhållit l. förtjänar betyget laudatur, A-karl. Wieselgren Samt. 117 (1874, 1880). —
-MÄSSIG. om person l. prestation.
Spalt L 358 band 15, 1939