Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAMP kam4p, sbst.1, stundom KAMPE kam3–pe2, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
(vard.) föraktlig benämning på dålig l. gammal, utsliten häst; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i allmännare anv.: häst. Fosz 194 (1621). (Karl Knutsson) kom med stor möda undan med en Smådräng på en eländig Kampe om natten til Stockholm. Dalin Hist. 2: 738 (1750). Lite hvitt (dvs. arsenik) ibland fodret kunde ge kampar kurage. Strindberg Hems. 175 (1887). Granna kampar hade de (dvs. ångermanlänningarna), för vilka de hyrde stora stall. Vesterlund Skolm. 78 (1924). jfr: En kampe (häst), et ord, som dock ej lär brukas i alfvarsam skrifart. Dalin Vitt. 3: 530 (c. 1755). — jfr BETT-, BOND-, HUD-, SLAKT-, ÅKAR-KAMP(E) m. fl.
Spalt K 292 band 13, 1935