Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRÖN drø4n, sbst.2, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. drøn (i bet. 1 o. 2), äfvensom nor. dial. dryn, m. (i bet. 1), nyisl. drynr, m. (i bet. 1), got. drunjus, m., ljud, ton]
användt ss. vbalsbst. till DRÖNA, v.1
1) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) (sakta l. utdraget) råmande, böl(ande). Verelius Herv. 157 (1672). Boskapens mjältsjuka drön. Karlfeldt FlBell. 23 (1918).
2) (numera föga br.) skall, dån, dön. Af glädie höres drön och dön alt vp i högd. Stiernhielm Fägn. 100 (1643, 1668). Stormens drön. Hansson Nott. 46 (1885).

 

Spalt D 2295 band 7, 1922

Webbansvarig