Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BEGIFVANDE, p. pr. (af BEGIFVA) ss. adj.
(†)
1) eftergifvande, foglig; jfr BEGIFVA II 4 (samt I 5). ”Gerna för mig!” svarade majoren med en viss lugn och begifvande ton. Knorring Skizz. II. 2: 12 (1845).
2) [jfr ä. t. bei begebender gelegenheit, auf alle begebende gelegenheit] (†) förekommande, inträffande, eventuell; jfr BEGIFVA II 9. At han altijdh vthi begifwande fall Hans Kongl. Mayst. widh handen wara kunde. N. Av. 4 Sept. 1656, nr 1, s. 3.

 

Spalt B 725 band 3, 1901

Webbansvarig