| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
DESPOT despå4t, stundom dä- (despo´t (med) sl(utet) e, öp(pet) o Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
jfr TYRANN.
I. envåldshärskare (o. i anv. som utvecklats ur denna bet.).
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. gr.] (särsk. i fråga om främmande, i sht österländska förh., numera mindre br.) i eg. bet.: envåldshärskare, oinskränkt (själf)härskare, absolut suverän l. monark; jfr AUTOKRAT o. ENVÅLDS-HERRE. Sahlstedt (1769). Alle Despoter började att vara hjeltar och förgudade … Deras välde varade genom det goda och välgörande man ännu fann deruti. Thorild 3: 6 (1788). Vid alla de ombyten af Despoter som Asien måste uthärda, förblef .. regeringssättet alltid orubbadt. Silverstolpe Hist.-geogr. lärob. 1: Anm. s. 20 (1807). Tiberius .. uphäfde sig til en orientalisk despot. Därs. 35. Att sjelf vara despot skulle kanske behagat mig, men att vara en despots verktyg, dertill kände jag ingen böjelse. Rydberg Ath. 236 (1859; uppl. 1866: herrskare). Sultan Mahmud skulle rätteligen varit lika mägtig despot äfven öfver Egypten, felet var blott att Egypten lydde honom icke. Svedelius Statsk. 3: 248 (1869). Det är origtigt att säga, att kejsarinnan (af Kina) blifvit tvingad till något. Hon är en absolut despot. SDS 1900, nr 447, s. 2. jfr UNIVERSAL-, VÄRLDS-DESPOT. — särsk.
a) i bild. I Snillets Republique .. gifves väl grader ända ifrån det högsta Majestät til den lägsta Torpare; men inga Despoter med .. Tyraniska Lagar. SP 1792, nr 16, s. 4; jfr b. Man skulle vilja säga att han (dvs. Carlyle) är despot öfver språket. Hallström Skepn. 204 (1910).
b) närmande sig 2, med särskild tanke på ett hänsynslöst o. brutalt l. godtyckligt o. nyckfullt begagnande af den oinskränkta (lagligt l. olagligt vunna) maktställningen. (Vissa språklärda hafva,) såsom de myndigaste Despoter, sökt at påtruga Hänne (dvs. allmänheten) åfta de orimligaste stadgar. Brunkman Sv. gram. 7 (1767). Hvad bistånd väntar du af slafvar, mot Despoter? Leopold 1: 198 (1802, 1814; med syftning på romerska folkets fega underdånighet under de olagligt härskande decemvirerna). Denna fega Sultan, denna orättvisa despot. Rademine Knigge 1: 146 (1804, 1808). En rättvis Regent tillstår, att han är till för staten, icke denne för honom; despoten deremot betjenar sig af den såsom blott ett medel till uppnående af sina godtyckliga ändamål. Conv.-lex. 1: 466 (1821). Den rösten (dvs. förnuftets röst i människans inre) utrota hvarken demagoger eller despoter, ehuru det kan lyckas dem att till en tid öfverskrika henne. Tegnér 5: 346 (1824).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr. samt liknande anv. i gr.] i allmännare anv.: person (i öfverordnad ställning) som tyranniserar (sina underlydande), förtryckare; person som gör l. söker göra sin makt l. vilja gällande utan hänsyn till l. på bekostnad af andras (kanske lika berättigade) vilja l. anspråk, person som vid sidan af sin egen vilja icke tål någon annans, utan söker förkväfva hvarje yttring däraf; härsklysten person; stundom med skämtsam öfverdrift. Han är en fullkomlig l. sannskyldig despot i sitt hem [fr. il est un despote dans sa famille]. Jag narra’n in i kabinettet / Och pang! sköt regeln utanför. / Nu, kära flickor, vet ni sättet, / Hur man despoten ödmjuk gör. Wallin Vitt. 2: 29 (1808; om Astrild). Som canoner och bajonetter icke få emot litterära despoter nyttjas, är förlöjligandet enda lofgifna vapnet. F. B. v. Schwerin i Ad. prot. 1812, 1: 808. Då de (dvs. tidningarna) .. bedömma en arm stackare endera af nyck, eller också af nåd, så blifva de odrägliga despoter. C. F. Ridderstad (c. 1850?) hos Roos Ett gam. fam.-arkiv 325; jfr a. Han var en liberal despot, d. v. s. liberal i sympatier och enrådig i handling, således skapad till ordförande. Beskow Lefnadsm. 113 (1857). För rätt och frihet höj ditt blanka svärd, / Men sänk det aldrig till en hyllningsgärd / För en despot i purpur eller trasor! Östergren N. dikt. 100 (1879); jfr 1 (b). GHT 1897, nr 225 A, s. 3. — särsk.
a) i bild o. i öfverförd bem. Då blef förnuftet sjelft en Despot, som tystade alla begärens och böjelsernas äfven rättvisa och oskyldiga anspråk. Litt.-tidn. 1795, s. 14.
b) (numera knappast br.) med objektiv gen. Föräldrar böra aldrig vara sina barns despoter. Altén Kusin 71 (1796).
II. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. gr. (tidigast c. 1100)] benämning på l. titel för innehafvarna af vissa högre befattningar inom det östromerska riket l. det detta efterträdande turkiska; särsk.
a) [jfr äfv. motsv. anv. i fr., väl närmast af det från gr. lånade mlat. despota, despotus] tributpliktig regent l. ståthållare öfver en provins l. mindre del af riket; jfr HOSPODAR. Johan Ducas .. tvingade .. Despoten i Epirus at bortlägga Kejserliga titeln. Eberhardt Allm. hist. 2: 331 (1768). Despoten af Morea, af Valakiet, af Albanien. NF (1879). PT 1903, nr 182 A, s. 3. jfr: Nähr the kommo .. stogh ther en, af Valachien födder och förnemndt slechte, som kallas despoter. C. Gyldenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 376.
(I 1) -MAKT~2. (föga br.) en despots makt, despotisk makt; jfr -VÄLDE. Väpnade .. mot Despot-makten. Atterbom Philos. hist. 361 (1835). —
-REGERING~020. särsk. till I 1: en despots regering, despotisk regering. Den turkiska despotregeringen. Svedelius Statsk. 3: 247 (1869). —
Spalt D 1033 band 6, 1911