Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENKANDE, -KENDE, -KEDE, ENKEN, ENKER, adj. o. adv.
(†)
1) bestämd, uttrycklig, definitiv, säker, viss, tillförlitlig; ss. adv.: uttryckligen, särskilt, noga, säkert, tillförlitligt; jfr ENKANNERLIGEN d. En dog vj ecke alle the gode mæn j then Landzende enkede kenna försee (dvs. tillförse) vj oss Ath inghen .. dragher siig vndan. GR 1: 194 (1524). Wår enkande wilie och begär. Därs. 7: 381 (1531). Huar han fornummo, ath the enkede stå ther epter (dvs. yrka därpå). Därs. 10: 161 (1535). Hans K. M:t motte bekomme et vijst och enckende beskedh, huru Hans K. M:t står med the lybske. R. Ludvigsson (c. 1580) i HH 20: 35. Haffua wij fånget wisse tijdender och enckende Kunskap, at … Tegel G. I 1: 296 (1622; i övers. av en dansk handl. från 1532).
2) (†) adj.: enkel. Menige Landzknecterne, the ther tijäne for enkiende eller dubbel sold. GR 11: 53 (1536). Twå Enckne och twå dubble Falkuneter. SUFinlH 3: 61 (1609).
Spalt E 625 band 7, 1922