Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRYNE, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[afledn. af BRYN]
(†) (öfre) gränsyta, kontur, öfverkant, ytterkant; jfr BRYN 2, 3. (Bergets) vackra skapnad och hvälfda bryne. Tilas PVetA 1742, s. 6. Öfver hafvets bryne. VetAH 1750, s. 9. Så väl närmare till centrum af julen, som ytterst vid deras brynen. König Mec. 171 (1752). — jfr JORD-BRYNE.

 

Spalt B 4389 band 5, 1924

Webbansvarig