Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNYST, sbst.1, r. l. m.
Ordformer
(gnyst 1731—1756. gnust c. 1696)
Etymologi
[sv. dial. (Smål., Västergötl.), gnyst, m., svagt dån, hemlig, tyst underrättelse; jfr GNY, sbst. 4, 5, ävensom parallellformen KNYST]
(†)
1) i nekande sats: ”knäpp”, knyst. Det .. ingen den ringaste gnyst till en sådan .. stämpling och upror här j Contractet afhöres. VDAkt. 1756, nr 405.
2) ”nys”, aning (se d. o. 2 b); anträffat bl. i nekande l. konditionala satser i förb. med få l. hava. Dahlstierna (SVS) 212 (c. 1696). Inbillah’n doch att iag der af hafft ingen Gnust. Därs. 264. Får den här varande Herrdagzman en gnyst af Consistorii sinnelag härvtinnan, så önskade jag (osv.). VDAkt. 1731, nr 358.

 

Spalt G 675 band 10, 1929

Webbansvarig