| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HURU hɯ3rɯ2, l. (i sht i talspr.) HUR hɯ4r, interrogativt adv. o. konj.
1) i direkt frågesats.
a) adv. till sättet: på vad sätt?; stundom: genom vilket l. vilka medel?; vid verb som betyda ”säga”, ”yttra” o. d. l. ”kalla” (ngn), ”heta” o. d. likvärdigt med: vad?; i hur kan l. vågar du (göra så)? o. d. väl eg. elliptiskt: på vad sätt skall man (kunna) förklara l. är det möjligt att du kan l. vågar osv.; ofta i förkortad sats. Hur ska det gå till? Hur var hon klädd? Hur skulle det vara möjligt? Hur vet du det? Hur är det med den sjuke? Hur tycker du, skall jag resa eller icke? Hur heter han? G1R 1: 24 (1521). Huru kom tw här in och haffuer icke bröllops clädher? Mat. 22: 12 (NT 1526). Huru kan tu törass sälia får? ConsEcclAboP 178 (1658). Huru kallas Fadren, Sonen och den Helige Ande uti våra christliga Läroböcker? Lindblom Cat. nr 137 (1811). Huru förklara dessa motsägelser? Rydqvist i 2SAH 39: 152 (1864). Hur mås, min allrasombäste? Risberg HorSat. 11 (1922). — särsk.
α) (numera mindre br.) i ”utropsfrågan” hur(u)?!, för att uttrycka häpen överraskning l. förvåning, harm l. indignation o. d.: vad?! vad vill detta säga? vad nu? OPetri 1Post. 69 a (1528). Nu förlååt them theras synd, huar icke, så skrapa migh ock vthu tinne book som tu scriffuit haffuer. Herren sadhe til Mose, Huru? then wil iagh vthskrapa vthu minne book, som syndar emoot migh. 2Mos. 32: 33 (Bib. 1541). Stiernhielm Herc. 375 (1658, 1668). Huru! är han ej här? Weste (1807). Huru! skulle jag ej minnas ..! WoH (1904).
β) (numera i sht vard.) i uttr. eller hur? omedelbart efter en framställd fråga: eller hur är det (med den saken)? eller vad tycker (säger) du (ni osv.)? eller förhåller det sig icke så? icke sant?; efter nekad frågesats väntas i regeln ett nekande, eljest ofta ett jakande svar. Det kan väl aldrig vara din mening eller hur? Du är ju frisk eller hur? Genom menniskio ord och wilia stichtar jw Gudh intet Sacrament, eller huru? LPetri DialNattw. B 3 a (1562). Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta en så usel tyngd? Rydberg Ath. 48 (1859). Nilsson Platon Faid. 19 (1903).
γ) (numera föga br.) i uttr. hur nu (då)? vad nu (då)? vad hör l. ser jag? vad är det fråga om? vad står på? SkrGbgJub. 6: 188 (1590). Hur nu? Jag hör ett sorl .. Månn’ jag hör rätt, månn tro? Bellman 1: 111 (1770). Huru nu då? Föll du, Kebbe? Högberg Frib. 5 (1910).
δ) (vard.) i uttr. hur så? hur då? varför (säger l. frågar du l. ni osv.) det? vad menar du (ni osv.)? (förlåt,) jag förstår l. fattar inte. Lind (1749). Lysander Cat. 34 (c. 1880). ”Tillåt mig fråga .. om herr baron ärnar länge bo kvar där på orten?” ”Huru så?” Wieselgren 81 (1900). Om du tänker på andras tapperhet och besinning, skall du finna dem orimliga. — Hur då, Sokrates? Nilsson Platon Faid. 15 (1903).
ε) (vard. i vissa trakter) i uttr. hur sa? hur var det du (ni osv.) sade? va falls?; i sht då man blir förvånad l. förbluffad över vad som yttras o. (i första ögonblicket) känner sig osäker, om man värkligen hört rätt. Bellman 3: 21 (1790). Dahlgren Moreto 57 (1873). Vill du, Karl Efraim Janson, taga denna etc. — Ja vars! — Hur sa? frågar pastorn förvånad … — Jaa vars! Engström 5Bok 150 (1910; i skildring av en vigsel).
ζ) (i Finl.) i uttr. hur annars? hur eljest? naturligtvis, det säger sig självt; äv.: vad nu då? se så, inga dumheter nu! Jag dricker inte! sade jag och satt qvar. — Hur eljes? Inte går det an att vara till främmands, utan att taga sig en liten klunk. Hertzberg Päivärinta 3: 55 (1886). Det gick i deras hufvuden — hur eljes. De voro ju bland skolans bästa flickor. Dens. Canth 2: 70 (1886). Bergroth FinlSv. 294 (1917).
ϑ) i substantivisk anv.: sätt (att gå till väga l. varpå ngt sker o. d.). Thorild (Hans.) 1: 312 (c. 1780). Det må vara fråga om ett att eller om ett huru, om sjelfva föreningen till Stat eller om de villkor och reglor, hvarunder föreningen framställes. Biberg 1: 53 (c. 1814). Söderhjelm Tavaststj. 123 (1900).
b) adv. till graden: i vilken grad l. omfattning l. utsträckning? o. d.; ss. bestämning till adj. l. adv., ävensom till verb som betyda ”behaga”, ”tycka om” o. d. O otrooghna och genwordigha slecte, huru lenge skal iach wara medh idher? Mat. 17: 17 (NT 1526). Hwrw mykit ästw min herra skyllugh? Luk. 16: 5 (Därs.). Huru gammal ästu? 1Mos. 47: 8 (Bib. 1541). Huru behagar det dig? Lindfors (1815). På huru många sätt kan skriftermålet ske? Kat. 1878, nr 247. — särsk. (i sht vard.) i utvidgad anv., i uttr. hur(u) dags? vid vilken tid på dygnet?; äv. (bygdemålsfärgat) huru års? vid vilken tid på året?; förr äv. huru tids? vid vilken tid (på dygnet l. året)?; jfr DAGS 1 b. Huru dagz är thet? FormPuerColl. A 3 b (1559, 1579). Huru åhrs? JBureus (c. 1613) hos Lindroth Bureus 102. Huru tids börjades högmässo-Gudstjensten? VDAkt. 1828, nr 288. jfr: Jag såg nu hurudags det var (dvs. ”vad klockan var slagen”, hur det var fatt). Tersmeden Mem. 5: 117 (1774).
c) (numera nästan bl. i Finl.) huru kommer (kom) det sig att ..? varför? av vad anledning l. orsak? Huru kommen I så sent? sade Portvacktaren. Lagerström Bunyan 1: 65 (1727). Vi lefva ju midt i freden, / Hur gör han sådant allarm? Runeberg 5: 73 (1860). Jolin Smädeskr. 9 (1863). Hemmer Kokko 121 (1920). — särsk. (i Finl.) i uttr. hur (då) int? varför icke? FoU 15: 49 (1902).
d) (i sht vard.) huru l. på vad sätt beskaffad? hurudan? Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din? Söderberg Hist. 87 (1898). Hur var ditt lif? — Det var storm och nöd / och kamp i en enda vefva. Karlfeldt FridVis. 116 (1898).
2) i direkt utropssats, med emfatisk innebörd: i vilken (hög) grad l. (stor) omfattning l. utsträckning, med vilken häftighet l. iver l. intensitet o. d.; dels med omvänd ordföljd o. då i senare tid alltid med negation utom ngn gg i poesi, dels med subjektet före predikatet, varvid ordet i många fall kan ersättas med: så; förr ofta, numera bl. ngn enstaka gg i poesi, gm predikat o. subj. l. subj. o. predikat skilt från ett adj. l. adv. vartill ordet utgör bestämning; ofta framför adj. l. adv. i förkortad (icke utförd) sats. Iach moste medh en döpelse döpas, och huru änxlas iach till thess thet fullbordhat wardher. Luk. 12: 50 (NT 1526; Bib. 1917: huru ängslas jag icke). Ewige gudh, huru bleek hon ähr! Asteropherus 20 (1609). Du, min bleka Vän, hur var Ditt väsend täkt? / Hur var Ditt hjerta ömt och Dina känslor rena? Lenngren (SVS) 1: 49 (1774). Bevara mig! hur jag ser ut. Kexél 1: 58 (1776). Huru gerna ville jag icke vara hemma? Widegren (1788). Hjerta, hjerta, hur du är bedröfvadt! Runeberg 3: 231 (1830). Hur orrarne spela, hur trastarne sjunga, hur björkarne dofta! Bremer Nina 523 (1835). Hvilket mästerstycke är icke menniskan! huru ädel i förnuft! huru oändlig i förmögenheter! Hagberg Shaksp. 1: 330 (1847). Snoilsky 1: 297 (1878). Huru vacker, hur natursann är ej Hannas bild! PT 1904, nr 30 A, s. 3.
3) inledande en indirekt frågesats (l. relativsats).
a) motsv. 1 a: på vad sätt; i vissa fall likvärdigt med: vad; förr stundom omedelbart följt av att l. som; äv. i förkortad l. parentetiskt inskjuten sats. G1R 1: 32 (1521). En hoop gamble breff, eller Priuilegier (:huru wij thom kalle schole:) huicke wij icke tiil eth Blåber achte. Därs. 14: 15 (1542). Huru att med them sig hafuer weet wäll gud. VDAkt. 1676, nr 53. Kongl. Maij:tz Förordning, Huru med Rättegång uti Dom-Capitlen skal förhållas. (1687; titel). Hufvudsaken är i alla fall till slut, huru man talar, och huru man skrifver. BEMalmström 7: 406 (1845). De visste icke huru, men då deras tankar åter började snudda vid jorden, sutto de som ett par barn, kind mot kind på en mossad sten något litet från stigen. Hedenstierna FruW 76 (1890). Nå — säg mig nu, hur det är fatt! PT 1911, nr 176 A, s. 3. — särsk.
α) i relativsats anknuten till sbst. som betecknar ”sätt”, ”metod”, ”väg” o. d.: på vilket resp. vilken. (Luther) giffuer fore rätta wäghen huru wij skole komma til the godha gerninge. OPetri PEliæ b 3 a (1527). Sättet, huru såsom Husen tillika med Säng- och Gång-Kläder ränsas böra. Block Pest. 117 (1711). Svedelius i 2SAH 54: 265 (1878).
β) (†) åtföljt av att o. inf. (äv. enbart inf.) motsv. en objektssats. Swedenborg RebNat. 1: 266 (1717). Allmänheten .. vet (icke) huru att bete sig. SvLitTidn. 1815, sp. 201. Kræmer Orient. 157 (1866; utan infinitivmärke).
b) motsv. 1 b: i vilken grad l. omfattning l. utsträckning o. d.; förr stundom åtföljt av som. Hörer tw icke hurw mykit the bethygha emoot tigh? Mat. 27: 13 (NT 1526). Een karl .. hadhe frågat effter, huru diupt som inloppet är här vidh stadhen. RP 16: 502 (1656). Jag har många gånger undrat hur pass du höll af mig. Benedictsson Peng. 155 (1885). Hon hörde till dem, om hvilka det med skäl kan sägas, att de ej visste, hur väl de ville, ty hon var idel godhet. PT 1907, nr 268 A, s. 3.
c) (numera i sht vard.) motsv. 1 d: huru l. på vad sätt beskaffad, hurudan. Beseer landet, huru thet är. 4Mos. 13: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: hurudant). Du kände honom, säg oss hur han var. Tegnér (WB) 7: 32 (1834). Hallström Skepn. 313 (1910).
4) inledande en allmän relativsats; numera vanl. (utom i a γ o. δ) åtföljt av än, stundom ock(så) l. (vard., i bet. a) då l. nu (som i regeln gm subj., i poesi stundom gm subj. o. predikat skiljes från frågeordet); förr äv. föregånget av allt l. följt av helst (äv. sammanskrivet med detta senare).
a) motsv. 1 a: på vad sätt än. Alt hur en utlänsk gäck / han teer ok bär sig åt, är han dem Swenskom täck. Columbus Ordesk. 10 (1678). Hur du den döde prisar ock, han var / ej någon stor natur, men blott en klar. Tegnér (WB) 2: 191 (1815). Hur ödet kastar än vår lott, / Ett land, ett fosterland vi fått. Runeberg 2: 5 (1847). Det Sköna hylla vi, hurhelst på jorden, / I form, i färg, i ton, det helsar oss. Östergren NDikt. 152 (1879). Nu får det gå hur det vill, men i den här gården måste vi försöka att komma in. Lagerlöf Holg. 1: 194 (1906). — särsk.
α) i uttr. vare härmed l. därmed (förr äv. härom, därom) hur det vill (äv. kan), förr äv. vare hur det vill, det må förhålla sig härmed (därmed) på vilket sätt som helst; förr äv. huru därom vara kan, på vad sätt det än kan (må) förhålla sig. Dog hure ther om wara kan tyckthe oss lighewel raadheligith wara, ath … G1R 2: 191 (1525). Wari här om huru thet kan, Så är doch thet wist, at … LPetri Kyrkiost. 78 b (1566). Vare huru det vil, så … Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Vare dermed huru det vill, så är säkert, at … SAD 1: 167 (1787).
β) (vard.) i uttr. hur det (nu) är (var) l. kommer (kom l. hände) sig, på vad sätt det kan (kunde) förhålla sig l. går (gick) till, vad det nu kan (kunde) bero på, vad nu anledningen kan (kunde) vara; på ett l. annat sätt, vilket det nu kan vara (ha varit); ofta övergående i bet.: i alla fall, emellertid, likväl, ändå. Horn Lefv. 97 (c. 1657). Mitt hjerta talar högt för Er, men hur det är, / Er stolta sinnesart gör mig bekymmer bara. Remmer Högf. 131 (1818). Hur det hände sig en gång, / Fann jag mig mätt af ruset. Runeberg 2: 10 (1848). Hennes plats stod tom, och hur det nu kom sig, så var middagen trög och ville aldrig taga slut, tyckte jag. PT 1903, nr 295 A, s. 3. Huru det än var, så förblef emellertid Linnés kärlek till Flora oöfvervinnelig. VetAÅrsb. 1910, Bil. 1, s. 29. Hur det nu var, så kommo vi en eftermiddag att följa Tavaststjernas till deras hem. FoU 25: 294 (1912).
γ) (vard.) i friare anv., i uttr. hur (förr äv. huru som) jag osv. kan, övergående i bet.: så godt jag osv. kan, på bästa möjliga sätt; äv.: som det slumpar sig l. bär sig. G1R 11: 87 (1536). Här i körckian sitia manfålk och quinnfålk till hopa huru som the kunna. Bolinus Dagb. 42 (1668). Som iag .. genom condition, dragit mig fram i min stora fattigdom huru iag kunnat. VDAkt. 1736, nr 671.
δ) (vard.) i friare anv., för att framhålla att man lämnar oavgjort på vad sätt l. av vad anledning ngt kom att ske osv. ÅngermDomb. 5/8 1637. Hur jag på strängarna tumma, / Sprang qvinten. Bellman 3: 98 (1769, 1790). Huru vi språkades, kom jag snart underfund med, att det var en f. d. soldat, jag nu fått till skjutskarl. Lilljebjörn Minn. 11 (1874). Siwertz Varuh. 236 (1926).
b) motsv. 1 b: i vilken grad l. omfattning l. utsträckning o. d. än. Får han weta, i ha honom kiär, / han rygger sitt löfthe (att tjäna Diana), huru starkt thz ähr. Asteropherus 23 (1609). Stugan (kunde) icke .. göras .. varm, huru än Katrina eldade. Almqvist Grimst. 28 (1839). En blixt, då och då — men hur länge man än väntade, hördes ingen knall i kvalmet, sprang ingen vind upp. Oljelund GrRidd. 353 (1926). — särsk. (ngn gg i poesi) i satsförkortning. Jag vet, att aldrig än Försynen svikit / Det folk, hur litet, som ej sjelf sig svek! BEMalmström 6: 238 (1864). Risberg Aisch. 8 (1890).
5) efterföljt av som helst.
a) motsv. 1 a, i uttr. hur(u) som helst, på vad sätt som helst; på ena l. andra sättet, likgiltigt vilket; alldeles som du (ni osv.) själv vill l. tycker, efter behag. Adlerbeth Buc. 44 (1807). Ett fördrag, hvilket efter nyck kunde hur som helst omändras. Ljunggren SVH 1: 25 (1873). Ni får göra det huru som helst. Auerbach (1909). (En feststämning) kommer icke när som helst och hur som helst. Nilsson FestdVard. 104 (1925). — särsk. (vard.) ss. adverbiell satsförkortning: på vad sätt det än må förhålla sig med den saken; under alla förhållanden; i alla fall; icke desto mindre. Hur som hälst, smakfullt eller icke, var det i alla fall det trefligaste rum i huset. Edgren Lifv. 1: 74 (1883). Lagerlöf Top. 23 (1920). — särsk.
α) (vard.) som det slumpar sig l. bär till; inte över sig bra l. bekvämt o. d. Man fick ligga lite’ hur som helst den natten. Beskow SvBarn 32 (1896). VL 1907, nr 34 B, s. 1.
β) (vard.) i uttr. vara, se ut o. d. hur som helst, vara sådan l. sådan, se hur enkel l. tarvlig l. slarvig o. d. ut som helst. Han må nu vara hur som helst så är han karl för sin hatt. Dahlbäck Åb. 320 (1914). Man kunde för tusan inte se ut hur som helst, när man fick så fint främmande. Siwertz Sel. 1: 69 (1920).
b) motsv. 1 b: i vad grad l. omfattning l. utsträckning o. d. som helst. Togan, hur grof som helst. Adlerbeth HorSat. 9 (1814). Han må vara hur hederlig karl som helst. Wijkander OSam 7 (1875). Ni kan bli borta huru länge som helst. Auerbach (1909).
6) [utvecklat ur 3 a] (i sht i skriftspr.) hurusom, att; stundom med kvardröjande bibegrepp av 3 a. Haffuen j icke läsit hwad Dauid giorde thå han hungradhe, .. hurw han gick in j gudz hws, och toogh the framlagdha brödh och åt. Luk. 6: 4 (NT 1526). Det fordras icke stort skarpsinne för att finna, huru den jemnlikhet, som socialismens framtidsstat erbjuder, endast består deri, att eländet skulle blifva lika för alla. Wisén Tal 22 (1881). Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Lagerlöf Holg. 2: 280 (1907). — (†) Kom så budh till Stocholm thå, / Huru fijenden i Östergötland lågh. Hund E14 261 (1605).
8) (†) i uttr. huru .. huru, ju .. desto. Det är en politisch maxim, huru svagare grannen är, huru bättre man är försäkret. RP 12: 411 (1648).
9) (†) i uttr. oaktat huru, huru (mycket) än. Rålamb 8: 80 (1691). (Rudolf II) efterlät oc Anno 1606. Ungrarne få sin Religions öfning, oachtadt huru häfftigt Biskopen i Wien Cleselius sig der emot satte. Dryselius Monarchsp. 441 (1691).
10) (†) ehuru, fastän. Huru wij hafwa (reena) Gudz Ordh, så äre wij lijkwäl otacksamme moot sådan Skatt. Rudbeckius Luther Cat. 180 (1667).
-LEDES, -LUNDA, -(SÅ)SOM, -VIDA, se D.
-LEDES, -LUNDA, se D.
C (†): HURO-LEDES, se D.
D: HURU-DAN, se d. o. —
-LEDES. (huru- 1522 osv. huro- 1540—1587. hure- (hurre-) 1545—1590. hur- 1593—1866. — -ledhe 1541. -ledens 1534—1547. -led(h)es 1524 osv. -ledis 1522—1590. -led(h)z 1666—1688. -leds 1672—1868)
1) (numera föga br., med ålderdomlig anstrykning) adv.: huru (se d. o. 1 a, 3 a), på vad sätt; i direkt o. indirekt frågesats. Hafuen ingen omsorgh huad och huruledhes j swara skolen. Luk. 12: 11 (NT 1526; Bib. 1917: huru eller varmed I skolen försvara eder). Huruledes bewijser tu thet af then helge Skrift? Carl IX Cat. H 3 b (1604). Alexanderson Sept. 7 (1868). Om huruledes han kommit i besittning av egendomen .. cirkulerade en mängd rykten i socknen. Strandberg Trolleb. 9 (1917).
2) (numera föga br., med ålderdomlig anstrykning) hurusom, att; förr stundom åtföljt av att. BtFinlH 3: 31 (1534). Kongl. M:ttz .. haffwer ffatt nagre breff frann Finland, lydendes om the rydsser hurreledes att the haffwe ij sijnnet och welle ffalle ijn ij ffinland med roff och brand. HSH 3: 11 (1545). Infaller i förstonne att förmäla, huruledes Jagh icke har vnderlåtit något tillfelle att styrckia E:s Kongl. M:tz vndersåter till all plichtigh hörsamheet och trooheet emoot E:s K. M:t. Därs. 31: 88 (1662). PH 5: 3233 (1752). Finland 122 (1893). —
-LUNDA30~20 l. 1032. (huru- 1526—1892. hure- 1547. hur- 1705) (numera bl. ngn gg med starkt ålderdomlig anstrykning) jfr EHURULUNDA.
1) adv.: huru (se d. o. 1 a, 3 a), på vad sätt; i direkt o. indirekt frågesats. SvTr. 4: 487 (1536). Jagh gaff min k(äre) b(roder) .. tillkenna, hurulunda min resa afflupin var. OxBr. 3: 89 (1625). (Gud) giör osz andeliga lefwande igen. Hurulunda? Swedberg Dödst. 172 (1711). Cygnæus 6: 114 (1867).
2) konj.: hurusom, att; förr stundom åtföljt av som. OPetri MenFall K 6 b (1526). Vij haffve förnummet, hurulunde ibland eder .. skeer mykin Gudz förtörnilse. G1R 28: 73 (1558). Angåfvo en del Åshytte bergsmän hurulunda som vid skillnaden emellan Gregesåsar och Skärhyttan en stor hop vindfallskog finnes. NoraskogArk. 4: 126 (1688). VDAkt. 1731, nr 371. —
(3 a) -SOM30~2 l. 104, förr äv. -SÅSOM. (huru- 1635 osv. hure- c. 1585. hur- 1902. — -såsom c. 1585—1723. -som 1640 osv.; äv., i sht förr, skrivet i två ord)
1) (numera föga br.) huru (se d. o. 3 a), på vad sätt (som). Carl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 142. (Man har) hafft gran och noga opsicht hwrusom förfahres medh Kyrckiors, Scholers och Hospitalers bygningar och widh macht hållande. HSH 31: 258 (1667). Mig är af en Fougde berättat, .. hurusåsom medh denna Trullkonsten (dvs. lapptrumman) omgångit är. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 31.
2) (i sht i skriftspr.) att. Mann .. förnimmer, huru såsom dhe Påler effter dette landhett trachta. OxBr. 5: 34 (1613). Jag erinrar mig just huru som jag en gång .. råkade i en liflig dispyt med en af dessa den äkta fosforismens blinda beundrare. Sturzen-Becker SvSkönl. 51 (1845; uppl. 1861 (SArb. 1: 15): hurusom). Fariséerna hade hört hurusom Jesus vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes. Joh. 4: 1 (Bib. 1917). —
(1 b) -VIDA1032, förr äv. -VIDT. (huru- 1631 osv. hur- 1848. — -vida 1734 osv. -vidt 1631—1875; förr äv. skrivet i två ord)
1) (numera knappast br.) adv., eg.: huru långt, i vad mån, i vad avseende; i direkt o. indirekt frågesats. (Hertig Karl) gaf sine fogdar .. en tydelig undervisning, huruvida de med adelens land-bönder hade sig at befatta. Dalin Hist. III. 2: 49 (1762). Huruvida öfverensstämmer Bibeln sjelf med förnuftet? Tegnér (WB) 6: 430 (1827). Cavallin (1875).
2) (nästan bl. i skriftspr.) konj. (inledande indirekt frågesats): om. OxBr. 10: 313 (1631). Runeberg 2: 104 (1848). Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han håller Guds bud. 1Kor. 7: 19 (Bib. 1917). —
-VÄL, konj. (äv. skrivet i två ord) (†) ehuru, fastän; jfr EHURUVÄL. Skogekär Bärgbo Wen. 53 (c. 1650, 1680). Iag gik inte dit mer huruwäl wi låge i en bygning. Horn Lefv. 67 (c. 1657; rättat efter hskr.). Borg Luther 1: 49 (1753).
Spalt H 1440 band 11, 1932