Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLANKA flaŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; FLANK, sbst.2 (se d. o.).
1) skära l. hugga skivor l. spånor av (ngt); särsk. med avs. på rund timmersida: kanthugga, skräda; jfr FLÄNKA. Juslenius 234 (1745). Ett litet förrum med golf af grofva flankade stockar. Ahrenberg Stockj. 159 (1892). FoU 15: 44 (1902).
2) hugga sönder. Sedan flanckades .. (den slaktade hästen) med hud och ben i stycken. ELennqvist (1764) hos Leinberg VLand 5: 140.
Spalt F 764 band 8, 1924