Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUNTA lun3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) om bok; särsk. om bok som är gammal l. sliten l. illa medfaren l. mycket stor l. tjock. Lind 1: 1309 (1749). 3SAH 37: 43 (1841). En student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Lagerlöf Holg. 2: 188 (1907). Siwertz JoDr. 45 (1928). — jfr BOK-LUNTA. — särsk. (i Finl., i skolspr.) = LUNS, sbst.2 TPedFinl. 1895, s. 125. Bergroth FinlSv. 189 (1917).
2) om stor hög l. packe av papper; ofta i fråga om (offentliga) urkunder l. handlingar; äv. om inbunden samling av urkunder o. d. (jfr 1). Väldiga luntor av papper. Liljecrona RiksdKul. 271 (1840). Han sprang .. med pappersrullar eller luntor i händerna. Wetterbergh GNord 46 (1862). Stora luntor med tidningar. Auerbach (1911). SvD(A) 1934, nr 239, s. 3. — jfr MANUSKRIPT-, SIFFER-LUNTA. — särsk.
a) (vard. o. skämts.) i uttr. den nådiga luntan l. kunglig majestäts nådiga lunta, den vid varje riksdags öppnande överlämnade statsvärkspropositionen. NDA(A) 1925, nr 1, s. 1. SDS 1937, nr 342, s. 4. jfr Holm BevO 180 (1939).
Spalt L 1206 band 16, 1941